Fredagstema Show and Tell - Gud såå pinsamt

Taina är det som svarar för april månads sista fredagstema. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

När mina föräldrar var nyinflyttade till Söderköping blev de inbjudna till en kvällsträff som kyrkan anordnade, med kaffe och sångunderhållning. Denna serverades av en dam i mogen ålder i form av musikaliska romanser. Min pappa, som var mycket musikalisk var även mycket kritisk när det gällde all slags musikutövning. Sällan var han nöjd med vad jag presterade i pianoväg utan hade alltid någonting att anmärka på.

När damen hade slutat sjunga, vände han sig då till mannen tvärs över bordet och frågade: ”Vem är den damen som sjunger så falskt?” Varpå mannen svarade: ”Min fru”… Min pappa berättade att det nog var det mest pinsamma ögonblick han hade upplevt dittills.

Den här dockan av Catherine Dawson - operadiva - hittade jag på nätet

En annan berättelse har jag från min mamma. En julotta hade hon, pappa och min moster just satt sig till ro i kyrkbänken när orgeln klämde i med Var hälsad sköna morgonstund. På bänken bakom satt min originelle gamle gymnasielärare i kristendomskunskap, som både mamma och pappa kände.

Han sjöng med full hals, men dock inte den text, som stod i psalmboken utan ”Jag är så rysligt, rysligt trött, jag är så rysligt, rysligt trött”. Min mamma och moster fick ett hysteriskt skrattanfall, som inte gick över under hela julottan. Hon mindes det som extremt pinsamt…

Rönö kyrka där jag spelade på midnattsmässan

När man spelar orgel med pedal händer det någon gång att man vill spela en melodistämma i pedalen. Då kan man koppla ihop pedalen med manualerna och få fram ett trumpetliknande ljud om man så vill. På en begravning skulle jag spela Air av Bach som avslutning. Det är ett stycke som jag alltid är orolig för eftersom det är extra svår pedalgång.

Jag bad en stilla bön och satte igång. Ve och fasa, pedalen hördes som en fanfar genom stycket, där melodin helt kom bort. Det tog några sekunder innan jag begrep vad som var felet. Den som hade spelat före mig, hade glömt att nollställa pedalverket och jag hade inte kollat att pedalen var kopplad till manualen.

Det lät hemskt innan jag lyckades få bort kopplingen och återgå till normalläge. Många år efteråt var det pinsamt att möta de anhöriga som jag var bekant med och länge, länge dröjde det innan jag vågade spela Air igen…

Jag vid orgeln i Rönö kyrka

Men det mest pinsamma jag varit med om var nog den gången jag klev in i en femmas klassrum för att hämta några elever till specialundervisningen. Undervisande lärare kom nämligen högröd i ansiktet emot mig och pekade på mina byxor. Jag vände mig om och såg att en lång bit toapapper hade fastnat och dinglade där till alla elevernas förtjusning. Det var som väl var färglöst, men dock…

Sedan jag läst fler blogginlägg inser jag till min tröst att jag inte är ensam om denna fadäs...

Penséplantering

I lördags köpte jag nittiosex penséer som jag berättade om i mitt inlägg om Mogata Marken. Det var lätt gjort – fyra lådor blev det. En med gula, en med blå, en med röda och en med orangea penséer. Tjugofyra i varje låda. I måndags planterade MM nitton stycken på våra tre gravar och igår planterade jag arton stycken i våra urnor vid entrén och i våra två fönsterlådor.

MM, som blir pensionär först i maj – noga med det - men numera ändå är hemma hela dagarna (eftersom han hade innestående semester), lägger sig i allting och ville bara ha röda och orangea penséer där. Jag bjuder på det även om jag hellre ville haft lite blandat av varje…

Bilderna går att klicka större

Återstod alltså femtionio stycken enligt den högre matematiken. Av dessa planterade jag sexton stycken i igår i tre stora krukor på framsidan av huset. För husfridens skull blev det röda och orangea även där. Han är mycket för ordning och reda och symmetri, MM!

Som väl var började det regna när jag precis var färdig med denna plantering så jag var tvungen att avbryta trädgårdsarbetet och gå inomhus och dricka te. Eftersom regnet fortsatte hade jag fortfarande kvar fyrtiotre till idag att plantera i olika krukor på innegården på baksidan av huset.


Kan sägas att MM varit behjälplig med uppsättning av blomlådor och inoljning av en lite större blomlåda, som jag brukar ha stående på gräsmattan över ett hål där det inte växer något gräs. Han hjälper mig också med att bära femtioliterssäckarna med jord – det har redan gått åt tre stycken! Dessutom övervakar han arbetet och ger mig goda råd under tiden…

Nu har jag satt penséer i alla krukorna, men det är i alla fall tjugosex över (inte krukor som väl är utan penséplantor). I den inoljade blomlådan får kanske nio penséer plats, men sen är frågan vad jag ska göra med resten. Nya krukor kan jag inte köpa, då tror folk att jag säljer sådana. Jag får fundera på detta tills i morgon. I alla fall måste jag erkänna att MM faktiskt har ganska god smak, det ser fint ut med färgerna tillsammans.

Från mitt liv som kantor 17

Senare på lördagskvällen, när den sista knallen försvunnit från kyrkbacken i Mogata, var det dags att åka till Drothems kyrka för att spela orgel till helgsmål klockan sex. Denna kväll hade man valt att ha en psalmsångsafton med många gamla fina psalmer. Det var en hel del folk i kyrkan. Efteråt skulle syföreningen bjuda på kaffe, auktion och lotterier i församlingshemmet, så det bidrog kanske till det relativt stora antalet kyrkobesökare...

Bilderna går att klicka större

Som vanligt blev jag förvånad över de konstskatter som finns i de gamla svenska kyrkorna. Det välbevarade altarskåpet i Drothems kyrka är imponerande med allt sitt bladguld. Det tillverkades av en nordtysk träsnidare i slutet av 1400-talet. Tanken svindlar när man tänker på hur många generationer som har beskådat detta vackra altarskåp under seklernas lopp…


En tavla, säkert från samma tid, av en kvinna med sju svärd i sitt hjärta gjorde mig konfunderad tills jag kom hem och googlade. Det måste vara Jungfru Maria med smärtornas svärd i sitt hjärta. Här kan man läsa mer om detta.


När gudstjänsten var slut gick alla tvärsöver den lilla gränden till församlingshemmet, där det skulle serveras kaffe och underhållning.


Denna skulle goda vännerna Leif och Mari med barnen Kalle och Ida stå för. Jag var medbjuden som ackompanjatör. Det blev lite blandad kompott, som Mari inledde med den svängiga Rågsved till Leifs och mitt ackompanjemang. Mari fortsatte sen med I Duvemåla Hage och Man borde inte sova.


Sen sjöng Kalle en visa av Hasse och Tage till de gamla damernas förtjusning och Ida spelade flöjt– en och annan gammal herre fanns faktiskt också bland publiken. Ida sjöng också passande Idas visa med sin lilla ljusa och klockrena röst.




När vi blivit avtackade med applåder vidtog den obligatoriska auktionen på handarbeten och fikabröd. Jag ropade in en sockerkaka (trots MM:s viskande protester), som kom väl till pass på söndagen, när jag bjöd min VIS-kör på denna och kaffe före gudstjänsten i Gusums kyrka.

Mogata Marken 2010

(bilderna går att klicka större)

Sista lördagen i april är sedan ett tiotal år tillbaka vikt för Mogata Marken. Då invaderas det lilla samhället av knallar och tillresta från grannsocknarna och t.o.m. från den närbelägna lilla och stora staden. Att ta sig fram med bil är denna dag ett äventyr eftersom man som vanligt parkerar sina bilar på de smala vägarna ner till villorna. De som knappt går att mötas på ändå…

Vädret var vackert på förmiddagen och jag passade på att gå upp de trehundra metrarna från vårt hus till kyrkplan, där de flesta knallarna hade satt upp sina stånd. Fastnade en stund hos penséfarbrorn, som sålde ovanligt stora och vackra penséer.


Gick vidare och stannade till vid ett loppisstånd, där jag inhandlade en turkos kisse från Guldkrokens keramik för femtio kronor. Som hittat!




Träffade några vänner och pratade en stund, men hittade ingenting mer att handla. Tog i alla fall några foton till bloggen.

Janne och Gudrun i bakgrunden


Sedan bestämde jag mig för att gå och handla penséerna. Jag behövde fyra lådor med tjugofyra i varje à sju kronor styck, och efter en stunds prutande slog penséfarbrorn av etthundra kronor till ömsesidig belåtenhet. Lådorna verkade dock vara ledade ungefär som dragspelsbussar, så det var inte tal om att bära hem dem. Inte heller bilen var något alternativ, eftersom den inte gick att ställa någonstans.

MM, som jag hämtat, och som optimistiskt hade trott att vi skulle bära hem var sina två lådor under armarna, fick raskt gå hem igen och hämta skottkärran att köra blommorna i.

Fredagstema Show and Tell – Makt

Jag undrar just vad Taina hade i kikaren när hon hittade på det här ämnet för fredagstemat denna månad. Det ska bli intressant ociså att läsa vad andra fredagsbloggare, som finns länkade hos henne, kommer att skriva om ämnet…

För mig har själva ordet makt en tydlig negativ innebörd. Det kan ju kopplas samman med så många ord av destruktiv karaktär, som t.ex. maktmissbruk, maktfullkomlighet, maktspråk, vapenmakt, maktkamp etc. etc.

Elaine Bergqvist har skrivit en intressant bok om hur olika härskartekniker används för att förtrycka människor i olika situationer, och hur man ska bemöta dessa. Den heter rätt och slätt Härskarteknik och DN har en recension av boken som man kan läsa här.

Jag hade tillfälle att studera det ultimata maktmissbruket när jag skrev min C- uppsats i engelska om den destruktiva och korrumperande effekten som slaveriet i USA hade på slavägarna, sett genom Harriet Beecher Stowes ögon i Uncle Tom’s Cabin.

Hennes berättelse om behandlingen av slavarna i boken är en mild västanfläkt mot vad jag senare läste om slaveriet i faktaböckerna och på nätet. Där fanns fruktansvärda bilder på torterade och misshandlade människor.

Det finns dock några få som har använt sin makt till att göra gott. Jesus sa: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden…” Jag skulle välkomna fler exempel på makt som lett till välstånd och lycka för människor…

Fredagstema Show and Tell - Vita lögner

Eftersom jag varit en vecka uppe i Stockholm och inte haft många minuter över för bloggen kommer inte fredagstemat förrän nu. Kunde inte motstå ämnet! Det är Taina som är upphov till fredagstemat i april. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Gunilla Dahlgrens lilla teckning får illustrera inlägget. Det går att klicka större.


Det måste sägas först som sist – vita lögner är absolut nödvändigt för att man inte ska bli totalt omöjlig i bekantskapskretsen. Inte ens mot de närmaste vågar man alltid vara helt uppriktig.

Samtidigt är det ju ganska skönt att alla inte ständigt säger precis vad de egentligen tycker om saker och ting till en själv.

När han eller hon säger så här till dig:

- Du kokar ALLTID så jättegott kaffe…

- Du blir sötare och fräschare för varje gång jag ser dig…

- Vilka jättesnygga jeans du har köpt…

- Kul med lite färg, det piggar upp…

- Du blir alltid lika bra på kort…

- Ja, det är möjligt, även om jag kanske inte riktigt håller med om allting…

- Så trevligt att ni har köpt en ny bil…

så tänker han eller hon kanske så här fortsättningsvis:

- fast det här kaffet, som du har kokat idag, är t.o.m. sämre än kyrkkaffet i söndags…

- men tror du verkligen att du blir yngre för att du målar porträtt varje dag?

- men egentligen borde du inte alls ha jeans, så tjock som du är om rumpan…

- fast jag förstår förstås inte att du har köpt en röd tunika med spets – skulle passa bättre på en tonåring!

- även om jag inte tycker att du behöver flina upp dig på varje foto – du blir inte vackrare för det…

- för det som du sa nyss är det dummaste jag hört på länge.

- även om jag själv aldrig skulle kunna tänka mig att köpa det bilmärket…

Avslutningsvis är jag ganska tacksam över att det är OK med vita lögner ibland.

Från mitt liv som kantor 16

I lördags spelade jag på ett dop i Gårdeby vackra lilla kyrka som ligger ca en halvmil från Västra Husby. Och som så många gånger förr slogs jag av tanken på hur många konstskatter det finns i våra svenska kyrkor.

Framme i koret i upphöjd position tronar Jesus med ett litet lamm i sin famn. Han är snidad i trä av Eva Spångberg i Hjälmseryd. Dit ska förresten Ringarums och Valdemarsviks syföreningar resa på sin årliga utflykt den 2 juni. Jag tänker följa med eftersom jag inte besökt hennes ateljé tidigare.

Alla bilder går att klicka större.

Men det som var allra märkligast, tyckte jag, var den konstfärdiga ljuskronan av trä framför altaret, gjord av en träsnidare redan 1658. Vilken konstskicklighet – även om den kunde tyckas en smula makaber med alla armarna som höll om ljusen. Man får sig en tankeställare – hur många generationer under årens lopp har beundrat den här kronan, och hur många generationer efter min kommer att fortsätta att beundra den och förvånas…


Lille Felix, som skulle döpas, var idel solsken under hela dopakten. Till dopprocessionen spelade jag Du käre lille snickarbo, för första gången i mitt liv som ingångsmusik till ett dop, men kanske inte den sista. Psalmerna som vi sjöng var Tryggare kan ingen vara och Du vet väl om att du är värdefull– en av de populäraste nya psalmerna. Här i en underbar inspelning på Youtube! Ut som vanligt Barn är ett folk…



Påföljande söndag var det söndagsgudstjänst i Gusums lilla kyrka, som ursprungligen tillhörde Gusums bruk. Gästande sångkör var Sankt Ragnhilds- och Wijkakören under ledning av min goda vän Maj-Gret. Jag ackompanjerade kören som vanligt förutom att jag spelade orgel i gudstjänsten.


Alla i kören är pensionärer och den äkta sångglädjen är inte att ta fel på. Det är en lite tvärtomkör eftersom herrarna för det mesta sjunger melodistämman och damerna andrastämman. Men det låter ändå förvånansvärt bra och det är gamla härliga sånger man framför.

Fredagstema Show and Tell – Naglar

Alla bilderna från nätet

Taina står för fredagstemat i april. Övriga fredagsbloggare finns förhoppningsvis länkade hos henne.

NAGLAR – tja, vad ska man skriva om det när man inga har och aldrig har haft. D.v.s. inga långa, eleganta, rödlackerade sådana i alla fall. Min inställning till dessa skapelser är något ambivalent. Ibland, när naglarna har vuxit någon millimeter ovanför fingertoppen, får jag dock för mig att måla dem.


Nagellack har jag några stycken flaskor inköpta när det var rea på dessa. Helst färger i gammaldags chockrosa ungefär som på bilden ovan. När jag så har lyckats att måla alla – svårt med dem på höger hand – är det dags för torkning.

Efter en evighet tror jag att färgen på alla naglarna har torkat, men det har den inte, utan färgen rynkar sig konstigt när jag råkar nudda naglarna vid något. Då är det bara att ta fram acetonen och ta bort alltihop och göra om the same procedure. För det mesta ger jag upp efter andra gången när samma sak händer.

Och förresten – varför ska vi kvinnor egentligen ha långa naglar när inte karlarna behöver ha det för att vara snygga. Jag tror att det är en rest från den tiden då det ansågs fint att visa sin omgivning att man inte behövde hålla på med hushållsarbete. För hur många handtvättar eller handdiskar eller badande av ungar håller vällackerade naglar för? I mitt fall inte för någon alls innan färgen på naglarna börjar flagna av.

För mig som är musiker är det också helt omöjligt att ha långa naglar eftersom det skulle tillföra ett extra klapper på tangenterna som inte vore önskvärt. Jag brukar ibland tänka när jag ser någon med extra långa och välmanikurerade naglar, att hon (för det är alltid en hon) spelar i alla fall inte något instrument…

Och hur bär man sig åt att byta blöjor på en bebis eller krama sin man om man har naglar som sticker ut en centimeter ovanför fingertopparna?

Musicafé med Dagsbergs Dragspelsgäng

Det var längesen jag hade så roligt som jag har haft idag. Min hemliga dröm sedan ungdomen att bli vokalist har nämligen äntligen, vid sjuttiotre års ålder, gått i uppfyllelse! Visserligen sjöng jag inte ensam – som tur var – eftersom några av visorna vi sjöng bara var försedda med text och inte med noter. Och då är det inte lätt att sjunga rätt melodi hela tiden när man aldrig hört dem förut…

Mina andra vokalistkompisar är Marie och Yngve, som varit med länge i Dagsbergs Dragspelsgäng, där jag har fått den stora äran att komma med sedan några veckor tillbaka. Yngve var med redan vid starten för sisådär trettio år sen. Så han är en klippa och kan alla sångerna på repertoaren utan och innan, vilket är till stor hjälp.

Det är vi tre som utgör fronten i dragspelsgänget, som förutom oss tre består av ett tiotal mogna grabbar, som spelar dragspel, gitarr och bas. De flesta spelar på gehör, vilket passar mig utmärkt, då jag också är gehörsspelare. Jag kan naturligtvis även noter, men det är befriande underbart att sjunga och spela tillsammans med så genomusikaliska människor, som alla killarna i gänget är.

(Alla foton är tagna av Sven Åke, som också är med och spelar dragspel)

För det låter jättefint och samstämt när de kör igång. Gamla dragspelslåtar är ibland ganska invecklade, men det är ingen som tvekar om vilka harmonier som ska till i de olika turerna.


Idag var det alltså musikcafé i Åbylundskyrkan i Åby utanför Norrköping och Dagsbergs Dragspelsgäng stod för underhållningen och allsången. Fullsatt i lokalen till sista plats. På programmet stod bland annat en hel del alltid lika populära läsarsånger, som Barnatro, Guldgrävarsången, Gyllne morgon och O store Gud, där publiken fick sjunga med och gjorde det av hjärtans lust.


Claes, som är yngst av alla, basar för gänget. Det är han som står snett bakom mig på det andra fotot.Han är multiinstrumentalist - har jag lärt mig i NT idag att det heter - och spelar dragspel, gitarr, trumpet och piano. Han och jag spelade tillsammans What a Wonderful World, han på trumpet och jag på synt. Det var knäpptyst när vi spelade men vi fick en stor, varm applåd när vi hade slutat, så det var väl uppskattat, antar jag.

Hur som helst – det har varit en underbart rolig eftermiddag!

Avskedsfest

MM får vackra blommor, fotografi och presentkort av sin chef och sina arbetskamrater (Alla bilder går att klicka större.)

Jag sitter och pustar ut medan den andra diskmaskinen för eftermiddagen är igång. Har oroat mig för den här dagen ganska länge. MM har nämligen slutat för gott på jobbet. Egentligen skulle han inte ha gått i pension förrän i maj när han fyller sextiofem, men eftersom han hade semester att ta ut blev det redan nu.

Inbjudna var alla som jobbade på hans enhet och några som han jobbat med tidigare. Allt som allt räknade han med sjutton personer förutom oss själva. Jag dukade till sjutton och alla kom. Trångt blev det eftersom vi ville att alla skulle sitta i samma rum d.v.s. i det kombinerade köket och matrummet för att inte känna sig utanför.


Färdigdukat på måndagskvällen

Vårt hus, som är utmärkt på alla sätt, har dock en stor nackdel. Det saknar nämligen hall eller kapprum, om man så vill. Jag har sett amerikanska filmer, där man kliver rätt in i vardagsrummet och hänger upp ytterkläderna på första bästa plats. Så ock i vårt hus. I vanliga fall har jag en fristående klädhängare stående vid stora entrén, men den räcker inte till sjutton personer.

Alltså fick jag göra som jag gjort tidigare när jag har haft fler än sex personer på kalas. Röja ur groventrén där smutstvätten, sopsorteringspåsarna och skurhinken trängs med varandra i vanliga fall. Om man fortsätter på temat amerikanska filmer tömde jag också de två garderoberna där mina egna ytterkläder hänger och förpassade dessa till sängen i gästrummet.

Jag läste nämligen i en biografi om Ingrid Bergman att hon inte kunde hitta sin minkpäls bland alla andras som låg på sängen hos George Cukor, när hon var där på party. Så jag är i gott sällskap. Om man undantar minkpälsen förstås…

Hela den tidigare veckan har gått åt att laga mat till buffébordet och städa. Vardagsrummet, som vi aldrig är i, hade jag inte städat på några månader, så bara det tog en halv dag. När man ändå är igång måste man ju också putsa fönstren, annars känns det ju i halvdant alla fall.

Nystädat vardagsrum med vackra avskedsblommor

Till buffén hade jag gjort köttbullar, två purjolökspajer och som dessert två Kung Oscarstårtor, som jag frusit in. På söndagskvällen lagade jag en potatisgratäng och ännu en paj.

Eftersom vi har vår andra toalett längst bort i husets kombinerade orgel- och gästavdelning, brukar alla gäster, som så önskar, använda vårt ordinarie badrum. Vilket innebär städning av detta så sent som möjligt. Så på annandagen ägnade vi oss åt att duka och jag åt att städa badrum och städa och röja ut groventrén samt att göra ännu en purjolökspaj, som inte gick åt. Kom inte i säng förrän vid ettiden på morgonen.

Allt klaffade emellertid och kvart i tolv, just innan gästerna anlände, hade jag precis ställt faten med lax, skinka, köttbullar och rökt skinka på köksbänken och satt in potatisgratängen och pajerna för uppvärmning i ugnen. MM hade gjort Kir och en alkoholfri variant att ha som välkomstdrink och hällt upp i glas i vardagsrummet, nystädat som sagt…


Lax,skinka och purjolökspaj på buffébordet


Potatsgratäng och hemlagade köttbullar, som blev mycket uppskattade

Från groventrén slussades alltså gästerna vidare till vardagsrummet där drinkarna serverades och blommor och ihopsamlat presentkort överlämnades av MM:s chef. Eftersom alla (utom jag) kände varandra och hade jobbat ihop på samma arbetsplats under lång tid - MM har jobbat där lika länge som vi varit gifta, nästan trettiofyra år - blev stämningen, som varit mycket god från början, efter hand om möjligt ännu bättre...

Alla lät sig väl smaka av mat och dryck – vin till dem som inte körde – och försäkrade att allting var UNDERBART gott. Alla tog om, så det var väl ett så gott tecken som något!

Flera höll spontana tal, som alla avslutades med att man var väldigt ledsen över att MM skulle sluta jobba. Och man framhöll att MM hade varit en god kompis och en som man kunde gå till i alla lägen om man hade problem av något slag. Jag blev rörd och glad över av att MIN man var så uppskattad av så många även om jag inte blev helt överraskad...

Det enda jag beklagar är att jag inte tidigare haft tillfälle att träffa hans arbetskamrater. Så många härliga och trevliga människor! I mitt tidigare liv hade vi ofta tillställningar med respektive på dåvarande makens arbetsplats. Men tydligen händer det aldrig numera, eller?

Fredagstema Show and Tell - I mitt påskägg vill jag ha…

två stycken flyg- och hotellbiljetter till Prag för en vecka.

Det är Taina som står för fredagstemat denna månad. Övriga fredagsbloggare hittar ni hos henne.

1988, innan muren hade fallit, tjänstgjorde MM på Sveriges ambassad i Prag några sommarmånader. Mirren, som skulle fylla elva det året och jag fick följa med. Vi bodde i en lägenhet, som ambassaden hyrde av en pensionerad trädgårdsmästare, någon halvmil från ambassaden.

(Alla bilder är från nätet)

Lägenheten var stor och vacker – det enda bekymmer jag hade var med badrummet där det var lagt en heltäckningsmatta. Men det var hett den sommaren, så vattnet som rann över när vi duschade torkade ganska snabbt upp.

Det var bara en liten bit från lägenheten att gå till spårvagnen, som vi åkte med varje dag. Ibland till en konstgjord sjö, där vi badade tillsammans med andra Pragbor som hade semester, ibland ner till centrum för att gå i affärer.


Vi hade visserligen en livsmedelsaffär inte långt ifrån där vi bodde, men där var ofta varorna slut. Även basvaror, som mjöl, bröd, potatis och ägg. Det kunde gå en hel vecka innan det kom några varor, ibland längre tid, så det var säkrare att handla i affärer där bara utlänningar och de som tillhörde pamparna i kommunistpartiet handlade.

Det var mycket förfallet överallt.Kyrkorna var övergivna och luktade mögel, men användes ibland till musikgudstjänster. Då satt man på golvet och lyssnade. Men man hade börjat så smått att renovera och måla de vackra gamla husen i hjärtat av stan, men för övrigt hade man inte underhållit husen sedan före andra världskriget. Färg och annat byggmaterial fanns inte att få tag på, berättade vår hyresvärd. Han kunde prata tyska, så vi förstod varandra ganska väl.

På trottoarerna växte ogräset friskt och i parkerna slog man inte gräset förrän det var så högt att det kunde duga till djurfoder. Gatorna var fulla av hål och gropar, och det gällde att se sig för när man gick.

Men allt förfall kunde inte förta skönheten som fullständigt tog andan ur en när man från ambassaden gått ner för backen som ledde till Karlsbron över Moldau. Känslan av att ha hamnat i en medeltida riddarfilm övergav mig aldrig, när vi promenerade bland de fantastiska gamla tornen och husen.


På den tiden, för drygt tjugo år sedan, fanns det heller inte ingen annan gatubelysning i centrum av Prag än de gamla vackra gatlyktorna i järnsmide. Det fanns heller ingen braskande ljusreklam i neon att tala om.

Kvällen innan vi skulle åka hem stod vi högst uppe vid ambassaden och tittade ut över den vidunderliga utsikten över den mörka staden med sina tusentals små glimmande ljuspunkter. Jag kommer ihåg att jag tänkte att den här synen kommer jag aldrig någonsin att få uppleva igen. Nästa gång jag kommer hit är det säkert fullt av blinkande ljusreklam överallt.


Kanske blir det en weekendresa till Prag framöver så att jag får se om staden är sig lik. MM har just i dagarna gått i pension så vi kan i praktiken resa iväg när som helst numera. Men först ska jag ha alla jobbarkompisarna hemma på lunch på tisdag – sen får vi se…

Skärtorsdag

Som en liten upptakt till påskfirandet kommer här några bilder av dagens påskgummor och dito gubbar. Jag konstaterar med visst vemod att jag inte känner igen barnen numera. De måste ha varit omkring två, tre år när jag gick i pension som lärare och slutade med barnkören, som jag hade då jag var kantor

De ställer i alla fall villigt och med stort allvar upp för förevigande – efter att jag fyllt deras kaffepettrar med för detta ändamål inhandlat godis.




Jag önskar alla mina bloggvänner och alla ni andra som brukar titta in och läsa här en riktigt GLAD PÅSK