onsdag 27 februari 2013

753 Onsdagstema - Vinnarkänsla

När vi var i Prag hösten 2010 fick jag syn på en katt i ett skyltfönster, som jag förälskade mig i. Tyvärr var den ouppnåelig för mig, den kostade långt över 1000 kr och vi åkte med Ryan Air...


När vi senare samma höst var på syföreningsbasar i Skällviks församlingshem fick jag syn på en likadan katt - fast mindre bland vinsterna på ett av lotterierna. Jag tog väl lotter för ett hundratal kronor och hoppades innerligt att jag skulle vinna denna lilla katt trots att jag aldrig brukar vinna något.

Vinstlott efter vinstlott drogs men ännu, när det bara var några nummer kvar att ropa upp, hade ingen velat ha katten bland alla andra vinster som fanns på pianot. Då ropades äntligen ett av mina nummer upp och jag rusade till pianot och grep min lilla katt. Det var inte bara vinstkänsla utan en sällan upplevd vinstglädje!


Den lilla speldosan, ty det var en sådan, låg i en fin ask där det stod att den var formgiven av en ganska känd konstnär - Rosina Wachtmeister. Här kan man läsa mer om henne och här finns andra vinstkänslor att läsa om och titta på.


tisdag 26 februari 2013

752 Tisdagstema - Med sladd

Ja, sladdar har man nog av - inomhus åtminstone. Men den här sladden utanför huset går till två saker som jag välsignar varje dag som det är minusgrader, nämligen motor- och kupévärmaren i bilen. Som många andra har berättat på sina bloggar får inte bilen plats i garaget utan måste stå ute året runt. På några timmar är den nedisade bilen förvandlad till ett behagligt fordon att åka med och all is har smält.Utan sladd hade det inte varit möjligt.


Gud ske lov för denna sladd!

Fler som skriver om sladdar hittar man här.

måndag 25 februari 2013

751 Mässa i Sankt Laurentii kyrka med efterspel i församlingshemmet.




Igår spelade jag på en mässa i Sankt Laurentii vackra gamla kyrka. Det var mycket att spela eftersom jag samtidigt skulle ackompanjera min vän Maj-Grets körer, Sankt Ragnhilds- och Wijkakören, som jag ofta gör annars också.


Att spela på den härliga flygeln är alltid lika underbart - själv har jag ju ingen hemma. (MM har tagit samtliga bilder som går att klicka större.)

I Sankt Ragnhilds-Wijkaören är väl medelåldern runt sjuttio år vilket inte hindrar sångarna att sjunga av hjärtans lust. Man kanske inte alltid är så stark i de högre registren, men vad gör det när man har pianoackompanjemang?


Maj-Gret repeterar med kören innan mässan har börjat.

Maj-Gret som leder kören är ett energiknippe av Guds nåde. Hon är fyllda åttiofyra, men är still going strong och bjuder kören på kaffe och bullar varje gång de träffas och sjunger. Hon brukar baka 170 bullar i veckan läste jag i lördagens tidning, där man hade en artikel om denna fantastiska människa. 


Maj-Gret 84, som det brukar stå i tidningen, i full aktion framför kören.

Vi är ju mitt i fastetiden så Stig, en av våra komministrar, sjöng Litanian idag – en vacker gammal förbön från medeltiden. Mycket annan liturgi också, men MM var som vanligt med mig och hjälpte mig med att hålla reda på noterna. Framför allt säger han till mig när jag INTE ska spela. Jag brukar ha för brått ibland…

Sångerna som körerna sjöng var gamla välkända sånger och psalmer. Under själva nattvarden spelade jag några Taizésånger och det var härligt att höra att jag fick respons från församlingen som sjöng i stämmor till mitt orgelackompanjemang. Bara på de främsta bänkarna satt åtminstone två sångglada präster, Bloggblad och min bror Gunnar som båda sjunger i kör. Även min kantorskollega Roger var med och sjöng tenorstämman, upplyste han mig om senare.


Jag fick fin back-up i Taizésångerna av församlingen under nattvarden.  Känns damen längst till vänster igen? Min bror Gunnar längst fram till höger, som är präst och även körsångare bidrog också till stämsången. Han har varit missionär tillsammans med sin fru Anne Sophie i Tanzania i över tio år

Mässan avslutades med att församlingen sjöng den gamla välkända Barnatro. Jag var nio år när jag första gången tog ut den hemma på pianot – och sen dess har jag spelat den ett oräkneligt antal gånger. Brukar alltid gå hem på äldreboendena - en sång som de gamla känner igen sen barndomen.

Efter mässan bjöd Internationella gruppen på kyrkkaffe i församlingshemmet, där vi förutom att bli bjudna på fika fick lyssna till en kvinna som varit missionär i Tanzania. Hon talade mest om hur man skulle etablera en vänförsamling i exempelvis Tanzania, vad man skulle tänka på att göra eller INTE göra.


Många följde med till församlingshemmet efter mässan för att lyssna till föredrag om vänförsamlingar i Tanzania.

Intressant!  Vi får väl se om föredraget bär frukt och Söderköping Sankt Anna församling upprättar en vänförsamling i Tanzania så småningom. Kontakter finns eftersom både min bror och svägerska varit missionärer där i mer än tio år.

Uppdatering:
En videosnutt som MM tagit där jag kompar till Barnatro gick inte att lägg in här på Blogger. Är det någon som skulle vilja lyssna till den finns den i alla fall på Facebook här.

torsdag 21 februari 2013

750 Torsdagstema - I like

"I like" betyder ju som bekant "jag tycker om" eller "jag gillar"vilket jag t.o.m. lyckades lära mina små elever på den tiden det begav sig. Den energiska Birgitta står för både Onsdagstema och Torsdagstema - jag är full av beundran över hennes påhittighet. Och nu när jag inte har så mycket att göra -eller rättare sagt inte bryr mig om att göra så mycket som jag borde av t.ex. tråkigt hushållsarbete - så får jag ju tid över att vara med här och där på temana på bloggen.

Här kommer ett foto av några av de personer som jag tycker allra mest om. Lillebror Caspar, tre och ett halvt, matar sin lillasyster Lissan, ett och ett halvt, med lite av sin bakelse. Eftersom han brukar ha svårt för att dela med sig annars var jag ju tvungen att föreviga detta sällsynta tillfälle. Men båda bröderna älskar sin lillasyster, som ju verkligen här,  för ovanlighetens skull, uppskattar att bli matad Annars äter hon alltid själv och blir väldigt arg om någon försöker stoppa in en sked mat i munnen på henne.


Lissan får smaka av Caspars bakelse. Hon har tidigare ätit upp en del av mammas och mormors semlor.

onsdag 20 februari 2013

749 Onsdagstema - UNDERLAGD

Veckans onsdagstema är minst sagt kryptiskt. Upphovskvinnan påstår själv att hon fick idén till ämnet när hon tänkte trycka bordstabletter - underlägg till tallrikar - men tyckte det var lite väl enkelt med UNDERLÄGG som rubrik och så blev det UNDERLAGD  i stället. Här kan man läsa om fler underlagda.

När jag så gick igenom mina bilder från senaste Mälarhöjdsbesöket hittade jag en bild direkt som jag tyckte passade alldeles utmärkt till rubriken UNDERLAGD även om föremålet underst inte är helt och hållet underlagd som tur är...


Min yngsta dotter Mirren busar med mitt yngsta barnbarn Clarissa 1,5 år - Lissan till vardags - som verkar uppskatta detta trots att hon ligger under...

tisdag 19 februari 2013

748 Veckans Casimir - Trädgårdsälvan Rosetta


En trädgårdsälva, som heter Rosetta och alltid har röd klänning på sig, målar fjärilar.
(Bilden går att klicka större.)

747 TisdagsTema Lila

Hakar på tisdagstemat idag med en av mina första akrylmålningar som jag gjorde i höstas. Experiment med klister, silkespapper och wellpapp på duk först och sedan målning med akrylfärg som jag duschade med vatten allteftersom. Här kan man hitta fler deltagare i TisdagsTemat.


En hel del lilla blev det ju...

söndag 17 februari 2013

746 Lilla Akademiens konsert på Stora Akademien.

I måndags eftermiddag ringde Mirren och frågade om jag ville följa med på Lilla Akademiens konsert på gamla Musikaliska Akademien i Stockholm. Den skulle äga rum på tisdagskvällen.  Eftersom jag inte hade något särskilt för mig beställde jag omedelbart biljett på Swebus tills dagen därpå och åkte upp som vanligt och sammanträffade med Mirren och barnen på förskolan på eftermiddagen.


Konsertsalen på gamla Kungliga Musikaliska Akademin vid Nybrokajen fylldes snabbt av anhöriga till de många eleverna och andra intresserade. (Bilderna går att klicka större.)


Lilla Akademien är en speciell skola som både innefattar förskola, grundskola och gymnasium. Speciell för att det är obligatoriskt för att alla elever att spela ett instrument. Man har ensemblespel och individuell musikundervisning inlagd på det dagliga schemat. Som en pappa uttryckte det på Lilla Akademiens förberedande lördags- och söndagslektioner i dans, målning och sång som Casimir deltar i: ”På Lilla Akademien stoppar man in ett barn i ena änden och ut kommer en symfoniker i den andra.”

   
Mirren innan konserten har börjat.

Detta år firar Lilla Akademien 15 år med många konserter på olika platser i Stockholm. Den här gången, den 12 februari var det enligt programmet Ensemble- och orkesterfest. Mirren hade sett i annonsen att man bl.a. skulle få lyssna till ett musikstycke där tjugotvå cellister spelade på samma gång och ett annat där nio harpister medverkade.


22 cellister spelar samstämt samma stycke - fantastiskt.

Bara detta var ju en anledning att gå dit och lyssna. Den vackra gamla konsertsalen på gamla Musikaliska Akademien fylldes snart av en förväntansfull publik, som till största delen bestod av anhöriga till de många ungdomarna som skulle spela och uppträda.


Violinisterna tackar för applåderna efter Dvoráks Humoresque.

Redan efter den inledande Dvoráks Humoresque som spelades av en stor violinensemble förstod man att här hade man inte med vanliga amatörer att göra. De yngsta eleverna verkade vara från femman eller sexan på mellanstadiet och sen var det uppåt i åldrarna t.o.m. årskurs nio, gissar jag. Fantastiskt att så många spelade så rent och på samma gång UTAN dirigent. Vi var mycket imponerade, Mirren och jag.

Nästa nummer var den välkända melodin Svanen av C Saint-Saëns och då kom tårarna när alla de tjugotvå cellisterna från tioårsåldern och uppåt spelade samma tema – så vackert! Cellisterna ackompanjerades proffsigt och musikaliskt på flygeln av en liten svan, en elvaårig flicka klädd en vit klänning med vid tyllkjol.


Den lilla pianistsvanen längst till vänster.

Gounods Ave Maria med harpa och fioler fick mascaran att rinna ytterligare och sen kom i mitt tycke kvällens höjdpunkt. En ensemble bestående av nio harpister som bl.a. spelade den gudomligt vackra O mio babbino caro ur Madame Butterfly 


Gounods Ave Maria i ny tappning. Harpisten spelade Bachs ackompanjemang medan violinisterna spelade melodin.



Eftersom vi satt så nära fick jag bara plats med knappt sju av de nio harporna på fotot. Två av harpisterna var pojkar. 

Astrid Hillerud i årskurs 6 hade själv komponerat ett stycke som hon kallade Joy som slog an en ton av irländsk folkvisa. Hon spelade själv med i orkestern och fick naturligtvis stormande applåder.


Astrid som komponerat musiken till Joy blir omklappad av konferencieren

Efter pausen var det blåsarnas tur att briljera med bl.a. marscher och en melodi av Leroy Anderson. En vacker sopran sjöng Allt under himmelens fäste mjukt ackompanjerad av Högstadiesinfoniettan.  För övrigt var eleverna efter pausen mestadels från gymnasiet.

Som avslutning spelade en orkester sammansatt av stråkar och blåsare ett stycke av Jean-Philippe Rameau. Nästa år är det 250 år sen han dog och man firade lite i förväg. Jag tänkte naturligtvis inte på att det går utmärkt att spela in musik på min kamera förrän precis i slutet. Synd, för både musiken med alla cellister och de nio harpisterna var en upplevelse.

video


Här är Lilla Akademiens program för våren om någon av stockholmarna skulle vara intresserade.


fredag 15 februari 2013

745 Dagens namn är Sigfrid

Det blir ett mycket kort inlägg om Sigfrid - kan inte hjälpa att jag ständigt påminner mig om vännen som vi hittade i Nyhavn för så där 50 år sen och som jag sen aldrig sett till eller hört av sen dess. Honom kan man läsa om här.


Kung George har besökt den årliga regattan i Cowes och är i begrepp att återvända till "Victoria and Albert". Bonniers Veckotidning nr 34 1928.

måndag 11 februari 2013

744 Helge Artelius - vad är Konst?



En av Helge Artelius många omslagsbilder till Husmodern - här nr 8 1937. (Bilderna går att klicka större.)

Helge Artelius var en helt okänd konstnär för mig innan jag så smått började samla på gamla veckotidningar. Då upptäckte jag att han hade gjort många av omslagbilderna till gamla ex av Husmodern. Jag tycker om illustrationerna men funderar samtidigt över vad det är som gör att en del målningar och illustrationer blir konst för hundratusentals kronor medan andra klassas som bättre hantverk. Det har definitivt inte alla gånger att göra med skickligheten i att rita och måla. Det är som med märkesjeans – det är märket som är det viktiga. Inte kvaliteten eller designen på byxorna.

Likadant är det kanske med Konsten. Där är det ofta signaturen, inte konstverket som är det viktigaste. När jag jämför Helge Artelius bilder med en del målningar som det betalas många miljoner för, kan jag inte tycka annat att det är ganska märkligt. Trots att Artelius hade en gedigen utbildning och studerade både på Konstakademien, nuvarande Konsthögskolan och på Tekniska skolan, nuvarande Konstfack, betalas hans originalverk bara med någon tusenlapp på auktionerna. För Artelius äger en skicklighet som många av dessa andra konstnärer kunde avundas honom. Han är t.ex. en expert på att rita händer, som anses tillhöra de svårare uppgifterna för en konstnär.


Underbart hur den lilla flickan håller i nålen när hon syr och hur hon är på väg att tappa fingerborgen. Mamman tittar fram lite skeptiskt och undrar hur det går. Husmodern nr 49 1928

Men det kanske beror på att han aldrig hade någon egen utställning med sina tavlor så att etablissemanget endast förknippade honom med julkort med änglar och jultomtar, som han ju framställde mängder av. Det både ser jag och läser om i den lilla boken Helge Artelius, skriven och sammanställd av Kerstin Berggren och Anne-Marie Jacobsson. Det går också att läsa om honom här.


Meli är en av Selma Lagerlöfs genuina barnberättelser som handlar om en liten puckelryggig flicka som är för klen att gå i skolan och leka med andra barn men får en mening med sitt liv när hon tar hand om sjuka djur. Illustrerad av Helge Artelius 1934. Bild från boken Helge Artelius.

Boken Helge Artelius gavs ut 2008. Den är slutsåld på förlaget men går att låna på biblioteket. Upplösningen på bilderna i boken är tyvärr ganska dåliga, så vill man se vackrare färger på hans alster kan man gå in och titta här. Helge Artelius gjorde alltså tusentals illustrationer till vykort, julbonader, parader* och veckotidningar. Vi känner också igen många av hans bokmärkesänglar.  Det var naturligtvis ett utmärkt sätt att försörja sig på, men i konsthistorien kommer hans namn knappast att finnas med.




Här visar han på nytt sin skicklighet av att avbilda händer... Bilden från boken Helge Artelius.

Helge Artelius föddes 1895 och dog 1989. Hade han blivit född i slutet av 1700-talet hade hans målningar säkert blivit mycket uppskattade av dåtidens konstkännare. Han är inte bara en skicklig avbildare av människor, djur och natur utan även duktig på att få fram känslouttryck hos sina företrädesvis vackra unga kvinnor och barn.


Den vackra unga modern med sitt lyckliga barn. Husmodern 52 1936.

Och det var väl valet av motiv som var felet med honom. I hans illustrationer förekommer för det mesta vackra, unga kvinnor och lyckliga, välnärda barn. Inte särskilt intressant enligt vår nutida syn på Konsten. Under romantiken hade han säkert blivit desto mer uppskattad. Jag har dock hittat bilder i boken där han framställer människorna lite mer realistiskt och inte alltid så sockersöta. Här kommer några sådana bilder.


Staffan Stalledräng. Bilden från boken Helge Artelius.


En av mina absoluta favoritbilder från boken Helge Artelius. Man hade kanske fått en lite annan uppfattning om den lilla flickan om inte blommorna funnits. Varken hon eller dockan är särskilt glada...

Konstnären själv som ung. Bilden från boken Helge Artelius. 

* Parader = här pappersklipp av t.ex. änglar och tomtar som man viker upp och ställer i en lång rad på bordet.






lördag 9 februari 2013

743 Farväl till det ljuva livet igen?


Lite klädtips för skidbacken. Även 15 februari 1929 var det modernt att vara smal...(Bilderna går att klicka större.)

Nu har jag kommit till den punkt i dietperioden där det är kris. Jag har hållit mina viktväktarpoints i över en månad och gått ner som sig bör ungefär två kilo under denna tid. Inte ätit en enda semla och uteslutit smör på brödet t.ex. Under denna tid har jag aldrig känt mig mätt, men heller inte särskilt hungrig.


En av dessa  läckerheter innehåller mer än halva dagsransonen points för en som vill gå ner i vikt enligt Viktväktarna...(Bilden från nätet)

Det är bara det att tillvaron börjar kännas tråkig och meningslös. Jag har inte lust att göra någonting alls. Dessutom fryser jag ständigt. Jag vet ju av erfarenhet att bara man äter lite mer blir man nöjd och glad. Men det var ju lättare jag skulle bli och det var ju då jag skulle bli gladare och nöjdare med livet och få mer energi, hade jag tänkt.

MM är inte heller till något stöd. Han tycker jag är bra som jag är och säger att jag bara får fler rynkor om jag går ner i vikt. Vem bryr sig när inte ens MM gör det? Men han är ju inte med när jag ska prova kläder - någon enstaka gång numera - och ingenting går att knäppa igen om magen.

Mirren är inte heller till någon hjälp. Hon tycker bara att jag är ovanligt fåfäng för min ålder. Men så har hon heller inga problem med att ta på sig strumporna eller knyta skorna. Hon springer också uppför trapporna medan jag flåsande tar mig upp.

Det är så här dags jag brukar ge upp och återgå till mina normala matvanor. Det innebär att vågen visar några fler hekto varje gång jag ställer mig på den. Därför får jag väl bita ihop igen och säga nej till livets goda i form av onyttig mat – åtminstone för ett tag framöver. Synd att man inte längre kan få tag i sådana fantastiska avmagringspiller som i annonsen. Det hade tydligen varit till god hjälp…


Annons från Allers nr 36 1930.

onsdag 6 februari 2013

742 Mo Yan – Ximen Nao och hans sju liv.

För några veckor sedan var jag inne i Norrköping för att lämna tillbaka och låna en ny bok i bokhandelns bokcirkel. Jag stod och vände på Mo Yans tegelstensroman, Ximen Nao och hans sju liv, och tänkte lägga tillbaka den när MM tyckte att jag absolut skulle låna den. Eftersom jag inte hade något annat alternativ då, gjorde jag som han sa och tänkte att den kan jag ju låta ligga ett tag hemma innan jag lämnar tillbaka den.



Den låg mycket riktigt hemma en vecka innan jag öppnade boken. Det gjorde jag en kväll när jag var trött på att sitta vid datorn och som vanligt inga teveprogram lockade. Sen kunde jag inte släppa den förrän det var läggdags och ögonen föll ihop. Nästa dag läste jag igen och nästa dag igen och nu är den färdigläst – alla 634 sidorna.

Jag har sällan haft så mycket nöje av en bok som av denna. Den är helt underbart fantastisk och dessutom vansinnigt rolig på sina ställen. Visserligen är det lite svårt att hålla isär personerna, men Mo Yan, som också själv förekommer (som Hitchcock i sina filmer) här och där i berättelsen, har skrivit en presentation av huvudpersonerna i början av boken, som man kan gå tillbaka till och repetera om man inte kan skilja dem åt.

Jag är framför allt så fascinerad över hur författaren lever sig in så i sina reinkarnerade djur – man blir själv nästan en åsna, gris, tjur och hund medan man läser boken. Sen måste det vara en makalöst duktig översättare som har kommit på – eller snarare kanske hittat på - så många motsvarigheter på svenska till alla namn på olika partifunktionärer från slutet av 50-talets Kina till nutidens.Väldigt roligt!

Jag förundrar mig storligen att en sådan utstuderad och rolig, ibland på gränsen till förlöjligande, satir och resumé  över det framväxande Kina sedan Maos dagar inte har blivit bortrensad ur bokhyllorna på biblioteken i Kina och att inte Mao Yan själv för länge sen skickats iväg till inre Mongoliet eller någon annanstans.

Alla de som ifrågasätter hans nobelpris måste absolut  läsa boken innan de uttalar sig. Jag kan inte tänka mig att det finns någon annan nu levande författare som kan ha gjort mer skäl för nobelpriset i litteratur än Mo Yan. Jag tror att han kommer att finnas med i framtiden bland litteraturens klassiker som Voltaire, Cervantes och Defoe. Läs boken och ni kommer att ha högtidsstunder en lång tid framöver!

tisdag 5 februari 2013

741 Veckans Casimir

Det här är Casimir när han ropar på sin mamma Åsa alias Mirren. Han var inte riktigt säker på stavningen av mamma, så det är därför han ropar Åsa.  Han är väldigt förtjust i sin mamma. Så här sa han vid nattningen häromkvällen, berättar Mirren, och hon har skrivit ner det ordagrant.

 "Mamma, vet du hur mycket jag älskar dig? Du är så mjuk som ett moln på sommaren. Som havet jag vill bada i. Du är varmare än solen."

måndag 4 februari 2013

740 Ljuva livet farväl…


Under nästan hela 1900-talet har det varit modernt att vara slank, även om inte modellerna var så anorektiska som nu. Margit Rosengren, en av dåtidens kändisar. (Bilderna går att klicka större.)

Ja, så var det dags igen - för kanske sextionde gången i mitt liv. Jag räknar ut att jag har försökt gå ner i vikt (man ska ju helst inte säga banta längre) ett par gånger om året sedan jag var femton.  Oftast har orken tagit slut efter några veckor eller till och med dagar, men vid några tillfällen har jag gått ner ganska många kilo efter att ha härdat ut en längre period. När jag börjar få svårt att knyta skorna eftersom magen är i vägen är det alltså dags igen.

Jag har prövat många olika sorters dieter; Danske Rigshospitalet, Viktväktarna, LCHF, GI, Nutrilette bland annat.  Efter ett par veckor med LCHF hade jag visserligen gått ner ett par kilo, men höll på att längta ihjäl mig efter bröd, pasta och ris. När jag 2005 hade gått ner 14 kilo efter ett halvår var det med Viktväktarnas pointssystem.

Det är enda dieten hittills jag mår bra av. Jag försöker att noggrant anteckna allt jag stoppar i mig varje dag, något som Viktväktarna rekommenderar. Med den metoden går jag ner sakta men säkert. Men det tar tid. Man kan i bästa fall räkna med ett halvt kilo i veckan.

Det finns inga genvägar som bekant – det är bara att äta mindre och röra sig mer. Jag blev upprörd igen när jag en annons i senaste ICA-kuriren om Betaglucare – det revolutionerande viktminskningsmedlet som kostar ca 185 kr för en månadsranson - säljs på apoteket till och med.


En god vän rekommenderade Betaglucare för ett tag sen, men då jag googlade på preparatet kom jag till en läkarsajt där det stod vad det innehöll – 80% havrekli.  Så jag gick och köpte ett paket havrekli istället för ca 15 kr och tar en halv deciliter på lättyoghurten varje morgon. Det håller hungern borta något så när, åtminstone till lunch. Här kan man läsa om det.


Massageband som gör att överflödiga kilon trillar bort utan ansträngning. Charme 1930.

Men att man för nästan hundra år sen också satte sin tilltro till diverse mirakelmedel för avmagring, som det hette då, visste jag inte. Exempel på detta hittade jag i annonser i mina gamla Charmetidningar från slutet av 20- och början av 30-talet.


Från Charme 1928

Ett litet eget tips är att låta bli smör på smörgåsen – om man nu gillar smör vill säga, och mjukt bröd. Det blir automatiskt färre smörgåsar, mjukost på knäckebröd är inte lika gott. Och så fruktsallad med Keso till natten om man inte kan sova utan lite till livs…


Inte lätt att leva upp till mannekängidealet 1928 - varken då eller senare. Intressant är att notera att kläder blivit så mycket billigare nu för tiden. Undrar just hur mycket 65 kr kan vara omsatt i dagens penningvärde? Kanske någon bloggvän vet?