Varför finns det inte en bokombudsman?

I så fall skulle jag anmäla min italienska lärobok för diskriminering. Vi har i läxa ett kapitel som handlar om make up. OK, att det egentligen är imperativformerna kapitlet handlar om. Men hur roligt är det för de två äldre herrarna som är med i vår grupp att lära sig hur man "applicerar en fuktgivande hudkräm" i ansiktet eller drar konturer längs med ögonlocket med svart "matita" (som enligt lexikonet betyder blyertspenna men som man tydligen inte kan använda i den betydelsen) och lägger på ögonskugga (översatt med ögontusch (!) i läroboken och i lexikonet) inifrån och ut. Jag undrar vad expediten skulle komma med om jag bad om lite "ögontusch"?

Javisst, man får samtidigt med både haka, kinder, öron och ögon och en del andra kroppsdelar i texten. Men det är inte det som jag reagerar på utan övningsuppgifterna där man ska fylla i luckor med italienska ord. Jag översätter till svenska för säkerhets skull. Hör här: Att ha stora ögon är ett tecken på kvinnlig skönhet medan det däremot är generande (=imbarazzante) att ha tjocka ben. Precis som om det vore extra bra att ha magra ben som det rimligen måste vara mycket lättare att bryta! Ett annat tecken på kvinnlig skönhet enligt läroboken en ganska stor mun och fylliga och köttiga läppar. Stackars Greta Garbo, hon hade verkligen inte platsat i denna tidsålder.

Som ni förstår kastade vi damer i studiecirkeln lite förstulna blickar på varandra under läsningen av denna text. Var ögonen tillräckligt stora och läpparna tillräckligt köttiga? När det gäller benen ska jag definitivt alltid ha långbyxor på mig i fortsättningen. Som tur var stod det faktiskt ingenting om glasögon. Läroboksförfattarna har kanske något avtal med optikerbranschen.

Annars var det ju ett stort skönhetshandikapp att ha glasögon när jag växte upp. Jag smög med mina glasögon ända tills jag var 16 år och träffade en pojke som inte brydde sig om jag hade dem av eller på. Han älskade mig vilket som, sa han. Eftersom jag var närsynt kände jag ju inte igen folk på gatan och var ansedd som mallig bara för att jag aldrig hälsade. Jag såg inte heller numret på bussen eller spårvagnen förrän alldeles nära och åkte ofta fel. Reflexion på gamla dar : tänk vilket fantastiskt skydd glasögon är. Bra att ha på sig i sandstorm och i snårskogen. Eller när det stänker småsten från gräsklipparen.

Nu ska jag sätta igång med min italienska läxa till idag. Där ska jag beskriva och utveckla vad jag anser om mitt utseende, om jag är nöjd med det eller om jag skulle vilja ändra på något. Och om det hjälper någon i livet att vara vacker. Att den sista frågan endast rör kvinnor är jag helt övertygad om. Det skulle vara kul att diskutera frågan med mina vänner på nätet.

Om vad som utmärker en vacker man eller om han har någon nytta av att vara vacker i samhällslivet, står det ingenting alls i boken. Bara att han ska ha "tanti capelli in testa" (= mycket hår på huvudet). Så det så! Fast jag tror att han skulle ha vissa fördelar om han hade svart hår med korkskruvslockar och långa svarta ögonfransar.

Här är en i alla fall som jag tror blir en riktig hjärtekrossare när han blir stor även om han varken har korkskruvslockar eller svarta ögonfransar. Men han har några av de mest ljusblå ögon som jag någonsin sett.

Fil.kandexamen i NT

Eftersom man tar bort artiklar efter en månad i tidningen måste jag passa på att länka till artikeln om mig innan den försvinner. Inte för att jag tror att någon är intresserad, men mest för att ha den som ett minne. Här är artikeln.

Ett av livets lyckliga ögonblick när C-uppsatsen var klar och skulle läggas på posten

Många har frågat mig om jag inte kände skuld över att ta upp en plats på universitet som någon yngre skulle ha fått. Studenterna på språklinjerna är tyvärr så få att man även tar emot sådanan gamla herrar och damer som jag med öppna armar. Bra att veta för den som har funderat på att läsa vidare efter pensionen. Dessutom blir man väldigt väl behandlad - åtminstone i Linköping där jag läste.

På den engelska fristående kursen tror jag att vi var omkring 150 studenter på 20-poängsnivån. (Sen jag slutade har de ändrat poängen till 30 tror jag, men jag har inte hängt med riktigt så att jag skriver som det var förut.) På 40-poängsnivån var vi ca 30 st och på 60-poängsnivån inte mer än 13-14. De som gick vidare till 80 poäng var inte mer än 4-5 stycken. På lärarprogrammet är det förstås fler, men fristående kurser är ju öppna för alla. I alla fall har det varit fantastiskt roligt, både att läsa och att träffa alla trevliga lärare och ungdomar.

Vår i februari

Ser till min förvåning att jag inte skrivit något i bloggen sedan den 7 februari. Tiden bara rinner iväg. Idag var jag bara tvungen att ge mig iväg ut med stavarna i det vackra vädret. Det är inte klokt att det bara är februari - det känns som om det vore i mitten av april. Det påstås att det är den varmaste vintern på 250 år - vem vet, kanske det är sant. Idag gick jag lite längre än vanligt, förbi gamla prästgården och Bo Beskows atéljé och en liten bit till där man har en vidunderlig utsikt över Slätbaken. Tyvärr kan man inte se ända till inloppet där Mem ligger- men nästan. Här kommer några bilder.

Mogata gamla prästgård där Bo Beskow bodde till sin död

Beskows ateljé verkar sorgligt försummad

Utsikt över Slätbaken

När jag kom hem kunde jag inte låta bli att plocka fram inköpen från den senaste shoppingrondan. Fantastiskt att än en gång i sitt liv få chansen att göra dessa inköp! Ett litet hus som man kan stoppa i och ta ur små söta hundar, en ankmamma med sina ankbarn, haklapp, mugg och skedar. Detta för att Lillmirren ska känna sig som hemma nästa gång han kommer hem och hälsar på.

Måste vara kul att vara bebis när det finns så mycket färgglada prylar

Lillmirren måste ju få vara med också på ett kort. Han sitter stadigt numera.

Länk till recension

Här kommer den utlovade länken till recensionen av "Vi, de drunknade" i DN.

Utflykt till Casimirsborg

MM hade ledigt i måndags och föreslog att vi skulle åka på utflykt till Casimirsborg. Lillmirren är nämligen döpt till Casimir och det kan ju vara bra för honom att veta när han blir stor hur andra Casimirrar har bott en gång i tiden. Man ser också slott och herresäten (som det var fråga om i det här fallet) bättre när det inte finns löv på träden. Vädret var väl inte det allra bästa, men det var i alla fall inte snöstorm och det slutade precis regna när vi åkte iväg efter lunch.

Jag kan inte påstå att jag var särskilt entusiastisk från början men den lilla vägen till Västervik som vi åkte, som går parallellt med E22:an, fast på andra sidan viken, var mycket intressant. Jag upptäckte att jag sett Casimirsborg många gånger förut när vi åkte till Öland för att hälsa på gammelfarfar, då tvärs över viken - ett stort, vitt och ståtligt slott utan att veta vad det hette.

Så här ser slottet ut på nära håll.

Någon kilometer efter slottet var vi tvungna att stanna igen. Vid vägen växte enorma majestätiska ekar som vi bara måste ut och fotografera. Tänka sig att de kanske växt här alltsedan Gustav Vasas tid eller ännu längre tillbaka.

En bit därifrån fanns det ett monument i betong med ett kors nära vattnet. Vi var givetsvis nyfikna på vem som kunde ha begravts där. På ena sidan mnoumentet kunde vi läsa: "Till minne av Carl Ringqvist som seglade å Wiken där skeppet gick i kwav. Wågen döljer hans ben". På andra sidan är det inristat "Fosterfadren reste monumentet till minne av yngligen". Året är 1848.

Vem var han. Och vem var fosterfadern som så älskade sin fosterson så mycket att han reste en minnessten till minnet av honom. Hade man varit författare kunde man säkert här fått stoff till en roman. På tal om sjömän och äventyr under flera generationer vill jag rekommendera en fantastisk roman skriven av Carsten Jensen. "Vi de drunknade ". Det är en underbar bok som verkligen berör. Den är samtidigt väldigt spännande. Den handlar också om starka kvinnor. Länk till recension i DN i nästa inlägg.

Nytt kort på Mirren och Lillmirren

Eftersom Mirren inte var nöjd med förra kortet lägger jag in ett nytt som hon gillar bättre. Det är ju svårt att ta bort ett kort som man fått kommentarer till.

En glad överraskning

Mirren ringde nyss och sa att hon och Lillmirren kommer ner igen från Stockholm och hälsar på idag. Mirrmaken har rest på konferens till Finland ett par dagar. Jag längtar så att få krama om dem båda två. Men först ska jag iväg på min Italienska kurs. Jag har hoppat från absolut nybörjarkurs till lättare konversation, så jag förstår inte så mycket. Och kan inte säga så mycket mer än "Jag är svenska och pratar inte så bra italienska." Det fanns nämligen ingen fortsättningskurs i vår. Alltid lär man sig något i alla fall. Vår lärare är en jättesöt ung italienska, trevlig och snäll, men som pratar väldigt fort. Vår förre lärare, som är pensionerad nu, pratade ungefär som De Gaulle fast italienska, coh då kunde man ju hänga med ganska bra.

Kan inte låta bli att visa ett kort på Mirren och Lillmirren i sin björnmössa. Örona på mössan syns dåligt men dom finns.

Några av Bo Beskows vackra glasmålningar (glasmosaiker)

Skiss till Mariafönster i Skara domkyrka

Finns i Mogata kyrka

Bebådelsen i Kristdala kyrka

Uppståndelsen i Kristdala kyrka

Känns som våren har kommit...

Sol och blå himmel och torrt på promenadvägen så att jag kan gå med mina stavar. Jag bryr mig inte om folk tycker att det är töntigt/tantigt med stavar, min svägerska som är sjukgymnast har sagt att det är bra motion för armar och axlar. På halva vägen träffade jag en gammal bekant som varit sjöman en gång i tiden. Han har historier från hela världen att berätta och han gör det gärna och länge. Visserligen var det väl ca. 55 år sen han gick iland för gott, men ju äldre man blir ju längre bak går minnena. Korttidsminnet är det dock mer illa bevänt med. (Varför gick jag in i sängkammaren? Vad skulle jag göra där?) Idag hade jag tid att lyssna, så promenaden tog en halvtimme extra.

I alla fall tog jag ett kort på min björk, den som jag vänder vid.



Utsikten en bit från björkkplatsen är över Mogata gamla prästgård.


Där bodde konstnären Bo Beskow, son till Elsa, tills han dog. Han hade inrättat en fantastisk ateljé i en lada. Under senare år gjorde han underbara glasmålningar (egentligen glasmosaikfönster fast man inte får kalla dem för det) bl.a. i Skara domkyrka. Min uppsats i konstvetenskap handlade om andra kyrkfönster som han hade skapat. En skiss till ett stort fönster av jungfru Maria i Skara domkyrka finns i Mogata kyrka. Jag försöker förgäves hitta en CD-skiva med foton där jag har tagit kort på Maria. Men icke. Ska fråga MM när han kommer hem. Han har ordning på allting, inte jag.

Söndagsutflykt till Gryt 3 februari 2008

Gryts skärgård på ostkusten är vida berömd för sin skönhet. Förr i världen livnärde sig skärgårdsbefolkningen på fiske och sjöfart, numer är det turismen som dominerar. Det är också många pensionärer som flyttar hitut för gott. Kyrkan har här en ganska stor betydelse fortfarande - på vinterhalvåret är den en träffpunkt för de åretruntboende, på sommarhalvåret är det ofta musikgudstjänster där med mer eller mindre kända solister och grupper.

Denna söndag är det först gudstjänst i St. Olofs kapell som man använder under vinterhalvåret för att slippa värma upp den stora kyrkan mittemot. Här låg under medeltiden en gammal kyrka, och kapellet är medeltidskyrkans om- och tillbyggda sakristia. Lokalen är liten och mysig och vackert inredd. Just idag är det Gryts hembygdsförening som ordnar kyrkkaffe i församlingshemmet och därför är det ett 40-tal gudstjänstbesökare som har kommit till gudstjänsten. Det är fastlagssöndagen och gudstjänsten inleds därför som alltid med psalmen "Så går vi upp till Jerusalem". En annan välkänd psalm är Lina Sandells "Jesus för världen givit sitt liv" - en psalm som jag minns väl från skolan. I fonden på lokalen är den tegelvägg med levande ljus som ni kan se på bilden.

När gudstjänsten är slut samlas alla i församlingshemmet för kyrkkaffe. Styrelsen i Hembygdsföreningen har gjort ett jättearbete med att samla en mängd tidningsurklipp om Gryt och skärgården och klistra in dem i 5 pärmar som är utlagda på ett bord för beskådan. Vid kaffebordet får jag en trevligt diskussion med en av lärarna på Gryts skola, en av eldsjälarna i föreningen, som liksom jag är speciallärare (jag f.d. sådan). Hon vidareutbildar sig på distans och berättar om hur roligt det är att studera trots att hon är 57. Jag håller med. Man blir aldrig för gammal för att lära sig något nytt. Hennes man håller på med något projekt om sjöfart och segelfartyg och jag passar på att rekommendera en fantatisk bok som jag just läser. "Vi de drunknade" av Carsten Jensen. Här är länken till recensionen : http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_748301.svd Jag garanterar en läsupplevelse långt utöver det vanliga.

I församlingshemmet finns också denna underbara flamskvävnad av Anna Béve. Den är stor, säkert ca. 1 * 2 m.

Promenad i februari

Det finns inte så många alternativ till promenader när man bor på landet om man inte vill gå på landsvägen. Den här vägen brukar jag gå ner till björken som finns en kilometer längre ner och så tillbaka igen. Just nu sover trädet i början på min promenad (inte björken som är slutmålet för promenaden) sin vintersömn men snart så blir det fullt med små ljusgröna knoppar. Det är verkligen ett sådant där kalenderträd, ny skepnad för varje årstid. Jag tror att det är en lönn eftersom det får så underbara färger på hösten. Det är svårt tycker jag att se vilket träd det är utan några löv. Här på fältet bakom kan man höra den första lärkan och i dikeskanten blommar de första tussilagona. Men de brukar inte komma förrän i mars. Just nu yr snöflingorna utanför fönstret så idag blir det ingen promenad.

I morgon har jag en gudstjänst i Gryts lilla kapell så jag hoppas att snöfallet avtar tills dess. Vägen till Gryt är mycket krokig och inte rolig att köra när det är snö och halt. Efter gudstjänsten bjuder Hembygdsföreningen på fika. Jag ska återkomma med rapport därifrån. Jag funderade på vad jag skulle spela för postludium och då föreslog MM att jag skulle spela Ted Gärdestad, För kärlekens skull. Det passar bra tycker jag eftersom det är ute i skärgården. Dessutom är det inte någon större vits att spela Bach och Mozart på ett gammalt digitalpiano.