När jag var liten fanns bland annat inte:
• motorvägar
• bananer och ananas
• baddräkter i lycra eller liknande material
• frysskåp
• TV
Resan från Norrköping, där jag bodde, till Stockholm med bil tog i det närmaste tre och en halv timme på den bitvis mycket kurviga vägen. Resan till Öland sex-sju timmar. Vägen gick då längs med den vackra Östersjökusten. Jag kommer ihåg hur glad jag blev varje gång jag fick syn på havet och den underbara skärgården. Utsikten från sommarbadhuset vid Bråviken var inte densamma…
Bilderna går att klicka större
Bananer var någonting man fick läsa om i ABC-boken i skolan. På sidan med A var det en bild med en apa på och på B en banan. Jag funderade mycket på hur en sådan kunde smaka. Under kriget (det andra, som MM brukar påpeka eftersom han är nio år yngre än jag) kom det inga båtar med exotiska frukter utom till jul, då vi fick apelsiner. Inte heller ananas hade jag smakat innan jag blev nio år…
Bilden från Stora Nicke Nyfikenboken
Baddräkten var ett sorgligt kapitel. Den var för det mesta hemstickad i ylle. Efter en sommar hade den krympt och tovat ihop sig till oigenkännlighet.
Bilden från ClipArt
När jag var riktigt liten kommer jag ihåg att vi inte ens hade kylskåp. Ibland kom det nämligen en farbror och lämnade stora isklumpar vid dörren. Min farfar hade en isdös fylld med sågspån, som vi gömde oss i när vi lekte kurragömma. Glass var därför sällsynt, det fick vi bara när det var stor fest.
Bilden från nätet
Självfallet hade vi inte TV. Vad roade vi oss ungar med då? Upp till nioårsåldern bodde min familj, mamma, pappa, jag och mina två bröder, på det muromgärdade gamla lasarettet i Norrköping. Till detta hörde en stor park med en liten lekplats med sandlåda och gungor.
Vår och höst kördes vi ut på morgonen och hämtades hem av hembiträdet när det var lunch och sen var det ut igen tills vi blev inplockade vid fyratiden. Även vintertid var vi mycket utomhus. Några speciella aktiviteter för barn fanns inte på den tiden.
Barnbarnen på lekslottet i Tullinge
Jag kan aldrig minnas någonsin att jag hade det tråkigt under min tidiga barndom. Jag lärde mig läsa i femårsåldern, så böcker blev därefter min huvudsakliga sysselsättning. Böcker ur Sagabibliotekets Saga var favoritläsningen.
När jag var sju år började jag spela piano med följd att jag var tvungen att öva en timme per dag, något som jag då tyckte var ganska odrägligt, men som jag nu är tacksam för…
18 kommentarer:
Åh, vad roligt med inblick i hur livet var på Hedenhöstiden!
Det händer i skolan att jag inför storögda elever berättar att vi varken hade mobiltelefon eller teve när jag var barn... Och idag berättade jag att det fanns 5-öringar och att man kunde köpa 5 godisbitar för en enda.
(Okej, tv var uppfunnet och fanns hos bättre bemedlade släktingar, vi hade inte råd... och så kanske det var lite syndigt. Det var faktiskt tveksam om det var det eller ej... det FANNS ju seriösa program som aktuellt och 10 000-kronorsfrågan. )
Jag sticker också iväg! Vi ses - jag har spelat in ett avsnitt av Hollywoodfruar till dig så att du förstår vad "tofsar" handlar om!
Bloggblad:
Det där med TV och synd verkar var lite ambivalent i frikyrkokretsar. Det ansågs tydligen vara synd med radio, men inte med TV däremot när den kom.
I en familj jag känner väl
finns fortfarande ingen radioapparat i huset, men väl en stor och fin platt-TV. Men det har väl kanske inte blivit av att skaffa någon radio. Bilradio finns förstås!
Du kan tala om för dina elever att det kostade 1,25 att gå på bio och 1,50 om man ville sitta extra fint! Min första lön var 560 kr/mån för heltid på banken, så det kanske var en del pengar trots allt...
Ser fram emot Hollywoodfruarna!
Vilken rolig läsning. Egentligen är det ju inte så länge sen i tid men det har hänt så mycket eller hur?
Just det där att man jämt var ute och lekte det minns jag mycket från min barndom.
Ha en trevlig helg!
Kram från Lisbeth
Vilken utveckling sedan kriget. Det andra alltså ;)
Vi hade ju TV men jag har inga minnen av att jag satt framför den utan det var utelekar som gällde även på 60-talet.
Jättekul läsning!
Hoppas du får en fin helg med mycket sol så du kan vara ute ännu mer !
Jättekul inlägg. Det är ju inte för att det är så otroligt länge sedan egentligen, men otroligt så många saker som har förändrat sig trots allt. Är nog svårt för många yngre att förstå i dag. Här är ju samhället lite av en mix av gammalt och nytt, där många faktiskt lever som för 100 år sedan eller mer, fast ofta i kombination med en mobil - det saknas mara en massa "steg" därimellan.
Hemstickad baddräkter i ylle lät dock inget vidare.
Jättetrevligt inlägg! Men stickad baddräkt i ylle!! Kunde man inte gjort den i nåt annat garn, otroligt. Det där med att vara ute mycket känner ju jag också igen från min barndom, men dagens föräldrar har nog svårt att tänka sej att lämna barnen åt sitt öde sådär i flera timmar. Det var kanske en tryggare värld då på den tiden!
Det var en trevlig skildring av hur livet var för länge sedan och berättelsen satte igång många minnen för mig. Min (på den tiden) bästa kompis pappa var sjökapten och gick på Brasilien - vilket hade till följd att han alltid hade med sig bananer hem. Den första jag fick var jag otroligt försiktig med och vågade först bara slicka på den. Naturligtvis skulle jag visa upp den för omvärlden och därför gick jag Stora Gatan, slickande på min gyllengula banan. Folk blev stående och bara stirrade på mig och flera barn undrade vad det var som jag hade i handen ---- tänk va, att det kunde va så!!!
Ha det gott kära vän och kram
Det fanns inte många barnprogram i tv:s barndom (som sammanföll med min). Andy Pandy och Kapten Bäckströms skafferi är de få jag minns. Och om det var politiska debatter som drog över tiden, då strök man bara barnprogrammet. Jag fick gå till kamrater och titta...
Vi hade radio (för radioandakter). Men tv hade vi inte råd med, vare sig det var syndigt eller ej. Att se t.ex. Lassie hos andra var helt ok.
Longongirl:
Vi var utomhus mycket även som tonåringar - spelade brännboll, hade picknick och åkte skidor och skridskor på vintern. På skridskobanan träffade man killar, man åkte runt i par till musik - ofattbart nu när man tänker på dagens ungdomar, haha!
Kram!
Taina:
Tack för din rara kommentar! Jag har haft en skön helg men med mycket lite sol. Jag ska berätta om den lite senare!
Ha det gott!
Isflaket:
Jag tror inte att det fanns mycket annat än ylle eller bomullsgarn. Alla syntettyger och garn kom efter 1945. Jag tror bomull var sämre att sticka baddräkter i eftersom det töjde sig när det blev vått, haha! Vad gäller förändringar är det ju en revolution för oss bara sen 80-90talet när datorerna och CD-skivorna gjorde sitt intåg...
Grekland nu:
Tack för rara ord! Vad gäller den stickade baddräkten får du läsa min kommentar till Isflaket ovan.
När jag var liten fanns det ju nästan inga bilar eftersom det var krig och däcken hade tagits i beslag. Min pappa hade en stor Cheva som stod utan hjul i en lada på vårt sommarställe på landet. Där lekte vi ofta. Så det var egentligen bara ambulansen som vi ungar fick akta oss för. Barn fick ju också klara sig mycket mer själva förr än nu.
Jag hade t.ex. ansvar som sex-sjuåring att passa min bror, som var tvåochetthalvt år yngre. Jag minns att jag hatade det eftersom han var så "vild" och aldrig löd mig.
Eleonora:
Det är lustigt att så många minnen dyker upp när man läser vad någon skrivit! Jag förstår att de tittade på dig när du gick där med din banan för det fanns INGA sådana att köpa under hela kriget...
Jag kommer också ihåg när jag åt vispgrädde första gången i mitt liv hos min moster som bodde granne med en bondgård. Det var någonting alldeles otroligt underbart gott, tyckte jag. Vet inte varför man inte kunde få köpa det i affärerna under denna tid.
Ha det gott själv och varm kram/M
Bloggblad:
Jag hade ju själv småbarn när du var liten, och jag minns att jag minsann inte skulle köpa någon TV. Det skulle ju vara så oerhört fördummande, sa man.
Men när Anna gick till grannarna varje dag och tittade på barnprogrammen var vi ju till slut tvungna att inhandla en. Jag upptäckte snabbt att det var världens bästa barnvakt...
Jag ryser bara jag tänker på en stickad baddräkt i ylle ... Kapten Bäckströms skafferi kommer jag också ihåg. Och Televinken.
Ja tänk ungar i dag, det måste vara hemskt för dem att föreställa sig hur vi överlevde utan sms och Internet. Fast ärligt talat, jag vet inte hur kul det skulle vara om Internet försvann nu när man har vant sig. Jag vet i alla fall att när det kom tänkte jag att nej, det där var ingenting för mig. : )
Kram!
Marianne:
som jag skrev i en kommentar ovan, det fanns bara bomull och ylle på den tiden. Och bomullsbaddräkterna, som var en sorts konstig skapelse i rynksöm (sånt som man sydde på små flickklänningar förr och som jag har glömt vad det heter)töjde sig i vattnet...
För mig har datorn inneburit en revolution. Jag vet inte hur många gånger jag skrev om ett brev, t.ex. innan jag blev nöjd! Och alla brev till mina elever och i barnkören som jag skrev för hand innan datorn kom...
Nej, jag skulle nog ha svårt att vara utan datorn numera. Men den är en tidsförstörare utan like! Rätt var det är har en hel förmiddag gått utan att man märkt det...
Kram från Ingrid
Jag hade "smock" på en hel del av mina små flickklännigar, är det det du tänker på? Det var just rynkor som var ihopsydda som små fyrkanter.
Jag skulle aldrig klara mig utan datorn. När man sitter så här i utlandet och inte har tillgång till tidningar och allt annat är det oumbärligt. Men det tog ändå några år för oss att bli beroende. I Bulgarien använde vi den knappt alls!
Kram!
Marianne:
Ja, visst var det smock jag tänkte på. Kom på det långt senare - jag hade också någon klänning med smock när jag var liten. Det var smock i baddräkten hopsydda med resårtrådar, därför töjde baddrökten sig så den nästan trillade av!
Jag älskar min dator och kan inte förstå när folk säger att de aldrig skulle kunna tänka sig att skaffa sig en. Vilken fantastisk uppfinning - åtminstone när man gillar att skriva...
Många kramar/M
Å vad intressant att läsa om din barndom! Man får lite perspektiv. Det var ju ändå inte så länge sedan. Man undrar om dagens barn egentligen behöver sådana där lekställen med bollar och plastkonstruktioner..?
Anna:
Nej, kanske inte. Men så fantastiskt roligt det hade varit om VI hade haft något sådant att gå till ibland!
Jag tillbringade nästan all fritid under två år mellan 9 och 10 år med att vara på badhuset och hoppa och dyka. Något annat fanns inte. Barn behöver röra på sig och det gör de verkligen på sådana ställen...
Skicka en kommentar