Clarissas dop

Skällviks medeltidskyrka nära Stegeborg. (Bilderna går att klicka större.)

I lördags döptes lilla Clarissa Ingrid Margareta, knappt två månader gammal, i Skällviks kyrka av Mikaela Stigsdotter, som vi har känt sedan Mirren var liten. Dopfunten är placerad längst bak i den vackra medeltidskyrkan, något som är ganska ovanligt. Kanske för att symbolisera att dopet var inträdet till den kristna gemenskapen.

Det innebär rent praktiskt att man brukar sätta ut stolar framför ingångsdörren för att församlingen ska slippa vända sig om i bänkarna. Inbjudna var ett fyrtiotal släktingar och vänner.

Från vänster: storebror Casimir, kusin Jakob, farmor Ingrid och lillebror Caspar i väntan på att dopakten ska börja. Sonen Kalle och svärsonen Jörgen i bakgrunden.

Det blev enligt Mikaela, det längsta dop hon hade varit med om – närmare en timme långt. Och detta trots att hon höll ett ganska kort doptal. Det berodde på att dopet förutom dopakten, innehöll fem sånger, en ingångsmarsch och ett postludium. Ida, dotter till Marie och Leif - goda vänner till mig och två femtedelar av bandet Mina Vänner - sjöng Idas sommarvisa och Alla ska sova för nu är det natt, en av Casimirs favoritsånger.

Från vänster: Mikaela, Mirren, Mirrmaken, Mirrmakens lillebror John, fadder, svägerskan Emelie, fadder och Li Ye också fadder. MM har just överräckt dopljuset.

Jag ackompanjerade näst äldsta barnbarnet Isabelle i Ute blåser sommarvind och därefter sjöng hon ledmotivet från Tarzanfilmen (som barnen kände igen) till gitarrackompanjemang av sin pappa Kalle. Roligt att musikintresset gått i arv…

Bella sjunger Ute blåser sommarvind. Ida med psalmboken i knät på första raden lyssnar koncentrerat.
    

Psalmerna som Mirren hade valt var 201 – En vänlig grönskas rika dräkt och 386 – Upp ur vilda djupa vatten, en underbar doppsalm som man inte hör ofta på dop. Det var den enda fadäsen under dopakten, eftersom den går i Ass-dur och flera av tonerna inte finns med på den gamla Wisteniusorgeln från 1762 eftersom den har en kort oktav. Jag visste att jag måste transponera psalmen i en annan tonart, men hade glömt vilken i hastigheten…

Jag vid "min" gamla Wisteniusorgel i Skällviks kyrka

Jag började med friskt mod i C-dur, men eftersom den högsta tonen där blev tvåstrukna F, (högt t.o.m. för en körsopran!) var jag tvungen att efter första versen. snabbt transponera ner psalmen till F-dur, som jag trodde skulle bli lagom. Andra versen spelade jag alltså i F-dur. men det blev lite för lågt, tyckte jag, så jag transponerade återigen upp psalmen en tonart till G-dur. Det blev alldeles lagom, så de två sista verserna sjöng vi i den tonarten.

De små bröderna hjälper till att hälla vatten i dopfunten

Det mest fantastiska var att dopgästerna genast var med på alla turerna och snällt sjöng perfekt med i de olika tonarterna av hjärtans lust. Tala om musikalisk församling! Jag skriver detta för att de som var med om dopet och eventuellt läser det här ska förstå att jag inte är komplett galen eller ville excellera på något sätt…

Mirren och Mirrmaken ställer upp för fotografering efter själva dopakten

Innan jag spelade postludiet A Trumpet Tune av Purcell sjöng Marie Summertime ackompanjerad av Leif på bas och mig på piano.

Efter dopgudstjänsten gick vi alla till församlingshemmet för att avnjuta en buffé med potatisgratänger (Mirren hade gjort tre stycken på lördagsförmiddagen!) fem pajer av olika slag, rostbiff, lax, skinka köttbullar och ostbricka.

Eva, som brukar ordna med fester i församlingshemmet och med alla kyrkkaffen i Mogata och Skällviks kyrkor, hade dukat och vackert lagt upp allt kallskuret och ställt fram och värmt medtagna maträtter till buffén medan vi var i kyrkan. När vi äntligen skulle börja äta – alla var naturligtvis hungriga efter den långa dopgudstjänsten, upptäckte Eva att potatisgratängerna saknades.

MM avdelades att åka och hämta dem i Mogata, drygt tio minuters bilväg från Skällvik om man inte håller hastighetsbegränsningen på 70 km/h. Det tog alltså ytterligare över en halvtimme innan de stackars hungriga dopgästerna fick mat eftersom gratängerna också måste värmas...

Resultatet av detta blev i alla fall att all mat gick åt – fem pajer, tre potatisgratänger, allt kallskuret, två kilo köttbullar och nästan all ost och allt bröd. Barnen fick prinskorv och pasta, som det heller inte blev så mycket över av.

Potatisgratängerna äntligen på plats. Fr.v. Johan A. Åsas kusin Nettan, farfar Bosse och Mirrens morbror Gunnar...

Det var trångt i Skällviks församlingshem. Mirren längst till höger i bild med Clarissa i sjalen

Till efterrätt hade Eva gjort smarriga dajmtårtor som uppskattades av alla. Till kaffet och tårtan fortsatte Bella, Marie, Leif och jag att underhålla med sång och musik. Även några allsånger fick vi med.

Leif, Marie och jag - tre femtedelar av bandet Mina Vänner

Min lillebror Gunnar läste också upp ett långt brev som han skrivit enbart till Clarissa. Själv var den unga damen ganska oberörd av all uppståndelsen och tittade sig nyfiket om både i kyrkan och i församlingshemmet.

Lilla Clarissa i famnen på Mirrens morbror Göran. Andranamnet Ingrid föll sig naturligt eftersom både farmor och mormor heter det. Mirrens andranamn är Margareta så det fick bli Clarissas tredjenamn.

Predikare-Lena

Stig F. berättar om Predikare-Lena på friluftsgudstjänsten i Nygård, Engelholm. (Bilderna går att klicka större.)

I söndags var det friluftsgudstjänst i Nygård i det Engelholm, som ligger på Södra Finnö i Sankt Anna. Det har blivit tradition att varje år ha en friluftsgudstjänst där till minne av Predikare-Lena, som föddes i ett båtsmanstorp en bit från den nuvarande gården, dit Dag S. med fru hälsade oss välkomna.

Huset där Predikare-Lena föddes finns inte längre kvar, men rivet material togs till vara och finns bevarat i det nuvarande boningshuset.

Helena Sofia Jacobsdotter Ekblom, eller Predikare-Lena som hon allmänt kallades, föddes enligt felaktiga källor (bl.a. i Wikipedia) år 1790 i ett båtsmanstorp på en äng nära nuvarande Nygård. MM som letat i kyrkböckerna för Sankt Anna på landsarkivet i Vadstena, har hittat hennes födelsedatum så tidigt som 29 april 1784. Varför hon själv uppgav att hon föddes sex år senare är höjt i dunkel. En gissning är att hon var nära döden vid sex års ålder och räknade sitt tillfrisknande som en pånyttfödelse.

Nygård

Hon led av epilepsi, men var begåvad och lärde sig att läsa och skriva. Tidigt kände hon sig tvingad att ge sig ut och predika, vilket inte sågs med blida ögon av kyrkan på den tiden. Hon var bara tjugofyra år när hon greps och häktades på inrådan av den nitiske kyrkoherden Brunnius i Skällvik och spärrades in på Vadstena hospital, varifrån hon genast rymde.

Hon återfördes dit och förseddes med fotboja och kedjades fast vid väggen i sin cell under två år. På hospitalet tillbringade hon tjugo år men behandlades relativt väl sedan hon blivit av med sin boja. Under vistelsen i Vadstena skrev hon en bok som delvis handlade om hennes uppenbarelser som hon fått redan som nioåring. Den hade titeln”Den andeliga striden”.

När hon släpptes ut fortsatte hon att predika men lämnades i stort sett i fred av kyrkan och myndigheterna. Sina sista dagar tillbringade hon hos en bonde i Svinhult i Östergötland, där hon ligger begravd.

Allt detta berättade Stig F. om under gudstjänsten. Stig har forskat mycket om Predikare-Lena och hade även med sig den andra upplagan av hennes lilla bok, tätt präntad med frakturstil.

Vädret visade sig från sin allra bästa sida och den lilla skaran, som hade mött upp, fick både sin andliga dos av Guds ord i en predikan av komminister Stig E., och lekamliga i form av kaffe med utsökt goda kakor. Tore Zetterholm har skrivit en roman om Predikare-Lena byggd på hennes liv som är intressant och spännande.

Trevlig samvaro vid kaffebordet efter gudstjänsten

Bantamedmusikanta 2 BMI

Fed for altid av illustratören Pia Olsen i Köpenhamn. 

Här kommer mitt andra inlägg i bloggen som försvann. Jag ser fram emot nya kommentarer! Framför allt är det synd att man missar Pia Olsens underbara teckning om inte annat...

Jag är 162 cm lång och väger idag 73.5 kg. Det innebär ett BMI på exakt 28 som talar om att jag är överviktig. Det ligger precis mitt emellan idealvikten och fetman. När jag var ung sas det att man skulle väga precis lika mycket som man var lång, minus 100. Min idealvikt skulle alltså vara 62 kg.

Jag är tacksam om jag eventuellt kommer ner till 65 kg. Det innebär att jag kan ha kläder i storlek 40-42, som är mer passande för min längd. Nu måste jag ha storlek 44, vilket alltid innebär att jag måste lägga upp alla byxor och att ärmarna är för långa.

För sex år sedan gick jag ner 14 kg från 78 kg till 65 när jag började på Viktväktarna, men sen var det stopp. Överhuvudtaget upplevde jag att det inte var så särskilt svårt att gå ner de första kilona, men nästan hopplöst när det gällde de sista. Ett halvår tog det också…

Glad i hågen över att lättat så mycket började jag äta som vanligt igen. Unnade mig en tårtbit då och då, sa inte nej till efterrätter eller chokladpraliner och åt rostat bröd med marmelad som mellanmål ibland. Resultatet lät inte vänta på sig. Efter två år var jag uppe i nästan samma vikt som tidigare. Och detta trots att jag promenerade varje dag och gick på gym någon gång i veckan.

Det gäller alltså att ALLTID tänka på vad man äter, även om man nu skulle gå ner några kilo. Glömma semlan och chokladpuddingen i framtiden – den sistnämnda innehåller lika många viktväktarpoints som en tredjedel av dagsbehovet när man bantar. Semlan hälften, tror jag! Men hur sant är inte det gamla bibelcitatet – anden är villig, men köttet är svagt…
Att banta är också förenat med sociala svårigheter. Men det ska jag avhandla nästa gång.

Uppdatering:
Jag vet att jag fick några kommentarer till, men de har tydligen också försvunnit med bloggen.

Cecilia N sa...

Väga så mycket som man är lång minus hundra.
Hm. Då skulle det vara okej för mig att väg 80. Det gjorde jag nu i sommar när jag varit på släktbesök i fyra dygn. Nej, jag vägde mig inte preciis innan jag åkte, men min idé är att jag vägde två kilo mindre före och sisådär 76-77 passar mig finemang.

Så nu har jag lite "jockeyångest". ;-) Det finns viktgränser för hästarna på ridskolan ... inte för att de är absoluta
http://www.equipage.se/1-fraga-och-1-svar/item/529-hur-mycket-orkar-hasten-bara
men ändå. Banta har jag för övrigt aldrig gjort. Jag har bara lassat in...

Prästens lilla kråka på Kråkholmen

Kråkholmen i Motala Ström. (Bilderna går att klicka större.)

Kråkholmen är en oas i Motala Ström, öppen numera för allmänheten. Vet inte om pappersarbetarna på Holmens bruk använde den lilla holmen för att inta sin medhavda lunch – vore intressant om någon kunde upplysa mig om det.

Idag finns där en uteservering i anslutning till De Geerhallen Konsert & Kongress, där man kan äta eller dricka kaffe under sommaren. Varje år uppför man också en revy, som i år heter Prästens lilla kråka. I år firades dessutom Kråkholmsrevyn tioårsjubileum. MM och jag var där på tisdagskvällen tillsammans med övriga medlemmar i Dagsbergs Dragspelsgäng för att avnjuta säsongens absolut sista föreställning.

Marie och Leif på väg till Kråkholmen med delar av Industrilandskapet i Norrköping i bakgrunden.

För mig som är uppvuxen i Norrköping räcker det med att några av showartisterna bara visar sig och talar min hemstads vilda tungomål för att mascaran ska rinna. Den som tittar på TV4 kände säkert igen Carina Perencranz som utgör reklamen i Com Hem. Hon var helt obetalbart rolig som stå-uppkomiker i några nummer. Fattar bara inte hur man kan stå och säga gravallvarliga repliker när publiken ligger dubbel av skratt.

Hela showensemblen in öppningsnumret. Bilden från nätet.

Jag blev också imponerad av Pontus Helanders bravurnummer – en travestering av Jussis Till Havs. Ackompanjerade honom på ett bröllop för ett antal år sen, men kom inte ihåg att han sjöng så bra. Förresten var alla tre killarna, som var med fullfjädrade varietéartister som både sjöng, dansade och agerade. Jag blev speciellt svag för Johan Klarbrant, en fenomenal dansare, som bl.a. sjöng Smile, en av mina favoriter. Han gjorde också ett bejublat nummer tillsammans med Carina i Svansjön.

Johan Klarbrant och Carina Perencranz i Svansjön. "Dödslyftet" slutade naturligtvis i en hög på golvet.

Här är Carina som Anonym Nykterist, som berättar hur svårt det är för de bägge medlemmarna i föreningen att anpassa sig till samhället.

MM:s favorit, Lotta Källström, en annan känd lokalartist svarade för den kvinnliga skönheten i revyn och sjöng och agerade utmärkt även hon. Sammantaget var det en mycket rolig och trevlig kväll och vädret var det bästa tänkbara så här års.

Lotta som statisten Gun.

Lotta som Dolly Parton flankerad av Carina och Johan.

Här är en intervju med Lotta Källström och Denny Lekström, som kan vara kul att titta på om man inte har något annat för sig...

Banta med Musikanta 1.

På grönsaksmarknaden i Marseille i slutet av maj 2011

En dag fick jag för mig att jag skulle starta en ny blogg, Bantamedmusikanta, som bara skulle handla om att banta. Efter några gånger insåg jag att det var ett ganska hopplöst företag. Inte för att det var någon svårighet att skriva om ämnet - men det strulade till sig med kommentarsfunktionen redan från början. Jag kunde själv inte svara de få personer som lyckades kommentera. En av mina bloggvänner fick byta webläsare för att kommentera och sådant är ju besvärligt i längden... 

Att hålla reda på två bloggar var dessutom jobbigt! Jag beundrar dem som kan hålla igång två, tre stycken. Inte nog med att det tar dubbelt så lång tid om man ska skriva lite i varje blogg - man har inte full koll på vad man skriver heller. Eller vem som kommenterar vad. Men jag tyckte jag fick så fina kommentarer till det första inlägget att jag lägger ut detta på nätet igen.

Så här såg inlägget ut. Om det är någon som redan har läst det, går det ju att hoppa över. Men läs gärna kommentarerna - de är kloka, tycker jag.

...Jag har alltid bantat med jämna mellanrum sedan jag var sexton år. Då, på femtiotalet, skrev min snälla pappa doktorn ut en burk med nya och revolutionerande bantningspiller åt mig, eftersom jag tjatade så förskräckligt.

Det räckte med två tabletter om dagen för att jag skulle gå ner tio kilo på tre veckor. Dessutom blev jag glad och pigg av dem och hungern försvann helt. Lite svårt att sova hade jag förstås och torr i munnen blev jag. Det dröjde väl inte mer än något halvår eller så tills dessa piller blev förbjudna. Sen dess har det inte funnits något annat lagligt medel att gå ner i vikt än att äta mindre och mer sällan.

Jag har prövat Banandieten, Äppeldieten, Nutrilettdieten, Danska Rigshospitalets diet, LCHF (=Low Carb High Fat) - jag har t.o.m. skrivit och fått svar från Annika Dahlqvist. Jag har fastat och varit med i Viktväktarna ett år. Vad jag inte vet om kalorier och points, kolhydrater, protein och fett är inte värt att veta.

Jag vet också att man ska ta trapporna i stället för hissen, gå av en hållplats tidigare om man åker buss och promenera hem och att man måste cykla fem kilometer för att bli av med en morot.

Det är trevligt att promenera och cykla, men smal blir man inte av det. Möjligen blir man friskare och får starkare muskler. Man blir smal av att äta mindre och av att äta sånt som inte är så särskilt gott. (Jämför t.ex. broccoli med marängsuisse så förstår ni vad jag menar…)

LCHF-dieten lät obeskrivligt lockande i början och jag gick ner några kilo genom att inte äta bröd, potatis, ris, pasta, socker eller dricka mjölk, läsk eller juice. Helst skulle man inte äta frukt och grönsaker heller, men något äpple och tomat per dag kunde man tänka sig enligt den tillfrågade sakkunskapen…

Efter tre veckor ville jag inte se grädde, bacon eller majonnäs mer utan längtade bara efter allt det som jag räknat upp tidigare. Så nu tänker jag återgå till den diet som Viktväktarna förespråkar, nämligen att äta av allting, men mindre och inte så ofta. Och naturligtvis (!) undvika eller helt utesluta kakor, kaffebröd, efterrätter, läsk och godis. Målet är att gå ner tio kilo så att jag kan ta på mig strumporna på morgonen utan att pusta och stånka.

Vi får se hur det går...

* Uppdatering 22 augusti 2011. Idag har jag både ätit bulle och god kaka när Dagsbergs Dragspelsgäng uppträdde i Skärkinds kyrka. I går smakade jag för första gången ryttarkakor, som var så fantastiskt goda att jag genast idag inköpte några av ingredienserna till dessa och tänker baka dem när jag får tid. Men inte smaka dem själv naturligtvis! Det blir nya tag i morgon.

 

Bilden ur den lilla boken av Gunilla Dahlgren - "Ingen ålder för en domkyrka"

3 kommentarer:

olgakatt sa...

Tänk, jag tycker att broccoli är mycket godare än marängsviss!
Efter alla din utflykter till mer eller mindre vansinniga dieter gör du nu helt rätt. Om det nu faktiskt ÄR så att du bör gå ner i vikt. Vi som är litet över 25 behöver litet fett att förvara en gnutta östrogen i, faktiskt. Jag tycker inte heller att det ser ut som om du behöver banta. Den "förskräckliga" baksidesbilden behöver inte alls vara förenlig med sanningen!! Inte ens BMI-beräkningar är att lita på.
"Man kan äta allting men inte alltid" (Stephan Rössner).

4 augusti 2011 11:07
✿Ewa sa...

Vilket underbart namn på bloggen, som en ramsa som kanske fortsätter med -glöm marängswiss och börja dansa...:D

Jag och maken provade också LCHF för något år sedan. Han gick ner i kilon det jag gick ner i gram. Han var glad och pigg, jag led av ketos och kunde knappt tänka ägg i någon form efter det. Numera äter jag allt, frossar ibland men framför allt rör mig mer än tidigare. Precis som Olgakatt skriver så behöver vi över 25 lite fett att förvara östrogenet i och det är inte snyggt med benrangel. Men att få en vikt som stämmer mer överens med ens självbild är himla skönt det med.

Kramar!

5 augusti 2011 00:14
Miss Gillette sa...

Övervikt är inte alls bara en kosmetisk fråga, åtminstone inte i de flesta fall. Jag tänker inte säga nånting generellt här, utan bara ta ett exempel på hur noga det faktiskt kan vara med kilona.

Jag som är 172 och väger ungefär 65 pannor anses nu för tiden, när medelvikten är så mycket högre än förr, som smal. Jag tycker väl själv inte att jag är så värst fet och ur estetisk synvinkel är min vikt inget bekymmer. Men: jag är psoriatiker, och psoriasis är en sjukdom som ofta debuterar i samband med en infektion, och som förvärras av infektioner i kroppen. Nu anser alltfler forskare att fetma är en typ av lågintensiv infektion som man går omkring och dras med för jämnan. För mig och andra psoriatiker betyder det att bara ett par kilos övervikt kan förvärra sjukdomen. Det känns alltså synnerligen angeläget för mig att gå ner till den matchvikt som jag hade i decennier innan barnen kom och jag på grund av graviditeter, amning, depression och skriande brist på motion -- allt i en salig blandning -- åkt upp och ner i vik för att nu slutligen hamna på ett par streck för mycket på vågen.

Men banta skulle jag aldrig göra, det vet du, det har jag sagt förr. Enda hållbara sättet att gå ner är att lägga om kosthållning och motionsvanor och att acceptera att viktminskningen måste bli långsiktig för att kunna bli varaktig. Jag älskar också godsaker och kan lika lite tänka mig att späka mig -- fy fransson för sånt! Att dra ner på både det ena och andra är inte svårt -- att sluta helt hart när omöjligt.

Men jag håller med dig om att de där sista kilona är förskräckligt envisa och klamrar sig fast med näbbar och klor. Lycka till!

Trädfrågor

Fortfarande är det ingen som gissat vilka träd som är nr 1 och nr 2. Nr 3 var ju en platan, har man en gång lärt sig att barken flagar av på stammen är det lätt att känna igen.

Några tips om träd nr 1. Förr gjorde man skaften till golfklubbor av detta träd. Trumpinnar och skidor tillverkas ofta - eller kanske mest förr - av detta material. Tillhör familjen valnötsväxter.

Träd nr 1.

Tips om träd nr 2. Vi har ett träd av samma familj som är vanligt här hemma. Vad jag vet äter man inte frukterna av detta träd som man gör med släktingens. Rostade med smör är det väldigt gott.

Träd nr 2 är alltså det lilla trädet som står till vänster om Mirren.

Omväxlande dagar på Öland

Caspar, Mirrmaken och Casimir utgör välkomstkommittén när MM och jag kommer fram till sommarhuset på eftermiddagen. (Bilderna går att klicka större.)

Har just kommit hem från ett par synnerligen omväxlande dagar i Mirrfamiljens sommarhus på norra Öland. Samtidigt har jag haft en välbehövlig vila från datorn. Även om min lilla rosa laptop var med, hade jag inte en sekund över för att sätta mig vid den. Och inte ork heller för den delen efter en hel dags samvaro med barnbarnen…

När MM hade åkte hem efter en dag för att måla staket tog den snälla Mirrfamiljen med mig på utflykt till Byrums raukar, där jag aldrig tidigare varit. Trots att min salig svärfar bodde de sista tio åren nära Köpingsvik och vi ofta var där och hälsade på.

Någon mil norr om Löttorp tog vi av från 136:an och följde den smala kustvägen förbi Alvedsjöbodarna, där vi stannade och beundrade utsikten över Kalmarsund med Blå Jungfrun i bakgrunden. Där fick jag min önskan att fota cikoria uppfylld med råge. Bakom en mur av ölandskalksten utbredde sig ett stort fält med de vackra ljusblå cikoriablommorna.

Utsikt från stranden vid Alvedsjöbodarna, som är ett genuint öländskt fiskeläge som ännu fungerar som sådant. Blå Junfrun i bakgrunden.

Ett gammalt ankare vid Alvedsjöbodarna

Några av sjöbodarna vid Alvedsjöbodarna. Fiskebåtar vid stranden.

Blommande cikoria.

Färden gick vidare till Byrums raukar, där vi inte var ensamma, trots att turistsäsongen för svenskarna var över. Tyskarna däremot har ju som bekant semester i augusti, så det fanns flera tyska familjer där.

Välkommen till Byrums raukar.

Mirren i färd med att sätta på sig sjalen till Clarissa.

Då var det klart.

Inget bra ställe för en mormor med barnbarnspojkar på nyss fyllda fyra och två år att vara på. Även om det var en otrolig naturupplevelse för en som aldrig sett en rauk annat än på TV.

Caspar tittar efter pappa...

...men ställer sig gärna framför en imponerande rauk när mormor vill ta kort.

Jag hade hjärtat i halsgropen och ilningar i benen när pojkarna hoppade upp och ner för raukarna eller sprang och kröp längs med dem. På de flesta ställen sluttade det ner mot havet men på några stupade det brant. Pojkarna var i högform och ville helst vara kvar där och hoppa och kasta stenar ner i vattnet hela dagen.

Casimir har gått ända ner till vattnet...

...efter att ha klättrat en stund utmed en rauk.

Kul att hoppa och springa på raukar.

Lunch åt vi på Café och Restaurang Svea i Skäftekärr, känd för sin goda mat. Här märktes det dock att turistsäsongen var över eftersom vi nästan var de enda gästerna på restaurangen. Efter att ha ätit en mycket välsmakande soppa och dagens rätt, kalops – en inte fullt lika kulinarisk upplevelse trots reklamen – drack Mirren och jag te i lugn och ro medan alla tre pojkarna undersökte den närbelägna hinderbanan.

Café och Restaurang Svea i Skäftekärr.

Gamle kungen Gustav V ser inte ut att gilla småbarn...

Clarissa sov som vanligt i sjalen. Vi festade och delade på en sagolikt god chokladpunschtårta och en mandelkaka med kolaglasyr till teet, extra gott efter två veckors avhållsamhet för min del.

Pannkaka till barnen, som dock endast uppskattades av äldste sonen.

Clarissa har också just fått mat...

En liten sväng i det likaledes berömda arboretumet eller trädparken på vanlig svenska, som omgav gästgivargården, hann vi också med innan vi åkte hem. Här är några bilder från parken.

Casimir bakom en nordafrikansk atlasceder

Trädfråga 1. Vilket träd är detta?

Trädfråga 2: Vilket träd är detta?

Trädfråga 3: Vilket träd är detta?

Resa till Frankrike dag 7 – Marseille

Tillbaka i Marseille. Kyrkan/klostret Notre Dame - de- la- Garde i bakgrunden. (Bilderna går att klicka större.)

Hemresa denna dag. Men bussen till flygplatsen gick inte förrän på eftermiddagen, så vi hade hela förmiddagen på oss att strosa runt i Marseille och bekanta oss lite mer med staden. Efter att ha försett oss rikligt av den dignande frukostbuffén på hotell Ibis (videon på hotellsajten visar fina bilder från Marseille) gick vi ner alla trapporna till avenyn nedanför i riktning mot Le vieux  port.

Vi fortsatte vår promenad längs kajen och klättrade uppför några trappor varifrån vi hade en underbar utsikt över Vieux Port

Underbart väder och blå himmel inramade alla lustjakter och övriga båtar som låg för ankar i hamnen. Eftersom vi var nyfikna på den riktiga hamnen, Frankrikes största, gick vi vidare längs kajen. Vi klättrade uppför några trappor, passerade en gammal kyrka och där, på andra sidan, låg hamnen med alla sina lyftkranar och stora båtar. Hit är det som de unga männen från Nordafrika kommer, dem som man ser överallt på caféerna och på gatorna.

Église Saint-Laurent, kyrka i romansk-byzantinsk stil byggd på 1100-talet på vägen till hamnen.

Hamnen i Marseille

Cathédrale Sainte-Marie-Majeure

Den enorma katedralen Cathédrale Sainte-Marie-Majeure, byggd mellan 1852-1896  i byzantinsk-romansk stil, var tyvärr inte öppen. Det hade varit intressant att se hur interiören hade sett ut också. På hemvägen gick vi igenom La Vielle Ville i Marseille. Skillnaden mellan gamla stan här och den i Nice var slående. Här fanns inga eleganta boutiquer eller restauranger som i Nice. Inga turister heller för den delen…

Några män spelar boule utanför katedralen

Hela området verkade fattigt och befolkat av familjer med många barn och kvinnor i muslimska slöjor. Soptunnor utanför ingångarna till husen. Några män såg vi också, som spelade boule utanför katedralen. Barn på ett litet torg lekte och hade roligt i det vackra vädret.

En av gränderna i La Veille Ville i Marseille

Här fanns inga caféer - inga bilar heller - men bra utrymme för barnen att leka på...

Ett överflöd av grönsaker på en av gatorna

Efter en god lunch på restaurangen precis nedanför trapporna upp till järnvägsstationen, hämtade vi vårt bagage på hotellet och gick över gatan till centralstationen och bussen för vidarebefordran till Marseilles flygplats. Hemresan gick helt komplikationsfritt och när vi landat på Skavsta var det bara en dryg timmes resa hem till Mogata, där allting var sig likt…

MM på restaurangen som serverade god vegetarisk mat

Utanför hotellet med allt bagage i väntan på att åka buss till flygplatsen

Unga män i  massor på caféerna under platanernas skugga

Skyltfönster med kläder kanske avsedda för den den kvinnliga delen av den mångkulturella befolkningen i Marseille ...