Det innebär väl att vi ska skriva om sånt vi är eller var
rädda för. Den största rädslan när man var yngre var att det skulle hända
barnen någonting. Numera är de vuxna så nu är det barnbarnen man är orolig för
– fast inte på samma sätt som förr. Man har ju inte det direkta ansvaret
längre.
Som barn var jag ofta rädd. Rädd för att mamma eller pappa
skulle dö, rädd för spöken, för stora hästar och hundar, för elaka farbröder
och tanter som skällde för att man gick på gräsmattan. Rädd för stränga fröknar
och magistrar och för elaka och bråkiga pojkar.
Som tonåring var jag rädd för att inte bli uppbjuden när det
var dans, rädd för att bli övergiven av min pojkvän, rädd för att ta på mig
glasögonen. Rädd för att spela fel på pianot när det var musikuppvisning och
jag skulle spela solo.
Så här skulle man se ut när jag var 20 år.
Numera är jag inte så rädd av mig – utom den gången det
hoppade ut en mus ur köksskåpet. Jag är däremot ofta ganska orolig när jag ska
ut och åka bil i halt och dåligt väglag – bor man på landet kan man inte bara ”låta
bilen stå” eftersom de allmänna kommunikationerna är i det närmaste obefintliga
utom mellan sju och åtta på morgonen och fem och sex på kvällen.
Flygrädslan har jag kommit över i det närmaste. Jag brukar
bli lugn av att titta på flygvärdinnorna och sen tänker jag på presidenter och
kungligheter som alltid är ute och flyger. Varför ska något hända mig som högst
flyger en gång om året…
10 kommentarer:
Rädslor kommer och går:)
Även de är föränderliga, liksom vi...
ha en fin lördagskväll!
Här stormar det!
Karinkram
PettasKarin:
Här har det stormat också hela dagen - har varit innekatter som vägrat att sticka nosen utanför dörren utom för att hämta tidningen.
Ja, det är skönt att man inte är så rädd längre - men vi var väldigt hårt hållna på den tiden. Gud nåde en om man sa något dumt till föräldrarna eller fröken eller var olydig. De flesta barn av idag behöver inte uppleva det som väl är.
Här blir det Downton Abbey om en stund - ett av de två TV-programmen som jag ser varje vecka. Det andra är På Spåret. Så lördagskvällen är räddad :-).
Kram tillbaka från Ingrid
Flygrädsla, ja. Det hade jag ju nästan glömt. Jag hann flyga så mycket i min ungdom (som färdledare) att jag hann vänja mig innan jag hann bli rädd. Men sedan har jag börjar tycka att det är allt mer obehagligt att sitta i en liten plåtlåda 10000 meter över mark eller hav. Men så försöker jag tänka som du. Det flygs kors och tvärs hela tiden i hela världen och vanligtvis går det ju hur bra som helst. Så varför skulle något hända just den här gången. (Eller varför inte... invänder en röst i mitt inre som jag försöker tysta så gott det går.)
Karin:
Första gången jag flög var det med några fransmän som hälsade på i Norrköping i ett eget privatplan. Då var det bara kul att man såg världen upp och ner ibland. Var 20 år och inte det minsta rädd.
Sen dröjde det ett tiotal år innan jag flög igen med chartrat plan. Den gången var jag skräckslagen och trodde vi skulle trilla ner så fort motorljudet ändrade sig. Men efter sju resor till Kina och några i Europa har jag vant mig något så när. Fast jag tittar alltid på flygvärdinnan när hon demonstrerar nödutgångarna och flytvästarna!
Det är jobbigt med rädslor, man blir så trött av att vara orolig! Den största rädslan för mej är nog att det ska hända familjen något, är alltid orolig när de är ute på vägarna. Att flyga är jag inte heller särskilt förtjust i, blir lätt rädd när det skakar och har sej. Andra rädslor - tja, kackerlackor kanske! Fast det är nog mest en fråga om äckel, inte så mycket rädsla...Trevlig söndag!
Ingabritt:
Jag är fortfarande orolig när barnbarnen är ute och far - man kommer nog aldrig över det! Jag är paniskt förskräckt för möss eller råttor inomhus - utomhus gör det inte så mycket. Spindlar och ormar tycker jag heller inte om, men jag tror det ligger i människans natur att var rädd för dessa djur. En del är ju mycket giftiga. Kackerlackor är som du skriver väldigt äckliga...
Kramar från Ingrid
O så mitt i prick du träffar här. Precis samma rädslor som jag hade de ljuva ungdomsåren.
Kram från Eleonora
Rädsla för mig när jag var liten,, var att min mamma skulle försvinna, precis som pappa hade gjort. Han fanns inte helt plötsligt, borta, när jag var lite större kanske 6-7 år, fantiserade jag, kanske var han i Amerika, eller hövding på ng avlägsen ö som Pippi Långstrumps pappa. Jag kommer ihåg att vi väntade besök av mina farföräldrar, hos mormor och morfar på landet, sommarstället i Trollbäcken där vi var på somrarna. Jag var drygt 3.5 år och kommer ihåg hur skräckslagen jag blev när jag såg min farmor som var djupt sorgklädd och det blåste, den svarta slöjan skymde hennes ansikte,jag sprang in och morfar tröstade mig, han var trygg. Gun Käfling
När jag var liten talade man aldrig om att någon dog för ett litet barn, själv var jag 3.5 år när min far dog, hade då bott hos min mormor och morfar 1 år, eftersom han var sjuk, mamma stannade kvar hos pappa i hemmet, där han vårdades. Ernst, min far blev 27 år.
Som tonåring var jag sällan rädd, morfar talade alltid om att man var duktig och kunde det man ville göra och var motiverad för,jag hade bra självkänsla, man skulle tala sanning, vara ärlig och aldrig, aldrig göra illa någon annan, behandla andra människor med respekt.
Som vuxen och förälder får man ett annat förhållningsätt till rädsla, sedan har tiden fr -50 tal till i dag förändrats, rädsla utlöses av andra situationer i samhället som inte fanns då jag växte upp. Rädsla idag är man skulle bli helt ur stånd att ta tillvara på sig själv och helt beroende av andra människor.
Gun:
Välkommen till bloggen! Så fint du skriver. Du borde skriva ner dina minnen från barndomen - kan vara roligt för MM att läsa och även för Mirren. Tiden går ju så fort och man glömmer lätt.
Så tragiskt med din far som gick bort så tidigt och så jobbigt för din mamma. Det måste ha varit hemskt för henne att lämna bort dig - även om det var till sina föräldrar. Samtidigt som jag förstår att det var omöjligt för henne att både arbeta och både sköta om din far och dig när han var så sjuk. Ni hade ju ett fint förhållande när du blev vuxen i alla fall.
Jag har levt så länge och haft ett så rikt och omväxlande liv att jag inte är särskilt rädd för att varken dö eller blir gammal. Jag tar dan som den kommer och är tacksam för varje dag jag får vara frisk och kan ta hand om mig själv.
Kram från Ingrid som hoppas att få fler kommentarer från dig i fortsättningen.
Eleonora:
Tänk att vi var så lika när vi var unga! (Vi är ju rätt lika nu också förstås :-)) Min mamma skrämde mig alltid för att jag inte "skulle bli gift" - på den tiden var det ju viktigt eftersom de flesta kvinnor inte arbetade utanför hemmet! Så det var väl därför det var viktigt att ha en pojkvän...Tur att tiderna har ändrats i det fallet åtminstone.
Kramar från Ingrid
Skicka en kommentar