MUSIKANTA

Fredagstema Show&Tell – Kontraster

2012-02-18T12:47:00.000+01:00

Bilderna går att klicka större

Jag hälsar Karin Englund välkommen till fredagstemat. Hos henne kan man läsa om hur det började en gång i USA 2007, företrädesvis mellan svenskorna som bodde där. Annika i Reston berättade om detta för henne. Övriga fredagsbloggare går det att hitta på sidan till höger i min blogg.

Näst sista temat för februari är Kontraster. Om det skulle man kunna skriva mycket. Om kontraster mellan U- och I-länder, mellan Rinkeby och Saltsjöbaden, mellan svält och övergödning etc. etc. i all oändlighet. Elände som vi dagligen matas med i tidningar och teve.

Jag lämnar det därför därhän och hade från början tänkt skriva om kontrasterande färger eller andra harmlösa ämnen. Som vanligt googlade jag och kom in på en sajt som var väldigt intressant – en uttömmande beskrivning av kontraster i färger som var väldigt spännande. Här kan man hitta den.

Tog mig så en eftermiddagspromenad med kameran igen och upptäckte snart att naturen omkring mig var full av kontraster. Svart mot den vita snön stod vissnade gräs och blommor, vackert som på en tavla. Så det blev ingen utläggning om färger eller något annat utan några foton får illustrera dagens tema.

Ingen konstrast egentligen men så vackert mot snön...

Och SNART ser det ut så här...

Gud ske lov för långpannan!

2012-02-16T18:05:00.000+01:00

Häromdagen hittade jag en liten bok i bokhyllan som jag trodde var försvunnen för alltid. Den är utgiven på Libris förlag och heter ”Långpannans lov”. Jag fick nys om den på ett kyrkkaffe där Eva – som alltid har hand om vårt kyrkkaffe i Mogata – bjöd på ”Lättgjorda bärrutor” som smakade himmelskt. Dessutom var de bakade utan bakpulver.

Jag frågade naturligtvis efter receptet, och då tipsade hon mig om denna lilla bakbok. Den låg bland andra uppbyggliga skrifter i en monter i Sankt Laurentii kyrka och jag försåg mig med det sista exemplaret nästa gång jag var inne i Söderköping. Hundra kronor tyckte jag var som hittat.

Bilderna går att klicka större

Eftersom boken har varit försvunnen under en längre tid i min bokhylla har jag inte kunnat baka något ur den (boken alltså). Men den kröp fram häromdagen då jag försökte rensa ut böcker från hyllan. Hittills har jag bara lyckats med att rensa ut och ge bort en enda bok som jag skänkte till SPF:s lotteri och den försvann från lotteribordet innan lotteriet hade börjat. Vilket ger mig blodad tand tills nästa lotteri i maj när jag ska ackompanjera pensionärskören…

Kakor i långpanna brukar jag lyckas med något så när men nu tänkte jag försöka med matbröd. Jag har inte bakat matbröd på tjugo år – inte sen Matex, numera Willys öppnade i Söderköping påstår MM.

I "Långpannans lov" fanns ett recept på Rutbröd med mycket tuggsom verkade lockande. Och mycket tugg blev det när det blev färdigt. Men väldigt gott, tyckte jag i alla fall. Jag hällde nämligen i både ekologiskt bovete, solroskärnor, torkade aprikoser i bitar och russin utöver vad som stod i receptet. Dessutom tog jag dubbelt så mycket sirap…

Rutbröd med mycket tugg

MM tyckte i alla fall det var fullt acceptabelt men trodde nog att det hade varit lite tuggvänligare om jag hade lagt alla kärnorna i blöt en stund innan. Nästa gång ska jag ta med lite valnötter och torkade fikon också. Och kanske ännu lite mer sirap…

Lite för mycket mjöl strödde jag ovanpå, men det gick att borsta bort en del

Hälsobluffar

2012-02-14T19:48:00.001+01:00

Efter kyrkkaffet för några veckor sedan kom några av kyrkvännerna och jag i diskussion om att gå ner i vikt. Det blir gärna så när jag ståndaktigt säger nej till de jättegoda kakorna och bullarna, som alltid serveras till kaffet. En av damerna rekommenderade ett fantastiskt nytt medel som hette Betagul – det var i alla fall det namnet jag uppfattade då.

Man skulle strö en deciliter av det på filen eller yoghurten på morgonen och sen höll man sig mätt tills långt fram på dagen. Även kolesterolhalten skulle gå ner. Bara 185 kr på apoteket och det räckte i ÖVER en månad enligt min sageskvinna.

Jag stegade förstås in på vårt apotek och frågade efter Betagul. Dock kunde man inte hitta sådant preparat på datorn och receptionisten hade heller aldrig hört talas om det. Nästa gång vi träffades vid kyrkkaffet frågade jag samma dam om det verkligen var rätt namn.
- Nej, sa hon. Det heter Betaglucan.

När jag kom hem googlade jag på detta namn och fick upp ”Menade du Betaclucare” och det var, efter vad jag förstår, äntligen rätt. Jag läste om alla fördelarna med detta preparat och bestämde mig för att skicka efter det på nätet. Det skulle bara kosta 169 kr då, frakten inräknad.

Sen klickade jag tillbaka på datorn och scrollade ner och fick upp en sajt som just handlade om Betaclucare. Detta innehöll enligt artikelskrivaren havrekli, något majsmjöl och socker. Även följande sajt, Kostdoktorn, sade ungefär samma sak. På den sajten kan man också läsa om andra hälsobluffar. Det skulle alltså bli samma effekt om man strödde en deciliter havrekli på yoghurten varje morgon och dessutom slapp man sockret.

Nästa gång jag handlade på Willys köpte jag två paket med havrekli för 14.90 styck. Jag har inte träffat min kyrkvän sedan dess, men jag ska rekommendera Willys havrekli till henne. Lite majsmjöl kan man ju alltid hälla i också…

Vinterpromenad runt Hov

2012-02-13T10:55:00.000+01:00

I stället för att gå min vanliga promenadväg går vi upp till landsvägen. Dagsmejan smälter isen på vår lilla väg. (Bilderna går att klicka större.)

När det tvååriga barnbarnet vill någonting väldigt gärna, säger han:” MÅSTE hoppa!” om han t.ex. vill göra det i de nybäddade sängarna. Så här kändes det igår för mig också. MÅSTE gå ut och gå i det fantastiskt vackra vintervädret. Det blev en långpromenad på ca sex kilometer runt gården Hov. Eftersom MM alltid tror att jag ska falla och bryta benen om jag ger mig iväg så långt, hängde han med också.

Vi passerar Mogata kyrka - MM tog bilden i motljus

Vi slipper att gå på landsvägen sedan Ulla - socialdemokratisk politiker - ordnat så att vi fått en gång-och cykelväg längs med hela vägen.

Det här lilla huset har stått övergivet sen vi flyttade till Mogata för drygt tjugo år sedan

Här får man dock gå på vägrenen och se upp för bilarna. MM har längre ben än jag och går dessutom fortare. Han blir bara en liten prick i slutet av vägen innan vi viker av mot Hov och Skruckeby. Trädvarning, det kommer fler...

Han väntar snällt på mig då och då.

Vi är faktiskt ännu längre bort från kyrkan än det ser ut på fotot eftersom jag zoomade rejält.

En doft från den fina världen

Gården Hov ligger vackert med vidsträckt utsikt över Slätbaken

Hästar på rad, jag räknar till tio stycken. Det var väl de som bidragit till gödselhögen vi gick förbi.

Inga sockerbitar här tyvärr.

Slätbaken ligger stilla och vit.

Tröttnar aldrig på denna utsikt.

Snart är det vår...

Promenaden tog sin dryga en och en halv timma, men då stannade vi ofta och tog en del foton som synes. Inte en enda liten molntapp syntes till under hela tiden och solen värmde skönt på sina ställen. Svårt att låta bli att fotografera när det är så vackert. Men jag lovade mig själv att det inte skulle bli fler vinterpromenader det här halvåret, åtminstone inte på bloggen…

Nu är det bara en och en halv kilometer kvar hem - här går prästgårdshästarna och betar.

Fredagstema Show&Tell – Att slänga bort (eller spara)

2012-02-10T00:11:00.001+01:00

Mitt vackra gamla skåp är fullt med saker som jag aldrig använder. Saker jag fått av skolelever till avslutning, en glasservis från Venedig som jag aldrig använt och som jag fick som present av mina föräldrar i början på 50-talet. Saker som Mirren gjort i slöjden. Inte kan man slänga sånt, eller...(Bilderna går att klicka större)

I ett svagt ögonblick lovade jag min käre svärson att slänga en sak om dagen. Han är minimalist och skulle helst vilja bo som i de dyra miljonvåningarna som visas på nätet, utan gardiner, mattor och några prydnadsföremål överhuvudtaget. Jag höll löftet i några veckor…

Han suckar djupt varje gång han kommer hem till oss. För en tid sedan läste jag ett stycke i Tillrättalägganden av Jonathan Franzén om de äldre personerna som sparade sådant som var "för dåligt att använda men för bra för att slänga." Och jag tänkte att det precis passade in på oss, MM och mig.

I lådorna förvaras också många saker som skulle kunna komma till användning - min postisch från 60-talet kanske?

En gammal silverrävsmössa ser jag och Mirrens mössa med tofs som hon inte använt på 30 år...

Den här lådan är full av handbroderade dukar och små dukar med knypplad spets att ha mellan tallrikarna på finare middagar. När kommer jag att ha användning för dessa eftersom jag aldrig har några finare middagar? Men slänga bort dem, det kan man ju inte, eller?

Den minimalistiske Mirrmaken läser kolossalt mycket, mest pocketböcker, som han slänger sedan han läst ut boken. Jag, som är uppfostrad med att böcker är ens vänner, (även pocketböcker) har nästan aldrig slängt någon bok. Följden är att huset svämmar över av böcker som aldrig kommer att läsas i igen, kursböcker i engelska från femtiotalet, ärvda böcker i Svalanserien, tre uppslagsverk, varav ett från mitten av 30-talet och två från 50-talet etc. etc.

Gamla skolböcker och barnböcker som ingen kan läsa längre eftersom texten är alltför ålderdomlig trängs på hyllan i garderoben.

Vet inte heller om jag någonsin får användning av alla mina mappar med körnoter fast man vet ju aldrig...

Att slänga eller spara är någonting som är aktuellt för många, läser jag på nätet. Hos Hustomtemor hittade jag en lista och en undran över vad som kan sparas eller slängas. Intressant! Själv har jag en låda full med julkort från minst tio år tillbaka. Visst skulle jag kunna slänga dem, men det stöter på patrull eftersom MM samlar på frimärken. Det innebär att jag måste sitta en hel dag och klippa loss alla dessa…

De här rullarna med gardintyg har legat däruppe de senaste tjugo åren tror jag. Det är BRA tyg i alla fall...

Kläder är också besvärligt att ta beslut om. Hoppet är det sista som överger människan och jag hoppas fortfarande att jag ska gå ner de tio kilon som behövs för att komma i alla de plagg som hänger och väntar i garderoben. För några år sedan åkte jag ner till Myrornas depå med sju svarta plastsäckar fulla med kläder. Jag skulle nog få ihop lika många idag

Klädkammaren är inte enda stället det hänger kläder i huset. Det finns fyra garderober till...

Skidorna står och väntar troget i förrådet, men jag lär väl aldrig kunna använda dem mer eftersom jag inte kunde ta mig upp utan hjälp från backen när jag föll förra året. Och skridskorna på hyllan i klädkammaren fyller inte någon funktion längre eftersom jag inte vågar mig ut på isen, rädd för att trilla och bryta benen. Men blir ju skörare med åren, har jag läst...

Men nu har jag bestämt mig! Nu ska jag ta ett krafttag och rensa ut saker ur garderoberna, slänga böcker, åka till tippen eller till återvinningen. Fast inte idag, möjligen nästa vecka eller så... Kanske jag t.o.m ska hyra ett bord och ha loppis på Mogata Marken sista lördagen i april?

Banta med Musikanta - Bantning och alkohol

2012-02-08T19:59:00.000+01:00

Bilden av den danska illustratören Pia Olsen

Jag skrev ju för väldigt länge sen att mitt nästa inlägg om bantning skulle handla om bantning och alkohol. Det är ju inte särskilt nyttigt att dricka alkohol överhuvudtaget, men absolut förödande om man ska försöka gå ner i vikt. Jag har fört en sträng diet sedan en vecka och mitt blodsocker har befunnit sig på en jämn nivå och jag har inte varit hungrig mellan målen. Jag har försökt dra ner på portionerna och istället för smörgås på kvällen har jag ätit en fruktsallad med Keso. Och naturligtvis avhållit mig från socker i form av kakor, bullar och godis och avstått från socker i teet.

Igår firade vi att vi bokat en resa med ett glas rosévin för mig, några glas rödvin för MM samt ett par glas portvin för oss båda. Det räckte för att jag skulle vakna i morse med en glupande aptit, som har varat hela dagen. Jag förstår nu varför den lilla aperitifen före maten heter aptitretare på svenska och varför Viktväktarna räknar points även på rödvin, trots att det i de flesta bantningsböcker står att det är 0 kalorier i ett glas sådant.

Bilden av Pia Olsen

Det som triggade igång inlägget var förutom gårdagens orgie en artikel i dagens DN om den nya sjukdomen drinkorexi. Här kan du läsa om den. Unga flickor svälter sig under dagen för att kunna gå på puben på kvällen och dricka sig berusade på starköl. Det är särskilt vanligt i universitetsstäderna där alkoholen har en social funktion som inte finns på andra håll i samma utsträckning.

Även denna bild av Pia Olsen

Öl i synnerhet, som är innedrogen bland ungdomar numera, innehåller ju massor av kalorier. Har man inte ätit något under dagen, kan man ju unna sig några stycken starköl på kvällen utan att behöva gå upp i vikt. Med förödande effekt i längden på vitala kroppsliga organ, enligt expertisen. Dessutom läste jag att en del flickor inte äter något innan de går ut på kvällen för att de ska bli snabbare berusade.

Man blir mörkrädd när man betänker att det är morgondagens mammor man talar om, men man får väl innerligt hoppas att den massiva informationen om alkoholens direkt skadliga inverkan på fostret har gått hem hos dessa flickor tills dess.

Bilden av Pia Olsen

Dagens Casimir W 6

2012-02-07T10:31:00.001+01:00

Här behöver man inte gissa vad det föreställer. Det syns tydligt. Han har sinne för detaljer om inte annat. (Bilderna går att klicka större.)

Den här teckningen ritade Casimir medan jag var inne vid min dator och drog ut en bild från nätet på en helikopter, som jag skulle kunna rita av själv. Hade ingen aning om hur jag skulle rita en sådan mer än att den hade någon sorts propeller på ovansidan.

När jag kom tillbaka slängde Casimir ett öga på min bild och sedan ritade han sin egen version av helikopter. Nu vände han också P rätt när han skrev, trots att jag inte sagt något om detta på den första teckningen.

Casimir har ett mycket starkt bildminne, vilket gör att jag tror att han även ser orden som bilder.

Som gammal lärare är jag förstås intresserad av hur barn lär sig läsa och skriva. Casimir kan de flesta bokstäverna, men kan inte ljuda ihop dem än. Däremot läser och skriver han obehindrat ord som polis, Åsa, mamma, mormor, IKEA, etc. Det är därför väldigt viktigt, tror jag, att barnen tidigt får bilder av småorden som förekommer i språket, typ och, den, det, är, han och hon etc.

Casimir koncentrerad vid köksbordet. Den gamla vaxduken som inte använts på 15 år har åter kommit till heders.

Lillebror Caspar är ännu inte intresserad av att rita men desto mer av att klippa.

Då och då går han iväg och blir bebis igen och leker med lillasyster Clarissa

Min farmor

2012-02-06T17:56:00.003+01:00

Min farmor är INTE hon som sitter längst till höger utan hon som står ovanför mamma Augusta, dvs. hon som står som Marta. Det är Marta som sitter längst till höger. Vill inte förstöra det fina kortet med att försöka ändra. (Bilderna går att klicka större.)

Dagens namn är Dorothea. Det var min farmors tredje namn. Hennes första var Kerstin och det andra som jag ärvt efter henne var Ingrid. Hon föddes 6 juni 1881 och växte upp tillsammans med sin syster och sina fyra bröder på en liten bondgård – Hultåkra – i hjärtat av Småland. Hennes bröder gifte sig alla rikt och blev med tiden godsägare, nämndemän och kyrkvärdar.

Hultåkra, där min farmor växte upp. Tyvärr revs gården 2005.

Min farmor föll för min farfar Oskar som var skolkantor, en stilig ung man men utan någon förmögenhet. Men han hade ett gott affärssinne och var mycket ekonomisk. Med skolkantorstjänsten följde ett arrende av ett litet lantbruk med några kor, höns och en gris, som min farmor tog hand om. Även hon var arbetsam och sparsam och tog till vara allt som djuren, köksträdgården och fruktträden gav.

Farfar som ung

Både farmor och farfar var roade av att plocka bär och svamp och gjorde det ofta tillsammans. Efteråt konserverade farmor svampen eller syltade och saftade bären. Hon var mycket duktig på att väva och sy och sydde och vävde allt till hemmet – kläder, handdukar, mattor och gardiner.

Släktträff 1924 på Karlsjö. Min farmor står står som nummer fem från vänster, min farfar två steg bort med stärkkrage och svart slips.

Under första världskriget var det ont om mat och farfar gjorde sig ofta ärenden till torget och sålde smör och grädde och andra eftertraktade varor som kunde undvaras för familjens behov. Jag tänker att det var denna försäljning som lade grunden till det relativt stora kapitalet på banken, som sedan räckte till att försörja en son och en dotter vid universitetet i Lund och en son på GCI i Stockholm. Den andra dottern, som inte ville studera, fick motsvarande hemgift när hon gifte sig.

Ena tvillingen Stina, farfar med yngste sonen Sven i knät, min farmor och andra tvillingen Maja, som sedemera blev speciallärare i Uddevalla.

Både farmor och farfar var arbetsamma och skötsamma och hade nog inga större behov för egen del förutom mat och kläder. Dessa syddes alla av farmor och jag vet att hon vände på kragar och manschetter på farfars och pojkarnas skjortor när de blev utslitna.

När farfar blev pensionerad sålde han sitt hus i centrum av Båstad – ack att det funnits kvar – och flyttade till Svärtinge en mil från Norrköping för att komma nära sin äldste son, min pappa, och hans familj. Under hela min uppväxttid åt vi nästan alla söndagsmiddagar tillsammans.

Farmor var döv sedan länge, och jag kommer ihåg att hon ofta gick och pratade högt med sig själv. ”Den dumme gubben” hörde jag henne mumla ibland när hon var irriterad på farfar, som var hetlevrad och ofta kom på kant med sin omgivning. När vi barnbarn stojade runt omkring henne suckade hon och sa högt: ”Levande liv, levande liv”, vilket jag också brukar ha anledning att säga ibland numera…

Vid våra obligatoriska söndagsmiddagar var hon alltid lite utanför eftersom hon ingenting hörde. Skulle man säga något till henne fick man tala högt i en stor, svart lur som hon hade vid örat, vilket inte bidrog till något spontant samtal. Jag kan inte låta bli att tänka hur annorlunda hennes liv hade varit om hon haft tillgång till nutidens moderna hörapparater.

Som det nu var, var hon helt hänvisad till farfar, sitt hem och framför allt vår familj. Hon hade säkert haft mycket att berätta om sin egen uppväxt på Hultåkra och sina ständiga uppbrott och flyttningar på grund av att min farfar ofta gjorde sig ovän med sin omgivning.

Vårt sommarställe i Krokek. Jag längst till vänster med mina bröder Göran och Gunnar. Bakom mig morfar Frans, min mamma, min farmor och farfar och framför honom, Valma vår finska flicka som bodde hos oss några år efter andra världskriget.

Min farfar älskade henne högt och tilltalade henne alltid med ”Lilla Gulla”. Han hjälpte henne med allt, pysslade om henne och höll reda på hennes medicinering sedan hon fick diabetes. När hon dog i början av 50-talet gick livsgnistan ur honom och han avled endast ett år efteråt.

Svårt att kommentera?

2012-02-06T10:30:00.000+01:00

Några av mina bloggvänner har meddelat mig att de inte kan kommentera på min blogg utan att sidan försvinner sedan de tryckt på "Publicera" i kommentarsrutan.Mirren tipsade mig om att gå till "Inställningar" och ta bort de krångliga bokstäverna i kommentarsfältet. Nu har jag gjort det och hon har ingen svårighet att kommentera längre.

Igår försökte jag själv kommentera hos Miss Gillette, skrev in krångelbokstäverna som vanligt och tryckte på "Publicera". Då kom bokstäverna tillbaka igen med en uppmaning att skriva om dessa. När jag gjort det fyra gånger gav jag upp. Kanske missen kan fixa det på samma sätt som jag har gjort?

För övrigt var det "bara" femton minusgrader i morse när jag vaknade. Tjugoen i går! Det går åt rätt håll...

Fredagstema Show&Tell – En scenupplevelse

2012-02-02T23:12:00.005+01:00

Eugene O'Neill, bilden från nätet.

1936, samma år som jag föddes, fick Eugene O’Neill nobelpriset i litteratur. ”Han anses vara USA:s främste dramatiker och hans pjäser spelas fortfarande – 49 år efter hans död – över hela världen.” Detta läser jag i en mycket intressant och uttömmande artikel av professor, med.dr. Karl-Erik Åström, Läkartidningen Nr 42, 2002. (Länken finns som PDF-fil två avdelningar ner på sidan.) Tio år senare spelas hans pjäser fortfarande.

O’Neills änka, som var tacksam för nobelpriset och att Sverige uppfört hans pjäser när han var persona non grata i USA , bestämde efter hans död 1953 att Sverige skulle få uruppförandet av Lång dags färd mot natt. Premiären var på hösten 1956.

1956 bodde jag inackorderad i Stockholm, hade just tagit studenten och börjat läsa på universitet. Jag hade sällskap, som man sa på den tiden, med en ung man, vars familj var mycket teater, konst- och musintresserad och som tog mig med på olika evenemang, både på konserter, på opera och teater och på konstutställningar . En kväll fick jag följa med familjen på Dramaten för att se Lång dags färd mot natt.

Handlingen tilldrar sig i familjen Tyrones sommarhus under 18 timmar under en enda dag. Under samtalets gång och under påverkan av alkohol och morfin, kommer känslor av hat, skuld och bitterhet fram under utslungade anklagelser. Det är O’Neills egen tragiska livshistoria och sin relation till sina närmaste, som han berättar. (För den som är intresserad av att veta mer om Eugene O’Neill och hur historien utvecklar sig vill jag återigen rekommendera professor Åströms artikel – där står allt man bör veta och lite till...)

Ett suddigt foto från föreställningen Lång dags färd mot natt 1956. Från vänster Ulf Palme, Jarl Kulle, Inga Tidblad och Lars Hansson. Bilden från nätet.

Rollistan upptar endast fem personer och jag kommer bara ihåg att fyra av dessa satt runt ett bord i ett enda rum under hela pjäsen som var 4,5 timmar lång. Men jag har läst att det var någon enstaka scenförändring ibland. Lars Hansson, som då var 70 år spelade den snåle och tyranniske fadern, Ulf Palme den alkoholiserade äldre brodern, Jarl Kulle, den tuberkolossjuke yngre brodern Edmund - O’Neills alter ego - och Inga Tidblad den morfinberoende modern. Att Catrin Westerlund spelade ett helt normalt hembiträde, har jag däremot inget minne av.

Lars Hansson som ung. Bilden från nätet.

Ulf Palme. Bilden från nätet.

Men jag minns fortfarande vilket oerhört starkt intryck pjäsen gjorde. Scenen med matbordet i mitten på scenenoch familjen på stolar runt om – Lars Hansson, Ulf Palme, Jarl Kulle och den helt vitklädda Inga Tidblad som ibland satt , men som oftast planlöst irrade omkring på scenen, är en bild som för alltid fastnat i mitt medvetande.

Jarl Kulle. Bilden från nätet.

Inga Tidblad. Bilden från nätet.

Och deras fantastiska röster kan jag framkalla inom mig när som helst; Lars Hanssons kraftfulla, Ulf Palmes underbart vackra, Jarl Kulles speciella och Inga Tidblads unika, spröda röst som hördes tydligt upp till alla dem som satt längst upp på tredje raden.

Inte förrän nu, femtiosex år efteråt när jag läser om den här föreställningen på nätet, har jag förstått att jag har varit med om någonting helt unikt i svensk teaterhistoria…

Dagens Casimir W 5

2012-02-01T16:47:00.002+01:00

Blommig katt tillägnad mormor 19 januari 2012.

Har lärt mig att man ska skriva W5 istället för V5 numera och att det också heter Sale istället för Rea. "Oj, vilken stilig katt!", säger jag inte spontant längre utan: "Wow, en sån cool katt!" Inte heller bör jag säga "Aj" när jag slår mig utan "Au". Allt för att försöka hänga med i tiden ;-)...

Östra regionen här i länet lär snart få namnet East Sweden, vilket har föranlett många upprörda insändarprotester i NT från många "Svenskar i Sverige". Namnet på Norrköpings vackra industrilandskap får tills vidare behålla namnet "Industrilandskapet" men det har varit på tal flera gånger att ändra det till något mer engelskt-klingande.

Fredagstema Show&Tell - februari 2012

2012-01-31T17:11:00.002+01:00

Så har jag med mycken möda fått ihop några temarubriker som jag inte tror har förekommit tidigare.
Här är de:

3 februari: En scenupplevelse – (Det kan vara en opera- eller teaterföreställning, musikal, show, revy etc. som du sett, men också något som du själv eller dina barn medverkat i.)

10 februari: Att slänga bort – (Vad ska man slänga, när, var och hur? Något system att hålla sig till?)

17 februari: Kontraster- (Kommer att finnas lika många tolkningar av detta tema som fredagsbloggare tror jag…)

24 februari: Från A till Ö - (Skriv ett ord för varje bokstav i vårt alfabet som du kommer att tänka på direkt och varför du gör det eller som har någon anknytning till dig som person med en kort förklaring varför!)

Övriga fredagsbloggare:

Nilla,
Desiree,
Annika,
Erica
Saltis
Musikanta
Inga-Britt
Helena
Olgakatt
Bejla
Pettas
Lotta
Cecilia
Åsa
Gnuttan

NYKOMLING!!!
Anna

Nygammal deltagare:
Anna

Vy från Skeppsholmen i mitten av januari

GISSA RÄTT 1

2012-01-30T20:24:00.001+01:00

Kan någon gissa vad denna bild föreställer. Någon av mina bloggvänner har kanske bättre fantasi än vad jag hade...

Uppdatering:
Jag har fått rätt svar av vännen Marie på Facebook. Det är mycket riktigt en boxare som boxar på en boxboll. Röd om kinderna är han av ansträngningen. Mirren blev mycket förvånad när hon såg teckningen eftersom hon inte har en aning om var han kan ha sett detta. Han har alltså ritat bilden helt ur minnet.

Andra januaribesöket i Mälarhöjden

2012-01-29T22:20:00.001+01:00

Hemma igen efter en omväxlande vecka i Mälarhöjden tillsammans med Mirren och barnbarnen. Mirrmaken var borta nästan hela veckan, så Mirren behövde lite sällskap och hjälp med de tre barnen. Kämpigt för Mirren att vara ensam med tre barn under fem år, även om sönerna för det mesta är på förskolan fyra dagar i veckan. Men det blir det inte så många timmar över för ”egentid” eller förlustelser med en bebis på sex månader hemma och som måste vara med när hon lämnar klockan nio och hämtar klockan tre …

Mirren, Clarissa och jag hann i alla fall med både att äta lunch på IKEA, på Systrarna Helin och Voltaire på Djurgården, på Atriumrestaurangen på Nationalmuseet och på Junibacken. Samt besöka utställningen De fyra årstiderna på Nationalmuseet och dessutom åka med Clarissa till vårdcentralen i Axelsberg på sexmånaderskontroll.

Mirren utanför restaurangen "Systrarna Helin och Voltaire" eller "Skånska gruvan", som den också kallas. (Bilderna går att klicka större.)

Trångt men trevligt och mycket god mat. Jag som är från landet blev dock förvånad över alla hundar som fick följa med in på restaurangen...

På fredagen tillstötte Musikantamaken eftersom vi var bjudna till polishuset på hans kusin Kays pensionsavgångsfest. Intressant i sig var det att besöka det ståtliga polishuset , som började byggas 1911 och där jag aldrig varit tidigare.

Polishuset i Stockholm -bilden från nätet.

Denna imponerande byggnad med sin ”eklektiska stilblandning av renässans, barock och gotik”, var vanlig utomlands på den tiden för att ”manifestera laglig auktoritet” men sällsynt i Sverige, läser jag på Google. Källa till artikeln om polishuset är just sagda Kay, som under lång tid varit intendent för polishuset stora konstsamling.

Efter mottagningen bjöd Kay på kaffe, tårta och avec i sin lägenhet i Gamla Stan tillsammans med systerns familj, Mirren, MM och jag och andra goda vänner. Barnens snälla farmor ställde upp och tog hand om alla tre barnen hemma så att Mirren för en gångs skulle kunde känna sig riktigt ledig några timmar. Stor presentöppning vidtog och både medalj, hembakad limpa och ett antal flaskor ingick bland presenterna.

En vacker kristallskål döljer sig i detta fina paket. Kollegan och konstnären Björn Lundin i bakgrunden.

Kays syster Iréne i mitten, hennes man Mats till vänster, dottern Sandra till höger och MM längst till höger beundrar en tavla som Kay fått.

Bland vännerna fanns Björn Lundin, en kollega som vid sidan av jobbet är en duktig konstnär och vars tavlor fanns att beskåda på väggarna i mottagningsrummet. Björn kommer att ha en utställning på Galleri Svea i Gamla Stan med början den 26 maj. Ännu en anledning att fara upp till Mälarhöjden igen och hälsa på.

Shakespearepjäs -målning av Björn Lundin i en spännande teknik som innefattar arkitektfilm, akrylfärger och skrapteknik.

Motivet från en känd film.

En tidigare målning av Björn Lundin

2012-01-23T13:38:00.000+01:00

Med denna lilla prinsessa, ritad av fyraåringen Casmir, tar jag en kort paus i bloggandet. Återkommer på lördag. Fortfarande kan jag inte kommentera hos Olgakatt eller Mirren. Kommentarssidan försvinner så fort jag klickat upp den. Någon som vet vad det beror på?

Besök på Kulturhuset

2012-01-21T20:10:00.000+01:00

På väg till Kulturhuset efter hämtning på förskolan. (Bilderna går att klicka större.)

När jag är i Stockholm har det blivit tradition att besöka Kulturhuset, antingen för att äta lunch eller för att besöka Rum för barn, eller för att göra bådadera. Att äta lunch i Kulturhusets restaurang när man har en baby med sig och en eller två aktiva små pojkar är mindre känsligt än att äta lunch någon annanstans, med undantag av McDonalds.

Här är ljudnivån ganska hög redan innan man kommer dit och folk rör sig hela tiden fram och tillbaka mellan borden och salladsbuffén. Diskussionens vågor går heta mellan tuggorna vid många av borden med unga lunchgäster. Vi är inte de enda barnfamiljerna heller som upptäckt denna oas.

Inte undra på att besöksantalet på Kulturhuset gått upp med 31 % sedan 2010. Över 3 miljoner besökare förra året, läser jag i Svenska Dagbladet. Nu är förstås även Stadsteaterns publik inräknad, men det är ändå ett anmärkningsvärt antal.

Väldigt många barnfamiljer har också upptäckt Rum för barn på fjärde våningen. Vi var där, Mirren och jag, med Casimir och Clarissa för en dryg vecka sedan. Tvååringen var i tryggt förvar hos farmor. Här finns ett stort läsrum med sköna stolar att krypa upp i och många böcker att låna för stunden. Ett litet lekhus att klättra i för dem som har svårt att sitta stilla en längre stund.

Och så längst bort i lokalen ett stort rum där man får rita och måla. Om man vill måla med riktiga plakatfärger vid ett staffli kostar det 30 kr. Men då får man också instruktion av en trevlig dam om hur man ska blanda färger och en generös tillgång till färg i små färgkoppar och många penslar.

Casimir iförd förkläde funderar på vad han ska måla

En vänlig dam instruerar honom hur man blandar färger (vilket mormor hade lärt honom dagen innan...)

För mitt fyraåriga barnbarn, Casimir, som har blivit mycket intresserad av att rita och måla den senaste tiden, är detta ett eldorado. Det var en fröjd att se honom så intensivt koncentrerad med att måla vid sitt staffli nästan en halvtimme.

Ett konstverk växer fram

Moderna museet nästa?

Bloggträff med Eleonora

2012-01-20T16:44:00.002+01:00

Tulpanmönstret på underläggen, som jag är så förtjust i. (Bilderna går att klicka större.)

En av höjdpunkterna under min Stockholmsvistelse förra veckan var när jag träffade bloggvännen Eleonora. Det är alltid lika trevligt att ses. Som den infödda stockholmska hon är visar hon mig nya lunch- eller fikaställen och tar mig med på fönstershopping eller liten rundvandring i speciella affärer, som jag inte visste fanns tidigare.

Den här gången åt vi lunch på Kafferepet på Klarabergsgatan, en litet intimt café där vi åt bakad potatis med skagenröra. Det fanns ingen hiss till övervåningen, där maten serverades, så det var ingen plats för mig och Mirren med barnvagn att besöka, men det var precis perfekt för två damer i mogen ålder som vi. Så mycket hade vi att prata om att lunchen tog över en och en halv timme…

Efter lunchen fortsatte vi diskussionen medan vi gick till Svenskt Tenn, som jag var nyfiken på sedan de byggt om affären. Många vackra saker som vanligt och dyra. Det blev ingen kretongsoffa denna gång heller, men väl nya tulpantabletter till matbordet. Mina gamla tulpanunderlägg är så slitna så blommorna knappast syns längre.

Eleonora vid hyllorna med lampskärmar på Svenskt Tenn

På vägen till Östermalmstorgs tunnelbanestation passerade vi Nordiska Galleriet på Nybrogatan, enligt Eleonora Stockholms trendigaste möbelaffär. Perfekt möblemang för de lägenheter som säljs i Svenska Dagbladets annonser – de där lägenheterna med helvita väggar och som saknar mattor och gardiner.

Stolen som Eleonora blev särskilt förtjust i

När vi hade varit därinne en stund och jag konstaterat att möblerna och lamporna och övriga tillbehör inte var något för varken mitt hem eller min kassa utan att kretongsofforna på Svenskt Tenn fortfarande intog favoritplatsen i mitt hjärta, tog vi tunnelbanan till Slussen där våra vägar skildes.

Eleonora tog tåget hem till Saltsjöbaden medan jag åkte vidare till Västertorp, där jag möttes av Mirren och alla barnen på väg hem från förskolan till Mälarhöjden.

GAN på Norrköpings konstmuseum

2012-01-19T14:46:00.001+01:00

En underbar tavla av GAN - utsikt från hans ateljé i Stockholm. ((Bilderna går att klicka större.)

GAN målade konventionellt föreställande i början av sin konstnärskarriär. Här ett självporträtt.

I GAN:s konst finns exempel på många konstriktningar. Naivism kanske?

Som vanligt kom vi inte iväg på GAN-utställningen i Norrköpings konstmuseum förrän i sista minuten. Och vi var inte ensamma på den näst sista visningen, som leddes av en mycket kunnig och trevlig intendent. Det är alltid roligt att få en guidad visning av konstverk på en utställning, man upptäcker massor av saker och samband i målningar som man inte skulle ha gjort på egen hand.

GAN:s intresse för sjön och sjömän visar sig i den här målningen. (Beskriven i recensionen som jag länkade till ovan.)

GAN var fascinerad av den moderna tekniken. Elektrikern i sitt rätta element omgiven av elektriskt ljus, en nymodighet i början på 1900-talet.

Det är svårt att inordna GAN – Gösta Adrian Nilsson - i ett speciellt konstnärsfack, eftersom han utvecklades under hela sin livstid. Han målar helt konventionellt i början, som man kan se av hans självporträtt, sedan tar han intryck av kubismen. Efter att ha rest till Berlin 1913 träffar han tyska expressionister, som bl.a. Kandinsky och Marc och tar intryck av dessa. . 1920 reste han till Paris och träffade där Fernand Léger, som han också beundrade, vilket man kan se i en del av hans målningar på utställningen.

Påminner inte så lite om Fernand Léger tycker jag...

GAN bryter ner många av sina motiv som i ett kalejdoskop och hans konst har ibland kallats kalejdoskopisk futurism. Konsten är aldrig helt abstrakt utan man upptäcker alltid människor – d.v.s. män - eller föremål i tavlorna även om man inte alltid ser dem vid första anblicken.

Hästtämjaren som finns att beskåda på Norrköpings konstmuseum

Kommer inte ihåg vad tavlan heter men att det finns mycket att upptäcka i denna - t.ex de sju stjärnorna...

När GAN kom tillbaka till Lund efter sin Parisvistelse var han alltså mycket påverkad av de moderna strömningarna i konsten och även av den nya tidens uppfinningar – maskinerna och elektriciteten. Hans motiv från denna tid rymmer mycket av snabba tåg, fabriker, städer och ljus, framkallat av elektricitet. Pansarbåtar och skepp hör även till hans favoritmotiv.

Lunds domkyrka som GAN uppfattade den i gryningsljus. Portalen är målad framifrån medan kyrkan i övrigt är målad från sidan, påpekade vår guide.

Det är intressant att se en så stor utställning av tavlor där en kvinna endast finns med på en enda målning! Nämligen den av den kloka jungfrun som inte glömt att fylla sin lampa med olja. GAN var ju homosexuell , vilket var straffbart under första hälften av 1900-talet och något som han fick hålla hemligt. Hans kärlek till män visar sig desto mer i hans måleri. Han målar med förkärlek unga pojkar med fulländade kroppar, matadorer, militärer och sjömän. Det är, som jag upplever det, en hyllning till den ultimata styrkan och maskuliniteten hos mannen.

En av de kloka jungfrurna som inte somnade i väntan på Jesus.

GAN beundrade den maskulina råstyrkan och en vacker manskropp

Den döende matadoren

Anledningen till att GAN förknippas så starkt med Norrköping är att han hade en kärlekshistoria med Edvin Andersson, en sjöman som han träffade 1917 och som så småningom bosatte sig i Norrköping och där bildade familj. Denne Edvin (namnet skriver GAN in på många av sina målningar) tog sig namnet Ganborg och betydde senare mycket för GAN som vän och förmedlare av hans konst. Aron Borelius, den första chefen för konstmuséet, köpte in Hästtämjaren (bild ovan), som jämte Grünewalds Det sjungande trädet anses som muséets förnämsta konstverk.

Den vackra fabriksbyggnaden som är känt som Strykjärnet fångade tidigt GAN:s uppmärksamhet. Det återfinns idag i Industrilandskapet som Arbetets museum.

Ett starkt porträtt av August Strindberg

Vår guide berättade att hemligheten med hans mörka bakgrundsfärger i målningarna berodde på att han grundade dukarna med svart färg istället för vit, som de flesta målare använder. Något som vi heller inte visste var att GAN illustrerat Erik Gustav Geijers och Arvid August Afzelius folkvisor. Boken visades i en glasmonter, eftersom den var för värdefull för att bläddras i.

Intressant bild av en rökare - inte helt positivt, eller...

Illustration till Svenska Folkvisor

En kubistisk målning där de geometriska figurerna - liggande och stående rektanglar samt trianglar och cirklar finns med. Liksom de föreställande föremålen som gitarren och skeppet. Man anar också ett ankare...

Denna härliga tågbild får avsluta mitt inlägg. Glad att jag inte var med på den resan...

Stockholmsfilharmonikernas dag

2012-01-16T21:51:00.003+01:00

Konsertsalen fylldes snabbt med barn och deras familjer. (Bilderna går att klicka större.)

Förra veckan tillbringade jag tillsammans med Mirrfamiljen i Mälarhöjden. Därav min bloggpaus. Med tre barnbarn under fem år har man underhållning hela dagen utan dator. För att vara lite originell ska jag börja med att berätta vad vi gjorde på lördagen, samma dag som jag åkte hem till Mogata med Swebus.

Mirren hade sett i tidningen att det var Stockholmsfilharmonikernas dag, vilket innebar att Konserthuset var öppet mellan 11 och 16 på dagen och det var gratis inträde för alla. Klockan 11.30 skulle hela orkestern spela sagan om Peter och Vargen av Prokofjev.

Vi samlade ihop alla barnen och stuvade in oss i bilen och körde till Hötorget. När Mirrmaken parkerat bilen och vi kommit upp ur underjorden ställde vi oss i en kö, som t.o.m. var längre än min barndoms matinéköer. Den sträckte sig runt hela konserthuset och in mellan höghusen bakom. Eftersom det inte var några biljetter att samla in, gick det ganska fort sedan man öppnat även ingången mot Kungsgatan.

Kö runt hela konserthuset av förväntansfulla föräldrar och barn

Våra barn var förvånansvärt tålmodiga trots att det var blåsigt och kallt

Vi gick direkt till stora konsertsalen, som snabbt började fyllas, och fick bra platser på parkett. Till min glädje återsåg jag ”min” flöjtist som var bland de första musikerna på plats. Det visade sig sedan under konserten att det var han som var fågeln i sagan och spelade alla solopartierna på sin flöjt med den äran.

Jan Bengtsson på plats med sin flöjt

Vi fick bra platser bredvid varandra inte långt ifrån scenen

En rund, lite äldre farbror, berättade sagan om Peter och Vargen med stor inlevelse och hög och välljudande stämma. När han satte på sig varghandskarna med klorna när vargen gjorde sin entré var det knäpptyst i salongen förutom musiken. Helt fantastiskt med tanke på att hela salen var smockfull med barn i alla åldrar från den minsta bebis till barn i skolåldern.

Orkestern övar lite innan dirigenten anländer till podiet

Här tackar orkestern, dirigenten och berättaren för applåderna

Efter att sagan var slut och applåderna tystnat fick barnen pröva på instrument i foajéerna. Men då var både Mirrmaken och pojkarna hungriga så det blev en skyndsam promenad i snålblåsten till Vapiano vid Kungsbron. Där åt alla pasta, en del med köttfärssås och Mirren med aubergineröra.

När alla ätit färdigt och blivit mätta (utom Clarissa, som man glömde bort att mata i den allmänna uppståndelsen – hon meddelade dock detta tydligt efter en stund) följde alla med mig till Cityterminalen inte långt därifrån och vinkade av mig.

Mirren berättade senare att hon fått spela Peter och Vargen om och om igen när de kommit hem och att Casimir nu visste precis vilka instrument och melodier i sagan som representerade djuren, jägarna, farfar och Peter.

Bloggpaus

2012-01-08T23:34:00.000+01:00

Jag tar bloggpaus en vecka framåt. Återkommer till bloggen på söndag. Ha det gott så länge, alla bloggvänner! Har haft en härlig helg med fem gudstjänster - två dop, en vigsel och två mässor. Dessutom fick jag äran att kompa en av världens ledande flöjtister, Janne Bengtsson, som både är med i stockholmsfilharmonikerna och Benny Anderssons orkester under vigseln. (Tur att jag inte hade en aning om det innan!) Vi spelade Cecilias brudmarsch, som han komponerat, och Koppången tillsammans. Helt underbart! För mig blir Koppången aldrig vackrare...

Janne Bengtsson och jag spelar Cecilias brudmarsch

Jag vid den härliga, nyrenoverade orgeln i Krokeks kyrka, där jag blev konfirmerad för länge, länge sen. Det visste jag inte då att jag skulle sitta här en gång...

Nya ord och gamla

2012-01-04T17:13:00.001+01:00

Så här i början på det nya eller hellre i slutet av det gamla görs det ofta sammanställningar av diverse ting. Som t.ex. vilka nya ord i modersmålet som mer eller mindre positivt välkomnats av svenskarna. Håkan Juholt har gått till den svenska språkhistorien med sin förlåtturné och juholtare som enligt Språkrådet betyder ett förhastat uttalande som man tvingas ta tillbaka.

Dejting eller som Språkrådet vill att vi ska skriva, dejtning, vet vi ju vad det är. Nu har det tillkommit otrohetsdejtning, pensionärsdejtning, hunddejtning, fuldejtning (?) och bondedejtning. Restdejtning är då man dejtar någon med samma rester hemma i sitt kylskåp. Då kan man ha en anledning att träffas och laga mat tillsammans…

Det som jag är mer intresserad av är dock vart alla gamla ord tagit vägen som jag och mina kamrater (kompisar var inte uppfunnet då) använde under min barn- och ungdomstid under slutet av 40- och början på femtiotalet. Vi gick inte på party utan var bjudna på skutt på lördagskvällarna. Det var skojigt och inte kul, det var möjligen stockholmarna som använde det ordet på den tiden. Man dansade i salongen eller finrummet efter den varma chokladen med vispgrädde, bullar och tårta. Ordet godis fanns inte heller, man köpte gott i kiosken.

Tyckte man något var extra bra eller roligt var det kalasigt. ”Va äkta” sa man då och då ungefär med samma innebörd som man nu säger: ”Va häftigt”. Och var något väldigt tråkigt var det träligt. Jag minns att min pappa ofta använde det ordet när han var tvungen att åka på tre-fyra sjukbesök efter att ha jobbat hela dagen på sin mottagning.

Min själs älskade på den tiden och jag spisade ofta skivor – åt inte upp dom utan lyssnade på dom. Skivorna kostade ungefär fem spänn – en låt på två och en halv minut på varje sida. Med tanke på att en industriarbetarlön låg på omkring 750 kronor då, var det ganska dyrt. (Jag säger spänn fortfarande ibland, något som Mirren har roligt åt och påpekar varje gång.)

Bilden från nätet.

Färgerna har också förändrats. I en av mina älsklingsböcker från den tiden – Två kissar med färg – blandar kissarna vit och röd färg och får en skär ( inte rosa.) När de blandar rött med blått blir det gredelint och rött och gult blir brandgult.

Ett ord som inte ingick i min vokabulär från den tiden men som MM fortfarande använder är karuschaband. Någon som vet utan att googla vad det betyder J?

Eftersom det har varit en diskussion om de, dem eller dom på FB initierat av Bloggblad, och en viss irritation över att folk inte kan skilja på orden, förordade jag själv att det var lika bra att alltid använda dom i stället. Ingen säger i alla fall något annat än möjligen sydlänningarna, som säger di. Jag får väl leva som jag lär då, trots att datorn anmärker på dom när jag skriver detta ord varje gång.

Roligt om jag skulle få fler förslag till min lilla sammanställning av gamla ord som har gått ur tiden från mina bloggvänner!

Nyårsafton 2011

2012-01-02T21:09:00.001+01:00

Arbetets museum speglar sig i Motala ström. (Bilderna går att klicka större.)

På nyårsaftonens eftermiddag åkte MM och jag in till Norrköping för att begå den traditionella nyårspromenaden där. Den startar från Moa Martinssons torg mitt i Industrilandskapet och går genom detsamma ner till Tyska torget vid Rådhuset , där promenaden avslutas med ett storslaget fyrverkeri.

När vi kom till stan vid fyradraget och skulle parkera bilen inte långt ifrån Moas torg, fanns det ganska gott om parkeringsplatser, vilket vi tyckte var lite underligt. Ännu mer sen vi läste i tidningen att det var omkring 40 000 personer som var ute och gick nyårspromenaden. Det visade sig dock att båda parkeringsautomaterna på det två stora parkeringarna var ur funktion. Efter mycket velande fram och tillbaka hörde vi någon som sa att det var gratis, och lämnade därför bilen.

Jag hade ställt in min kamera fel så alla mina bilder blev suddiga utom några få. Kallt var det också!

När vi kom ut på den stora bron över Motala ström hade nästan alla de omkring 40 000 personerna hunnit dit också. Med risk för att ytterkläderna skulle ta eld eftersom en del gick med facklor tvingades vi ut i gatan tillsammans med en del bilar som också hade svårt att ta sig fram i trängseln.

Man fick akta sig för fackorna i trängseln

På Värmekyrkans tak lyste alla fyra adventssljusen.

Så småningom kom vi fram till Arbetets museum några hundra meter därifrån, där det bjöds på show av tre skönsjungande damer. Vid det laget var vi ganska frusna och MM mycket orolig för en eventuell parkeringsbot – det gick nämligen inte heller att ringa från automaterna och tala om att det var fel på dem. Jag bestämde då raskt att det var lika bra att omedelbart gå tillbaka till parkeringsplatsen för vidare transport hem till Mogata. MM blev på märkbart bättre humör av att det inte satt någon lapp på bilen.

Gruppens ledare, Veronica Knutsson, längst till vänster.

När vi åkte genom vårt lilla Söderköping på hemvägen höll man just på att ordna för nyårsfirandet på Rådhustorget. Rådhuset var festligt upplyst och på skulpturen som hade skapats till millenniumskiftet satte man ut marschaller. Lite musik fick vi också till livs genom några ungdomar som repade för nattens övningar.

Lite av Disneyland över det gamla ärevördiga rådhuset i Söderköping, eller?

Väl så vackert i vår lilla stad...

Några ungdomar övar inför nyårsfirandet på Rådhustorget i Söderköping.

Det nya årets ankomst firade MM och jag med Pommac i kristallglas från Böhmen och ett ståtligt fyrverkeri fick vi höra och se alldeles gratis när vi öppnade ytterdörren till vårt hus både före och efter tolvslaget.

GOTT NYTT ÅR

2011-12-31T20:46:00.002+01:00

Ett GOTT NYTT ÅR önskar jag alla mina kära bloggvänner!

Fredagstema Show&Tell - Halvårskoll andra halvåret 2011

2011-12-29T21:17:00.000+01:00

Uttittad av fåren den 9 september. (Bilderna går att klicka större.)

Du får förlåta mig Annika, som är upphovskvinna till fredagstemana i december att jag ligger lite efter i fredagsbloggandet - fjorton dagar den här gången. Men, bättre sent än aldrig... Tankarna inför det nya året får komma lite senare, förhoppningsvis innan det gamla tagit slut, men det är inte säkert det heller. Övriga fredagsbloggare hittar man som vanligt hos Annika.

Det har hänt mycket, det senaste halvåret upptäcker jag när jag tittar igenom alla bilder som jag har tagit sedan i juli. Det är inte lätt att sovra - mycket på de minsta barnbarnen blir det förstås som vanligt.

Juli

Mirren vid buffébordet den 2 juli med anledning av Casimirs fyraårsdag

Casimir iförd sin födelsedagspresent - en riddardräkt - äter frukost på sin födelsedag

Den femte - tre dagar efter Casimirs födelsedag - föddes lilla Clarissa, för oss årets största händelse.

Den 8 juli är det dags för Caspar att fylla två år. De tre barnen är födda samma vecka!

Den 13 juli spelar bandet "Mina vänner" på Våffelkväll i prästgårdsparken i Västra Husby.

Augusti

Den 18 augusti var jag på Öland tillsammans med Mirrfamiljen

Den 21 augusti var det friluftsgudstjänst i Nygård där Stig berättade om Predikar-Lena.

Den 27 augusti döptes lilla Clarissa i Skällviks kyrka av Mikaela.

September

Caspar och Casimir på väg till Söderköpings gästabud den 9 september.

Mycket att titta på för små pojkar och även för vuxna.

Den 22 september var vi i Frankrike, MM och jag. Det här är utsikten från Saint-Paul de Vence dit vi åkte bl.a. för att besöka Marc Chagalls grav.

MM i Marseilles hamn.

Oktober

Den 12 oktober var Mirrfamiljen, barnen och jag på besök i fjärilshuset i Hagaparken och fick vara med om när man matade karparna.

Casimir har plötsligt börjat rita påhejad av mig. Lillebror Caspar kan redan klippa rätt så bra.

Inte dumt ritat av en fyra och ett halvt-åring tycker den stolta mormodern.

Oktoberpromenad i Söderköping. Drothems kyrka speglar sig i Storån.

November

Den 6 november var jag med Mirrfamiljen på utflykt till en grotta i Mörkö söder om Stockholm.

Den 8 november var jag bjuden på lunch i Saltsjöbaden hos bloggvännen Eleonora.

Kafferep med sminklektion hos barndomsvännen Gittan.

Boel och Bengt bjöd på glöggfest den 26 november.

December

Den 3 december ackompanjerade jag Maj-Grets kör på syföreningsauktionen i Skällviks församlingshem. Vann inget denna gång.

Besök tillsammans med Mirrfamiljen i Kolmårdens Tropicarium

Hälsade på äldsta dottern Anna, barnbarnet David och svärsonen Jörgen i Tullinge.

Besökte Stortorgets julmarknad i Gamla Stan i Stockholm tillsammans med Mirren och Clarissa.

Var med på Luciafest på pojkarnas förskola.

Promenad i Mogata den 21 december. Snön låg kvar i två dagar...

Hans-Åke och jag tränar på "A Merry Little Christmas" inför midnattsmässan i Mogata kyrka.

Merry Christmas to you

2011-12-24T10:29:00.000+01:00

Här kommer en sång av min nya manliga idol på populärmusikens område: Michael Bublé, den kanadensiske sångaren som är ett mellanting mellan Bing Crosby och Frank Sinatra. Här sjunger han Christmas Song eller vanligare Chestnuts Roasting On An Open Fire, som jag ska spela i natt på midnattsmässan tillsammans med min vän trumpetaren. Med den vill jag passa på att önska alla mina bloggläsare en riktigt

GOD JUL

Julbadet

2011-12-23T12:17:00.000+01:00

Julbadet, illustration av min faster Maja

Min salig faster Maja, som förra året skulle ha fyllt hundra, gifte sig aldrig. Hon utbildade sig till folkskollärare och så småningom till speciallärare och bodde nästan i hela sitt liv i Uddevalla. Hon älskade barn och vi var lyckliga när hon kom och hälsade på, i synnerhet på somrarna när hon tog med oss barn och badade eller lekte skola med oss. Tyvärr bröts kontakten mellan henne och mina föräldrar av någon anledning, så jag träffade henne bara mycket sporadiskt när jag blev vuxen.

Något år innan hon dog fick jag ett brev av henne med ett kopierat häfte av några kåserier som hon skrivit i Bohuslänningen. Ett handlade om när man slaktade grisen till jul. Min farfar var ju skolkantor och hade vi sidan av sitt arbete ett litet jordbruk för familjens behov. Några kor, får och en gris hörde till.

Ett annat kåseri handlade om julbadet.

JULBADET - kåseri av Maja Norlén

Nu var det dagen före julafton anno 1913. Jag bodde med far, mor och tre syskon i Dalbäcken Bjurtjärn Värmland. Pumpen på backen var klädd med halm för att inte frysa. Och nu pumpades upp vatten till julbadet och bars i träämbar in i brygghuset där det eldades för fullt under tvättgrytan.

Sen hälldes det varma vattnet i bykkaret och den ena ungen efter den andra skrubbades ren och bars in i stugan insvept i ett uttjänt lakan. Snön knarrade under fötterna, det var gnistrande kallt.

Det kändes härligt att bli så ren från topp till tå. Emellanåt skummades lorten bort från karet och nytt vatten späddes på. Först när alla badat tömdes karet.

Min faster tog studenten i Eksjö 1928, folkskollärarexamen i Stockholm och speciallärarexamen i Göteborg. Hon arbetade vid Uddevallas folkskolor till sin pensionering. Hon var med i Lärarnas helnykterhetsförening, Lärarinnornas djurskyddsförening och i många år kassör för Djurskyddet. Hennes intressen var bl.a. litteratur, sömnad, vävning och KRAV-odling läser jag i Bohuslänningen. Jag vet också att hon var strikt vegetarian under hela min barndom till min mammas stora irritation, eftersom hon inte visste vad hon skulle laga för mat när hon kom och hälsade på.

Hon hade varit en intressant personlighet att lära känna som vuxen...

Vintersolstånd

2011-12-22T17:24:00.000+01:00

Vår lilla gata i snödiset (Bilderna går att klicka större)..

Var ute på promenad i går och tog några vinterbilder på årets kortaste dag. Det var väldigt speciellt med dimman som låg här och där mitt på dagen över fälten.

Älvorna dansar mitt på dagen.

Favoritträdet blir mycket fotograferat.

Jag tror fåren tyckte det var lite kallt för de bräkte ovanligt mycket när jag gick förbi.

Snart mörkt trots att klockan bara är lite över två.

A Merry Little Christmas

2011-12-21T10:48:00.000+01:00

Min gode vän trumpetaren H-Å, som jag ska spela tillsammans med på julnattsmässan i Mogata kyrka kom med en gammal evergreen, som för mig var en ny bekantskap, A Merry Little Christmas. Det gjorde att jag surfade runt på Youtube och hittade många härliga insjungningar av denna julsång. Både Frank Sinatra och Judy Garland har bl.a. sjungit in den. Men den härligaste videon som jag hittade var den med Christina Aguilera, också hon en ny fantastisk bekantskap. Hon har en röst som i omfång t.o.m överstiger min idol Barbra Streisands och hon har en vidunderlig förmåga att manipulera den. Här kan man njuta av hennes tolkning av A Merry Little Christmas.

Den andra videon av samma julsång, denna gång tillsammans med Brian McKnight, också han ett musikaliskt underbarn och jazzpianist, är ett ytterligare inlägg i debatten om att sitta dödstyst och lyssna till en konsert. De här fantastiska musikerna verkar inte bli särskilt störda av publikens enorma entusiasm, snarare tvärtom. Jag hade gärna varit med på den konserten och det hade säkert inte gjort något om barnbarnen hade varit med heller…

Eva Spångberg och Gamla Stans julmarknad

2011-12-20T21:52:00.000+01:00

Sergels torg Luciadagen, innan snön kom. (Bilderna går att klicka större.)

När jag är uppe i Mälarhöjden och hälsar på, passar Mirren, Clarissa och jag på att göra små utflykter medan hon är föräldraledig och de små pojkarna i förskolan. Vi hade tänkt oss Skansens julmarknad denna Luciadag och att åka dit med spårvagnen från Sergels Torg. Men när vi kom fram till torget såg vi precis att spårvagnen åkte iväg. Mirren tyckte då att det var lika bra att äta lunch på Kulturhuset när vi ändå var där.

Clarissa är mycket intresserad av vad som händer på Plattan...

Efter lunchen var klockan så mycket att det inte var någon idé att åka till Skansen utan vi beslöt att promenera till Gamla Stan och gå på julmarknaden där i stället. Samtidigt tipsade Mirren om att Eva Spångberg hade en utställning med figurer från den heliga natten i Storkyrkan. Jag är väldigt förtjust i Eva Spångbergs träskulpturer och sörjer bara över att jag aldrig kom att besöka hennes utställning i Gamla Hjälmseryd i Småland medan hon levde.

Mirren framför porten in till riksbanken och med Storkyrkan i bakgrunden.

I Storkyrkan kostade det 40 kr per person att gå in stod det på en lapp, 30 för ungdomar och pensionärer, men jag såg ingen mer än jag som betalade något. Det fanns inte heller någon som satt vid det bord där man skulle lägga sin skärv. Mig veterligt är Storkyrkan i Stockholm den enda kyrka i Sverige som tar betalt bara för att man går in. Det är visst gratis när det är gudstjänst – alltid något!

Nyputsad Sankt Göran och drake med knäböjande jungfru bredvid.

Kyrkan glänste i guld överallt, uppfräschad för miljoner med anledning av kronprinsessbröllopet. Interiören var en slående kontrast till Eva Spångbergs enkelt snidade och underbart vackra träfigurer. Vi stannade länge framför dessa i stum beundran.

Herdarna på ängen.

Josef och Maria rider till Betlehem för att skattskriva sig. Heliga tre konungar i bakgrunden

Caspar, Melchior och Balthasar

Den gravida Maria på sin åsna på väg till Betlehem

När vi sett oss mätta på utställningen gick vi vidare till Stortorget där julmarknaden var i full gång. Jag förälskade mig i en ljusängel, men insåg att den skulle vara besvärlig att transportera hem till Mogata med Swebus. Inte heller hade jag så mycket kontanter med mig som den kostade och jag avböjde stoiskt Mirrens förslag om att låna pengar av henne som jag vet att hon aldrig vill ha igen…

Något för en som samlar på änglar...

...eller på tomtar.

Vid börstrappan stod även Herman Lindqvist och blev intervjuad och fotograferad och som jag passade på att fotografera när han inte såg det. Efter ytterligare en liten sväng i Gamla Stan var det dags att bege sig till tunnelbanestationen där för vidarebefordran till förskolans luciafirande, som jag berättat om här.

Herman Lindqvist blir intervjuad och fotograferad.

På Kornhamnstorg fanns det mer julsaker att handla. Redan mörkt fastän klockan inte är mer än två på dagen.

Apropå julpynt.

2011-12-18T20:20:00.004+01:00

Läste en rolig artikel i Svenska Dagbladet idag om julpyntets historia – mycket som jag inte visste om. Att adventsstjärnorna inte är äldre än 70 år t.ex. Kommer ihåg när jag som liten flicka åkte bil med föräldrarna genom de nybyggda områdena i Norrköping i slutet på 40-talet, där det hängde en orange adventsstjärna av papper i varje fönster och hur mina föräldrar förfasade sig över den dåliga smaken. Nej, gedigen hemslöjd skulle det vara om man överhuvudtaget skulle hänga upp en stjärna i fönstret.

Min adventsstjärna sedan tjugo år tillbaka

I år var jag så trött på min ”gedigna hemslöjdsstjärna” som hängt med i tjugo år att jag tänkte köpa en vacker röd pappersstjärna, som jag sett på IKEA i Kungens Kurva i början på december. Eftersom MM hade alltid velat ha en sådan tänkte jag att det var bäst att han var med i alla fall, så det blev inget köp den gången. När han och jag kom till IKEA i Linköping några veckor senare var alla slutsålda. Så det gäller att hänga på låset nästa år…

Min gissning att det nästan bara är kvinnor, som pyntar och donar för julen, fick jag bekräftad i artikeln. Men en ny företeelse, julmannen, har dykt upp enligt artikelförfattaren. Julmannen – han som grejar med elen och sätter upp ljusgirlander längs flaggstången och balkongerna och gnistrande renar och isbjörnar i trädgården. Döm om min förvåning när jag fick se ”mitt hus” i Mälarhöjden som header till artikeln.

Det här huset är det tydligen fler än jag som fotograferat, och jag förmodar att ägaren inte tar illa upp eftersom hans namn finns med i artikeln i SvD...

Det var Mirren som tipsade mig om detta hus och körde ner mig dit efter en handlingsrunda på ICA för att jag skulle kunna ta ett foto. Även om jag kanske tycker att det är något överlastat kan jag inte förstå hur folk kan reta sig på sådan ljussmyckning – kanske någon miljökämpe möjligen. Vi får väl se när ägaren har installerat högtalare för att spela amerikansk julmusik vad grannarna säger då…

Uppdatering:
Bloggblad berättar i en kommentar att det var biskopinnan Aurelius som tog hit seden med julstjärna att hänga i fönstret från Tyskland på 30-talet. Det hade hon hört från säker källa.

Fredagtema Show&Tell – Lucia

2011-12-17T17:47:00.004+01:00

I väntan på att få komma in till samlingssalen där förskolans luciafirande ska äga rum. Mirren med tomteflickan Clarissa i knät. (Bilderna går att klicka större.)

Fredagstemat denna gång är en hel vecka och en dag försenat. Annika i Reston i USA som har hittat på ämnen för december får ursäkta – bättre sent än aldrig. Halvårskollen får vänta tills nästa fredag, jag har mycket att blogga om innan dess. Övriga fredagsbloggare finns länkade på Annikas hemsida.

Första gången jag var Lucia var nog i åttaårsåldern när jag skjutsades runt till diverse föreningar där mina föräldrar var medlemmar. Kommer ihåg både att jag lussade på Kontoristföreningen där pappa var med i sångkören och på Odd Fellow, där han också var medlem. Mamma var med och ackompanjerade och hon var med i diverse kyrkliga sammanhang, där jag också var Lucia. Detta fortsatte under hela min tonårstid.

Sen blev det några års paus innan jag blev färdig lärare 1974. Sen dess och fram till min pensionering hade jag ansvar för nästan alla Luciatåg förutom det år jag var lärare i musikklasserna i Norrköping. Då var det konsert som gällde. Förutom skolans Luciatåg hade jag min egen kyrkliga barnkör varje år sen 1987 som stod för en årlig Luciagudstjänst i Mogata kyrka.

Därför framkallar det inte några större känslor när jag numera tvingas att bevista ett ordinärt Luciatåg* och jag skulle aldrig komma på idén att sätta på teven en luciamorgon. Jag rörs inte till tårar när jag hör vackra flickröster sjunga Luciasången eller När det lider mot jul…

Casimir är den mittersta stjärngossen som har lite problem med sin mössa

Men, tårar i ögonen får jag när jag ser mina små barnbarnspojkar och alla övriga små Lucior, tomtar och pepparkaksgubbar på förskolan, trots att de sjunger både Staffan Stalledräng och Goder Afton. Nu senast i tisdags när jag var på pojkarnas förskola tillsammans med övriga Mirrfamiljen och farmor och massor med andra föräldrar och mor-och farföräldrar. Helt underbart!

Man får sitta på det som är tillgängligt...

I motsats till de högtidliga och stereotypa Luciagudstjänsterna (=konserterna) i kyrkorna får barnen här prata och sjunga med och klappa händer tillsammans med övriga åhörare. Det är inte hela världen heller om en bebis skriker. Läste nyss på FB om en barnfamilj som fick lämna kyrkan under en Luciagudstjänst eftersom folk kastade arga blickar på föräldrarna hela tiden för det minsta lilla prat eller prassel från de små**.

Caspar vill bara sitta i mammas knä och vägrar att gå med i Luciatåget.

Vår lille Caspar var helt förtvivlad av någon anledning när vi kom och ville sitta i mammas knä hela tiden och vägrade gå med i tåget. Casimir fick en släng av en pepparkaksgubbes hatt efter halva ”konserten” och lämnade även han gråtande sin plats. Men innan dess hade jag fått glädja mig åt en hel del sånger, både Luciasånger och andra, framförda med verklig bravur av alla förskolebarnen.

Kanske en liten Lucia nästa år?

* Nu senast var jag med som kantor på en luciagudstjänst för att spela några psalmer och utgångsmusik.

** Kyrkan borde vara tydligare med att sätta en åldersgräns för barn om man vill att luciagudstjänsten ska jämföras med en regelrätt konsert. I så fall får man dubblera, en gudstjänst där även små barn är välkomna och en senare där åldersgränsen för barn är t.ex. fem år. Barn under fem år kan bara inte sitta blickstilla och helt tysta!

Utflykt till city.

2011-12-10T21:39:00.000+01:00

Mirren utanför kulturhuset med Clarissa i vagnen.

När jag är och hälsar på hos Mirren i Mälarhöjden brukar vi ta en dag och åka tunnelbana in till city innan pojkarna hämtas på förskolan. Även denna korta sejour hann vi med detta. En olycka på tunnelbanestationen Hornsplan gjorde att vi fick en extra promenad på ett par kilometer mellan Aspudden och Liljeholmen, där vi kunde gå på ett tunnelbanetåg igen.

På Plattan brukar det alltid var någon demonstration på gång. Denna gång gällde det valet i Kongo tydligen. Ingen dålig päls - det var väldigt kallt just den tisdagen. (Bilderna går att klicka större.)

Kulturhusets restaurang är förhållandevis barnvänligt, så där brukar vi äta lunch. Det ligger nära tunnelbanan och Åhléns också, dit vi ofta går. Åhléns i Norrköping i all ära, men här finns ALLT man kan önska sig och det är snäppet billigare än på NK, även om här t.ex. finns märkeskläder av alla slag. En mössa och ett par handskar blev dagens inköp för min del.

Ingen barnmat på burk här inte. Clarissa, nyss fyllda fem månader, äter mosad potatis med smör med god aptit. Efter det en slurk mammamat.

Efter att vi varit någon timme på Åhléns gick vi därifrån till NK eftersom jag ville titta på julskyltningen. Karin Englund skrev ganska tidigt om denna så jag blev nyfiken. Kan inte säga att jag blev särskilt imponerad av denna ganska groteska skyltning. Det är ju framför allt föräldrar med barn som brukar vallfärda dit för att titta, och jag kan inte tänka mig att de uppskattade eller förstod det ”budskap” som skyltningen tydligen ville förmedla.

Skräckinjagande bläckfisktomte.

Tomtemor med tjocka tomtebarn som frossar i julmaten.

Datoriserad tomtefar.

Förstår inte vitsen med den här skyltningen. Hade det inte varit bättre med en motionscykel? Och varför är det ingen ring på bakhjulet?

På vägen till tunnelbanestationen nära Stureplan med det något förvirrande namnet Östermalmstorg, passerade vi Norrmalmstorg dit filmreklamen med ekorrarna förpassats sedan den inte fick vara kvar på Stureplan. Vi hann precis i tid för att hämta pojkarna på förskolan vid tretiden.

Mirren vid ekorrmonumentet på Norrmalmstorg.

Besök på Kolmårdens Tropicarium

2011-12-08T20:04:00.004+01:00

Fredagstemat som Annika i Reston står för i december får vänta tills nästa vecka. Jag räknar med att fira Lucia på barnbarnens förskola på tisdag och lär väl ta en del bilder då…

Har just kommit hem från några intensiva dagar i Mälarhöjden tillsammans med Mirrfamiljen. Följde med familjen, som varit och hälsat på i Mogata, efter frukosten till Stockholm. Ett besök på Tropicariet i Kolmården var inbokat på söndagseftermiddagen, men först lunch på barnvänliga Pizza Hut i Norrköping.

Lunch på barnvänliga Pizza Hut i Norrköping. (Bilderna går att klicka större.)

Tropicariet var en glad överraskning. Men inte förrän jag kom till alligatorbassängen kom jag ihåg att jag varit där en gång tidigare för kanske tjugo år sen. Min dåvarande chef fyllde 40 och det skulle firas med ett besök här. Hon fick hälsa på hos krokodilerna och bada med hajarna, vilket jag minns med skräck. Förmodligen hade väl samtliga djur fått mycket mat eftersom de inte var intresserade av min chef det minsta. Jag beundrade henne för hennes mod!

Helt orörlig alligator, som jag först tog för en stock...

En liten lemur tilldrar sig allas uppmärksamhet

En stor och farlig orm att titta på.

Inte tror man att den här söta fisken är en av de farligaste som finns - pirayor...

Detta är ingen igelkottfisk som jag trodde, utan en drakfisk. Den blir extra farlig när den spänner ut sina fenor.

Mina små barnbarn fick dock nöja sig med att stå utanför glasrutorna och titta. Många andra konstiga djur kunde man beskåda, många långa hemska ormar och konstiga ödlor. Vi kom lagom för att se hajarna utfodras med fisk – för säkerhets skull sänktes en bur med hajskötaren ner i vattnet. Om hajmatningen har Mirren skrivit på sin blogg.

Mirren med Clarissa i famnen

I avdelningen med papegojor och sköldpaddor fick barnen gå in och leka. Ett ihåligt träd var en härlig lekplats.

Här fanns också en liten bro som det var kul att springa fram och tillbaka på. Mirrmaken med Clarissa och Caspar.

Casimir klättrar ner från det ihåliga trädet.

För barnbarnen var det en upplevelse med de små lemuraporna som skuttade fram och tillbaka mellan träden och alla fiskar som simmade i sina akvarium. En del fick de t.o.m. klappa. Tropicariet är öppet hela året och ligger mitt emot entrén till djurparken. Den här söndagen i december var det inte många personer där, några enstaka barnfamiljer och vi. Tyvärr skrev jag inte upp namnen på de olika djuren, men jag litar på att mina bloggvänner vet namnet på alla djur som jag inte kan.

Den här fina fisken kan jag inte namnet på t.ex. (*Nu vet jag att det är en igelkottfisk. Den simmar i samma bassäng som de snälla rockorna som man fick klappa, men igelkottfisken skulle man helst inte klappa, fick vi veta.)

Så här ser den ut framifrån.

Inte heller kommer jag ihåg vad den här lilla krabaten är för ett djur. *(En mungo har Mirren talat om att det är.)

En stor och skräckinjagande ödla, men vad heter den? Kan bara korsordsvarianten "varan" men det är väl inte den här kan jag tänka...*(Jo, det var det berättade Karin E. Här kan man läsa mer om den.)

*Uppdatering:

Mirren har talat om att igelkottfisken är en drakfisk och att den som jag inte visste namnet på är en igelkottfisk. Jag tycker att drakfisken mer ser ut som en igelkottfisk, men hon har rätt, jag har kollat. Den kan tydligen blåsa upp sig och då kommer det fram en massa taggar. Mirren visste också att djuret på sista bilden är en mungo.

Karin E. håller med mig om att ödlan på bilden är en sorts varan, som hon berättar att man ska akta sig för. Den kan slå av ens ben med svansen!!!

Syföreningsauktion i Skällviks församlingshem

2011-12-03T22:05:00.001+01:00

Skällviks kyrka vid Stegeborg är från 1100-talet och populär kyrka på sommaren för bröllop och barndop. (Alla bilder kan klickas större.)

Mittemot kyrkan ligger den gamla skolan som många församlingsbor tillbringade hela sin sexåriga skoltid i.

På medeltiden och även senare gick sjön ända upp till kyrkan så att man kunde nå kyrkan sjövägen. I bakgrunden ser man Stegeborgs slottsruin.

Den årliga julauktionen som Skällviks syförening anordnar och vars hela vinst går till välgörande ändamål gick idag av stapeln i Skällviks församlingshem vid Stegeborg. Som vanligt sjöng Sankt Ragnhildskören från Söderköping med vännen Maj-Gret som körledare och som vanligt ackompanjerade jag kören.

Sankt Ragnhildskören kanske sjunger i Skällviks församlingshem för sista gången...

...och syföreningsauktionen blir ett minne blott.

Denna gång kändes det dock lite annorlunda eftersom det kanske är sista gången vi får vara i den gamla prästgården, som är omgjord till församlingshem. Sedan man slagit samman Sankt Anna församling med Söderköpings församling har intresset för att behålla församlingshemmet sjunkit. Man anser i Söderköping att det kostar för mycket att underhålla det stora huset i synnerhet som det kräver en del stora reparationer. Det används heller inte så mycket att det är värt att ha det kvar, har man kommit fram till.

Vacker gammal prästgård, än så länge församlingshem, som ska säljas på marknaden inom kort.

Nyligen avgick ordföranden för kyrkofullmäktige, som har sitt hem inte långt därifrån, i protest mot att församlingshemmet skulle säljas. Men eftersom ledamöterna som ville behålla huset var i klar minoritet klubbades beslutet igenom. Det gamla tingshuset i Mogata, som gjordes om till församlingshem när tingshusen på landet avskaffades, är även det borta. Numera är det fritidsgård för ungdomar några kvällar i veckan.

Även om borden inte räckte till vid dagens syföreningsauktion anser man att beläggningen för övrigt är för dålig för att behålla församlingshemmet.

I morgon följer jag med Mirrfamiljen till Stockholm och blir borta några dagar. Därför blir det bloggpaus tills nästa fredag. Ha det gott alla bloggvänner så länge. Vi ses så småningom. Hej så länge!

Mirren och jag tog många lotter, men vi gick inte med vinst. Det är ju inte meningen heller. Gott kaffe och hembakat bröd blev i alla fall jag bjuden på och ett julförkläde, som jag ropade in har jag med mig hem.

Fredagstema Show&Tell – Min drömdecember.

2011-12-02T23:20:00.002+01:00

Annika i Reston står för decembers fredagsteman. Övriga fredagsbloggare finns på hennes hemsida.

Sedan jag blev färdig mellanstadielärare 1974 med behörighet att undervisa i musik, var mina decembermånader fram till julavslutningen fyllda av repetitioner till Lucia, Luciatåg som jag alltid ackompanjerade, därefter repetitioner med alla skolklasser till julavslutningen, där jag också för det mesta ackompanjerade alla skolklasserna.

Med undantag av det året jag undervisade i musikklass* fanns det nämligen aldrig några speciella musiklärare på mellanstadiet, där jag tjänstgjorde, utan musiken fick jag för det mesta ta hand om. När jag tog kantors- och organistexamen 1987 blev det ännu mer repetitioner, nu med barnkören och kyrkokören. Ännu fler Luciatåg med barnkören och många spelningar i kyrkan under advent och julen och julmusik i kyrkan med kören.

Jag tillverkade givetvis alla affischer och program själv också - först för hand och sedan på datorn. (Alla bilder går att klicka större.)

Mycket jobb fick man lägga ner för att få barnen ( eller snarare föräldrarna) att ställa upp på helgerna

När jag gick i pension föll skolan bort, men begivenheterna i kyrkan kvarstod i några år, eftersom jag hade långa vikariat i olika församlingar. Ett par tre år hade jag både midnattsmässa på natten och en julototta morgonen därpå. Det gav klirr i kassan, men det var inte så kul när väckarklockan ringde vi tretiden på morgonen och man kommit i säng vid halvtvåtiden på natten…

På den tiden när allt gick i ett hade jag aldrig tid att drömma om någon annan sorts december än den jag hade för ögonen då. Jag tyckte att det var en härlig tid – jag kände mig uppskattad och mina barn sjöng fantastiskt, både skolbarnen och körbarnen. Luciasångerna har jag kunnat sen jag själv gått i skolan, så speciellt jobbigt var det inte heller.

Som synes, smått och gott på skolans julavslutning

Så min drömdecember vore nog att än en gång få uppleva den som den var en gång i tiden bara jag samtidigt sluppit den vanliga undervisningen i skolan, som inte var lika rolig alla gånger.

Digert program vid Julens sånger - en hel del att administrera! som väl var hade jag duktiga körsångare som både ställde upp med presentation av programmet och sjöng solo

* Jag anställdes som mellanstadielärare och fick inte ha musiken i min klass eftersom jag på den tiden inte var kantor som lärarna som hade hand om musiken var.

Fredagstema Show&Tell - Advent

2011-11-29T19:57:00.002+01:00

Den här målningen av Sten Sture d.y. och hans maka Christina Gyldenstierna är från 1516 och finns i Sankt Anna kyrka. Det är en kopia av en målning som hänger i Västerås domkyrka. Varje gång man går in i några av våra svenska kyrkor slås man av hur många konstnärliga dyrgripar som finns överallt! (Bilderna går att klicka större).

Fredagstemat som har Karin på Åland som upphovskvinna har blivit sorgligt försenat. Men nu kommer det i alla fall.

Förr om åren när jag var kantor på 67 % och speciallärare på 100 % var adventstiden nog den som var mest innehållsrik och omväxlande. I skolan skulle man ha adventsgudstjänst och Lucia i kyrkan och till sist julavslutning där med sång av alla klasserna med allt vad det innebar av repetitioner och uppställningar i kyrkan mittemot skolan. Jag brukade ackompanjera alla klasser förutom att jag spelade psalmerna på orgeln.

Min kyrkliga barnkör Pusselbitarna, som bestod av skolelever från Mogata skola, skulle förstås vara med och sjunga på adventsgudstjänsten och även ha en separat Luciagudstjänst i kyrkan. Barnkören brukade också sjunga och gå Lucia på syföreningsauktionen i Tingshuset några veckor före jul och sen avslutade kyrkokören och jag med att ha Julens sånger i kyrkan fjärde advent.

Så adventstiden försvann i ett nafs. Numera är det lite lugnare. Men jag är med i den lilla Sankt Annakören och vi skulle sjunga i tre olika kyrkor under adventshelgen.

På lördagen hade jag först ett dop i Ringarums kyrka, där lille Valter döptes. Där sjöng vi Ett litet barn av Davids hus som en av psalmerna. Den visan brukar alltid vara med i alla Luciatåg och nu har den kommit med i psalmboken. Det var ett ”stort” dop med nästan hundra dopgäster, något som är mycket ovanligt.

Prästen och gode vännen Peter visar upp den nydöpta Valter för församlingen i Ringarums kyrka

Hem därifrån för att klä om och åka på glöggfest i Norrköping hos vännerna Boel och Bengt – en tradition sedan många år. För bara några veckor sedan var Mirren, barnbarnen och jag och besökte Grafair på Bromma flygplats där de båda tillbringar den mesta tiden. Om det något stressiga besöket där har Mirren berättat här.

Värdparet tillbringade mesta tiden i köket...

Vi bjöds på risgrynsgröt och skinksmörgås, (ostbricka för MM) och massor av levande ljus och värme som utlovats i inbjudningskortet. Och tre sorters glögg; svag, mellan och stark. Enligt ett rykte hade inbjudan utgått till sjuttio personer och ALLA hade tackat ja! Man fick komma mellan kl. 15 och 22, så alla var inte där samtidigt, som väl var för värdparet!

Dottern Louise med sin sambo och hans föräldrar

Gun, f.d. ordförande i Mina Damer, hennes man Patrik och jag har just ätit upp risgrynsgröten

Katrin, Gun, Patrik och MM

Efter att vi ätit och pratat en stund och träffat många gamla vänner – flera av medlemmarna i min saligen avsomnade damkör var där med sina respektive eller utan – så åkte vi raskt hem till Mogata igen för att medverka i adventsgudstjänsten i kyrkan kl. 19. MM som kyrkvärd och jag som körsångare. Av förståeliga skäl var det inte särskilt många besökare i kyrkan. Vem vill gå i kyrkan en lördagskväll?

Däremot var det ganska mycket folk i Sankt Anna kyrka påföljande söndag då det var mässa med efterföljande julbord i församlingshemmet. Leif, basen i kören och även i Mina Vänner, fyllde år så vi blev bjudna på kaffe och god kaka på läktaren innan mässan började. Sångerna gick bra även om det kan vara svårt för bara sex röster att nå ut i den jättelika kyrkan. Vi skippade julbordet och åkte hem och åt frugalt istället. Julbord är ju inte så mycket för en vegetarian…

Vår lilla kör sjunger "Ja må han leva" innan gudstjänsten på läktaren i Sankt Anna kyrka för Leif som fyller år

Fler besökare i Sankt Anna kyrka än i Mogata kyrka

Sista evenemanget för helgen var återigen en uppsjungning, denna gång i Skällviks vackra gamla kyrka. Jag räknade ut att jag sjungit Bereden Väg tre gånger som psalm och tre gånger som körsång (ej inräknat de gånger vi sjungit den som repetition). Som sammanfattning t säga att vi firat en rejäl första Advent.

Kantor Roger gör sig beredd att sätta igång och spela Bereden Väg för Herran. Tredje gången gillt...

Promenad sent i november

2011-11-24T23:08:00.002+01:00

Mitt favoritträd på promenaden. (Bilderna går att klicka större.)

Jag väntar lite med fredagstemat Advent, som är månadens sista och som har Karin på Åland som upphovskvinna. Det är nämligen mycket på gång redan på lördag som har anknytning till Första Advent - adventssånger av vår lilla kyrkokör i Mogata kyrka och bloggfest dessförinnan hos vännerna Boel och Bengt i Norrköping, som man kan skriva och berätta om så småningom.

Inga får syns här idag

Så idag blir det bara några intryck från min senaste novemberpromenad under vilken solen visade sig några minuter. Som Bloggblad skriver i en kommentar till mig - vid den här tiden var det full snöstorm förra året. Fortfarande finns det rödklöver och kamomill som blommar vid dikeskanten och man kan fotografera utan vantar! Helt underbart...

Kunde inte motstå det här lilla molnet...

Hopp om vår!

Det enda som påminner om att det är sent i november är snöpinnarna...

...och den långa skuggan trots att det är mitt på dagen.

Här var dom, fåren, nästan alla med huvudet åt samma håll

Ett givande kafferep

2011-11-23T23:16:00.001+01:00

Min barndomsvän Gittan brukar anordna ett rejält kafferep för 15-20 damer ett par gånger om året. Jag har haft äran att bli inbjuden till dessa evenemang de senaste åren. Gittan lägger ner mycket tid och omsorg på att göra kafferepet så trevligt som möjligt – i år möttes vi av marschaller utmed uppgången till huset och många ljuslyktor på trappan. Även inomhus brann ljus både i fönstren, på borden och i takamplarna.

Tyvärr hann jag inte äta något av de goda tårtorna eftersom jag pratade för mycket. Till höger i soffan syns några av Gittans samlarobjekt - antika kuddar, en något ovanlig samlarvurm. (Bilderna går att klicka större.)

Själv hade Gittan bakat fyra olika tårtor och en hade hon fått av en av gästerna. Det fanns även nybakade och varma scones på bordet och en ostbricka. Jag hann tyvärr bara äta ett scone med smör och marmelad eftersom jag pratade så intensivt med mina bordsgrannar att jag missade tårtorna. Har svårt att göra två saker samtidigt…

Glatt samspråk vid kaffebordet. Längst till höger i helbild Ulla, en god vän från skoltiden i Norrköping

Gittan älskar att överraska sina gäster med någonting varje gång vi är där. Förra gången fick vi vara med om en mannekänguppvisning med bl.a. värdinnan själv som modell. Kläderna var från en boutique i stan, som jag aldrig varit inne i men som har mycket vackra kläder av diverse kända märken. Priserna var därefter och storleken på plaggen lyckligtvis anpassade till sådana som inte är ”traditionally built” som jag, så jag behövde inte ens bry mig om att prova dem…

Den här gången var det butiksföreståndaren (ägaren?) till den nyöppnade kombinerade parfymaffären och skönhetssalongen No 18 i Knäppingsborg i Norrköping, som kom dit med sin assistent och plockade upp ett stort förråd av krämer, sminkattiraljer och parfymer på ett bord efter att vi ätit och druckit färdigt. Bara de bästa och dyraste märkena, Shiseido, Rubinstein och Chanel.

Jag, som håller mig med krämer från apoteket måste i alla fall erkänna att krämerna kändes ljuvliga och doftade mycket gott när de skickades runt för att vi skulle få pröva. Det sades dock ingenting om vad de olika sminkgrejerna och krämerna kostade och det var kanske bäst så. (Jag vet att en mascara från Dior t.ex. kostar tre gånger så mycket som Max Factors som jag använder…)

Värdinnan till vänster får en kräm att prova av sin svägerska.

Min vän Gun, ordförande i min saligt avsomnade damkör Mina Damer och Gittans bästis, fick bli sminkmodell för tillfället. Uppflugen på en hög stol blev Gun behandlad med olika krämer, mascara, puder, consealer, ögonskugga och rouge av den trevliga och engagerade demonstratrisen medan vi andra tittade på och förundrade oss.

Min vän Gun reda att börja förskönas

Alla väntar med spänning på resultatet

Då önskar jag er alla välkomna till No 18 i Knäppingsborg

Gun är stilig i sig själv och hon blev naturligtvis inte sämre med lite väl pålagt smink. Jag gissar på att om jag skulle köpa alla sorter som användes till Guns makeup skulle det nog röra sig om ca 3-4000 kr – lågt räknat. Till det måste man lägga Chanels Eau de parfum nr 5 som också fanns att pröva på bordet. När demonstrationen och kafferepet var över fick vi var sin påse med oss hem, inte innehållande godis dock, som när man var liten, utan rikligt med varumärksprover på sortimentet i butiken.

Ska pröva lite rynkkräm i kväll få se om rynkorna har gått bort i morgon

Kanske skulle man i alla fall köpa den där concealern (som jag först uppfattade som consillern – butikschefen talade utmärkt svenska men jag gissar att hon måste vara av ryskt ursprung) som gjorde att ögonskuggan fastnade bättre och blev vackrare och höll längre…

Jag frågade Gittan hur hon hade burit sig åt för att engagera två damer från en parfymaffär för att uppträda och demonstrera på en vanligt privat tillställning mitt på blanka eftermiddagen. ”Jag har ju haft affär själv”, sa Gittan ”och då vet man att SAMARBETE är viktigt. Jag gick bara in i affären och frågade dom om dom hade lust och komma och det hade dom…”

Om städinläggen i början av min bloggkarriär

2011-11-22T18:05:00.004+01:00

Eftersom jag fick frågan av Miss Gillette om svärsonen verkligen hade kapat min blogg vill jag här lägga ut bevisen för detta! Det var alltså dessa inlägg som gjorde att jag på allvar kom igång med mitt bloggande!

Söndagen den 6 januari 2008

Några tillrättalägganden i denna blogg (skrivet av mig, Musikanta.)

...vi är nämligen två som skriver här inne. De tidigare inläggen om KONSTEN ATT STÄDA är publicerade av min högt älskade svärson. Han är en sådan där duktig IT-råtta (född i råttans år liksom jag själv) och hjälpte mig att skapa denna blogg. Vi enades också om ett lösenord som han givetvis inte glömde bort. Eftersom jag själv inte har lika gott minne kan jag maila till honom och fråga när jag glömt bort det, vilket är ett tungt skäl att inte byta lösenord. Dessutom ser jag fram mot hans underbart snusförnuftiga inlägg som är väldigt roliga, även om dom inte alltid överensstämmer med sanningen.

Det där med mattvätt är sant. Svärsonen har inköpt en begagnad mattvättsmaskin som han ville demonstrera. Den kostade bara 5000 kr begagnad på nätet, 30 000 ny. Mattan blev relativt ren faktiskt. Det där med att tvätta fönster är delvis sant. Vad som föranledde inlägget var en diskussion om vilket hushållsarbete som var tråkigast. Jag sade helt oförsiktigt att fönstertvätt var något roligare än att laga mat. Det var allt. Men det kan vara bra att veta att det går att använda grönsåpa till fönstren. Jag ska pröva nästa gång. Det borde bli billigare än det dyra fönstersprayet som jag hittills använt.

Jag anar att inläggen är en påminnelse till dottern och mig att bli litet mer städminded. Litet fundersam är jag faktiskt i alla fall. Jag har läst om personer som lider av vissa fobier. Svärsonen har tendens till städfobi tycker jag. Han dammsuger t.ex. hela huset innan han går till jobbet. Det finns ju dom städar huset varje dag, tvättar rent alla golv med våt trasa, tar ut alla sängkläder och mattor, dammsuger sängarna varje dag och tvättar fönster en gång i veckan har jag läst. Svärsonen har inte kommit dit riktigt än, men han ska kanske akta sig för att inte bli en sådan städoman. (Långt a).

Huset på bilden med de vackra fönstrena är ett annat (Mirrfamiljens hus, Musikantas anm.) än där jag, Musikanta bor. Jag är också en råtta som min svärson så vi har mycket gemensamt. Det ju vårt år i år bevars. Tyvärr kan jag inte säga att mitt allra största intresse är städning. Givetvis är det underbart när det är rent överallt, men jag skulle inte ha något emot en städhjälp för detta ändamål.

Söndagen den 6:e januari 2008

Rent i huset, rent i själen (skrivet av svärsonen - Musikantas anm. 2011-11-22)

Andlighet. Meningen med livet. Kyrkan har visst att erbjuda, sann mening finner jag dock bara i meditationen. En del sitter i yoga-positioner, jag lyssnar på dammsugarens hummande. I arbetet att försköna världen blir också min själ renare.

Det har ryktats att denna blogg och dess ensidiga fokusering på städning måste vara ett skämt. Ingen kan väl på allvar vara så maniskt intresserad av rengöring? Jo! Och det är inte bara ett intresse, det är en livsnödvändighet! Smuts kan, får jag påminna, orsaka hemska saker. Pesten, polio, tuberkolos och spruckna äktenskap. Att hålla rent är därför en välgärning, inte bara i det lilla, utan det kommer hela samhället tillgodo.

Därför ska jag nu beskriva diskbänksrengöring. Bäst för att rengöra i grunden är
Starclean, som appliceras på fuktig grön slipsvabb och ingnids kraftigt i alla delar av rostfritt stål. Eftertorka och skölj med varmt vatten och vanlig disktrasa och sedan - hemligheten bakom en ren diskbänk - börja om! Det dubbla skrubbandet garanterar ett hem fritt från polio, tuberkolos, etc. Lycka till!

Uppdatering:

Jag fick en kommentar från en som tyckte att det var lite väl pedantiskt :-)! Svärsonen beskriver faktiskt hur han gör rent sin egen diskbänk emellanåt. Själv är jag numera noga med att alltid göra ren diskhoarna hemma precis innan jag får besök av Mirrfamiljen, för att vara på den säkra sidan. Fast göra ren dem två gånger efter varandra gör jag inte :-)!

Tyvärrblev det inga fler inlägg från svärsonen på min blogg. Han startade sedan en egen städblogg, som tyvärr lades ner efter några månader p.g.a tidsbrist...

Bloggträff

2011-11-21T23:16:00.017+01:00

Mattan, som jag hade tyckt det var så roligt att tvätta, enligt svärsonen. Bilden har han tagit.

Det var det här inlägget, författat av min käre svärson, som gjorde att jag var tvungen att ta itu med bloggandet på allvar. Jag kunde naturligtvis inte låta inlägget stå oemotsagt. I synnerhet som han uttryckt sig så arkaiskt – som om jag skulle använda ”vafalls” i mitt dagliga tal! Eller ännu värre, riva lakan i småbitar och använda Grummes grönsåpa som huvudingrediens när jag städar.

När jag väl skrivit mitt första inlägg till mitt försvar och talat om att det inte var jag som hade skrivit inlägget och att jag inte kände igen något i hans berättelse om min stora glädje över att få städa, var jag fast. För hur många timmar, dagar, veckor eller år kunde jag aldrig drömma om då.

Bloggandet har berett mig mycket nöje. Allra roligast är det förstås när man får igång en diskussion på bloggen – om det man skrivit har gett upphov till tankar eller associationer hos andra bloggare, eller bloggvänner, som det har blivit med åren.

Tyvärr är det inte så många som bloggar i min ålder. Men en bloggvän har jag som jag t.o.m. kan diskutera med om vad som hände ”under kriget” utan att någon, som MM brukar göra, frågar vilket världskrig det gäller. Han föddes ju det året kriget tog slut...

Eleonora och jag har läst varandras bloggar och utbytt kommentarer nästan ända sen jag började blogga. Så det var ganska naturligt att vi skulle träffas utanför bloggen någon gång. Det första mötet blev väldigt trevligt – vi kände genast igen varandra och sen slutade vi inte prata förrän det var dags för mig att ta tunnelbanan tillbaka till Mälarhöjden många timmar senare.

På den vägen är det. För några veckor sedan när jag hälsade på i Mälarhöjden blev jag hembjuden till Elonora på lunch. Jag tyckte det skulle bli väldigt roligt, dels för att se hennes hem, som hon berättat så mycket om på sin blogg och dels för att jag aldrig varit i det området av Stockholm tidigare.

Utsikt från tågfönstret

När jag steg av pendeltåget blev jag hjärtligt mottagen av Eleonora, som hade gjort sig besvär att gå och möta mig. Promenaden till Eleonoras lägenhet gick snabbt under ivrigt pratande. De var ju så mycket som hänt sen sist vi sågs i höstas.

Eleonora bor i ett lugnt och trevligt bostadsområde och hennes lägenhet är ljus och vacker och mycket ändamålsenlig. Vardagsrummet har fönster åt två håll eftersom lägenheten är en hörnlägenhet. Roligt var det också att få se balkongen, som Eleonora brukar skriva så mycket om på våren och sommaren.

Eleonora framför husen där hon bor

Jag blev bjuden på en god lunch med kycklingfiléer på lökbädd med gräddsås och till efterrätt nybakad sockerkaka med hemgjord lemon curd och vispgrädde. Lunchen tog lång tid, eftersom jag har svårt att äta och prata samtidigt…

Eleonora i sitt ljusa och vackra vardagsrum

Vi hade så trevligt och tiden gick så fort – inte saknar man samtalsämnen när man vet så mycket om varandra genom bloggen. När det var dags att ta tåget hem igen, promenerade vi tillsammans till stationen – fortfarande pratande i mun på varandra. När jag kom hem till Mälarhöjden hade solen redan börjat gå ner och jag kunde inte låta bli att ta några bilder på den vackra kvällshimlen.

På väg hem till Mirrfamiljen

Mirrfamiljens hus i solnedgången

Nu ser jag fram emot att Eleonora kommer och hälsar på oss i Mogata någon gång i vår, så att jag kan få guida henne runt i Söderköping, vår lilla fina stad.

Fredagstema Show&Tell – Min konstnärliga ådra

2011-11-17T23:27:00.000+01:00

Karin på Åland står för fredagstemat i november och det här är det näst sista för månaden. Övrig deltagare finns listade på hennes hemsida.

Ja, vad ska man säga om ämnet när man som jag är yrkesmusiker? Kanske musiken inte räknas till de konstnärliga ådrorna, vad vet jag? I alla fall är det inte mycket att orda om, musik är för mig ganska mycket synonymt med jobb nuförtiden.

Jag har googlat på ”konstnärlig ådra” och där göre sig inte musiker besvär. För det mesta är det färg och form som gäller, men även hundtrimning och svetsning kommer upp som variant. Vävning och broderi kan också ingå i begreppet ” den konstnärliga ådran”, liksom övriga textila hantverk. Keramik och guld- och silversmidemåste måste naturligtvis också höra dit, liksom fotografering.

Så där kanske jag kan vara med på ett hörn. Skämt åsido har jag alltid älskat att teckna och måla från det jag var väldigt liten. Jag fick inte mycket leksaker som barn, men kritor och papper i obegränsad mängd. När jag blev lite större hade jag eget konto i färghandeln, där jag fick köpa så mycket färger, penslar och papper och pannåer jag ville. Jag målade och ritade överallt under hela min uppväxt.

Att öva piano var ett nödvändigt ont, att rita var bara underbart roligt. Jag ritade av alla mina släktingar så fort jag kom åt och förärade teckningar till alla på födelsedagarna. Den senaste teckningen jag gjorde var nog den av Mirren när hon var tre veckor gammal. Sen kom det annat emellan…

Mirren, tre veckor gammal. (Bilderna går att klicka större).

Sedan fyraåringen Casimir för någon månad sedan uppvisade ett oanat intresse för att rita och måla, har jag dock fått ta upp mina teckningsstudier igen. De senaste alstren har varit skorpioner och igelkottar. Fåglar, fiskar, sköldpaddor och krokodiler står på agendan nästa gång! Och dinosaurier inte att förglömma…

En syster eller bror till en av Casimirs igelkottar som tidigare har figurerat på min blogg

Fritidshus – den duktiga flickans slutgiltiga straff

2011-11-17T18:03:00.000+01:00

Bilden från Gunillas Pärlor av Gunilla Dahlgren

En lite kryptisk rubrik innan jag läst artikeln i dagens Dagens Samhälle som Åsa Moberg skrivit. Den handlar om bl.a. om vilken forskning som prioriteras när det gäller mäns och kvinnors arbetsskador. Föga förvånande är att det är forskningen om männens arbetsskador framför kvinnornas. Männens arbetsskador erkänns på ett helt annat sätt än kvinnornas och hälften av dem som söker får livränta medan endast 1 % av kvinnorna!

Om det saknas forskning, skriver Åsa Moberg, saknas det naturligtvis bevis på varför skadorna hos kvinnor uppstått. Hon tror att kvinnors skador i stor utsträckning beror på att de lyfter så tunga saker hemma – både sina barn och tunga påsar med mat som de släpar hem flera gånger i veckan. Extra tungt nu till julen...

Mirren är ett slående exempel på nära håll när det gäller denna teori. Under de sista graviditetsmånaderna var hon ibland tvungen att bära sin tvååring på axlarna när han vägrade att gå, vilket vid ett tillfälle resulterade i ryggskott. Varje gång hon ska åka någonstans numera med de tre barnen måste hon lyfta upp barnvagnen i bilen och ut igen. Har hon varit och handlat brukar hon kånka in fyra-fem matkassar à ca tio kilo styck – det räcker inte att handla mjölk och yoghurt bara på helgerna när Mirrmaken hjälper till. Inte undra på att ryggen tar stryk. (Vad beträffar städningen är det dock Mirrmaken som står för denna till största delen, så den översta bilden är inte riktigt aktuell för henne.)

Bilden från Gunillas Pärlor av Gunilla Dahlgren

Det finns många skillnader – en del udda - i kvinnors och mäns levnadsvillkor, skriver Åsa Moberg vidare. Hon refererar till en artikel i Psykologtidningen nr. 8, 2011 där man redovisar resultatet av en undersökning som ställde frågan om ägarna till fritidshus blev förtidspensionerade i mindre utsträckning än andra. 42000 personer deltog.

Resultatet blev förbluffande. Visserligen var det var färre män med fritidshus som blev förtidspensionerade än de som inte hade något – det var ett förväntat resultat. Men för kvinnor var det tvärtom – sannolikheten att högutbildade och välbetalda kvinnor skulle förtidspensioneras var större om de ägde ett fritidshus…

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå vilket merarbete ett fritidshus, många gånger utan de maskinella hjälpmedel en kvinna är van vid att ha hemma, innebär för kvinnor. Men resultatet kan också bero på, som Åsa Moberg spekulerar i, att ”hon som har så hög lön att hon har råd att skaffa sig ett sommarställe sliter ut sig i förtid”. Rubriken Fritidshuset - den duktiga flickans straff… blir i så fall mer förståelig.

Det finns alltid mycket att fixa i ett fritidshus...

Grottbesök

2011-11-16T18:24:00.000+01:00

Mirren har en förträfflig guidebok för familjer med barn om vad man kan hitta på att göra med dem på fritiden. Berghuset i Mörkö söder om Järna rekommenderades att besöka. En trevlig utmärkt naturstig genom ett vackert urskogslandskap med skvattramsdoftande kärr bredvid stigen utlovades.

Glada miner innan vi anträder promenaden till Berghuset

Efter mycket letande hittade vi äntligen vägen till naturstigen. Casimir och jag hade då redan promenerat en halv kilometer men blev upphämtade av Mirren med bil och fick åka den återstående halva kilometern till naturstigens början.

Mirrmaken, som börjat dra barnvagnen uppför den lilla stigen fick efter en liten stund ge upp allt hopp om att kunna ta den med sig till grottan. Mirren hade som väl var sjalen i beredskap och knöt den vant runt lilla Clarissa.

Vi insåg snabbt att det var bäst att omedelbart äta den medhavda matsäcken bestående av varm korv i termos, korvbröd och ketchup. Ett nytt tips från Mirren, som hämtat det från nätet. Man stoppar wienerkorvar i en termos och häller på kokhett vatten. Efter någon timme är de färdiga och framför allt hela! I Mirrens termos hade hon stoppat sojakorvar, vilka dock smakade bättre stekta, påpekade hon.

Mirren i färd med att packa upp matsäcken

Caspar har just ätit två och en halv wienerkorv med bröd

Casimir på gott humör efter "lunchen"

Mätta och belåtna anträdde vi sedan promenaden till Berghuset med fyraåringen och tvååringen vid handen och lilla Clarissa i sjalen. Redan efter hundra meter insåg vi att det här skulle komma att ta tid. Över de skvattramsdoftande kärren, som man ibland var tvungen att klafsa igenom och inte bredvid, hade man här och där lagt smala stockar, som i novembervädret var mycket hala. Det dröjde inte länge förrän samtliga var ganska blöta både om byxor och fötter.

Urskogen i Mörkö i november

På ett ganska vidsträckt område hade man fällt sly men låtit grenarna ligga kvar på stigen. Små stubbar på 20 – 30 cm stack också upp överallt, vilket gjorde att man snubblade titt som tätt. En kilometer, som avståndet var till grottan, är inte så lång om man går på en trottoar, men här i urskogen med tre små barn verkade den oändlig.

Promenaden genom det risiga området var nog den jobbigaste...

Den här söndagseftermiddagen för en och en halv vecka sedan var ganska varm, så ingen behövde i alla fall frysa. Efter någon timmes promenad var vi äntligen framme vid grottan, som hade uppkommit genom att ett stort stenblock hade lagt sig ovanpå ett hål i berget som ett tak.

Berghuset i Mörkö

Ingången till grottan

Öppningen var mycket trång och jag avböjde förslag från de övriga att försöka krypa in där, trots att de största pojkarna försäkrade mig om att man kunde stå rak i grottan så fort man kommit in i den. Jag såg i andanom Nalle Puh när han fastnat i dörröppningen till Nasses hus…

Pojkarna på väg in i grottan med hjälmar och ficklampor

Pojkarna på upptäcktsfärd inne i grottan. (Mirrens foto.)

Clarissa får en styrketår innan hemfärden

Efter det att Casimir krupit in och ut ur grottan fyra gånger och även Mirren och Mirrmaken hade varit inne och Caspar tyckte att det var läskigt, vände vi tillbaka hem. Jag upplevde att hemvägen gick något fortare, kanske beroende på att vi var beredda på strapatserna på ett annat sätt. Mirrpappan bar också de båda pojkarna omväxlande på axlarna. Man kunde till och med stanna upp och beundra den vackra naturen och alla de gula lärkträden.

Mirren med Clarissa i sjalen

Höstliga lärkträd

Mjuk vitmossa överallt

Snart hemma...

Före - efter 1

2011-11-15T18:56:00.001+01:00

Ibland är bloggen ett bra incitament till att göra saker och ting, som t.ex. att räfsa löv.

Före...

... efter.

MM, som sällan lägger märke till att exempelvis att köket och badrummet är nystädat eller fönstren tvättade, såg omedelbart att jag räfsat ihop löven och gav mig en eloge för detta så fort han kom tillbaka från ett möte i Söderköping. Det tog precis en halvtimme att räfsa ihop löven och hälla dem på komposten - att städa huset kan ta hela dagen!

Besök hos optikern

2011-11-14T22:58:00.000+01:00

Min nuvarande glasögonpark

Det senaste halvåret har jag haft lite besvär med att spela orgel eftersom jag har sett noterna lite dåligt av och till. Har ibland fått lägga huvudet på sned eller blinka till ett par gånger för att noterna ska synas tydligt.

Jag har också råkat ut för dubbelseende, oftast på kvällarna när jag kört bil, och plötsligt sett två bilar och två mittstreck i stället för en i någon sekund. Det var särskilt det vänstra ögat som jag tyckte krånglade. Så plötsligt en morgon, när jag stod framför spegeln och försökte ta bort något skräp som irriterade ur det vänstra ögat, tyckte jag mig se en liten ljusgrå hinna på irisen. Den fanns definitivt inte på det högra…

Grå starr! Det måste ju vara det som var orsaken till både dubbelseende och dålig notläsning. Dessutom hade det hänt då och då, när jag suttit några timmar i sträck och läst en bok att bokstäverna liksom har flutit ihop. Jag var dock inte helt övertygad förrän jag satte mig vid datorn och googlade på ”grå starr”. Då blev jag fullständigt säker.

Jag uppvisade alla symptom på denna sjukdom. För det första var jag kvinna och över sjuttio och det var i den åldersgruppen man hittade nästan alla starrpatienterna. Sen fanns dubbelseende med och även att det var lätt att bli bländad. Det blir jag ju väldigt ofta av bilister som stänger av helljuset för sent – MM bekommer det inte alls.

Min synskärpa är också sämre som det stod att den blev om man har starr – åtminstone när det gäller notläsningen. Om jag upplever färger och konturer sämre var jag inte riktigt säker på, men det kan man ju inte veta om man inte har något att jämföra med.

Jag ringde alltså vårdcentralen i morse och beställde tid och sa att jag förmodligen hade starr i begynnelseskedet och behövde en remiss till ögonkliniken. Att få träffa doktorn för att få en remiss skulle ta någon månad, så efter anmodan av MM ringde jag till optikern i stället och fick en tid för synundersökning idag på eftermiddagen.

När jag talade om för min optiker att jag uppvisade (nästan) alla symptom på grå starr suckade han lite och frågade vilka symptomen var. Jag berättade allt vad jag fått fram på nätet och att jag var helt övertygad om att jag snart skulle behöva opereras. Han sa ingenting utan satte raskt igång med en ordinär och mycket noggrann synundersökning.

Efter en halvtimme fick jag ta av mig mina optikerglasögon och väntade uppgivet på resultatet.

- Någon starr är det inte tal om, sa optikern, du ser tvärtom alldeles utmärkt! Det är bara det att närsyntheten går tillbaka med åren – och (han tittade i sina journaler) här har det gått fort. Dina glasögon är alldeles för starka. Du måste byta glas i ALLA dina glasögon. Dina besvär beror på att ögonmusklerna har varit tvungna att spännas extra mycket för att du ska kunna se ordentligt.

Så nu ska jag byta glas i ALLA mina sex par glasögon, två par för att se bra på långt håll, två par för att spela orgel och två par för att läsa böcker. Att jag har dubbletter av alla beror på att jag väldigt ofta glömmer mina orgelglasögon på olika ställen och jag ibland inte hittar de andra. Det är ju inte så lätt när man inte ser var man har lagt dem…

Jag blev naturligtvis oerhört lättad och lycklig över det positiva beskedet! Så i morgon ringer jag vårdcentralen och avbeställer mitt läkarbesök. Jag drar mig faktiskt till minnes att någon sa till mig när jag var tonåring och ledsen över att behöva glasögon, att det går tillbaka när man blir gammal. Nu är jag äntligen där…

Fredagstema Show&Tell – Trender

2011-11-12T19:02:00.000+01:00

Bilden från Gunillas Pärlor av Gunilla Dahlgren

Karin på Åland är det som står för fredagstemat i november. Övriga fredagsbloggare hittar ni på hennes hemsida.

Eftersom jag har fyllt sjuttiofem har jag varit med om en del trender av olika slag genom åren. Det gäller både mode och även ”förändringsriktning i beteenden”, som det står i Wikipedia. Som t.ex. förändringar i synen på barnuppfostran.

När min äldsta dotter föddes 1958 var det fyratimmarsregeln som gällde. Man skulle amma var fjärde timme, kl. 6, kl. 10, kl.14. osv. (Man fick absolut inte börja kl.7!) Det var också noga med att det var ett bröst i taget. Jag kommer ihåg att jag hade ångest när jag tog upp dottern, som då hade skrikit i någon timme en halvtimme före utsatt tid. Jag kom ju heller aldrig ihåg vilket bröst som hon ätit på tidigare. Dottern sög några tag och somnade sedan vid bröstet av pur utmattning. Sen var det ju fyra timmar tills nästa gång…

Kloka personer sa att det var bra för barnet att skrika – det rensade lungorna och gav motion. Dessutom skulle man inte skämma bort (!) babyn… Den stackars dottern fick naturligtvis för lite mat, gick ner i vikt, och sen var det tillägg som gällde och amningen upphörde ganska snabbt.

Innan sonen föddes sex år senare hade jag läst doktor Benjamin Spock och visste bättre. Jag ammade sonen varannan timme dygnet runt, han växte och frodades på enbart bröstmjölk i tre månader tills jag var tvungen att börja jobba och då måste sluta amma. I boken stod det också att man inte skulle låta barnet skrika utan att man skulle ta upp det i famnen i så fall, eftersom det var det enda sättet det lilla barnet kunde meddela sig på. Att det var något som var fel…

De flesta mammor har väl tagit till sig lärdomarna när det gäller spädbarnens väl och ve, men fortfarande kan jag läsa ibland om mammor (pappor är märkbart frånvarande i dessa diskussioner) som tycker att de måste få mer egentid och framför allt ostörd nattsömn.

Jag tror inte att det går att leva sitt liv ungefär som tidigare, varken för mamman eller för pappan. Man får nog, som Spock säger, sätta barnets behov före allting annat – även sin egen nattsömn. Är man väldigt trött får man väl försöka sova samtidigt som sin baby. Hur det nu ska gå till när man kanske har ett syskon till hemma…

Bild på Clarissa och Mirren, som alltid har tillämpat doktor Spocks teorier i praktiken...

Jag är i alla fall glad och tacksam över att synen på barnuppfostran har ändrats så kapitalt de senaste decennierna. Och att agan, som var en självklarhet när jag växte upp, har kriminaliserats. Även om det finns barn som fortfarande misshandlas och försummas (som vi läser i kyrkans allmänna förbön i gudstjänsten) mår de allra flesta säkert mycket bättre nu, både till kropp och själ, än förr i tiden.

Jag hade faktiskt tänkt skriva om mode från början, men det blir en annan historia.

Kraschad dator

2011-11-03T17:48:00.001+01:00

Nu har det hänt, det som händer en del andra men som man inte tror ska hända en själv. Min dator har gått sönder! Inte vet jag vad jag gjort för att bli straffad på detta sätt. Kanske för att jag varit försumlig med att överföra allting på min externa hårddisk. Mina bilder är räddade i stort sett eftersom MM har fått de flesta av dem jag tagit och fört över dem till sin dator.

Men alla mina dokument sedan ett år tillbaka är oåterkalleligen borta och alla "Mina favoriter". För att inte tala om alla program - Google Map, Spotify etc.etc. Alla mejladresser och min långa telefonlista likaså. Alla program till olika evenemang får jag nu sitta och skriva om. Det var ju bara att gå in och ändra lite här och där när man skulle göra nytt förut.

Jag hade ändå tänkt att ta en bloggpaus eftersom jag ska åka upp och hälsa på i Mälarhöjden några dagar. Inget fredagstema därför denna vecka. Karin på Åland är det annars som står för dessa i november. Övriga fredagsbloggare finns på hennes hemsida.

Uppdatering:
Den snälla MM har lånat mig sin dator tills vidare och skriver själv på en laptop. Så jag kan både spela patiens och svara på kommentarer :-) !

Vänner vid första ögonkastet

2011-11-01T10:02:00.001+01:00

Jag tycker det är trevligt med lite omväxling. Därför bestämde jag mig för häromdagen att jag skulle byta header i bloggen varje månad. Den behöver inte hänga ihop med årstiden, snarare tvärtom. Det kunde t.ex. vara skönt att se en härlig sommarbild mitt i vintern. Jag har ju så många fina bilder att välja mellan…
(Inlägget och bilderna är publicerat efter Idas mammas godkännande.)

Vänner redan vid första ögonkastet. (Bilderna går att klicka större.)

När jag redigerade bilderna jag tog när Mirrfamiljen var och hälsade på oss i september, slogs jag av hur lätt barn har att få kontakt med varandra och bli vänner. När barnen träffade Ida, grannens lilla femåriga flicka, första gången i våras ute på gatan tog det inte många minuter innan hon och Casimir, som då snart skulle fylla fyra, fann varandra.

Ida och Casimir på väg till lekplatsen inbegripna i en intressant diskussion.

Under de två dagar som Mirrfamiljen stannade i Mogata, höll barnen ihop och lekte hela dagarna och båda sörjde när Casimir och lillebror skulle åka vidare till Öland. Nästa gång Casimir och Caspar kom tillbaka till Mogata hann de knappt stiga ur bilen innan de var tvärsöver gatan och knackade på hos grannen.

Casimir låter sig villigt hjälpas på med skon av Ida trots att han mycket väl kan ta på sig den själv...

Så där ja, nu sitter den som den ska!

Casimir, som i vanliga fall inte gärna kramar någon annan än sin mamma, hade inget emot att hålla Ida i handen. Ida, som har en storebror och två mindre tvillingbröder, tog sig även an lillebror Caspar, som också fick vara med och leka.

Ida hjälper Caspar att gunga.

Kom ska jag visa dig nåt...

Tänk om det hade varit lika enkelt för oss vuxna att bli vänner. Bara knacka på hos grannen och fråga om det passade att komma över på en fika, så fort man flyttat in i sitt nya hus eller sin nya lägenhet…

Nu går vi hem till dig och leker...

Fransk morotssallad.

2011-10-30T21:55:00.002+01:00

På hemvägen från Frankrike hade vi sällskap på flygplanet med en svensk expat, en översättare som var på hem till Sverige, bl.a. för att träffa sin dotter. Vi hade en trevlig samvaro och resan gick mycket fort under livlig diskussion om allt mellan himmel och jord.

Han hade bott tio år i Provence, berättade han, och skulle aldrig kunna tänka sig att flytta tillbaka till Sverige. När vi började närma oss Skavsta, gled samtalet in på mat – vi började bli hungriga allihop.

Och det var då jag fick ett tips om en enkel morotssallad, som jag ätit nästan varje dag sen jag kom hem, eftersom jag tycker den är så god. Jag fick samtidigt lära mig att man FÖRST ska göra dressingen i skålen och SEN vända runt salladen i denna. Det var viktigt betonade vår vän, och så gör alltid fransmännen.

Här är receptet på morotssalladen.
Dressing:
1 msk rapsolja (om man tycker att olivoljesmaken är för dominant.)
1 tsk äppelcidervinäger eller annan ofärgad vinäger.
1 klyfta pressad vitlök. (Det är vitlöken som ger salladen den goda smaken och gillar man inte vitlök kan man glömma bort receptet. Dubblerar man receptet får man nog vara lite försiktig med vitlöken dock…)
1 krm örtsalt (jag tar som bekant alltid VEGETA)

Att vända ner i dressingen:
En rejäl morot, ganska grovriven.
Hackad persilja att strö över. Det är lustigt, men sötman i moroten försvinner genom dressingen. Salladen är inte lika god att spara, även om den går att äta dagen efter. Bon appétit!

Fredagstema Show&Tell – Sommaren 1998

2011-10-27T22:00:00.001+02:00

HeLenas sista ämne för oktober ska handla om ett år under 1900-talet och jag väljer 1998. Övriga fredagsbloggare kan man hitta på hennes hemsida. På den tiden fanns det inga digitalkameror och korten som fabrikerna framkallade var ofta av mycket dålig kvalitet. De blir ju inte bättre av att scannas heller…

När MM kom hem en dag våren 1998 och berättade att han hade fått sommarvikariat som ambassadsekreterare i Beijing under juli och augusti kände jag samma spänning och förväntan som jag känt i min ungdoms dagar när jag skulle ut och resa med föräldrarna.

Då var det inte många år sedan Kina öppnade landet för västerländska turister och det var fortfarande ett land där inte många hade varit. Anledningen till att MM överhuvudtaget hade sökt detta vikariat var att Mirren hade börjat läsa kinesiska vid universitet i Lund.

MM, Mirren och jag åkte alltså iväg någon gång i början av juli och Mirrmaken kom några veckor efteråt. Vi hämtades vid den gamla ganska nedgångna flygplatsen, som sedan dess byggts om till oigenkännlighet, av en bil från ambassaden och inkvarterades i ett litet hus med två rum och kök på ambassadområdet.

Mirrmaken, Mirren och jag i Beijing 1998. Bilderna går att klicka större.

En av ambassadtjänstemännen och hans fru Maria bjöd oss på fika efter att vi hade installerat oss och körde sen en liten runda i omgivningen för att visa oss var vi kunde handla och i vilket varuhus SKRÄDDAREN höll till. Till detta kinesiska varuhus gick vi sedan många gånger, dels för att handla sidenscarves och sidenslipsar och väskor till priser som var löjligt låga, dels för att sy upp kläder. Det fanns nämligen nästan inga kläder i våra storlekar, kinesiskorna drar väl möjligen upp till storlek 38, sen fanns det inte större…

Fika på ambassaden med lokalanställda och vår vän ambassadtjänstemannen.

Vi hade alltid Mirren med oss som tolk och hon var även duktig på att pruta. På ambassaden fick vi låna var sin cykel, som Mirren och jag cyklade omkring på medan MM jobbade. Beijing var en underbar stad att cykla i då – breda cykelbanor, inga backar och mycket få motorcyklar. I rusningstid fick man visserligen ta och bära cykeln över gatan kryssande mellan bilarna, men för det mesta var det inga problem.

Maria lärde mig hur man skulle kunna känna igen om pärlorna var äkta dvs. odlade. Om man bet lite lätt i pärlan skulle det kännas som sandpapper mot tänderna. En gång på Pärlmarknaden praktiserade jag denna kunskap och expediterna skrattade gott. Fanns ingen anledning att sälja plastpärlor här där pärlsäckarna utanför varje shop dignade av pärlhalsband och där tusentals pärlsmycken exponerades i diskarnas montrar.

Järnvägsstationen vi åkte ifrån till Badaling.

Den största upplevelsen under denna vår första resa till Kina var utflykten till den kinesiska muren. Tillsammans med några tusen andra kineser tog vid tåget till Badaling – som väl var öppnade man en extra vagn för de stackars västerländska turisterna, som höll på att avlida av värmen i trängseln, efter en halvtimme.

Vi passerade sträckor där muren inte var renoverad innan vi kom fram till Badaling.

Här vid Badaling är den restaurerad och just här inte särskilt jobbig att gå på ...

...men det är desto jobbigare att kliva uppför alla trapporna som finns här och var när solen bränner och ingen skugga finns att uppbringa.

Vattenflaskan var ett måste och kameran var med som vanligt.

Mirren och Mirrmaken var inte särskilt påverkade av solen eller trapporna.

MM måste naturligtvis också förevigas på muren med bergen i bakgrunden

Alla som besökt muren vet att det är en svindlande känsla man får – dels för att den är så gigantisk och dels för att den är så gammal. Vi klättrade upp och ner för trapporna i några timmar i värmen, åt sedan på någon restaurang och åkte tillbaka till Beijing på eftermiddagen.

I väntan på tåget till Beijing. Inte många västerlänningar som åker tåg till och från Kinesiska muren.

I början på augusti var jag tvungen att åka hem ensam eftersom jag skulle spela varje kväll på Farledsveckan i Skällviks kyrka. MM och Mirren stannade kvar tills i slutet av augusti och Mirren passade på att under tiden gå på en treveckorskurs i kinesiska på ekonomiuniversitet. Året därpå återvände vi som turister till Beijing för att hälsa på Mirren som då studerade några månader på sommaren vid det berömda Beidauniversitetet. Många kvarter i staden hade rivits under året som gått. När MM skulle besöka sin frisör fanns inte huset kvar…

Det här hutongområdet i centrala Beijing är ett minne blott.

Efter det återvände vi fem gånger till Kina. Den senaste gången i augusti 2009. Då var mycket förändrat och de gamla hutongområdena i centrala Beijing ersatta med jättelika skyskrapor. Den resan har jag berättat om här.

Kommentarer igen…

2011-10-26T12:03:00.000+02:00

Bilden från Pia Olsen i Köpenhamn. (Tyvärr är alla hennes musiker män...)

Apropå ett inlägg som en bloggvän (om jag nu kan kalla henne för det) gjorde för några dagar sedan angående kommentatorsfunktionen vill jag gärna ge min syn på den saken. För mig är bloggandet inte bara till för min egen skull eller för den närmaste familjen. Jag ser det även som en källa till social gemenskap och ett utbyte av tankar med andra bloggvänner.

Därför tycker jag det är roligt med kommentarer från dem som läser min blogg, gärna med egna associationer och inte bara med upprepande av vad jag själv har skrivit, även om det är att föredra framför dem som inte kommenterar alls...

Jag tycker att det är självklart att svara på de kommentarer jag fått – precis som det är självklart att svara på de brev som man får i brevlådan eller som mejl. Jag svarar alltid på kommentarerna i min egen blogg och inte hos den som har skickat kommentaren.

Får jag upprepade gånger inte svar på mina kommentarer slutar jag givetvis att kommentera, även om det händer att jag går in och läser inlägget hos någon bloggvän ändå. Det gäller också den som skriver ett kollektivt TACK! då och då till alla, som lämnat kommentarer.

Att man inte svarar har nog heller inte så mycket att göra med hur många kommentarer man får, utan mer med viljan att upprätthålla kontakten med kommentatorn. Annika i Reston, t.ex., (bara för att nämna någon) som kan få upptill 40-50 kommentarer på ett enda av hennes inlägg, är noga med att besvara varenda en personligt. Då är det roligt att kommentera. Jag tycker att den som inte vill svara på en kommentar borde lägga till en passus i sitt inlägg i stil med:

"Jag är inte intresserad av kommentarer från andra än från den närmaste familjen eller de närmaste vännerna. Det är trevligt om någon annan ändå vill kommentera men jag tänker inte svara på kommentaren."

Då vet man ju att det inte lönar sig att kommentera och kan ägna tiden annat…

Hungerspelen

2011-10-25T19:09:00.001+02:00

Nu har jag äntligen läst ut Hungerspelen av Suzanne Collins – boken som så många bloggvänner har talat om och varmt rekommenderat. För mig var det en riktigt otäck upplevelse – en orgie i blod och mord på det mest bestialiska sätt. En bok utan hopp om en bättre värld, även om huvudpersonerna emellanåt visar humanitet och medkänsla. Den tog lång tid att läsa...

På omslaget utlovas gastkramande spänning. Särskilt spännande tycker jag inte att boken är, eftersom man efter några kapitel är helt säker på vem som kommer att överleva och vilka som kommer att dö i spelen.

När det plötsligt bestäms att det är två som denna gång ska vinna spelen är ju slutet helt klart – lite efter mitten av boken. (Om man någonsin tvivlar på det är det ju bara att slå upp sista sidan där bådas namn finns med.) Lite överraskande är dock slutet – där huvudpersonerna visar prov på extrem ädelhet och offervilja, vilket leder till ett ”lyckligt” slut trots allt.

Boken ska också, enligt baksidestexten, visa vilken oerhörd makt och ondska som TV utövar och kan tänkas utöva i framtiden i sin jakt på tittarsiffror. Man jämför med serier som Robinson och andra, där deltagarna utsätts för fysiska och psykiska påfrestningar till tittarnas stora glädje och förnöjelse. Ju värre desto bättre…

Skillnaden mot TV-utsändningarna, som skildras i boken och nutidens, är väl främst att deltagare, som ställer upp i diverse sådana serier nu för tiden, gör det helt frivilligt medan bokens arma deltagare av en totalitär och grym regim tvingas att delta. Jag har svårt för deckare (Hungerspelen hänförs i viss mån till denna genre) där barn far illa och dödas. Den som eventuellt har smak för detta får i denna bok sitt lystmäte.

Här dödar barn varandra till höger och vänster på olika brutala och grymma sätt. Ingen går fri från tortyr heller. Under tiden jag läste boken gick mina tankar ofta till nazisternas dödsläger – samma stämning ungefär, som man kan läsa om i skildringar därifrån, råder här i Hungerspelen. Och detta är en ungdomsbok! Vad händer om ungdomar får för sig att ”leka” hungerspel? Det räcker ju med de fruktansvärda händelser som sker runt omkring oss idag redan…

Jag är nästan säker på att boken är skriven med en sidoblick på filmmakarna och på de ytterligare miljoner som då skulle kunna tänkas rulla in till författaren om boken blev film. Man förstår att filmen i så fall måste bli årets mest spektakulära med tanke på alla effekter man skulle kunna få fram!

Amerikanerna skyr ju som bekant inga medel när det gäller att framställa våld i de mest motbjudande och vidriga former. Dessutom glittrar det i palats och kläder, svävare sänker sig ner från skyn och framavlade dödsbringande insekter och djur uppträder på scenen. Hungerspelen måste ju vara gefundenes fressen för en filmproducent i det avseendet.

Samma författare ska skriva två böcker till - i samma anda- förmodar jag. Jag tänker inte läsa dem. Det förvånar och skrämmer mig att ungdomar tycker att boken är ”hysteriskt bra”, och att vuxna, som har egna barn och barnbarn också gör det i stor utsträckning…

Från mitt liv som kantor 21

2011-10-24T12:14:00.000+02:00

I lördags spelade jag på två dop. Den första dopgudstjänsten ägde rum i Västra Husby kyrka. Kyrkan brann ner 1977 och bara väggarna återstod. Som väl var hade alla lösa föremål i kyrkan plockats bort innan p.g.a. en förestående renovering.

Lilla Signe Linnéa döps av min gamle vän Tore i Västra Husby kyrka. (Bilderna går att klicka större).

Kyrkan byggdes om helt och fick en modernare och hemtrevligare utformning. Man avdelade kyrkorummet med en vägg framför koret och lade om taket med träpanel. En ny utmärkt kororgel installerades också. I utrymmet mellan koret och östra ytterväggen finns nu sakristia med kapprum och toalett och övningsrum för kören.

Har inga uppgifter om detta krucifix tyvärr - ser ut som om det vore ganska nygjort...

Den lilla flickan som döptes fick namnet Signe Linnéa. En av min mormors systrar hette Signe och en annan Elin. Jag kom ihåg som barn att jag tyckte det var synd om dem att heta sådana gammaldags och i mitt tycke fula namn.

Kyrkan var färdig för återinvigning i maj 1979 och sedan dess pryds kyrkorummet av mosaiker av Bengt Olof Kälde. Den mest framträdande är altartavlan. Mosaiken är bl a gjord av onyx från Pakistan, malakit från Afrika, marmor från Italien, Brasilien och från Kolmården samt Muranoguld. (Citat från nätet)

Eftersom en morbror, som skulle vara fadder till dopbarnet kom en halvtimme för sent – det hade ”hakat upp sig” någonstans på vägen - fick församlingen vänta lika länge på att dopgudstjänsten skulle börja. På begäran av min gamle gode vän, prästen Tore, spelade jag lite olika melodier på den härliga orgeln medan vi väntade. Idas sommarvisa, What a wonderful world och lite annat.

Orgeln i västra Husby kyrka.

Efter gudstjänsten i Västra Husby åkte vi en mil till Östra Ryds gamla vackra kyrka. Den byggdes på 1200-talet som en fästningskyrka, vilket kvarvarande metertjocka murar vittnar om.

Lille Plura döps i Östra Ryds kyrka.

Där var det dags för lille Plura att bli döpt. Här blev gudstjänsten bara fem minuter försenad eftersom Plura bestämde sig för att äta välling strax innan han skulle tåga in i kyrkan med sina föräldrar och faddrar till tonerna av Äppelbomarschen. Två fina namn till fick han – Oscar och Axel om han nu skulle få för sig att byta namn när han blev lite större…

En träskulptur från 1600-talet visar Kristus som världens frälsare med jordklotet i handen.

På båda ställena ville man ha psalmen Tryggare kan ingen vara. För något år sen höll det på att gå riktigt illa just för mig i Västra Husby kyrka. Där hade jag ett dop och dagen innan hade jag haft två begravningar. När jag började spela preludiet till psalmen kom jag på, efter cirka tio takter, att jag höll på med preludiet till Blott en dag i stället. Begravningspsalmen par préférence.

Vid orgeln i Västra Husby kyrka

Jag spelar ju alltid preludierna till psalmerna ur huvudet och utan noter. Båda psalmerna har tonerna d, e, fiss i början, fast i omvänd ordning. Jag kom som väl på detta innan jag började spela psalmen, så det blev ett ganska långt preludium. MM undrade efteråt varför jag spelade ett så komplicerat sådant för ovanlighetens skull…

Vintertecken?

2011-10-21T18:55:00.010+02:00

(Bilden går att klicka större.)

Den här synen mötte mig när jag stack näsan utanför dörren för att gå en eftermiddagspromenad. Sidensvansar i flock som satt och bevakade rönnbärsträdet i närheten.

Grannens rönnbärsträd tidigare i år. Idag är bara rönnbären kvar.

Så här skriver Wikipedia: Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid (min blockning) kan den observeras i stora flockar längre söderut.

Så nu vet ni det - vintern har kommit till Mogata!