Det måste sägas först som sist – vita lögner är absolut nödvändigt för att man inte ska bli totalt omöjlig i bekantskapskretsen. Inte ens mot de närmaste vågar man alltid vara helt uppriktig.
Samtidigt är det ju ganska skönt att alla inte ständigt säger precis vad de egentligen tycker om saker och ting till en själv.
När han eller hon säger så här till dig:
- Du kokar ALLTID så jättegott kaffe…
- Du blir sötare och fräschare för varje gång jag ser dig…
- Vilka jättesnygga jeans du har köpt…
- Kul med lite färg, det piggar upp…
- Du blir alltid lika bra på kort…
- Ja, det är möjligt, även om jag kanske inte riktigt håller med om allting…
- Så trevligt att ni har köpt en ny bil…
så tänker han eller hon kanske så här fortsättningsvis:
- fast det här kaffet, som du har kokat idag, är t.o.m. sämre än kyrkkaffet i söndags…
- men tror du verkligen att du blir yngre för att du målar porträtt varje dag?
- men egentligen borde du inte alls ha jeans, så tjock som du är om rumpan…
- fast jag förstår förstås inte att du har köpt en röd tunika med spets – skulle passa bättre på en tonåring!
- även om jag inte tycker att du behöver flina upp dig på varje foto – du blir inte vackrare för det…
- för det som du sa nyss är det dummaste jag hört på länge.
- även om jag själv aldrig skulle kunna tänka mig att köpa det bilmärket…
Avslutningsvis är jag ganska tacksam över att det är OK med vita lögner ibland.
13 kommentarer:
HAHAHAHAHAHA! Det HÄR gillade jag och jag skriver under på varje rad du skriver!
Du är för rolig!
KUL att du äntligen är tillbaka! Fast jag missunnar dig inte att njuta i Stockholm : )
Kram!
En nypa salt till komplimangerna är nog inte fel, nej! Men dom gör dagen gladare i alla fall.
Och Gunilla Dahlgrens pratbubbla är på pricken!
Usch . du var ju med när jag köpte just "en rosa tunika med spets". Jag menar i alla fall alltid vad jag säger. Ett karaktärsdrag som jag väl ärvt av min far, vilket (som du så riktigt påpekar) gör mig aningen besvärlig i sociala sammanhang. (Fast som tur är så är jag nu snäll av naturen ;-)). M&P
Taina:
Skönt att du håller med :-)
Kram!
Marianne:
Roligt att du tittar in trots att jag inte skrivit något på en vecka eller läst några andra bloggar!
Kramar!!!
Olgakatt:
Gunilla Dahlgren är fantastisk - jag älskar hennes teckningar. Hon är också lika trevlig som föreläsare - det är från henne jag snott "måla porträtt" om att sminka sig.
Mirren:
Du är faktiskt 41 år yngre än jag så du kan mycket väl ha den ljusrosa tunikan som du köpte trots att du inte är tonåring. Du var väldigt söt i den (helt uppriktigt)!!!
Jag köpte ju förresten en likadan fast ljusblå att ha som scenklädsel, haha! Jag vet att du har svårt för vita lögner, men som väl är brukar du tiga istället för att servera en sådan...
M&P
Håller med dej att såna här små vita lögner är nödvändiga ibland, inte kan vi gå omkring och bara häva ur oss allt vi tänker (för tyvärr är nog inte våra tankar de vackraste alltid...). Men själv är jag urdålig på att ljuga övertygande så min taktik blir för det mesta att inte säga något alls om det går att undvika (typ om någon klippt sej och jag inte tycker om det, då kommenterar jag inte alls).
Grekland nu:
Det är ungefär som Mirren resonerar. Jag brukar inte heller säga något om jag inte blir tillfrågad. På frågan "Vad gillar du min nya frisyr" kan man ju inte bara svara att "Du var mycket snyggare i den gamla" utan måste väl säga att den är fin, eller...Men jag medger att det är ett dilemma.
Kramar!
Mirren:
Jag ändrade tillbaka till "röd" som jag skrivit först. Det blir ju ganska konstigt annars med kommentaren "lite färg piggar upp"... Ingen kan ju beskylla den ljusrosa tunikan för att vara speciellt färgglad :-)
M&P
Märkligt att du tar upp det just idag! Jag vill inte blogga om mitt dilemma, för kanske läser den berörda min blogg? Däremot tror jag inte han följer länkar... så jag skrev på FB, kunde inte låta bli att ta upp frågan.
Självklart att man är försiktig när det gäller frisyrer och kläder som kanske inte passar min smak även om den andre är glad och nöjd.
Men ber någon mig om en åsikt: Vad tycker du om detta? Och sen kommer med mängder av försvar och blir sur och tar det som kritik - då ska man inte be om en åsikt. Jag vill själv att andra ska vara uppriktiga, det ÄR farligt att fråga om man inte tål svaret. Det har svidit många gånger - sen gäller det att bestämma sig för om man vill ändra eller ej... och inse att man kan välja.
Bloggblad:
Jag tycker din kommentar stämmer väl överens med Gunillas lilla tant. Men som jag skrev i FB, jag är väldigt försiktig med att fråga efter andras åsikter.
I synnerhet MM:s, den överensstämmer ALDRIG med min egen, haha! På den tiden jag frilansade för NT blev vi nästan alltid osams när jag bad honom korrekturläsa, han ville ändra allting!
Men som du säger, tål man inte någon kritik som är det minsta negativ, ska man definitivt inte be om sådan...
Däremot har jag lärt mig att man kan servera negativ kritik (inte för mycket dock) om man börjar med någonting som är positivt.
HZ i Hedvigskören började alltid sin kritik t.ex. så här: "sopranerna sjunger helt underbart UTOM på det här stället..."
Är det lite Messerschmitt över honom kanske?
Det finns en del knep, bl.a. att aldrig börja med "Du..." och sen vara noga med att det är "jag tycker" inte "så här borde det vara".
Efter lite mailväxling fick jag klart för mig att han nog tänkte ändra lite på några av de ställena jag föreslog... trots allt.
Absolut...
Vita lögner är ett måste i det sociala livet. Utan vita lögner blirman totalt socialt inkompetent. Utan vidare.
Ingen skulle vilja vara kompis med en då...
nej, nog är det "bra att lögnen finns, det vore ju för hemskt om allt man hörde var sant" ;-)
BRA inlägg.
Kram!!
Haha, vilken bra tolkning!
Skicka en kommentar