Fredagstema Show&Tell - Advent

Den här målningen av Sten Sture d.y. och hans maka Christina Gyldenstierna är från 1516 och finns i Sankt Anna kyrka. Det är en kopia av en målning som hänger i Västerås domkyrka. Varje gång man går in i några av våra svenska kyrkor slås man av hur många konstnärliga dyrgripar som finns överallt! (Bilderna går att klicka större).

Fredagstemat som har Karin på Åland som upphovskvinna har blivit sorgligt försenat. Men nu kommer det i alla fall.

Förr om åren när jag var kantor på 67 % och speciallärare på 100 % var adventstiden nog den som var mest innehållsrik och omväxlande.  I skolan skulle man ha adventsgudstjänst och Lucia i kyrkan och till sist  julavslutning där med sång av alla klasserna  med allt vad det innebar av repetitioner och uppställningar i kyrkan mittemot skolan.  Jag brukade ackompanjera alla klasser förutom att jag spelade psalmerna på orgeln.

Min kyrkliga barnkör Pusselbitarna, som bestod av skolelever från Mogata skola, skulle förstås vara med och sjunga på adventsgudstjänsten och även ha en separat Luciagudstjänst i kyrkan. Barnkören brukade också sjunga och gå Lucia på syföreningsauktionen i Tingshuset några veckor före jul och sen avslutade kyrkokören och jag med att ha Julens sånger i kyrkan fjärde advent.

Så adventstiden försvann i ett nafs. Numera är det lite lugnare. Men jag är med i den lilla Sankt Annakören och vi skulle sjunga i tre olika kyrkor under adventshelgen.

På lördagen hade jag först ett dop i Ringarums kyrka, där lille Valter döptes. Där sjöng vi Ett litet barn av Davids hus som en av psalmerna. Den visan brukar alltid vara med i alla Luciatåg och nu har den kommit med i psalmboken. Det var ett ”stort” dop med nästan hundra dopgäster, något som är mycket ovanligt.

Prästen och gode vännen Peter visar upp den nydöpta Valter för församlingen i Ringarums kyrka

Hem därifrån för att klä om och åka på glöggfest i Norrköping hos vännerna Boel och Bengt – en tradition sedan många år. För bara några veckor sedan var Mirren, barnbarnen och jag och besökte Grafair på Bromma flygplats där de båda tillbringar den mesta tiden. Om det något stressiga besöket där har Mirren berättat här.

Värdparet tillbringade mesta tiden i köket...

Vi bjöds på risgrynsgröt och skinksmörgås, (ostbricka för MM) och massor av levande ljus och värme som utlovats i inbjudningskortet. Och tre sorters glögg; svag, mellan och stark. Enligt ett rykte hade inbjudan utgått till sjuttio personer och ALLA hade tackat ja! Man fick komma mellan kl. 15 och 22, så alla var inte där samtidigt, som väl var för värdparet!

Dottern Louise med sin sambo och hans föräldrar

Gun, f.d. ordförande i Mina Damer, hennes man Patrik och jag har just ätit upp risgrynsgröten

Katrin, Gun, Patrik och MM

Efter att vi ätit och pratat en stund och träffat många gamla vänner – flera av medlemmarna i min saligen avsomnade damkör var där med sina respektive eller utan – så åkte vi raskt hem till Mogata igen för att medverka i adventsgudstjänsten i kyrkan kl. 19. MM som kyrkvärd och jag som körsångare.  Av förståeliga skäl var det inte särskilt många besökare i kyrkan. Vem vill gå i kyrkan en lördagskväll?

Däremot var det ganska mycket folk i Sankt Anna kyrka påföljande söndag då det var mässa med efterföljande julbord i församlingshemmet. Leif, basen i kören och även i Mina Vänner, fyllde år så vi blev bjudna på kaffe och god kaka på läktaren innan mässan började. Sångerna gick bra även om det kan vara svårt för bara sex röster att nå ut i den jättelika kyrkan. Vi skippade julbordet och åkte hem och åt frugalt istället. Julbord är ju inte så mycket för en vegetarian…

Vår lilla kör sjunger "Ja må han leva" innan gudstjänsten på läktaren i Sankt Anna kyrka för Leif som fyller år

Fler besökare i Sankt Anna kyrka än i Mogata kyrka

Sista evenemanget för helgen var återigen en uppsjungning, denna gång i Skällviks vackra gamla kyrka.  Jag räknade ut att jag sjungit Bereden Väg tre gånger som psalm och tre gånger som körsång (ej inräknat de gånger vi sjungit den som repetition). Som sammanfattning t säga att vi firat en rejäl första Advent.

Kantor Roger gör sig beredd att sätta igång och spela Bereden Väg för Herran. Tredje gången gillt...

Promenad sent i november

Mitt favoritträd på promenaden. (Bilderna går att klicka större.)

Jag väntar lite med fredagstemat Advent, som är månadens sista och som har Karin på Åland som upphovskvinna. Det är nämligen mycket på gång redan på lördag som har anknytning till Första Advent - adventssånger av vår lilla kyrkokör i Mogata kyrka och bloggfest dessförinnan hos vännerna Boel och Bengt i Norrköping, som man kan skriva och berätta om så småningom.

Inga får syns här idag

Så idag blir det bara några intryck från min senaste novemberpromenad under vilken solen visade sig några minuter. Som Bloggblad skriver i en kommentar till mig - vid den här tiden var det full snöstorm förra året. Fortfarande finns det rödklöver och kamomill som blommar vid dikeskanten och man kan fotografera utan vantar! Helt underbart...

Kunde inte motstå det här lilla molnet...

Hopp om vår!

Det enda som påminner om att det är sent i november är snöpinnarna...

...och den långa skuggan trots att det är mitt på dagen.

Här var dom, fåren, nästan alla med huvudet åt samma håll

Ett givande kafferep

Min barndomsvän Gittan brukar anordna ett rejält kafferep för 15-20 damer ett par gånger om året. Jag har haft äran att bli inbjuden till dessa evenemang de senaste åren. Gittan lägger ner mycket tid och omsorg på att göra kafferepet så trevligt som möjligt – i år möttes vi av marschaller utmed uppgången till huset och många ljuslyktor på trappan. Även inomhus brann ljus både i fönstren, på borden och i takamplarna.

Tyvärr hann jag inte äta något av de goda tårtorna eftersom jag pratade för mycket. Till höger i soffan syns några av Gittans samlarobjekt - antika kuddar, en något ovanlig samlarvurm. (Bilderna går att klicka större.)

Själv hade Gittan bakat fyra olika tårtor och en hade hon fått av en av gästerna. Det fanns även nybakade och varma scones på bordet och en ostbricka. Jag hann tyvärr bara äta ett scone med smör och marmelad eftersom jag pratade så intensivt med mina bordsgrannar att jag missade tårtorna. Har svårt att göra två saker samtidigt…

Glatt samspråk vid kaffebordet. Längst till höger i helbild Ulla, en god vän från skoltiden i Norrköping

Gittan älskar att överraska sina gäster med någonting varje gång vi är där. Förra gången fick vi vara med om en mannekänguppvisning med bl.a. värdinnan själv som modell. Kläderna var från en boutique i stan, som jag aldrig varit inne i men som har mycket vackra kläder av diverse kända märken.  Priserna var därefter och storleken på plaggen lyckligtvis anpassade till sådana som inte är ”traditionally built” som jag, så jag behövde inte ens bry mig om att prova dem…

Den här gången var det butiksföreståndaren (ägaren?) till den nyöppnade kombinerade parfymaffären och skönhetssalongen No 18 i Knäppingsborg i Norrköping, som kom dit med sin assistent och plockade upp ett stort förråd av krämer, sminkattiraljer och parfymer på ett bord efter att vi ätit och druckit färdigt. Bara de bästa och dyraste märkena, Shiseido, Rubinstein och Chanel.

Jag, som håller mig med krämer från apoteket måste i alla fall erkänna att krämerna kändes ljuvliga och doftade mycket gott när de skickades runt för att vi skulle få pröva.  Det sades dock ingenting om vad de olika sminkgrejerna och krämerna kostade och det var kanske bäst så. (Jag vet att en mascara från Dior t.ex. kostar tre gånger så mycket som Max Factors som jag använder…)

Värdinnan till vänster får en kräm att prova av sin svägerska.

Min vän Gun, ordförande i min saligt avsomnade damkör Mina Damer och Gittans bästis, fick bli sminkmodell för tillfället. Uppflugen på en hög stol blev Gun behandlad med olika krämer, mascara, puder, consealer, ögonskugga och rouge av den trevliga och engagerade demonstratrisen medan vi andra tittade på och förundrade oss.

Min vän Gun reda att börja förskönas

Alla väntar med spänning på resultatet

Då önskar jag er alla välkomna till No 18 i Knäppingsborg

 Gun är stilig i sig själv och hon blev naturligtvis inte sämre med lite väl pålagt smink. Jag gissar på att om jag skulle köpa alla sorter som användes till Guns makeup skulle det nog röra sig om ca 3-4000 kr – lågt räknat.  Till det måste man lägga Chanels  Eau de parfum nr 5 som också fanns att pröva på bordet.  När demonstrationen och kafferepet var över fick vi var sin påse med oss hem, inte innehållande godis dock, som när man var liten, utan rikligt med varumärksprover på sortimentet i butiken.

Ska pröva lite rynkkräm i kväll få se om rynkorna har gått bort i morgon

Kanske skulle man i alla fall köpa den där concealern (som jag först uppfattade som consillern – butikschefen talade utmärkt svenska men jag  gissar att hon måste vara av ryskt ursprung) som gjorde att ögonskuggan fastnade bättre och blev vackrare och höll längre…  

Jag frågade Gittan hur hon hade burit sig åt för att engagera två damer från en parfymaffär för att uppträda och demonstrera på en vanligt privat tillställning mitt på blanka eftermiddagen. ”Jag har ju haft affär själv”, sa Gittan ”och då vet man att SAMARBETE är viktigt. Jag gick bara in i affären och frågade dom om dom hade lust och komma och det hade dom…”

Om städinläggen i början av min bloggkarriär

Eftersom jag fick frågan av Miss Gillette om svärsonen verkligen hade kapat min blogg vill jag här lägga ut bevisen för detta! Det var alltså dessa inlägg som gjorde att jag på allvar kom igång med mitt bloggande!

Söndagen den 6 januari 2008

Några tillrättalägganden i denna blogg (skrivet av mig, Musikanta.)

...vi är nämligen två som skriver här inne. De tidigare inläggen om KONSTEN ATT STÄDA är publicerade av min högt älskade svärson. Han är en sådan där duktig IT-råtta (född i råttans år liksom jag själv) och hjälpte mig att skapa denna blogg. Vi enades också om ett lösenord som han givetvis inte glömde bort. Eftersom jag själv inte har lika gott minne kan jag maila till honom och fråga när jag glömt bort det, vilket är ett tungt skäl att inte byta lösenord. Dessutom ser jag fram mot hans underbart snusförnuftiga inlägg som är väldigt roliga, även om dom inte alltid överensstämmer med sanningen.

Det där med mattvätt är sant. Svärsonen har inköpt en begagnad mattvättsmaskin som han ville demonstrera. Den kostade bara 5000 kr begagnad på nätet, 30 000 ny. Mattan blev relativt ren faktiskt. Det där med att tvätta fönster är delvis sant. Vad som föranledde inlägget var en diskussion om vilket hushållsarbete som var tråkigast. Jag sade helt oförsiktigt att fönstertvätt var något roligare än att laga mat. Det var allt. Men det kan vara bra att veta att det går att använda grönsåpa till fönstren. Jag ska pröva nästa gång. Det borde bli billigare än det dyra fönstersprayet som jag hittills använt.

Jag anar att inläggen är en påminnelse till dottern och mig att bli litet mer städminded. Litet fundersam är jag faktiskt i alla fall. Jag har läst om personer som lider av vissa fobier. Svärsonen har tendens till städfobi tycker jag. Han dammsuger t.ex. hela huset innan han går till jobbet. Det finns ju dom städar huset varje dag, tvättar rent alla golv med våt trasa, tar ut alla sängkläder och mattor, dammsuger sängarna varje dag och tvättar fönster en gång i veckan har jag läst. Svärsonen har inte kommit dit riktigt än, men han ska kanske akta sig för att inte bli en sådan städoman. (Långt a).

Huset på bilden med de vackra fönstrena är ett annat (Mirrfamiljens hus, Musikantas anm.) än där jag, Musikanta bor. Jag är också en råtta som min svärson så vi har mycket gemensamt. Det ju vårt år i år bevars. Tyvärr kan jag inte säga att mitt allra största intresse är städning. Givetvis är det underbart när det är rent överallt, men jag skulle inte ha något emot en städhjälp för detta ändamål.

Söndagen den 6:e januari 2008

Rent i huset, rent i själen (skrivet av svärsonen - Musikantas anm. 2011-11-22)

Andlighet. Meningen med livet. Kyrkan har visst att erbjuda, sann mening finner jag dock bara i meditationen. En del sitter i yoga-positioner, jag lyssnar på dammsugarens hummande. I arbetet att försköna världen blir också min själ renare.

Uppdatering:

Jag fick en kommentar från en som tyckte att det var lite väl pedantiskt :-)! Svärsonen beskriver faktiskt hur han gör rent sin egen diskbänk emellanåt. Själv är jag numera noga med att alltid göra ren diskhoarna hemma precis innan jag får besök av Mirrfamiljen, för att vara på den säkra sidan. Fast göra ren dem två gånger efter varandra gör jag inte :-)! 

Tyvärrblev det inga fler inlägg från svärsonen på min blogg. Han startade sedan en egen städblogg, som tyvärr lades ner efter några månader p.g.a tidsbrist...

Bloggträff

Mattan, som jag hade tyckt det var så roligt att tvätta, enligt svärsonen. Bilden har han tagit.

Det var det här inlägget, författat av min käre svärson, som gjorde att jag var tvungen att ta itu med bloggandet på allvar. Jag kunde naturligtvis inte låta inlägget stå oemotsagt.  I synnerhet som han uttryckt sig så arkaiskt – som om jag skulle använda ”vafalls” i mitt dagliga tal! Eller ännu värre, riva lakan i småbitar och använda Grummes  grönsåpa som huvudingrediens när jag städar.

När jag väl skrivit mitt första inlägg till mitt försvar och talat om att det inte var jag som hade skrivit inlägget och att jag inte kände igen något i hans berättelse om min stora glädje över att få städa, var jag fast.  För hur många timmar, dagar, veckor eller år kunde jag aldrig drömma om då.

Bloggandet har berett mig mycket nöje. Allra roligast är det förstås när man får igång en diskussion på bloggen – om det man skrivit har gett upphov till tankar eller associationer hos andra bloggare, eller bloggvänner, som det har blivit med åren.

Tyvärr är det inte så många som bloggar i min ålder. Men en bloggvän har jag som jag t.o.m. kan diskutera med om vad som hände ”under kriget” utan att någon, som MM brukar göra, frågar vilket världskrig det gäller. Han föddes ju det året kriget tog slut...

Eleonora och jag har läst varandras bloggar och utbytt kommentarer nästan ända sen jag började blogga. Så det var ganska naturligt att vi skulle träffas utanför bloggen någon gång. Det första mötet blev väldigt trevligt – vi kände genast igen varandra och sen slutade vi inte prata förrän det var dags för mig att ta tunnelbanan tillbaka till Mälarhöjden många timmar senare.

På den vägen är det. För några veckor sedan när jag hälsade på i Mälarhöjden blev jag hembjuden till Elonora på lunch. Jag tyckte det skulle bli väldigt roligt, dels för att se hennes hem, som hon berättat så mycket om på sin blogg och dels för att jag aldrig varit i det området av Stockholm tidigare.

Utsikt från tågfönstret

När jag steg av pendeltåget blev jag hjärtligt mottagen av Eleonora, som hade gjort sig besvär att gå och möta mig. Promenaden till Eleonoras lägenhet gick snabbt under ivrigt pratande. De var ju så mycket som hänt sen sist vi sågs i höstas.

Eleonora bor i ett lugnt och trevligt bostadsområde och hennes lägenhet är ljus och vacker och mycket ändamålsenlig. Vardagsrummet har fönster åt två håll eftersom lägenheten är en hörnlägenhet. Roligt var det också att få se balkongen, som Eleonora brukar skriva så mycket om på våren och sommaren.

Eleonora framför husen där hon bor

Jag blev bjuden på en god lunch med kycklingfiléer på lökbädd med gräddsås och till efterrätt nybakad sockerkaka med hemgjord lemon curd och vispgrädde. Lunchen tog lång tid, eftersom jag har svårt att äta och prata samtidigt…

Eleonora i sitt ljusa och vackra vardagsrum

Vi hade så trevligt och tiden gick så fort – inte saknar man samtalsämnen när man vet så mycket om varandra genom bloggen. När det var dags att ta tåget hem igen, promenerade vi tillsammans till stationen – fortfarande pratande i mun på varandra.  När jag kom hem till Mälarhöjden hade solen redan börjat gå ner och jag kunde inte låta bli att ta några bilder på den vackra kvällshimlen.

På väg hem till Mirrfamiljen

 

Mirrfamiljens hus i solnedgången

Nu ser jag fram emot att Eleonora kommer och hälsar på oss i Mogata någon gång i vår, så att jag kan få guida henne runt i Söderköping, vår lilla fina stad.

Fredagstema Show&Tell – Min konstnärliga ådra

Karin på Åland står för fredagstemat i november och det här är det näst sista för månaden. Övrig deltagare finns listade på hennes hemsida.

Ja, vad ska man säga om ämnet när man som jag är yrkesmusiker? Kanske musiken inte räknas till de konstnärliga ådrorna, vad vet jag? I alla fall är det inte mycket att orda om, musik är för mig ganska mycket synonymt med jobb nuförtiden.

Jag har googlat på ”konstnärlig ådra” och där göre sig inte musiker besvär. För det mesta är det färg och form som gäller, men även hundtrimning och svetsning kommer upp som variant. Vävning och broderi kan också ingå i begreppet  ” den konstnärliga ådran”, liksom övriga textila hantverk. Keramik och guld- och silversmidemåste måste naturligtvis också höra dit, liksom fotografering.

Så där kanske jag kan vara med på ett hörn. Skämt åsido har jag alltid älskat att teckna och måla från det jag var väldigt liten. Jag fick inte mycket leksaker som barn, men kritor och papper i obegränsad mängd. När jag blev lite större hade jag eget konto i färghandeln, där jag fick köpa så mycket färger, penslar och papper och pannåer jag ville. Jag målade och ritade överallt under hela min uppväxt.

Att öva piano var ett nödvändigt ont, att rita var bara underbart roligt. Jag ritade av alla mina släktingar så fort jag kom åt och förärade teckningar till alla på födelsedagarna. Den senaste teckningen jag gjorde var nog den av Mirren när hon var tre veckor gammal. Sen kom det annat emellan…

Mirren, tre veckor gammal. (Bilderna går att klicka större).

Sedan fyraåringen Casimir för någon månad sedan uppvisade ett oanat intresse för att rita och måla, har jag dock fått ta upp mina teckningsstudier igen. De senaste alstren har varit skorpioner och igelkottar. Fåglar, fiskar, sköldpaddor och krokodiler står på agendan nästa gång! Och dinosaurier inte att förglömma…

En syster eller bror till en av Casimirs igelkottar som tidigare har figurerat på min blogg

Fritidshus – den duktiga flickans slutgiltiga straff

Bilden från Gunillas Pärlor av Gunilla Dahlgren

En lite kryptisk rubrik innan jag läst artikeln i dagens Dagens Samhälle som Åsa Moberg skrivit. Den handlar om bl.a. om vilken forskning som prioriteras när det gäller mäns och kvinnors arbetsskador. Föga förvånande är att det är forskningen om männens arbetsskador framför kvinnornas.  Männens  arbetsskador erkänns på ett helt annat sätt än kvinnornas och hälften av dem som söker får livränta medan endast 1 % av kvinnorna!

Om det saknas forskning, skriver Åsa Moberg, saknas det naturligtvis bevis på varför skadorna hos kvinnor uppstått. Hon tror att kvinnors skador i stor utsträckning beror på att de lyfter så tunga saker hemma – både sina barn och tunga påsar med mat som de släpar hem flera gånger i veckan. Extra tungt nu till julen...

Mirren är ett slående exempel på nära håll när det gäller denna teori.  Under de sista graviditetsmånaderna var hon ibland tvungen att bära sin tvååring på axlarna när han vägrade att gå, vilket vid ett tillfälle resulterade i ryggskott. Varje gång hon ska åka någonstans numera med de tre barnen måste hon lyfta upp barnvagnen i bilen och ut igen. Har hon varit och handlat brukar hon kånka in fyra-fem matkassar à ca tio kilo styck – det räcker inte att handla mjölk och yoghurt bara på helgerna när Mirrmaken hjälper till. Inte undra på att ryggen tar stryk. (Vad beträffar städningen är det dock Mirrmaken som står för denna till största delen, så den översta bilden är inte riktigt aktuell för henne.)

Bilden från Gunillas Pärlor av Gunilla Dahlgren

Det finns många skillnader – en del udda - i kvinnors och mäns levnadsvillkor, skriver Åsa Moberg vidare.  Hon refererar till en artikel i Psykologtidningen nr. 8, 2011 där man redovisar resultatet av en undersökning som ställde frågan om ägarna till fritidshus blev förtidspensionerade i mindre utsträckning än andra. 42000 personer deltog.

Resultatet blev förbluffande. Visserligen var det var färre män med fritidshus som blev förtidspensionerade än de som inte hade något – det var ett förväntat resultat.  Men för kvinnor var det tvärtom – sannolikheten att högutbildade och välbetalda kvinnor skulle förtidspensioneras var större om de ägde ett fritidshus…

Man behöver inte vara särskilt smart för att förstå vilket merarbete ett fritidshus, många gånger utan de maskinella hjälpmedel en kvinna är van vid att ha hemma, innebär för kvinnor.  Men resultatet kan också bero på, som Åsa Moberg spekulerar i, att ”hon som har så hög lön att hon  har råd att skaffa sig ett sommarställe sliter ut sig i förtid”. Rubriken Fritidshuset - den duktiga flickans straff… blir i så fall mer förståelig.

Det finns alltid mycket att fixa i ett fritidshus...

Grottbesök

Mirren har en förträfflig guidebok för familjer med barn om vad man kan hitta på att göra med dem på fritiden. Berghuset i Mörkö söder om Järna rekommenderades att besöka. En trevlig utmärkt naturstig genom ett vackert urskogslandskap med skvattramsdoftande kärr bredvid stigen utlovades.

Glada miner innan vi anträder promenaden till Berghuset

Efter mycket letande hittade vi äntligen vägen till naturstigen. Casimir och jag hade då redan promenerat en halv kilometer men blev upphämtade av Mirren med bil och fick åka den återstående halva kilometern till naturstigens början.

Mirrmaken, som börjat dra barnvagnen uppför den lilla stigen fick efter en liten stund ge upp allt hopp om att kunna ta den med sig till grottan. Mirren hade som väl var sjalen i beredskap och knöt den vant runt lilla Clarissa.

Vi insåg snabbt att det var bäst att omedelbart äta den medhavda matsäcken bestående av varm korv i termos, korvbröd och ketchup. Ett nytt tips från Mirren, som hämtat det från nätet. Man stoppar wienerkorvar i en termos och häller på kokhett vatten. Efter någon timme är de färdiga och framför allt hela! I Mirrens termos hade hon stoppat sojakorvar, vilka dock smakade bättre stekta, påpekade hon.

Mirren i färd med att packa upp matsäcken

Caspar har just ätit två och en halv wienerkorv med bröd

Casimir på gott humör efter "lunchen"

Mätta och belåtna anträdde vi sedan promenaden till Berghuset med fyraåringen och tvååringen vid handen och lilla Clarissa i sjalen. Redan efter hundra meter insåg vi att det här skulle komma att ta tid. Över de skvattramsdoftande kärren, som man ibland var tvungen att klafsa igenom och inte bredvid, hade man här och där lagt smala stockar, som i novembervädret var mycket hala. Det dröjde inte länge förrän samtliga var ganska blöta både om byxor och fötter.

Urskogen i Mörkö i november

På ett ganska vidsträckt område hade man fällt sly men låtit grenarna ligga kvar på stigen. Små stubbar på 20 – 30 cm stack också upp överallt, vilket gjorde att man snubblade titt som tätt. En kilometer, som avståndet var till grottan, är inte så lång om man går på en trottoar, men här i urskogen med tre små barn verkade den oändlig.

Promenaden genom det risiga området var nog den jobbigaste...

Den här söndagseftermiddagen för en och en halv vecka sedan var ganska varm, så ingen behövde i alla fall frysa. Efter någon timmes promenad var vi äntligen framme vid grottan, som hade uppkommit genom att ett stort stenblock hade lagt sig ovanpå ett hål i berget som ett tak.

Berghuset i Mörkö

Ingången till grottan

Öppningen var mycket trång och jag avböjde förslag från de övriga att försöka krypa in där, trots att de största pojkarna försäkrade mig om att man kunde stå rak i grottan så fort man kommit in i den. Jag såg i andanom Nalle Puh när han fastnat i dörröppningen till Nasses hus…

Pojkarna på väg in i grottan med hjälmar och ficklampor

Pojkarna på upptäcktsfärd inne i grottan. (Mirrens foto.)

Clarissa får en styrketår innan hemfärden

Efter det att Casimir krupit in och ut ur grottan fyra gånger och även Mirren och Mirrmaken hade varit inne och Caspar tyckte att det var läskigt, vände vi tillbaka hem. Jag upplevde att hemvägen gick något fortare, kanske beroende på att vi var beredda på strapatserna på ett annat sätt. Mirrpappan bar också de båda pojkarna omväxlande på axlarna. Man kunde till och med stanna upp och beundra den vackra naturen och alla de gula lärkträden.

Mirren med Clarissa i sjalen

Höstliga lärkträd

Mjuk vitmossa överallt

Snart hemma...