768 Galleri Fredag - Kommunikation

Erica i Piteå svarar för mars månads sista Fredagsgalleri. Ämnet är KOMMUNIKATION. Övriga fredagsgallerister finns listade till höger i min blogg.

Det har hänt en del sen 1927 sedan den här lilla belgiska flickan fick ringa till sin pappa i Sverige...

767 Uppdatering av påsktävling.

Bilden är visserligen från den 29 januari 1930 med vädret överensstämmer nästan helt med årets.

Mirren trodde att min påsktävling var för svår eftersom jag inte fått en enda kommentar. Så nu har jag publicerat tävlingen som den stod i sin helhet. Här är den igen.

766 Glad Påsk med tävling

Bilden är från Allers nr 16 den 17 april 1949. (Bilderna går att klicka större.)

Påsken inföll tydligen detta år nästan tre veckor senare än i år. Jämför man med dagens veckotidningar är det mycket lite skrivet som berör denna högtid. Jag har bara hittat en liten bild på ett påskbord och några goda råd för dem som har sommarstugor med järnspis och järnkamin. Och så en liten tävling om att ge presenter till på den tiden kända personer. 

Inga sidor med recept på påskmat som är så vanliga i  veckotidningar nu för tiden. En kort religiös artikel finns också med där man uppmanas att gå ut i den vackra naturen och förstå att allt är skapat av Guds hand. Annars är det följetonger som dominerar. 

Detta är det enda där tidningens läsare blir påminda om att det är påsk förutom den lilla påsktävlingen nedan.

VILKA PRESENTER FICK VEM

Tävlingstiden har gått ut sedan

64 år tillbaka så det är inte att räkna med något penningpris längre. Bara äran... 

765 Gravöl

Annons från Husmodern 26 1946. Bilden går att klicka större.

Inte trodde jag detta någonsin kunde hända. Att dessa läskflaskor har gått i graven. Döm om min förvåning när vi kom till Willys i lördags och som vanligt skulle köpa en back blandad läsk och det ingenstans gick att uppbringa en 33 centiliters läskflaska. Min besvikelser kände inga gränser - nu ska man tvingas att handla läsk i 1,5 liters plastflaskor vilket är helt onödigt eftersom man sällan dricker så mycket.

Ingen påskmust fanns det heller att köpa i glasflaska. Det blev en back med Loka eftersom ingen dricker öl här hemma. Dessa och folköl ska fortfarande kunna köpas i plastback av någon anledning. Men läste i tidningen att det nog inte dröjer så länge förrän även det är ett minne blott.

OK, det är inte nyttigt att dricka läsk. Men dricker man inte vin eller öl är det ett billigt alternativ om man vill ha det lite extra festligt någon gång. Jag brukar alltid köpa några Champis till yngste svärsonen när Mirrfamiljen kommer på besök eftersom jag vet att han gillar det.

Ett I-landsproblem, javisst. Men tråkigt lika fullt. Vad ska jag dricka nästa nyårsafton (om jag lever då) om det varken finns Pommac eller Champis längre? Champagne får jag bara ont i huvudet av så det är ingen hit...

764 Lördagstema Show&Tell: En liten värld

Gnuttan har bestämt rubrikerna för lördagstemat i mars. Denna vecka tycker hon vi ska skriva om En liten värld. Övriga lördagsbloggare är listade till höger i min blogg.

Här är Mirren, Casimir, Caspar, Lissan och jag på väg till en alldeles speciell liten värld skapad för små människor, nämligen Junibacken på Djurgården i Stockholm.

En onsdagseftermiddag som den här är det inte många barn där mot vad det brukar vara på helgerna. En av fördelarna med att växa upp i Stockholm för barn är ju det oerhört stora utbudet som finns varje dag på alla museer förutom på måndagar då museerna är stängda. I juni, juli och augusti är Junibacken även öppen på måndagarna.

Mirren undviker att gå dit på lovdagar eller helger eftersom det då brukar vara smockfullt med folk. Junibacken är verkligen en egen liten värld, helt ägnad åt och skapad för barn upp till tio- tolv-årsåldern. Här finns ingenting för föräldrarna att titta på eller göra som inte samtidigt är intressant för barnen. 

Här har Emil hissat upp Ida i flaggstången - en av de många fantastiska vyerna under resan med linbanan.

Resan runt med linbanan i Astrid Lindgrens sagovärld är en lika förunderlig upplevelse varje gång både för barn och vuxna. Barnen tröttnar aldrig på att åka, och för varje gång upptäcker man något nytt. Det är en helt unik konstnärlig skapelse och bidrar säkert till att Junibacken blivit så populär hos både finnar och ryssar, som brukar komma i massor på helgerna.

Här brinner det hos bröderna Lejonhjärta.

Nej, det är inte gratis. Men har man lyckan att bo i Stockholm och som Mirren kunna ta med barnen efter lunchen på förskolan kommer man undan med ett Mitt-i-veckan kort som gäller 12 månader och kan användas på tis- ons- och torsdagar. Kortet kostar 245 kr för vuxen och 195 kr för varje barn över 2 år. Det går naturligtvis också att lösa vanligt årskort som man snabbt tjänar in om man går dit ofta även andra dagar.

Idag är det också generalrepetition på Lennart Hellsings Sjörövarbok, så det blir spännande.  Efter lite spring i rutschkanorna och i trapporna till de små husen bänkar vi oss tillsammans med ett trettiotal barn och föräldrar för att lyssna till de tre skådepelarna som ska framföra alla Hellsings kaptensverser.

Lissan är tydligen ute på eget strövtåg i faggorna. Caspar och Casimir i knät på mamma.

Lissan återfinns efter en stund på trappan till Villa Villekulla.

Man drar efter andan efter ett tag när den ena efter den andra kaptenen avhandlas i svindlande fart, både i text och i sång. Barnen är trollbundna, trots att texten många gånger är ganska svår. Här kommer ett litet exempel:

Hela havet låg grönt. 
Skepp ohoj! Grönt och gott!
Hela havet låg blått
som en blåbärskompott!
Från Bahama till Cap Verde
från Landsend till Goda Hopp
låt Atlanten som ett gärde
då en kuling blåste opp.
Lollipop lollipop
Jolly Roger i topp!
Kapten Kross han vill slåss
- snart så brakar det loss!

Här uppmanas publiken att sjunga med.

Generalrepetitionen gick bra! Skådespelarna gick inte bet på en enda av alla kaptenerna...

Efter teatern blir det lite lek igen innan vi går ner till restaurangen som tillhandahåller pannkakor eller köttbullar. Mirren är noga med att barnen äter lagad mat samma tid varje dag, annars kommer inte hemresan med barnvagn i rusningstid på spårvagnen och tunnelbanan att bli någon höjdare.

Casimir har själv tagit sig upp på Pippis häst.

Ingen rädder för hästen här. Caspar till höger om hästens bakdel har hittat kompisar.

Ett besök i butiken innan vi går resulterar i var sin Ugglis åt pojkarna. Lissan får vänta tills hon blir lite större, hon uppskattar inte gosedjur utan slänger gärna iväg dem var hon går och står.

763 Galleri Fredag - Abstrakt

Abstrakt är vad som gäller för Galleri Fredag den här veckan. Det har Erica i Piteå bestämt. Övriga gallerister finns listade till höger i min blogg.

Här får Galleriet ett foto av mig där jag just står i begrepp att besöka den fantastiska utställningen på Moderna med den abstrakta pionjären Hilma af Klint. Här har jag skrivit om utställningen och hennes abstrakta måleri. 

Jag framför annonspelaren utanför Nationalmusém i Stockholm.

762 Hilma af Klint på Moderna

Mirren framför den anslående annonspelaren utanför Nationlmuseum. (Bilderna går att klicka större.)

På fredagen efter konserten på Riddarhuset passade Mirren och jag på att åka till Moderna Museet och se den omtalade utställningen med Hilma af Klint. Jag kan väl erkänna att jag hade ganska låga förväntningar på utställningen eftersom jag bara sett några foton i tändsticksformat på hennes tavlor i tidningen tidigare. Men så hittade jag en lärarhandledning riktad till lärarna på högstadiet och gymnasiet som Moderna tillhandahöll i PDF-fil, vilket gjorde att mitt intresse för henne ökade. Här kan man ladda ner den.

Men jag visste inte vad som väntade mig när jag steg in i galleriet och överfölls av tio stycken jättemålningar ”De tio största” som hon började måla redan 1907, alltså för 106 år sen. Då fortfarande kor i stillsamma landskap, skepp på stormiga hav eller små gossar och flickor på ängen prydde många av de svenska hemmens väggar.

Serien "De tio största" skildrar barndom, ungdom och åldrande.

För att förstås innebörden i målningarna i någon mån har jag ordagrant citerat lärarhandledningen.

"Tavlorna är fulla av symboler av vilka de viktigaste är följande:

Snäckan eller spiralen motsvarar utveckling.

Hyskan och haken, blått och gult samt liljan och rosen representerar det kvinnliga respektive det manliga.

W står för materia och U för ande.

Mandelformen som bildas när två cirklar går in i varandra kallas för vescia pisces och är en uråldrig symbol för enhet och fullbordan. (Det är som bekant även en kristen symbol – fisken. Min egen reflektion eftersom Hilma när hon blev äldre blev mer intresserad av kristendomen.)

Svanen representerar det översinnliga i många mytologier och religioner och står för fullbordan inom den alkemiska traditionen.

Duvan representerar inom kristendomen den helige ande och kärlek."

Som sagt, en audioguide underlättar förståelsen av målningarna.

Dessa gigantiska målningar är 240X328 cm läser jag i en intressant artikel. Vid första anblicken fattar jag ingenting av budskapet i målningarna. Men då Mirren envisas med att hyra autoguider blir allt mycket klarare. Utställningen hade inte blivit den behållning den blev för oss utan en sådan.

Hilma af Klint hade en gedigen utbildning bakom sig – två år på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) och fem år på Konstakademien. Hon började sin konstnärsbana som landskaps- och porträttmålare men kom i slutet av 1800-talet i kontakt med spiritiströrelsen och teosoferna. På den tiden var man mycket intresserad av andlighet och seanser där medier medverkade.

På utställningen fanns också ett rum där det fanns akvareller och oljemålningar från tiden innan Hilma började måla abstrakt. 

Af Klint ansåg sig själv ha fått en medial gåva och började måla på ett helt annat sätt än tidigare, och det är det resultatet som vi äntligen, efter alla dessa år, får se i sin helhet på en utställning i Sverige. Hon hade nämligen bestämt att inga målningar skulle få visas förrän 20 år efter hennes död, först då trodde hon att folk skulle vara mogna att uppskatta dem. Hon ansåg att hon helt styrdes av andarna i sitt måleri och bara lånade sin hand och pensel till målningarna.

I  den första målningen i serien Svanen, som skildrar ljuset och mörkret och kampen mellan dem, är svanarna naturalistiskt målade. Svanarna försöker förena sig till en gemenskap.

 

Här har svanarna blivit till vita och svarta kristaller. De kvinnliga och manliga diagonalerna strålar in mot medelpunkten.

En ytterligare målning i serien Svanen.

Mindre akvareller fulla av symboler.

När de anhöriga på 60-talet vände sig till Moderna Muséet 20 år efter af Klints död 1944 och frågade om de var intresserade av hennes verk tackade dåvarande museichefen artigt nej utan att ens se på tavlorna. Påminner lite, tycker jag, om hur Bonniers tackade nej till att ge ut Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. För idag är Hilma av Klint känd långt utanför Sveriges gränser. 

Hilma af Klint övergav snart teosofin till förmån för antroposofin. Och det var hos antroposoferna i Järna som en konsthistoriker av en slump hittade några av hennes jättemålningar på väggen i en eurytmisal. Tänk om jag hade vetat det när jag bodde tre år i Järna utan att någonsin besöka deras lokaler trots att två av lärarna på skolan där jag jobbade var antroposofer och samtidigt undervisade i sin egen skola…

En av serierna heter Evolutionen som handlar om människans utveckling.

Den här underbara målningen ingår också i serien om evolutionen. Färgerna symboliserar det manliga och kvinnliga. Här förekommer korset för första gången.

Denne konsthistoriker berättade om tavlorna i Järna för en annan konsthistoriker som specialiserat sig på Kandinsky och höll på att skriva en text om denne konstnär till en stor utställning i Los Angeles 1986 om andlighet i konsten. I sista stund kom så fyra målningar av Hilma af Klint med på denna utställning och sedan var det internationella genombrottet ett faktum. Mer kan man läsa här.  

Dessa två stora altartavlor plus en tredje, visas i ett rum med mörka väggar och sparsam belysning. Först en trekantig spiral som strävar neråt mot jorden, sedan samma trekant som strävar uppåt mot himlen. Gud avbildas ju ofta som en trekant med ett allseende öga och det hittar man längst upp i triangeln.

Hilma af Klints konstnärliga kvarlåtenskap består av över 1000 verk av vilka 200 alltså kan beskådas just nu på Moderna i Stockholm. Utställningen pågår till den 26 maj. Sedan går utställningen vidare till Berlin och därefter till Picassomuseet i Malaga.

761 Lilla Akademiens konsert på Riddarhuset.

För en dryg vecka sedan var jag återigen hos Mirrfamiljen i Mälarhöjden. Passade på att följa med dem i bilen när de var på hemväg från sommarhuset på Öland. Den främsta anledningen till att jag ville komma till Stockholm just den veckan var att Lilla Akademien skulle hålla en konsert på Riddarhuset på torsdagskvällen.

 Riddarhuset i solnedgången.

Mitt äldsta yngsta barnbarn, Casimir som är fem och ett halvt år, deltar i Lilla Akademiens söndagsverksamhet där han får både dansa balett, måla, sjunga och lära sig noter. Mirren och jag har varit på en konsert tidigare och var mäkta imponerade av de duktiga barnen.  Lilla Akademien är en grundskola och gymnasieskola som specialiserat sig att få fram duktiga instrumentalister. Mer om Akademien kan man läsa här.

Efter att ha lämnat övriga barnbarn i farmors kompetenta vård travade Mirren och jag iväg till Riddarhuset i den fantastiska solnedgången som jag har berättat om här, där vi blev mötta av en god vän som gjorde oss sällskap på konserten.

Konserten inleddes med att alla violinisterna på skolan ställde upp och spelade ett stycke, de minsta var några barn i förskolan som redan hade lärt sig spela fiol. Rubriken på konserten var Mångfald i musiken, och programmet var verkligen en provkarta på musik från alla världens hörn.

En liten tjej spelade andra satsen ur Nerudas Trumpetkonsert i Ess-dur, en annan 11-12 åring Valse Sentimentale av P. Tchaikovsky.  Sen spelade nästa lilla tjej ett jättesvårt stycke av japanen K. Hirai på flygeln. Vi trodde inte våra ögon när samma lilla flicka, klädd i japansk kimono, kom in efter pausen och spelade ett ganska komplicerat stycke av K. Braune på fiol!

Lilla Akademiens kammarkör på plats i den pampiga riddarhussalen.

Underbart var också att lyssna till den fantastiska kammarkören som mest bestod av elever i de högre årskurserna och gymnasiet. Perfekt ren intonation trots att allt sjöngs à capella. När skolans alla violonister rev igång Hjort-Anders Olssons Trettondagsmarsch hade publiken svårt att hålla sig stilla. För att inte tala om när slagverksensemblen spelade medryckande musik från Ghana. Vilken precision av så många små slagverkare.

En underbar konsert att minnas, men också att imponeras av. Undrar hur mycket övningstid som gått åt för de här ungdomarna, av vilka redan flera i relativt låg ålder var fullfjädrade musiker. Samtidigt såg alla som spelade ut att ha väldigt roligt, vilket är en tröst.

Vår goda vän bjöd oss på en nattsmörgås efter konserten, vilket förhöjde upplevelsen ytterligare!

Tyvärr tog jag inga fler bilder utan bara videonuttar med min kamera som dock Blogger vägrar lägga in. Tråkigt, för det var verkligen en både hör- och synbar upplevelse med alla barnen i sina färgrika dräkter.

Om en tidigare konsert av Lilla Akademiens elever på Stora Akademien har jag skrivit här.

760 Lördagstema show&Tell – Bästa gömstället.

Den här lördagen tycker Gnuttan att vi ska avslöja vårt bästa gömställe. Hur hon har tänkt sig vet jag inte riktigt, eftersom det inte blir något gömställe längre när vi har berätta vilket det är…

Det bästa gömstället för mig är bakom den stora flygeln i Sankt Laurentii församlingshem. I säkert över tio år har jag ackompanjerat min vän Maj-Grets kör på SPF:s träffar där. Tre gånger om året, på årsmötet i februari, på vårfesten i maj och på julfesten i december.

Bloggblad och jag repeterar innan föreställningen har börjat. (MM tog alla bilderna som går att klicka större.)

Trots det har ingen sett mig där mer än Sankt Ragnhildskören, som är SPF:s Sankt Ragnhilds egen pensionärskör. Kören brukar ställa upp sig som en mur framför flygeln och där bakom har jag mitt bästa gömställe. Häromdagen träffade jag en ny bekant i ett annat sammanhang. Hon undrade var hon hade sett mig förut.

Jag sa att det var nog på SPF:s träffar. Men det var hon absolut säker på att det hade hon inte gjort. Jag upplyste henne om att det var jag som brukar ackompanjera kören när den uppträder. ”Ja men, det ser man ju inte vem som sitter bakom flygeln”, sa hon. Jag brukar i och för sig smita iväg så fort jag är klar med kompet…

Det var många som kommit till Sankt Ragnhilds Gilles årsmöte.

I  torsdags hade jag den stora glädjen att få ackompanjera Bloggblad när hon uppträdde som Britta- Kajsa på Sankt Ragnhilds Gilles årsmöte. Hon gjorde en strålande framställning av sin mormors mormors (?) liv och leverne som hon själv har berättat om här.

Det är inte öl i flaskan utan kaffe.

Britta-Kajsa berättar om sitt sorgliga liv som i alla fall fick ett lyckligt slut.

När hon sjungit slutsången som hon själv har skrivit texten till fick hon efter stormande applåder ta emot en ros. Även jag – till min stora förvåning – lockades fram ur mitt gömställe och förärades en ros. Det är första gången på alla dessa år som jag har blivit avtackad. Så nu kanske mitt gömställe bakom flygeln inte är lika säkert som förut…

Vi får var sin ros, Bloggblad och jag.

759 Galleri Fredag – Ur en annan synvinkel.

Erica i Piteå vill att vi visar foton ur en annan synvinkel än den vanliga. Övriga fredagsgallerister finns listade till höger i min blogg.

Fotona som jag tog på natten från bron över till Katarinahissen får representera dagens tema. Dels har jag aldrig förr sett Stadsmuseet i Stockholm så här från ovan, och dels har jag aldrig tidigare varit ute och nattvandrat på denna bro. Så håll till godo!

Utsikt över Stadsmuseet i Stockholm från bron över till Katarinahissen. (Bilderna går att klicka större.)

Utsikt från andra sidan bron.

758 Lördagstema Show&Tell – Smeknamn

Gnuttan är det som tyckte att vi skulle skriva om SMEKNAMN  vecka 10. Anledningen till att mitt inlägg inte kommer förrän nu i vecka 11 är att jag varit i Mälarhöjden hos barnbarnen och inte haft tillgång till min dator. Bättre sent än aldrig eftersom det är ett ämne som det blir roligt att skriva om. Övriga lördagsbloggare är listade till höger i bloggen.

Jag är döpt till Ingrid Elisabeth. Ingrid efter min farmor och Elisabeth efter min mamma och mormor. Jag tyckte Ingrid var ett förskräckligt fult och gammaldags namn och det tyckte tydligen föräldrarna också eftersom jag aldrig kallades annat än Kickan när jag växte upp. Det var bara mina lärarinnor som kallade mig Ingrid.

Ett gammalt foto jag hittat från 1946 när jag var 10 år och prövade min lycka som skådespelare på damsällskapet Bifrosts julfest. Ingen kallade mig annat än för Kickan på den tiden.

Kickan hette jag tills jag blev sexton år och flyttade hemifrån till Stockholm för att läsa på Enskilda Gymnasiet. Där fann jag mig så småningom i att bli kallad vid mitt riktiga namn, men jag tyckte att jag miste min identitet helt och hållet. På sätt och vis gjorde jag ju det eftersom ingen kände till mig, min familj eller mina vänner längre.

Alla gamla vänner från ungdomen hemma kallar mig fortfarande för Kickan och det känns lite kul. MM har ett eget smeknamn på mig så han kallar mig varken för Kickan eller för Ingrid, vilket är förvirrande för våra släktingar och vänner.

Min mamma lyckades aldrig få fason på Ingrid, det lät alltid konstlat när hon sa det, precis som det var lika konstigt för mig att säga du till henne när jag blev vuxen och inte tyckte att jag skulle mamma henne längre.

Min äldsta dotter Anna, född 1958, hade alla möjliga smeknamn när hon var liten, men det var ingen svårighet för kamraterna eller oss att kalla henne för Anna när hon blev större. Lite konstigt är att hon var helt ensam om att heta Anna under minst tio års tid i skolan och bekantskapskretsen.

Sonen, som föddes 1964 fick det kungliga namnet Karl som också var mycket ovanligt som tilltalsnamn då utom hos adeln. De stavade däremot alltid namnet med C. Jag envisades med att kalla honom Karl tills han började första klass. Sedan dess har han alltid kallats Kalle både av sin mamma och av alla övriga. Hans dotter heter Isabelle, men kallas för Bella. Hon gör i synnerligen hög grad skäl för detta smeknamn…

Mitt näst äldsta barnbarn - Isabelle som alltid kallas Bella.

Min yngsta dotter Åsa föddes 1977 nitton år efter Anna. I en liten svart anteckningsbok skrev jag sporadiskt dagbok – tyvärr gick det långt mellan varven. I alla fall hittade jag två sidor där jag skrivit ner smeknamn på henne. Jag räknade till tjugoåtta stycken. Hjärt- och gulle- var ofta med i sammansättningarna. Men Mirren, som hennes pappa hittade på och som vi för det mesta alltid kallar henne för och som hon också har tagit som sitt alias, var inte med bland dessa.

Mirren, Casimirren, Caspar och Lissan på väg till Junibacken.

Casimir, mitt näst, näst yngsta barnbarn kallar jag för det mesta för Casimirren, kanske inte så konstigt med tanke på moderns smeknamn. Mitt yngsta barnbarn Clarissa, har mig veterligen aldrig kallats för Clarissa utan det har varit Lissan från första början. Caspar, det näst yngsta barnbarnet, har däremot inget smeknamn än. Ska bli kul att höra vad kompisarna kommer att kalla honom när han börjar skolan…

Casimir och Caspar i full koncentration med var sin padda.

Lissan på Junibacken.

757 Galleri Fredag - Magi

Erica i Piteå tycker att vi ska visa bilder som är magiska på kvinnodagen. Eftersom jag har varit i Mälarhöjden hela förra veckan har jag inte kunnat skriva inlägget förrän nu. De här bilderna tog jag när Mirren och jag var på väg till en konsert på Riddarhuset i torsdags. Det var elever på Lilla Akademien som sjöng och spelade. Ett inlägg om denna fantastiska konsert kommer senare.

Men promenaden dit i solnedgången från Kulturhuset, där vi hade ätit middag var för mig helt magisk. Stockholm måste vara världens vackraste huvudstad, i synnerhet när solen håller på att gå ner en kall vinterdag. Övriga fredagsgallerister finns i högra spalten på bloggen.

Från Drottninggatan ner mot Tegelbacken (Bilderna går att klicka större.)

Vy från Riksbron med Riddarholmskyrkan i bakgrunden.

Från Riksbron - Stadshuset i bakgrunden och Rosenbad till höger.

Fortfarande från Riksbron fast åt andra hållet. Operan i bakgrunden.

756 En oskriven historia

Självporträtt av sömmerskan och konstnärinnan Elin Petterson, en av våra finaste naivistiska målare. Eftersom hon sällan använde röd färg i sitt måleri var munnen målad med läppstift...(Bilderna går att klicka större.)

Kvinnor har i alla tider fått stå tillbaka för männen. Kvinnliga konstnärer utgör inget undantag och det är få kvinnor som själva har skaffat sig en plats i konsthistorien. På Norrköpings konstmuseum visas nu en utställning  om kvinnliga konstnärer med anknytning till Östergötland. Utställningen har rubriken En oskriven historia och visas till och med den 12 maj.

Som guide hade vi den alltid lika trevliga och kunniga Kerstin Holmer, som lotsade oss igenom galleriet och berättade om konstnärinnorna – för det var just sådana som ställde ut. ”Konstnärinna” hette det ju så sent som till någon gång på 70-talet, tror jag. Och det är egentligen lättare att säga ”konstnärinna” i stället för ”kvinnlig konstnär” hela tiden. Alla var verksamma under 1900-talet och ingen lever längre.

Flera av konstnärinnorna kombinerade sitt måleri med att vara teckningslärare, som det hette på den tiden. Några var rikt gifta så de kunde ägna sig åt konsten utan att tänka på att försörja sig, några var hustrur till erkända konstnärer och några försörjde sig som porträttmålare.

Så gjorde Asta Holmberg, som jag till min stora förvåning kände igen som den tant i vit målarrock som kom hem till oss och målade porträtt av mig och mina bröder 1945. Jag var nio år då, bröderna var sju respektive ett och ett halvt och de tre tavlorna har alltid hängt ovanför varandra i mitt föräldrahem. Jag minns att jag tyckte det var sagolikt tråkigt att sitta modell.

 

Asta Holmberg, precis så som jag minns henne.

Asta Holmberg hade studerat på Konstakademin i Stockholm under sex år på tjugotalet och hon hade även studerat på Maison Watteau i Paris mellan 1927-28. Undrar om mina föräldrar hade en aning om det? De visste nog bara att hon gick runt och målade av barn i familjerna. Flera fina tavlor av henne finns med på utställningen. Här är ett exempel.

Asta Holmberg - Utsikt över Gamla stan från Söder

Inga Chambert, hustru till Erik Chambert, möbelarkitekten på modet i Norrköping när jag växte upp, hade också med tavlor som jag tyckte mycket om. Erik Chambert var redan ett känt namn för mig eftersom vi hade en soffgrupp i mitt föräldrahem som han hade designat.  Att hans hustru också var konstnär kom däremot som en fullständig överraskning trots att föräldrarna var mycket konstintresserade. Inga Chambert hade en gedigen utbildning bakom sig både som målare och keramiker men arbetade också som teckningslärare. Mer om Inga Chambert kan man läsa här.

 

Inga Chambert - Motiv från sommarstället

Inga Chambert - dockan Rut

Den här tavlan av Svea Milton, som var född i Valdermarsvik 1917 och bodde där på somrarna, tycker jag särskilt mycket om. Hon var elev till Bror Hjort och hade bl.a. gått på Otte Skölds och Isaac Grünewalds målarskola. Hon utbildade sig också till gymnastikdirektör.

Elin Petterson var sömmerska men målade också när hon fick tid över. Hon var självlärd och presenterade sig alltid som autoditakt. Hon är en underbar naivistisk konstnär. Några av hennes målningar tillhör museets samlingar och finns alltid att se där. Hennes självporträtt syns först i inlägget.

 

 

Denna tavla målade hon till minne av sin mor och far på deras bröllopsdag. Klickar man bilden större kan man läsa vem som är vem på tavlan.

 

Elin Petterson - På isen

Andra intressanta konstnärer är Monica Frisendahl , Idun Lovén och Märta Ehrenkrona-Jägerskiöld. Utställningen upptog också fantastiska textila verk som vävar och broderier.  Det fanns även intressant keramik och några skulpturer.  Exempel på detta får inte plats i det här inlägget. Jag kanske återkommer med bilder på detta när andan faller på.

Idun Lovén

 

Ännu ett exempel på Idun Lovéns kraftfulla måleri.

 

 

Monica Frisendahl tyckte det var definitivt roligare att måla än att diska...

Ännu en tavla av Monica Frisendahl.

I programbladet läser jag att ”historien har visat att kvinnliga konstnärer i flera fall utsatts för orättvis hård manlig konstkritik. Så hård att de drabbade allvarligt påverkades och ibland valde att fortsättningsvis inte ställa ut sina verk offentligt. Flera av dem fick ändå ett positivt bemötande.”  Därför är det extra roligt att Norrköpings konstmuseum lyfter fram dessa duktiga kvinnliga konstnärer som hittills varit i det närmaste okända.

Jag avslutar min bildkavalkad med två tavlor av Märta Ehrenkrona-Jägerskiöld. Av namnet att döma hörde hon kanske till den kategorin konstnärer som inte behövde tänka på försörja sig... Ubildad bl.a. på Konstakademin i Stockholm.

Märta Ehrenkrona-Jägerskiöld - Självporträtt

Denna underbara tavla heter rätt och slätt Feber - kanske ett porträtt av sonen