Från mitt liv som kantor 5

Ringarums kyrka julafton 2008

Det är extra roligt att vara kantor under julhelgen! Julbönen på julafton bjöd på en lite annorlunda upplevelse än jag är van vid. I Ringarums församling, där jag vikarierat under julen, fick jag nämligen för första gången vara med om en "levande julkrubba".

Julbönen på julaftonen skulle börja klockan elva och MM och jag kom i god tid i kyrkan. Golvet framför altaret var då täckt av hö och gångarna i kyrkan av papper och ett litet russ var redan på plats med sin matte framför krubban och mumsade friskt av höet.

Russet mumsar hö från korgolvet

En liten stund senare kom en familj med ett snällt, svart får i band. Aktörerna i julspelet började bli färdiga, herdar, änglar och ytterligare två små får. Kyrkoherden själv var Josef, klädd i min gamla slitna rävjacka, som jag för några år sedan skänkt till församlingen för detta ändamål , men som jag inte sett användas förrän nu. En kär, före detta körmedlem i min kyrkokör och två andra herrar var de tre konungarna med guldkronor på huvudet och vackra mantlar.

En herde, tre får och en ängel

Fem minuter före klockringningen är den stora kyrkan nästan fullsatt. Denna tradition är tydligen inte bara populär bland Ringarumsborna utan även bland folk från andra församlingar. Det finns t.o.m. de som kommit från det fjärran Söderköping!

När klockorna tonat bort är alla på plats utom Maria och Josef och Jesusbarnet. Då hörs ett litet gnyende och genom kyrkgången kommer så Maria, klädd i blå mantel, och Josef. I famnen bär hon ett alldeles riktigt Jesusbarn, det var han som gnydde tidigare, men som nu har somnat.

Maria med Jesusbarnet och Josef på väg till stallet

Julspelet börjar och kyrkoherden berättar om den Heliga Natten. Den minsta ängeln springer omkring lite överallt, fåret bräker då och då och russet gnäggar till och skriar lite förstrött medan han mumsar på höet.

Efter en stund kommer de tre konungarna ridande på varsin käpphäst, böjer knä framför Jesusbarnet och förärar honom presenter. Han är dock helt opåverkad av all uppståndelse runtomkring och sover gott i mamma Marias famn.

De tre konungarna ger det sovande Jesusbarnet sina gåvor

Då och då får församlingen vara med och stämma in i de gamla välkända julpsalmerna – Nu tändas tusen juleljus, Stilla Natt, O du saliga, o du heliga, och När juldagsmorgon glimmar.

Sällan har jag fått ackompanjera en så stor kör, för det lät faktiskt som en sådan när alla sjöng för allt vad de var värda. Det var helt underbart att höra! Som väl är finns det en kororgel i kyrkan så jag slapp sitta på läktaren i ”splendid isolation” utan kunde vara med i koret och ta ett foto då och då.

Som avslutning spelade jag ”We wish you a Merry Christmas” vilket utlöste spontansång bland de församlade som hade börjat röra på sig för att gå hem till julbordet och Kalle Anka.

Uppspikning av avhandling

The Chinese Volvo på plats på spikträdet

I fredags hade jag och MM den stora äran och det höga nöjet att få vara med om en alldeles unik händelse. Nämligen uppspikning av avhandling på Linköpings universitet. Efter åtta mödosamma år var arbetet med Mirrens avhandling, The Chinese Volvo, Sino-Foreign Joint Ventures and Perceived Performance äntligen avslutad och böckerna tryckta.

I de åtta åren ingår även ett års forskning, tre års studier i kinesiska, arbete vid Volvo Lastvagnars kontor i Beijing samt tillkomsten av ännu en familjemedlem - Lillmirren. Mirrmaken var med redan från begynnelsen.

Det sägs att traditionen med att spika upp sin avhandling före disputationen härrör sig från 1517 när Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren i Wittenberg. Den som vill veta mer om hur det går till numera kan läsa här under rubriken De Akademiska Högtiderna i våra dagar.

Vi började med att hämta Mirren vid Linköpings central och åkte sedan till universitetet och åt en god lunch. Därefter gick vi till tryckeriet och hämtade alla färdigtryckta böcker. Det blev många paket.

Kvart i tre avgick en liten delegation, en professor som varit handledare, en doktorandkompis, Mirrmaken och Lillmirren som kommit med bil från Stockholm, doktoranden själv och så de stolta föräldrarna till den sistnämnda, från A-huset med kurs mot Origohuset – där alla höjdare inom Linköpings universitet arbetar.

MM bär exemplar av avhandlingen som ska spikas

Där anslöt sig också ytterligare en handledarprofessor samt huvudhandledaren, professor och tillika dekanus, till gänget och så var det klart för spikning. Eftersom avhandlingen är på dryga 350 sidor måste hålet för spiken vara förborrad.

Mirren spikar upp sin avhandling på spikträdet i Linköpings Universitet

Klockan tre precis var det dags. Då hade Mirren hämtat hammare och spik hos registratorn och fått sin avhandling prydd med orden ”Må spikas” med stora bokstäver tvärsöver omslaget. The Chinese Volvo spikades upp på det gröna avhandlingsträdet och pryder väl sin plats. Mirren har själv tagit omslagsfotot från Volvos lastvagnsfabrik i Jinan i Kina.

The Chinese Volvo pryder sin plats bland de andra avhandlingarna

Efter det att avhandlingen fått sin plats bland alla de andra på trädet serverades champagne, som smakade misstänkt likt Pommac. Lillmirren, som aldrig smakat läsk förut, drack i alla fall med förtjusning.

Lillmirren smakar på "champagnen"

Ytterligare en spikning väntade. Nu på universitetsbiblioteket. Denna var dock inte så högtidlig som den förra och utan champagne. Nu är det fritt fram för själva disputationen den 22 januari!

Bifrosts jubileumsfest och Nobelmiddagen

Tittade in som hastigast på nätet på Nobelfesten eftersom jag inte hade tid att titta på den på TV när det begav sig. Efter jubileumsmiddagen för precis en vecka sedan var jag glad att jag inte var bjuden till Nobelmiddagen. Hade inte orkat! Tänk att tvingas sitta still 4-5 timmar mellan samma gubbar och konversera, kanske på engelska eller franska t.o.m.! Och försöka vara intelligent och väldisciplinerad. Jag som varken är det ena eller andra och dessutom lomhörd …

Jag beundrar verkligen vårt kungahus som kan sitta där och se intresserade ut med ett ständigt småleende på läpparna. Inte kungen förstås. Han ser aldrig särskilt glad ut där han sitter mellan två ”murklor”, som en nobelpristagare vanvördigt hade uttryckt det för några år sedan. Att han inte ville sitta bredvid…

Kommentaren från modedesignern vadhonnuhette om drottningen var helt obetalbar. Hon påpekade att Silvia hade en "något större” klänning nu än 1976, när hon gifte sig. Som om det hade varit något väldigt märkligt efter tre barn och vid snart 65 års ålder. Det märkliga i det hela, tycker jag, är att den bara var ”något” större…

Vår egen show blev mycket lyckad och säkert roligare än den på Nobelfesten. Magistern och eleven i Swing it Magistern gjorde stor succé liksom Fritiof och Carmencita. Balettflickorna drog också ner stora applåder i det avslutande numret On the Sunny Side of the street.

On the Sunny side of the Street

Jag hade också fler uppgifter denna kväll än att ackompanjera kören. Det var som i forna tider när jag var restaurangpianist i Lund under en kortare tid och spelade för matkuponger som min dåvarande make åt och drack upp…

Jag blev nämligen bjuden på festmiddagen p.g.a. min sista insats denna kväll; pianoackompanjemang av en ung, stilig och mycket begåvad trumpetare.

What a Wonderful World

Vi hade väldig kul i alla fall, han och jag, när vi spelade gamla evergreens tillsammans. Over the Rainbow förstås - regnbågen är och var damsällskapet Bifrosts symbol mycket tidigare än den blev en annan rörelses! As Time Goes by, The Midnight Sun will Never Set med sordinerad trumpet och What a Wonderful World. Intet öga torrt, medelåldern i publiken ca 70+, vilket gjorde att de flesta kände igen sin ungdoms melodier.

Nu har jag bara Julbön, Midnattsmässa och Julotta kvar innan jag kan koppla av helt och fira lite jul. Just nu har julförkylningen slagit till som vanligt, näsan rinner och jag har lite feber – tillräckligt mycket för att jag ska känna mig allmänt eländig.

Jag fick låna Otrohetsdieten av Bloggblad i helgen, så jag hade precis bestämt mig för att börja banta och att träna på gymmet på Vårdcentralen , (inte något glassigt gym här inte) men jag tror att jag går och lägger mig på sängen i stället med P-O Enquists senaste bok…

Jag har fått benäget tillstånd av min körsyster att publicera detta underbara foto av henne som Flickan i Havanna

Jubileumsshow

Dagen D är här - dagen för den stora jubileumsshowen i Stadshuset i Norrköping. Det är det ärevördiga damsällskapet som firar 110-årsjubileum. Om detta kan läsas mer här på Personligt i den lokala tidningen.

Nu så här i sista sekunden kan det avslöjas att programmet som kören tillsammans med nämnden ska framföra är illustration av gamla slagdängor - alltifrån Swing it Magistern och Flickan i Havanna till On the Sunny Side of the Street.

Under den sista låten agerar kören balettflickor i en icke alltför invecklad koreografi som körledaren skapat.

Ordföranden, som kan ses på bild i reportaget ovan, ska agera Carmencita, vilket hon gör med oanad, hittills dold, skådespelartalang. Kompisen bredvid är Fiskargubben i Ungmön på Käringön.

För uppslaget till programmet har jag att tacka den fantastiska körledaren Maj-Gret på bilden nedan - nyss fyllda åttio - som leder en mycket livaktig pensionärskör i Söderköping.

Jag brukar ha nöjet och äran att ackompanjera kören vid högtidliga tillfällen, som igår då SPF:s årliga julfest med över hundra deltagande gick av stapeln!

Fotot är taget av gode vännen P.S. - skicklig saxofonist förutom fotograf

Damerna i kören har röda sjalar och kjolar och herrarna röda slipsar. Vid repetitionen, från vilken bilden är tagen, hade ännu inte herrarnas stjärngossmössor kommit på.

Adventsljusstake

Vy över Gusumsån. Bilderna går att klicka på större.

På väg till gudstjänst i Gusums lilla vackra kyrka andra söndagen i Advent fick jag plötsligt syn på denna adventsljusstake mitt i Gusumsån.

Förmodligen en skapelse av Gusums egen store konstnär Milan Vobruba eftersom han har sin ateljé i den gamla kvarnen... (dock bara gissning).

Klicka gärna på länken, han gör fantastiska skapelser i glas och härliga, färgstarka målningar i olja.

MM kommenderades ut ur bilen och tog dessa foton.

Min blogg har fått en utmärkelse

D.v.s. min blogg har fått en, från Grekland nu. Jag tackar så varmt och tar emot den med glädje. Det finns dock regler kring detta och det är att jag ger utmärkelsen vidare till sju andra bloggare. Vilket är väldigt svårt eftersom jag läser alla bloggarna i min lista och några till - Rutan, Elisabet, Madicken och Carpe Diem t.ex - med ungefär lika stort intresse.

Några stycken som jag ofta läser och som skickar kommentarer till mig ibland är följande: Bloggblad och Mirren allra först, vilket inte är så konstigt eftersom jag ofta träffar dem båda IRL.

Sen skulle jag gärna ge awarden tillbaka till Grekland nu, men det kanske man inte brukar göra? Vidare till Marianne i Egypten, till Eleonora och sen till Marskatten och Miss Gillette. Sista awarden får Tant Lila, vars blogg jag tycker är omväxlande och mycket läsvärd även om hon inte besöker min så ofta...

Reglerna:

1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.

2. Länka till den bloggen du fick den ifrån

3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.

4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden

Fredagstema kokböcker

Bilden går att klicka på större

Vid en genomgång av mitt kokboksförråd har jag gett mig själv ett högtidligt löfte: jag ska aldrig mer inhandla en kokbok! Nästa gång det är rea ska jag raskt gå förbi kokboksavdelningen utan en blick. Inga läckra bokomslag i härliga färger på olika sorters mat, bröd eller chokladbakelser ska någonsin mera få fresta mig.

Förutom böckerna på bordet har jag minst tio kokböcker till i mina bokhyllor. När jag gifte mig med MM för 32 år sedan slutade jag definitivt att laga krånglig mat – han är laktovegetarian och hur man gör gratänger och stuvningar, kokar brysselkål och broccoli och gräddar pannkakor visste jag förut.

Den enda boken jag använder numera är den slitna gröna - ”Vår Kokbok” längst upp till höger. Men jag använder den nästan bara när jag bakar muffins. Den har hängt med sen jag gifte mig första gången 1958. Och så ”Sju sorters kakor” som jag fick av min mamma vid samma tillfälle. Där är det mandelbottnarna och den sjudna smörkrämen som gäller.

Trots min arsenal av kokböcker kan jag inte avhålla mig från att dra ut recept från nätet. Det senaste var ett recept i förrgår på lussebullar med Kesella från en av kvällsdrakarna. Eftersom Eleonora hade gjort så fina lussebullar just med Kesella, så prövade jag faktiskt receptet för ovanlighetens skull.



Lussebullarna blev ovanligt goda och inte alls så torra och hårda som de brukar. Kanske hjälpte det också att jag lydde Mirrens råd att ta så lite mjöl som möjligt. Mirren är – i motsats till mig – road av matlagning och är mycket påhittig med nya rätter, också hon vegetarian som sin far.

Julförberedelser då och nu

Lisa har fått komma ut på trappan

Varför är det bara kvinnor som julpyntar? Jag kastade ut frågan till några damer på tepartyt som jag var på häromdagen. En av dem blev förnärmad och svarade att hennes man minsann både griljerade skinkan och lade in sill. Och inhandlade glögg. Jag svarade att det inte räknades till julpynt.

Att julpynta är bl.a. att sätta fram tomtar på bordet och i fönstren, byta sina vanliga gardiner till juldito, köpa julrosor eller amaryllis, hänga upp adventsstjärnor, sätta fram adventsstaken, lägga juldukar på borden och klä julgranen samt att städa hela huset...

En av mina adventsstjärnor är upphängd i mitt rum

När jag kom hem frågade jag också MM varför han var så totalt ointresserad av att julpynta. Ingen av männen i mitt tidigare liv, far, bröder, ex, har heller haft något som helst intresse av detta. MM svarade att det inte fyllde någon funktion utan bara var i vägen. Jag tyckte att det var en plausibel förklaring. Det stämmer ju faktiskt.

Julförberedelserna i mitt barndomshem bestod av att min mamma pliktskyldigast satte upp några bonader med tomtar kring ett grötfat som någon av hennes gammelmostrar hade sytt. Lite lummer här och var över dörrarna, men ingen adventsstjärna. Det var för enkelt för hennes smak.

Bytte gardiner gjorde hon heller aldrig, jag visste inte att man borde göra det förrän jag blev vuxen. Var väl för besvärligt att ta ner de tunga gardinuppsättningarna hemma, antar jag. Däremot tog hon fram en del juldukar och la på borden – också de arvegods. Min pappa deltog som sagt inte i julförberedelserna mer än absolut nödvändigt.

Mamma var mer intresserad av den lekamliga spisen. Gjorde korv och leverpastej och köttbullar, kokte sylta och skinka och bruna bönor, stekte strömming, som hon la in i ättikslag, tillagade ett antal Janssons frestelser samt gjorde punsch.

Min pappa var ofta irriterad på julfirandet, som gjorde att han inte fick vara på sin älskade mottagning utan var tvungen att vara hemma med familjen och vara social. På sin höjd kunde han förmås att åka och köpa gran. Han avskydde att köpa julklappar. När jag blev äldre fick jag köpa julklappar från honom till min mamma. Jag visste ju vad hon önskade sig.

Nu har jag hängt upp mina två adventsstjärnor och satt min mammas vackra elljusstake i smide (en eftergift för den enkla smaken på gamla dar) i mitt fönster. Min tomtelisa är redan ute på trappan och står och lyser med sin lykta som ni ser ovan...

Min mammas elljusstake i smide lyser upp i fönstret

Det är mina julpyntsförberedelser. Förberedelserna för julmaten är minimal när den dagen kommer. MM är laktovegetarian så det blir möjligen en potatisgratäng, stuvad grönkål och lite rödbetssallad på julbordet. Om vi överhuvudtaget hinner äta mellan mina fem förrättningar och gudstjänster under julaftonen och juldagen. Tre julböner, en midnattsmässa och en julotta med kör.

Far ror och mor är rar

Så värst långt bort från könsuppdelningen i ”Vill du läsa”, min första läsebok för 65 år, sedan har vi inte kommit idag. Inte om man ser annonserna om leksaker från det stora överskottsbolaget. De består av två helsidor i lokalblaskan.

Det står inte att annonsen till vänster är avsedd för små flickor och den till höger för små pojkar. Men för säkerhets skull, så att ingen ska kunna vara osäker på vem annonsen vänder sig till, har man klippt in en liten gosse på den högra sidan. Han är helt uppslukad av verktygen på verktygsbänken.

Som ni ser, om ni klickar på länken, har han fullt upp med intressanta grejor att önska sig. En keyboard med olika rytmer och djurläten, en verktygslåda ”med alla tänkbara tillbehör”, massor av racerbilar och en traktor med släp. Där finns också ett verktygsbälte så att han kan bli riktigt lik sin FAR.

De små flickorna kan faktiskt också önska sig ett fordon. Nämligen en hästtransport! Varför inte killarna också skulle kunna önska sig det, är mig en gåta. När jag var liten var det nästan bara män och pojkar som red…

Sen finns det 12 olika grejor på flicksidan som alla innehåller den gemensamma ordstammen ”dock”. Det är jättedockhus, flera dockset, prinsess- och modedockor, gråtande, kissande och multifunktionella dockor…

Det finns också en ”kassa apparat”- om nu prinsessdockorna skulle få för sig att ta betalt kanske…

När Mirren var liten fick hon en docka som bl.a. kunde säga "mamma" och "jag vill ha mat". Mirren tog dockan i famnen och sa: ”Vad ska jag göra med den här?” Dockan ligger fortfarande och slumrar i sin garderob där hon placerades efter någon tid.

Det ska böjas i tid…

Från mitt liv som kantor 4

Livet som kantor är synnerligen omväxlande och spännande. I fredags skulle jag spela på en begravning där önskemålen var ”Hösten” och ”Våren” av Vivaldi. Fjorton dagar innan blev jag förvarnad av kyrkoherden, som dock ej själv skulle ha denna begravning. Han upplyste mig också om att det skulle bli ett 60-tal personer som skulle närvara…

Först gick jag igenom alla mina notböcker med begravningsmusik, men hittade slutligen noterna till styckena i en bok med festmusik. Jag bedömde att jag skulle kunna fixa dem med en del övning, eftersom jag aldrig spelat dem förut. Hur mycket övning som skulle behövas hade jag tyvärr ingen aning om då.

Veckan innan hade jag haft mycket att göra med dambjudning och annat, och började inte instuderingen förrän på onsdagen samma vecka som begravningen skulle äga rum. Jag insåg snabbt att det skulle ta resten av den dagen och hela nästa och en bit in på fredagen för att få styckena spelmässiga. Så efter en åtta, nio timmars övning satt de relativt bra. Visserligen är inte orgeln i kyrkan likadan som jag har hemma, men jag hoppades att det skulle fixa sig om jag kom dit i god tid.

På torsdagskvällen ringde prästen som skulle ha förrättningen till mig. Han undrade om jag kunde spela Vivaldi på begravningen dagen därpå. Han hade just kommit hem från sin utlandsresa och hade inte hunnit prata med de sörjande förrän tidigare denna kväll och därför inte kunnat meddela mig deras önskemål förrän nu. Han undrade också om jag hade noterna. Jag sa att jag hade det…

När jag kom till kyrkan fick jag en tryckt agenda i min hand. I den stod det också att jag skulle spela ”Adagio” av Albinoni under avskedet. Det hade ingen talat om för mig. Men det märkliga var att när jag precis hade lagt ner de noter jag skulle spela i min portfölj, gick jag och hämtade Adagiot och Fäbodpsalmen från högen som jag hade plockat ur portföljen och la ner dem igen. Tänkte att de kanske i alla fall kunde vara bra att ha …

”Adagio” av Albinoni hör till standardrepertoaren, så det behöver jag inte öva på. Men jag kan inte spela det utan noter. Kanske var det någon kantor däruppe i himlen som tyckte att jag hade haft nog med problem med att öva in Vivaldi…

På söndagen hade jag två gudstjänster. En i Navestads lilla kyrka, som är förevigad (när jag var liten uttalade jag ordet med tonvikten på tredje stavelsen) på den första bilden i inlägget. Bilden går att klicka större så att man kan se alla fina tavlor i fönstren som kyrkbarnen har gjort. Där får plats ungefär 30 personer och man kommer varandra mycket nära, även bokstavligen. En härlig Allenorgel finns också att spela på. Efteråt kaffe med smörgåstårta.



Samma kväll spelade jag på en Taizégudstjänst i Gryt, 50 minuters resväg hemifrån. Väldigt stämningsfullt i det lilla kapellet med levande ljus på väggen som ni kan se på fotot ovan. Här finns bara ett digitalpiano och jag funderade på vad jag skulle spela för postludium efter alla de enkla och vackra Taizésångerna. Det blev ”Les Feuilles Mortes”, på engelska ”Autumn Leaves” på svenska ”En stjärna föll”, en av mina favoritmelodier. Utan noter…

Lillmirrens aranstickade tröja

Inte visste jag att vanlig flätstickning kallades för aranstickning... Har letat på nätet men här finns inga exempel på hur sticktekniken ser ut. Det är alltså inte bara fråga om flätor efter vad jag förstår utan även om rutor... (Bilderna går, av någon oförklarlig anledning, att klicka större!)

Här hänger i alla fall äntligen underverket på en galge på garderobsdörren. Ärmarna ser lite små och konstiga ut på fotot, men passade bra när Lillmirren provade tröjan. Mirren var nöjdare än sonen som inte alls ville prova den. Han avskyr att ta på sig kläder överhuvudtaget.

När jag väl hade klurat ut mönstret, efter ihärdigt upprepande (bokstavligen) av bakstycket, visade det sig att monteringen var det som var krångligast. Inte blev det så vackert som på mönsterbilden. men Lillmirren bry sig väl knappast. Sidsömmarna ser ut som om det vore en lite annorlunda mönsterrad bara...

Tack vare den duktiga Bloggblad har jag lärt mig lite om "Aran Sweater".
Jag trodde för en kort stund att flätorna var uppochnervända som på mitt första för stora bakstycke - men ack, inte det inte. Så nästa tröja blir olika på bak- och framstycke. Om jag inte repar upp allt förstås...Det går nämligen att klicka på bilden.

Ett fredagsfönster till

Här kommer mitt nytvättade allrumsfönster med några nyköpta krukväxter eftersom "dom gamla har tatt slut" (fast det var fiskarna den gången). Den understa bilden tog jag för några veckor sedan när jag precis hade planterat min ljung och vinlöven ännu inte fallit av. Den trasiga persiennen är också bytt, så jag kan ha den uppdragen numera.

Det röda huset i bakgrunden som syns genom fönstret har för länge sen varit fattighus. Numera inryms där bl.a. ett föräldrakooperativt dagis.

Fredagsfönster

Marianne (länk på bloggsidan: Nya äventyr- det funkade inte att länka här) har bestämt tema för denna fredagen. FÖNSTER. Det passar mig bra eftersom ingen som läser min blogg har kunnat undgå att huset genomgår en grundlig storstädning p.g.a. att jag ska ha 16-17 damer hemma på buffé på måndag kväll.

Inte kan man bry sig om att det hällregnar idag. Har man bestämt sig för att tvätta fönster så har man. Här är det vardagsrumsfönstren som får sig en omgång med svabb och fönsterskrapor.

I köket hade jag önskat mig en ny hög kran över diskbänken. Den är installerad och jag är mycket nöjd med att kunna sätta en hink under utan svårighet eller höga krukväxter när de ska duschas. Inte heller slår man emot med kastruller eller annat när man diskar för hand. Det var bara en liten detalj som jag inte tänkt på. Kranen går upp en bit över fönstret...

Mitt perspektivfönster (som man sa när jag var ung och de var nymodigheter) i köket måste man nämligen vända uppochner för att komma åt att tvätta. Den nya tjusiga kranen gör detta omöjligt (om man inte vill ha hål i glaset förstås). Alltså tvingades jag utomhus i det iskalla regnet för att tvätta detta fönster stående på en pall.

Vid det här laget var fingrarna helt stelfrusna. Hoppas att de tinar upp på någon timme eftersom jag ska ha en begravning om två! Mirren har förresten sagt att man aldrig behöver tvätta fönstren emellan (hon har hört det av en fönsterputsare) utan bara damma av dem. Inte ens det alternativet var aktuellt...

Min rörmokare har dock lovat att jag ska få en likadan kran som går att vika! Låter mycket spännande - undrar hur den ser ut. Den nygamla kranen ska han installera i tvättstugan. Kanske till våren om det vill sig väl... Här är ett foto på den nya höga kranen.

Bloggpaus ?

Det finns faktiskt några som ser att jag inte har skrivit något på länge. Det gläder mig. Anledningen är inte bloggtorka utan att jag för närvarande har massor av andra saker att göra än att sitta och ha trevligt vid datorn.

Jag lovar att återkomma nästa vecka efter dagen D. Det är på måndag. Då ska jag nämligen ha alla mina körsystrar - 12, 13 stycken - samt fem andra flickor som är med i nämnden i vårt damsällskap, på buffé hemma hos mig.

Det innebär, som jag någon gång tidigare skrivit om, städning av hela huset (man vet aldrig var de tänker titta in...) inköp av mängder av varor till kvällen, hämtning av smörgåstårtor, dukning, tvättning av fönster och viss städning av trädgården (bortplockande av gamla krukor och vissna ampelväxter t.ex.) etc. etc. Sådant som borde ha varit gjort för länge sedan...

Detta hade väl gått an om jag inte samtidigt har fem förrättningar och två gudstjänster f.o.m idag torsdag t.o.m söndag. Tre begravningar, två dop och två högmässor. Dessutom ska vi vara barnvakter på lördag kväll. Lillmirrens föräldrar är bjudna på fest i Linköping. Det är väl första gången sedan Lillmirren föddes de är borta en kväll, tror jag.

Damerna får komma hit och beundra mitt nya kök med bakvända köksluckor och hål för köksfläkten. Jag hade ju hoppats att köket skulle vara färdigt vid det laget...
Jag har i alla fall bakat mina kladdkakor och lagt i frysen och köpt hem det mesta.

MM då kanske någon undrar. Han jobbar ju fortfarande och är inte mycket att ha när det gäller planering av dambjudningar. Men han är bra på att servera glögg och diska. Det brukar vara fint i köket när damerna ska gå hem!

Svar på utmaning

Tack alla ni som svarat på min utmaning. Det har varit kul och spännande att läsa om er. Nu senast har Mirren skrivit ett intressant och roligt svar som är värt att läsa.

Själv har jag bestämt mig för att

1) städa mitt rum

2) städa sängkammaren och byta lakan

3) baka kladdkaka

4) öva på orgeln - har fått "Våren" och "Hösten" av Vivaldi att spela in till en begravning.

5) diska gårdagens disk och morgonens - diskmaskinen har precis gått sönder efter det att jag har flyttat in nästan alla gamla saker i köket till nya lådor och skåp

6) montera Lillmirrens tröja som - under över alla under - jag har stickat färdigt, med flätan rättvänd. Bara runt halsen fattas att sticka.

Därför kan jag inte skriva något nytt inlägg som ni förstår...

Utmaning - 7 saker om dig själv

Jag har fått en utmaning av Eleonora.

Reglerna är följande:* Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg. (Jag har fått lite hjälp av Mirren...)

Jag är i teorin och i själ och hjärta en renodlad feminist, men absolut inte i praktiken.

Jag är bra på att spela jazz (fast inte så suverän som denne man förstås som är min stora idol).

Jag älskar att gissa på varifrån folk kommer och är glad om jag har rätt om dialekten.

Jag blir irriterad när någon säger "vart ä han" och "egenkligen". (MM brukar retas...)

Jag älskar att titta på VM-fotboll i allmänhet och Ronaldo i synnerhet.

Jag glömmer saker överallt, väskan i kundvagnen, plånboken på Systemet etc., bankomatkortet i kassan hos ICA etc. etc.

Jag är nio år äldre än MM.

De jag utmanar är Mirren, Dana, Norrskensbuddha, Marianne, Grekland nu, Marskatten, Anita, Carpe Diem

Mina övriga bloggvänner tror jag alla redan har fått utmaningen...

Köksrenovering 2

Här är några trivselbilder från hemmet för närvarande. Borde glädje varje pedant som inte har det så hemma hos sig. Var sak på sin plats så småningom.

Vy från gästrummet

Här har jag diskat senaste veckan

Och här har jag lagat mat

Inte nog med att skåpluckorna är uppsatta bak och fram (jag är ju tvungen att ha dem tills de nya anländer om någon månad i bästa fall) - den nya eleganta rostfria köksfläkten var för bred så den gick inte in i det för denna tingest avsedda hålet. Jag är innerligt tacksam att det inte var vi som mätte utan kökspojken...

Det kommer förhoppningsvis en ny samtidigt som luckorna. Mig gör det inte så mycket - det var tre år sedan min gamla slutade att fungera så någon månad mer eller mindre kan vara detsamma...

Men spisen och diskbänken och diskmaskinen fungerar. Yippeeeee!!!

Köksrenovering 1

Vi har efter många år (och mycket tjat från min sida) bestämt oss för att förnya vårt kök. I några dagar har vi levt i ett kaos - allting i köksskåpen har vi varit tvungna att röja ut och sätta i garaget eller gästrummet. Tvättrummet har fått tjäna som skafferi, porslins- och glassskåp och plats för disk och mikrougn. På tvättmaskinen har jag placerat bestick och knivar.

Snickaren, Bosse, kom igår och nu börjar det nya köket ta form. Det blir ljust och snyggt. Ny diskbänk, ny köksfläkt, ny häll och ny ugn. Han är duktig, Bosse, och jobbar snabbt. Jag får sitta relativt ostörd vid datorn eftersom jag mest är i vägen.

Kokar kaffe då och då. Luckorna till skåpen är uppsatta, nu är det bara lådfronterna som ska sättas dit. Dessa har inga gångjärn som luckorna. Det ser väldigt enkelt och stilrent ut uppåt väggarna. Lite väl stilrent kanske…

Efter att ha satt upp några luckor upptäcker Bosse att skåpluckorna är felvända d.v.s. fabriken har borrat för gångjärnen på framsidan av alla luckorna. Lådfronterna har klarat sig eftersom inga hål för gångjärnen är förborrade.

Det är en spegel på framsidan av luckorna och lådfronterna som inte finns på baksidan, men sidorna ser ganska lika ut tyvärr vid en första anblick. Därav min känsla av att det såg lite väl enkelt ut när jag tittade på skåpluckorna. Det var över en månad sen kökskillen var här så jag kom inte ihåg exakt hur luckorna såg ut...

Det tar kanske en månad att få fram nya luckor från fabriken. Bara att kasta de gamla till soporna, säger Bosse. Synd på så vackra luckor av massiv ek! Han sätter upp de felvända luckorna så länge.

Men den dagen han kommer tillbaka med förhoppningsvis rättvända luckor kan jag åtminstone laga mat och diska i mina nya diskhoar. Jag har dessutom inte haft en fungerande köksfläkt på över tre år så det blir också en upplevelse.

Idag har det blivit vita bönor i tomatsås med rostat bröd till lunch. Tur att mikron finns. Men det kan inte hjälpas att det känns lite ledsamt.

Här ska det bli helt nya skåp och lådor

Nytt kakel ska det också bli och nya köksbänkar

Alla luckor och lådfronter var tidigare i samma färg som panelen under bänkskivan

En stickmadams vedermödor 2

Nytt vackert sandfärgat garn till Lillmirren

Tiden går så fort och det var längesen jag skrev ett inlägg märker jag. Jag har också varit dålig på att besöka andra bloggar och läsa och kommentera...

Den främsta anledningen till detta är att vi håller på att delvis riva vårt kök. Det har varit några intensiva dagar med borttagning av skåp och skåpsluckor. Det är inte bara luckorna som ska bortmonteras utan även alla beslag...

Sen får det inte vara något kvar i skåpen! (Det gäller även badrummet där vi också ska byta luckor).

Jag höll på att bryta samman innan MM kom med det geniala förslaget att flytta in de bortmonterade skåpen till gästrummet och placera porslin och kastruller etc. där. Det blev nog några tusen prylar som jag hade i mina skåp om man räknar alla torra matvaror också.

Kylskåpet och frysen är kvar som väl är och matlagningen får ske ute i tvättstugan (som jag också fått röja ut). Med mikrovågsugn eftersom hällen och diskhoarna också ska bytas.

Men det var om stickning inlägget egentligen skulle handla. Den som läst mitt tidigare inlägg om stickmadamens vedermödor vet att mönstret inte stämde. När jag satt mig ner och korrigerat felen så gick det riktigt bra till slut och jag stickade raskt bakstycket klart.

Det var bara det att när jag kikade på bilden av tröjan visade det sig att mittflätan gick upp och ner jämfört med bildens fläta. Hade det bara varit en fläta hade det inte gjort något men de här flätorna som satt ihop skulle liksom stråla ut uppåt... Och jag hade gjort absolut rätt enligt mönstret. Satt tre maskor framför arbetet som det stod i mönstret och tre på hjälpsticka bakom etc.

När jag beskådade bakstycket ännu en gång tyckte jag att det verkade väldigt stort - ungefär som till en femåring. Lillmirren är bara 16 månader snart. Därför bestämde jag mig att köpa annat garn och sticka ett nytt bakstycke, denna gång med rätt mittenfläta. Jag hade nämligen upptäckt att om jag hade gjort tvärtom som mönstret visade, blev det rätt!

Jag återvände till stickaffären, köpte nytt garn - lite ljusare så att det skulle vara lättare att se mönstret - och klagade förstås över att mönstret inte stämde. Föreståndarinnan hämtade mönstret och vi tittade gemensamt på det. Hon höll med om att en del prickar saknades, men hon förstod inte varför jag hade stickat flätan uppochner.

- Ja men se här, sa jag och visade. Här ska det vara...

Hon tittade oförstående på mig.

- Ja, men mönstret ska ju läsas från höger! Du stickar väl inte från vänster till höger...

Det tog faktiskt några minuter innan hon kunde övertyga mig, men så insåg jag ju att jag faktiskt stickade från höger till vänster och att mönstret därför skulle läsas så.

När jag kom hem tog jag och stickade en mindre storlek och med finare stickor, så nu har jag ett nytt bakstycke klart mer lämpat för Lillmirren. Och med rättvänd mittenfläta!

Short Encounter

Bilden överst: Mirren och Lillmirren på väg hem från tunnelbanan. Underst: familjens hus i Stockholm. Bilderna går att klicka på och få större.

När jag klev på bussen förra veckan (eller var det för fjorton dar sen – tiden går så fort) för att hälsa på Mirren och Lillmirren i Stockholm var ALLA platser upptagna. D.v.s. det satt personer på alla fönsterplatserna. På den lediga platsen bredvid sig hade han eller hon lagt så många tillhörigheter som möjligt för att markera att här var det minsann ingen idé att sätta sig ner för någon inkräktare…

Jag försökte spana in någon ensam äldre dam som kunde ha förbarmande – men icke. Bara ungdomar så långt ögat kunde se och en och annan ensam gammal farbror. Nästan längst bak fanns det dock två tomma platser.

Visserligen stod det en gul plastbag under stolen vid fönstret och i nätet på stolen låg det en tom, röd Coca-Colaburk. Eftersom jag ju var tvungen att sitta någonstans, slog jag mig därför ner där på stolen närmast mittgången. Jag knäppte lydigt på mig säkerhetsbältet, för det hade jag hört att man ska ha på bussar numera…

Efter några minuter kom han, som var ägare till Coca-Colaburken och plastbagen tillbaka. En starkt tobaksdoftande man i obestämbar ålder med stripigt, grått hår som hängde ner till kragen, slokande mustasch och svart skinnpaj.

Han försökte tränga sig förbi mig, som var fastsatt i bältet, med så lite beröring som möjligt, sjönk ner på fönsterplatsen och öppnade omedelbart sin andra Coca-Colaburk. Av doften som spred sig insåg jag omedelbart att det inte var Coca-Cola, utan starköl… Har inte sett sådana små röda buttiga ölburkar förr, kanske var den importerad.

Min bänkgranne tittade ihärdigt ut genom fönsterrutan och jag läste pliktskyldigast i min medhavda pocketbok. Man flyttar inte på sig bara för att en karl dricker starköl och luktar tobak…

Vid Nyköpingsbro hade bänkgrannen tömt sin tredje burk och måste ge sig iväg längst bak i bussen i ett ärende. Han krånglade sig förbi mig igen och när han kom tillbaka hade jag lyckats lösgöra mig från mitt bussbälte och släppte förbi honom utan svårighet.

Jag knäppte på mig bältet igen och sa lite urskuldande att jag trodde att man var tvungen att ha bältet på sig på bussar nuförtiden. Grannen fnyste och berättade att det var man inte tvungen att ha. ”Sjöl” skulle han aldrig i livet sätta på sig något sådant, sa han.

Jag, som är intresserad av språk och dialekter, kunde förstås inte hålla mig.

- Jaså, du är norrman? frågade jag.

Det var inledningen till en mycket animerad konversation som räckte hela vägen upp till Stockholm ända tills vi steg av vid Cityterminalen.

Han berättade att han ursprungligen kom från Bergen men hade bott i Sverige sedan 1969. Han hade varit busschaufför, men körde numera långtradare på Europa. Det gav bra med pengar, sa han. Han skulle pensionera sig om några år och då skulle han köpa en stor husvagn och ställa upp den på kompisens parkering nära Barcelona.

- Tänka dig, sa han glatt, tretusen för ett helt år. Och så slipper man den dj-a snön.

Jag undrade försynt om det inte skulle bli lite trångt men fick veta att det fanns husvagnar på 40 kvadratmeter. Han var egen företagare också, berättade han vidare. Hade just inköpt två lastbilar à 1,3 miljoner styck. Jag undrade vilket märke.

- ”Man” förstås, sa han. Den har ligghytt på 1,35 m. Tänk dig, det är som att sova i en dubbelsäng.

Sånt tänker man inte på – att långtradarchaufförer måste sova över i sina bilar…

Jag berättade att jag varit och hälsat på Mirren i Peking där hon jobbade och forskade vid det stora svenska bilföretaget där under ett år. Vi hade fått en hisnande upplevelse när vi provåkte en alldeles ny lastbil med en fullkomligt dödsföraktande kinesisk chaufför vid ratten, på en särskilt besvärlig hinderbana.

Vi diskuterade bland annat polisens intresse att lurpassa på vanliga hederliga samhällsmedborgare som körde några kilometer för fort istället för att ta fast de svåra brottslingarna samt ”kärringarna” i kungliga huvudstaden som helst ville förbjuda all biltrafik.

Jag talade om att jag åkt fast för fortkörning.

- Du skrev väl inte på, frågade han tvärt.
- Det är klart jag gjorde, sa jag. Dom hade ju laserpistol.
- Du är inte klok. Skriv aldrig på något papper! Erkänn aldrig att du har kört för fort! Låt det hellre gå till domstol. Det blir billigare. 1800 kr i stället för 4000!

Det företag som han körde för, kanske betalade rättegångskostnaderna. Vad vet jag…

Vi diskuterade Italien. Han talade lyriskt om vilken skönhetsupplevelse det var att se det italienska landskapet breda ut sig framför vindrutan just när man passerat Brennerpasset.

Vid femte starkölen anförtrodde han mig att det var på upphällningen mellan sambon och honom. Hon ville absolut inte följa med honom och bo i husvagn i Spanien. Hon ville hellre stanna kvar på gården, som han köpt, med sina hundar. Vi diskuterade äktenskapets för- och nackdelar en stund innan vi kom in på ämnet alkohol och bilkörning.

- Jag skulle aldrig kunna tänka mig att köra bil efter att ha festat en natt, sa han. Det är därför jag har lämnat ”jaggan” hemma. Ska till en kompis och ha kul över helgen.

(Aha, han hade en Jaguar också. Jag kunde inte med att fråga om den var ny eller begagnad.)

Jag berättade för honom att min dotter och mitt lilla barnbarn skulle möta mig vid Cityterminalen och han blev mycket förväntansfull och hoppades få träffa henne och hälsa på henne.

Besvikelsen blev stor när ingen dotter stod och väntade vid trottoaren. Han tryckte sitt visitkort i handen på mig – han hade ett företag som inredde lastbilar (visste inte att det fanns sådana - det var nog sant med ”jaggan” och lastbilarna som han köpt också) och bad mig eller henne ringa honom om vi kände för det…

Efter fem minuter tog jag upp mobilen och slog Mirrens nummer. Hon kom just då ut ur ingången till terminalen. Hon hade stått tio meter ifrån mig hela tiden...

Lillmirren har lärt sig skratta på dagis. När han satt i vagnen på vägen därifrån vände han på huvudet då och då, tittade på mig och skrattade högt… Man kan läsa mer om hans och Mirrens öden och äventyr här.

Det blev en kort visit eftersom Mirren samma dag hade blivit kallad till Linköping dagen därpå efter lunch, p.g.a. av att hennes handledare hade fått ett återbud av en annan doktorand…

Resultat av plöjningstävlan...

Bilden går att klicka på och få större.

Här ser man fyra av de åtta traktorer som for fram över den vidsträckta åkern under ett par timmar. Idel gubbar i publiken - damer göre sig ej besvär... Det fanns visst en och annan som såg på trots allt. Undrar just om markägaren hade läst om Tom Sawyer när han skulle måla plank...

Här kan den som är intresserad av veterantraktorplöjning läsa mer!

En fräckis

Är den inte härligt fräck - vårt fina konstverk i Motala Ström...

Bilden går att klicka på.

Säg inte att det inte händer saker här i lilla Mogata...

Nu tar jag några dagars blogguppehåll. Ska åka till Mirren i Kungliga Hufvudstaden med expressbussen. Första gången på trettiotvå år (har varit gift lika länge) som jag ska ut på äventyr själv. Bil kör jag ju ensam varje dag, men på mina buss- och tågresor har jag alltid haft sällskap tidigare. Jag blir dock både följd till bussen av MM (som måste ha bilen) och hämtad av Mirren och Lillmirren vid Cityterminalen så att jag inte tar fel tunnelbana...

Risken att jag ska virra bort mig är således ganska minimal. Sen finns det ju mobiler nuförtiden i värsta fall.

Senaste gången jag var ute på äventyr alldeles själv var 1973. Då flög jag till USA via Island och bytte flyg i NY till Washington innan jag var framme vid mitt mål. Det gick bra utom det att min resväska kom bort i bagagehanteringen. Som väl var hade jag ett byte underkläder i mitt handbagage och sminket...

Resväskan fick jag tillbaka en dag innan jag skulle åka hem. Jag var tacksam för det eftersom det fanns båder presenter och diabilder i denna. Fattig som jag var vid denna tid hade jag inte råd att köpa några nya kläder, utan fick gå i dem jag kom med i tolv dagar...

Jag tror nog att denna resa kommer att gå utan missöden...

(Av någon anledning som jag inte förstår går det att klicka på bilden så den blir större!)

Bo*man

Första gången jag träffade Bo*man var kort efter min pensionering 2001. Det var på äldreboendet i den närbelägna grannförsamlingen. En liten senig gubbe med glimten i ögat.

- Är du den nya kantorn? frågar han.
- Nej, men jag ska vikariera då och då framöver, svarar jag.
- Var kommer du ifrån?
- Från Mogata.
- Där har jag bott många år för länge sen. Känner du Ivan?

Ivan är den gamla pensionerade kyrkvaktmästaren i Mogata.

- Visst känner jag Ivan. Jag vinkar till honom nästan varje dag - han är ute i trädgården och jobbar hela dagarna. Han bor inte så långt från oss.
- Är hans fru lika grann?
- Elsy! Ja hon är jättesnygg.

Elsy är årsbarn med mig, lång och smal med svart hår utan en tillstymmelse till grått.
- Hälsa dom från mig, Bo*man, säger han.
- Ja, det lovar jag, säger jag.

Nästa gång jag åker förbi Ivan stannar jag till och hälsar från Bo*man.
- Jaså, han lever än, Bo*man, säger Ivan.

Under de följande åren upprepas samma konversation varje gång jag vikarierar på äldreboendet i grannförsamlingen. Det är ungefär en gång varannan månad. Det kommer nya ”gäster” och gamla faller ifrån. Bo*man är densamme och är alltid med på andakterna.

Han lyser upp varje gång han ser mig.

- Hej, Mogata, säger han. Hur mår Ivan…

Jag försäkrar honom att Ivan mår bra och att Elsy fortfarande är lika grann som när hon var ung.

I somras var det första gången han inte kände igen mig direkt.
- Hej Bo*man, hälsar jag. Känner du inte igen mig – Mogata.

Han tittar lite forskande på mig för några sekunder och brister sedan ut i ett stort leende.
- Det är klart jag känner igen dig, du är ju från Mogata vet ja. Hur mår Ivan etc.etc.

I går ringde telefonen. Min goda vän den kvinnliga prästen i grannförsamlingen på tråden. Hon som jag har haft andakterna på äldreboende tillsammans med vid många tillfällen de senaste åren.

- Kan du ta den begravning den 2 oktober. En torsdag. Ordinarie kantorn är ledig då.
Jag tittar i almanackan. Blankt den dagen.
- Det går bra. Kl. 11 sa du, i kyrkan.

En liten stunds paus, sen säger hon:
- Det är Bo*man…

Jag ska spela så fint jag kan för dig, Bo*man, jag lovar…

En stickmadams vedermödor

- Lillmirren behöver en varm och skön olle, sa Mirren häromdagen.
- I ylle. Det finns inte att få tag i.
- Ok, sa jag. Ska sticka en åt honom.

Letade bland mina gamla stickmönster och hittade ett som såg bra ut. Inte så invecklat heller, skulle väl gå ganska fort att sticka.

In till Norrköping och till den nyöppnade eleganta och välsorterade sybehörsaffären mitt i centrum.

I fönstret hänger en alldeles underbar offwhite liten fiskartröja i flätmönster. Den och ingen annan ska det bli, tänker jag. Vad gör det att det förmodligen tar lite längre tid att sticka, men jag är rätt bra på att sticka mönster – eller var, kanske man ska säga. Det var nog trettio år sen sist jag stickade något sådant…

Jag köper glatt garn, inte vitt dock med tanke på Lillmirrens matvanor, utan gråblått mjukt yllegarn, som kommer att matcha hans intensivt ljusblå ögon. Och mönster. Det ser annorlunda ut än det gjorde på min tid med prickar och streck över rutor hit och dit, men det ska väl gå…

Hemma börjar jag sticka frenetiskt. Resåren klarar jag av på nolltid. Första och andra varven som bara är prickar och tomma rutor går också bra. Sen kommer varvet med flätan. Vridningen går fint och det ser bra ut. Sen är det en avdelning som ser ut som ett träd med kvistar.

Jag kommer till ett moment där det står: sätt en rät maska på en hjälpmaska framför arbetet etc. Jag stannar upp, nästa maska är ju inte rät, den är avig. Sticka nästa avig, står det vidare. Jag sätter den aviga maskan på hjälpstickan (den ramlar ur stickningen ner på golvet hela tiden) och stickar nästa aviga maska rät. Så fortsätter jag några varv, och beskådar mitt verk.

Finns inte en tillstymmelse till grenar. Jag har åstadkommit lite mosstickning bara… Dessutom är det väldigt svårt att se mönstret eftersom garnet är så pass mörkt.

Repar upp. Denna gång lyfter jag faktiskt den räta maskan bakom den aviga först, fast det inte står något om det i mönstret, och det verkar gå vägen. Stickar återigen några varv, men tyvärr, bara en halv gren och resten mosstickning.

Inte ge sig i alla fall. Flätorna sitter ju perfekt. Hittar lite ljusblått garn för att bara sticka upp biten med grenarna för att se bättre. 21 maskor går lite fortare. Det blir ganska snyggt efter mycket experimenterande.

Jag tittar inte så mycket på mönstret nu utan försöker förstå vilken maska jag ska sticka som nummer två för att det ska bli en gren. Tyvärr blir grenarna olika, hur jag än gör. På fotot är de precis symmetriska – ingen ska börja högre upp än den andra, som de gör på min stickning…

Repar upp och börjar om för femte gången. När jag kommit till sjuttonde varvet på mönstret börjar jag fundera. Varför ska det plötsligt vara en avig maska här när det inte var det på rad sju (rapporten är tio varv). Lägger mönstret framför mig och börja lusläsa det. Rad ett stämmer inte med rad tio, rad fyra inte med rad fjorton etc. Här finns det fem punkter (räta maskor) på rad fyra men bara fyra på rad fjorton t.ex.

Haha. Det är alltså fel på mönstret och inte på mig… Hittar flera rader som inte stämmer överens, en prick mindre här och där är väl inte så noga, tänkte kanske den som tryckte mönstret. Inte undra på att grenarna börjar och slutar lite hur som helst…

I eftermiddag ska jag in till affären igen och prata med damen som stickat upp den lilla fina ollen i fönstret. Hon måste ha stickat efter sitt eget mönster och inte efter det som jag inhandlat.

PS Det verkar som att det gick att klicka bilden större...

Snabbvisit på Öland

Öland är inte detsamma i september som i juli. Det är lika vackert förstås och Alvaret lika ödesmättat och storslaget.

Väderkvarnarna står också kvar som stumma vakter över landskapet. Havet skymtar här och där från vägen på östra sidan av ön där vi åker. Idag är det intensivt mörkblått med fräsande vita vågkammar. Det är soligt och luften är klar och frisk och det blåser en ganska kylig vind.

Men byarna ligger ganska öde så här på söndagsmorgonen. Vi möter en och annan bil och traktor på vägen. Borta är horderna av semesterfirare med sina bilar och husvagnar och restaurangerna är tillbommade med fönsterluckor. Skyltarna med ”Stängt för säsongen” är många.

Mirrpappan och Lillmirren i Kalmar

I Borgholm handlar vi lunch på ICA tillsammans med några få ölänningar, ursprungliga eller naturaliserade är osäkert.

De tittar i alla fall lite frågande på den unga familjen med den lille pojken och medföljande morföräldrar. ”Vad gör dom här så här års månntro?” tänker de nog…

Vi har tillbringat natten på Stadshotellet i Kalmar och ätit en god middag på en utmärkt restaurang, belägen i ett romantiskt källarvalv.

Eftersom akustiken var alldeles enastående därnere och Lillmirren trött och på dåligt humör tillbringade Mirrpappan största delen av kvällen utomhus med Lillmirren i vagnen. Sov gott gjorde dock alla och på morgonen satte vi kurs mot Öland för en kombinerad utflykt och sommarhustitt.

Mirrfamiljen hade på nätet spanat in tre möjliga objekt, som vi skulle åka och bese. Det första var inte ett hus, utan fem stycken. Några i mycket fint skick, några i ”behov av renovering” som det brukar stå i annonserna. Åkermark som hörde till och nästan gick ner till havet… Gräsmattor mellan husen så stora att man kunde anlägga en fotbollsplan om man skulle vilja.

Fem hus och en lada kanske blir för mycket

Mäklaren var lite bekymrad – de flesta av de presumtiva kunderna tyckte att fem hus var lite för många, talade han om. Mycket arbete…

Vidare till Byxelkrok där ett hus med gäststuga, också i behov av renovering, var till salu. Huset låg bara tio meter från sandstranden med en vidunderlig utsikt över hela Kalmarsund. Det enda kruxet var att de tio metrarna utgjordes av vägen som går från södra till norra Öland...

Även om det bara kom en motorcykel och två bilar förbi så länge vi var där, behövdes inte så stor fantasi för att föreställa sig hur trafiken skulle brusa fram, dag som natt, på sommaren. Inte så lämpligt objekt för en familj med en fjorton månaders baby…

Mirren på stranden i Byxelkrok

Synd bara att den hårt trafikerade vägen är emellan huset och stranden...

Sista objektet var ett hus i Mörbylånga. En alldeles vanlig disponentvilla, ett hus och en trädgård bort från stranden och båthamnen. Eftersom mirrfamiljen inte hade för avsikt att byta permanent bostadsort så var det inte något alternativ. Men huset var fantastiskt, byggt i början på 1900-talet med paneler och stuckatur och kakelugnar… Kalmarsund kunde man skönja från balkongen. Man kunde bara konstatera att man får mycket hus för pengarna i denna avfolkningsbygd…

Lillmirren i Mörbylånga

Ingen affär den här gången, men ett fint tillfälle att återknyta bekantskapen med ön…

Blöjbyte utomhus i Byxelkrok