1017 Ellen Key i vardagslag - fortsättning

I mina gamla Bonniers Veckotidningar finns mycket annat att läsa än mode- kändis- eller sportreportage. Det skrivs mycket om teater och resor. Berättelser eller krönikor av kända, numera, klassiska, författare förekommer ofta. Det kan nämnas att Sten Selander är en av huvudredaktörerna för tidningen. Tyvärr är dessa artiklar för det mesta väldigt långa med liten och svårläst stil, omöjlig att lägga ut på bloggen. Den här intervjun med Ellen Key kunde jag bara inte låta bli att dela med mig av till mina bloggvänner. Därför har jag skrivit av den så att den blir läsbar. Det här är fortsättningen på mitt tidigare inlägg om Ellen Key.

 

Malin, Ellen Keys "tjänande syster, vän och fosterdotter" enligt artikeln i BVT nr 43 i oktober 1924. (Någon bloggläsare som kan upplysa mig om denna relation?) 

" I trädgården är den branta terrängen väl utnyttjad till roskvarter, fruktträdgård och klipp-partier. De gamla fruktträden äro kvar efter en man som en gång bodde här i närheten och av hela trakten kallades Guffar; han var aldrig gift, men stod fadder åt alla traktens barn. I en grupp stå dahlior, jättestora, vita och varmt brandröda - de sist nämnda har en stor tysk trädgårdsodlare lancerat och givit namnet "Ellen Key".

Vi gå omkring i rummen och se på minnen, på tavlor av Eugen, Richard Bergh, Carl Larsson, Hanna Pauli. De gamla vackra möblerna äro så gott som alla släktreliker. Den vackert svängda mahognysoffan är "morfars", den höga karmstolen "fars" och det graciösa toalettbordet har varit "famors".

Ellen Key berättar om dess ting, om de människor som ägt dem och de minnen de väcka, så att de också för oss blir individuella väsen, delaktiga i ägarinnans liv. "Jag kan ligga vaken om natten", säger hon, "och minnet av de bortgångna lever så starkt för mig, att jag frågar mig själv: är det jag som är död, är det ni som leva?"

Men nu är teet dukat på bordet vid vardagsrumsfönstret. Vi slå oss ned. Malin är med oss, och vi tala om böcker. Ellen Key har lärt Malin engelska, och just nu hålla de på med att om kvällarna läsa högt Thomas Hardys "Jude the Obscure". Om inte Hardy får nobelpriset, är det då inte Ellen Keys fel; hennes röst har han avgjort. 

Men tro nu inte, att man med Ellen Key bara talar om allvarliga och högstämda ämnen. Jag tror inte, att man av hennes böcker kan gissa sig till vilken humorist hon är. Få kunna som hon njuta av en kvick replik eller uppskatta komiken i en situation. Och framför allt har hon som värdinna den högsta charmen, den att ge gästerna illusion av att de också ha charm och på så lätt locka dem att vara sig själva och ge sitt bästa.

Avskedstimmen kommer alltför tidigt. Som minne tar jag med mig två dahlior, en röd och en vit, som Eller Key brutit och givit mig. Men det jag längst skall minnas - utom värdinnans egen personlighet - är kanske ändå orden, som står över den öppna spisen: "Tänd och brinn". "Kunna de inte sägas vara formeln för Ellen Keys hela väsen?"

1016 Ellen Key i vardagslag

I Bonniers Veckotidning nr 43 25 oktober 1924 finns intervjun med Ellen Key. Torsten Schonberg gjorde omslaget till detta nummer.

"Ellen Key i vardagslag - Ett besök hos den  i höst 75-åriga författarinnan" är en intervju som finns att läsa i Bonniers Veckotidning nr 43 den 25 oktober 1924. Det är Ida B. Goodwin som hälsade på hos Ellen Key på Strand och hennes man dr. Henry B. Goodwin som tog "kamerabilderna" till reportaget. Det är alltså nästan exakt 90 år sedan intervjun gjordes.

I år har det skrivits och talats mycket om Ellen Key i år - konstutställningen Hem Längtan på Norrköpings Konstmuseum är inspirerat av hennes bok Skönhet för alla, som utkom 1904. Här kan man läsa om den utställningen.

Jag tyckte att reportaget från Strand med Ellen Key är så intressant att jag gärna vill dela med mig av det till mina bloggvänner. För att göra den mer lättläst har jag själv skrivit av intervjun i sin helhet. Bilderna har jag skannat - de har väldigt dålig upplösning men kan ändå vara intressanta att titta på. Här kommer den alltså:

En vördnasfull gammal dam, Ellen Key med långkjol och sjal i sitt hem. Jag undrar vad hon hade tyckt om dagens jeansklädda 75-åringar?

"Det är en gyllene senhöstdag, som vi befinna oss på väg till Ellen Key. Omberg stupar brant ner mot Vättern och tar skogen med sig ända ned mot vattnet - en skog av gran, blandat med bokars mjuka grönska och ekar i ålderdomligt majestät; och i ekbackarna skymta kor och hästar från Alvastra Kungsgård, skinande av rykt och välmåga. Längst bort i backen mellan träden glimmar det vitt - det är Ellen Keys hem, Strand.

Klockan är ännu inte halv nio. Vi ha fått lov att komma på besök hur tidigt som helst; ty Ellen Key låter inte morgontimmarna förfaras. Och hela sommaren tar hon sitt bad i den alltid kalla Vättern, liksom hon vintertid, då snön är så djup att skottning blivit omöjlig, inte är rädd för att med ränseln på ryggen och mjölkflaskan i handen ta sig uppför de branta backarna till grannarna.

Malin öppnar för oss. Malin är Ellen Keys tjänande syster, vän och fosterdotter. Nu ber hon oss vara så goda att stiga in och göra oss hemmastadda; Ellen Key kommer strax, hon skall bara lägga de sista orden till en artikel.

Ljus och rymd är första intrycket av hennes hem. Vita väggar, höga fönster med utsikt över vattnet, en vid valvöppning mellan rummen i stället för dörr. Sparsamma möbler, men en rikedom på blommor och böcker.

Så höra vi snabba steg i trappan, och Ellen Key kommer mot oss med öppen famn. Det är som om vi träffats i går och inte för åtta år sedan. Om jag på något sätt känt mig högtidlig inför detta besök hon en världsberömd personlighet, vördnadsvärd både i sig själv och genom sin ålder, och som jag dessutom i min ringhet skulle skriva några ord om, så blåstes den genast bort av hennes smittande omedelbarhet.

Först av allt måste vi beskåda Gull, newfounlandstiken, vilken kommit i huset som liten valp, skänkt av Rösiö då företrädaren, den trofaste och trygge Wild, samlades till sina fäder. Gull har ett mer kvinnligt och kokett väsen; när hon kallas fram, skäller hon visserligen först några konventionella fraser för att söka sätta sig i respekt, men när hon ser att detta inte lyckas börjar hon leka, kokettera och ställa sig in på ett högst förtjusande sätt. Och sedan följer hon Ellen Key vart vi gå, ut i trädgården och upp till den soliga loggian."

Fortsättning följer i morgon.

1015 Fototriss - DJUP

Här är veckans bidrag till Fototriss. Det ska handla om DJUP. Som jag fattar det kan det även handla om djup i själva bilden. Fotot behöver alltså inte nödvändigtvis vara taget uppifrån en alptopp. Hur övriga trissare har tolkat temat kan man hitta här.

Fotot på Sveriges kortaste ortsnamn togs för några veckor sedan när Kent - maken - och jag åkte på vår årliga höstsafari. Denna gång på Vikbolandet. (Bilderna går att klicka större.)

Sommarfoto från Öland. Inte så farligt djupt till Caspars nyfunna grotta, men dock. Caspar är det mellersta av mina tre yngsta barnbarn och älskar rosa.

Drottninggatan i Stockholm för några dagar sen. 

Denna vecka är det tävling på Fototriss vars upphovskvinna samarbetar med Coolstuff - ett företag som säljer praktiska och andra saker på nätet. Det är detta företag som delar ut vinsterna. Här är länken till den grönsaksskärare jag föll för.

1014 Lördagstema - Lampor och lyktor

Idén till lördagstemat LAMPOR/LYKTOR fick jag efter ett mycket intressant teveprogram med titeln Alltid ljust som gick för ett tag sen. Tyvärr finns inte programmet kvar längre på SVT Play.  Det handlade inte som man skulle kunna tro om fysik utan om konst. Hur konstnärerna genom tiderna utnyttjat ljuskällor i sina målningar. Många exempel från Rembrand till Zorn och Carl Larsson, där fotogenlamporna ofta brann. Mer om lyktor och/eller lampor kan man läsa om hos övriga lördagsbloggare som finns listade till höger på bloggen

Det här inlägget är uppdelat i två avdelningar - lyktavdelningen och lampavdelningen. Jag börjar med lyktorna. Alltsedan jag var barn har jag alltid älskat gamla gatlyktor. Kanske för att jag upplevde en viss trygghet när de var tända.

Utsikt över industrilandskapet i Norrköping med de vackra gamla gatlyktorna på Bergsbron. (Bilderna går att klicka större.)

Jag var inte mer än sju år när jag började ta pianolektioner för en dam som bodde på andra sidan Bergsbron i Norrköping. Vägen dit från hemmet var ungefär en kilometer och gick genom mörka fabrikskvarter. När jag äntligen kom fram till bron brann de gamla gatlyktorna och lyste upp gatan och då var det inte långt kvar till min pianofröken. Det var aldrig någon som följde mig eller hämtade mig, även om det var vinter och mörkt.

Här gick jag ofta ut på "balkongen" och tittade ner i Strömmen med skräckblandad förtjusning. Utsikt från bron över Stadsmuseet. 

Även lilla Söderköping kan ståta med gamla gatlyktor. Här på Rådhustorget. Den här dagen var alla lyktor av någon anledning tända mitt på dagen. 

Här har Gunnel, en av mina körmedlemmar, fastnat på bilden. Det är hon som står vid brevlådan. Eftersom hon var helt inbegripen i ett samtal med en hundägare som jag inte kände, störde jag henne inte. 

Så kommer jag då till lampavdelningen. Ingen som varit hemma hos oss har undgått att märka att jag är väldigt förtjust i  tiffanylampor. Sådana finns både i köksavdelningen, vardagsrummet och sängkammaren. 

Kökslampan.

Kökslampan lite närmare.

Plafonden i sovrummet. 

Den gamla kristallkronan köpte mina föräldrar 1936 och den har hängt med sen dess. Skärmarna sitter lite på sniskan eftersom lampan har flyttat många gånger.

Det senaste lamptillskottet är den här lilla fröken där en lampa lyser upp parasollet. Ärvt från en farbror till Kent tillsammans med flera andra porslinsdockor som jag har visat tidigare bland annat här och här. 

Uppdatering 1:

Är det någon som vill ta över taktpinnen till lördagstemat så hojta till. Än så länge har ingen anmält sig.

Uppdatering 2:
Det blir Spanaren som tar över lördagstemat i november. PettasKarin i december.

1013 Första konserten med Casimir på Lilla Akademien

Har varit på kort besök i Mälarhöjden. Främsta anledningen till detta var att det äldsta av mina tre yngsta barnbarn, Casimir sju år, skulle spela på sin första gitarrkonsert på Lilla
Akademien, på avdelningskonserten för gitarr. Konserten var på tisdagskvällen och på onsdagen åkte jag in till city för att handla och gå och äta lunch med Mirren, yngsta dottern.

Farligt halloweenspöke övervakar de gående på Drottninggatan där jag gick på väg till Bonnierhuset nära där Mirrens jobb.  (Bilderna går att klicka större.)

Mycket folk som vanligt och lite halloweenskyltning här och var i affärerna. Annars var det sig likt. Regnet hängde i luften men det blev inget av det som tur var. Mirren och jag åt en god lunch på Bonnierrestaurangen inte långt ifrån hennes jobb. Efter lunchen gick vi till den lilla affären nära Odenplan som fortfarande hade rea på cashmeretröjor. Det blev ett par stycken till.

Konstigt med så mycket vackra blommor (?) i slutet av oktober. På Norra Bantorget.

Men åter till tisdagskvällen och avdelningskonserten för gitarrmusik på Lilla Akademien. Alltså en särskild konsert där bara skolans gitarrister fick visa upp vad de kunde, från de yngsta i årskurs ett till elever i gymnasiets avgångsklass. Sammanlagt sjutton elever - gitarr tillhör en av de minsta instrumentalgrupperna på LA. (Nu vet jag ju förstås inte om det fanns fler elever som inte ställde upp och spelade på konserten.Var på en konsert på Riddarhuset förra året där det var åtskilligt fler i gitarrgruppen.)

I alla händelser var det bara Casimir och en klasskamrat till, Viggo, som valt detta instrument i årskurs ett och ingen alls i årskurs två. En enda elev, Jonathan, spelade gitarr i årskurs tre och var fenomenalt duktig. Det var bara klassisk gitarr som gällde naturligtvis - här lyste förstärkare och sladdar med sin frånvaro. Akustiken i konsertsalen var mycket god så det behövdes heller inte.

Alla eleverna hade inte bara lärt sig spela gitarr alldeles utmärkt, de tackade även mycket artigt för de stormande applåderna och bugade djupt. Det var också viktigt att man höll gitarren vid sidan när man tackade! Casimirs gitarrfröken var mycket nöjd med Casimirs framförande av Samba Copacabana. Jag är framför allt imponerad över att han höll takten så fint med alla synkoper.

Casimir framför här Copacabana av I. Sallman/H. Silén tillsammans med sin älskade gitarrlärare Jenny, som ackompanjerar honom.

Både Mirren och Mirrmaken, farföräldrarna, mormor och lillebror Caspar var på plats för att heja. Caspar uppförde sig perfekt och satt tyst som en mus i mammas knä under hela den ganska långa konserten. Förhoppningsvis är det inte den sista konserten som jag får det stora nöjet att vara med på.

Casimir kopplar av efter framträdandet. Bakom Mirren med lillebror Caspar i blå skjorta. Farmor Ingrid till vänster om Mirren.

Casimir hade fått löfte om en halloweendräkt som present efter konserten, vilket naturligtvis innebar att även syskonen också fick sådana. Från vänster Caspar 5, Lissan (döpt till Clarissa) 3 och Casimir 7 år.

1012 Fototriss - Trappor

Veckans fototriss ska handla om trappor. Förr la jag aldrig märke så mycket till trappor som jag gör nu för tiden. När jag bodde i London på 50-talet och åkte tunnelbana varje dag hade jag inget minne av att jag någonsin gick i några trappor. Knappt 50 år senare var det nästan alla trappor upp och ner till tunnelbanan jag hade starkast minne av. Här kan man gå in och läsa om andra fototrissade trappor.

Några trappor som för evigt är inristade i mitt minne har jag plockat fram ur mina gömmor. Först ut är trappan upp till La gare St Charles i Marseille där vi bodde på Ibis Hotel ett stenkast från stationen varje gång vi skulle åka till Frankrike. För några år sen gick Ryan Air från Skavsta till Marseille och sen kunde man ta buss till Nice. Nu finns inte den förbindelsen längre tyvärr.

När jag såg ungdomarna kuta upp och ner för den här trappan i 30 graders värme kände jag mig verkligen gammal. Jag behövde stanna och pusta ut för varje avsats.

Från Nice gjorde vi utflykter till min favoritstad på Rivieran - Menton. Där bodde jag med mina föräldrar och bror några somrar i början på 50-talet. Sommaren 1952 hyrde vi en lägenhet på 11 Rue Longue i gamla stan. Det är utanför ingången till denna lägenhet jag står på trappan. På den tiden var det liv och rörelse på gatan en specieriaffär som sålde vin fanns strax intill och på trottoaren satt tanterna och stickade och gubbarna och spelade kort. Barnen lekte på gatan där det knappt förekom någon trafik alls. När vi kom dit för några år sen var det helt dött. Alla lägenheter var uppköpta av sommargäster och inga affärer fanns längre. Mer om vårt besök i Menton kan man läsa här.

Här står jag på trappan till vår gamla lägenhet. Trappan upp dit hade ungefär samma lutning som en stege som man ställer mot en vägg. När man väl kom upp i lägenheten hade man på andra sidan utsikt över hela bukten ända bort till Italien.

Den sista trappbilden ännu äldre, nämligen från 1998. Det var första gången vi besökte Kina där vi bodde en sommar, Kent, Mirren, Mirrmaken och jag. Till kinesiska muren tog vi tåget en dag tillsammans med några tusen kineser. Här har jag berättat om den utflykten. Det var mitt i sommaren och mycket varmt. Vad jag inte visste var att trapporna på muren var gigantiska med jättelika trappsteg men det kunde man ju ha räknat ut med alla höjdskillnaderna. Som väl var hade jag lågklackade skor - idag hade det varit gympadojor, vilket hade gjort klättringen avsevärt lättare. 

Om någon funderar på att åka till kinesiska muren rekommenderar jag gympadojor eller promenadkängor. Kan inte ha varit lätt för de små kinesiskorna som trippade upp och nerför trapporna iklädda högklackade skor...

1011 Lördagstema - JUST NU

Lördagstemat som jag själv hittat på är JUST NU. Är man nyfiken på vad övriga lördagstemabloggare har för sig just nu är det bara att gå till länklistan till höger i min blogg. Det är spännande kan jag lova!

Mitt eget inlägg är dock inte särskilt spännande. Just nu har jag redigerat mina bilder som jag tog från vår promenad ner till björken, Kent och jag, alldeles nyss. Här kommer de:

Här har vi kommit en liten bit bort från villaområdet där vi bor. Mitt favoritträd kan man skönja till vänster om de tre gående/flanörerna/gångtrafikanterna. (Jag hittar inget bra ord för någon som promenerar. Hjälp mig!) Bilderna går att klicka större.

Favoritträdet - en lönn - har nu tappat alla sina blad.

Kent vid björken till höger som för det mesta utgör vändpunkten för promenaden. Anledningen till att jag inte brukar gå längre är att det är en ordentlig backe nedanför. Det syns INTE på bilden. 

Så är det dags för afternoon tea. Till det ska jag njuta sista biten av den enastående goda äppelkakan som jag fick låna receptet av från Kerstin på Öland. Till det vaniljsås - snabblagad förstås. 

Äppelkaka som smakar som den jag fick när jag var liten och som jag inte ätit sen dess förrän nu.

Sen kan jag rekommendera en thriller jag läser just nu. Ett perfekt offer (hur nu originaltiteln Hurting Distance kan bli detta i översättning) av Sophie Hannah. Jag blev intresserad av henne när jag hörde och såg henne i Babel för ett tag sen. Jag hade även beställt hem hennes Lilla Hjärtat men upptäckte att jag redan läst den när jag läste baksidestexten. Ett steg framåt i alla fall. Ibland har det hänt att jag fått läsa några kapitel för att inse att boken redan är läst...

1010 Höstmode från BVT nr 42 1924

Tecknaren och illustratören Georg Klinghammer är upphovsman till omslaget till Bonniers Veckotidning nr 42 18 oktober 1924. (Bilderna går att klicka större.)

Det här numret av Bonniers Veckotidning utkom för nästan exakt 90 år sen. Det här inlägget kommer bara att handla om höstmodet detta år - för damerna naturligtvis. Modesidor för herrar vet jag aldrig jag har sett i något nummer. Annars erbjuder tidningen en hel del som borde intressera herrar också. Många resereportage och sportreferat med bilder till.

Rubriken till följande två tecknade bilder lyder: De klara färgernas och de rena linjernas mod. Jag, som troget följer Downton Abbey ler igenkännande när jag ser modellerna. 

Den emanciperade kvinnan rökte förstås cigaretter. Men det gör de inte i Downton Abbey, eller?

Skomodet har inte förändrats särskilt mycket. Sådana spetsiga skor var högsta mode när jag växte upp och är i viss mån modernt fortfarande.

Eleganta vinterkappor, gärna med pälskragar. Undrar vad dåtidens kvinna skulle ha tyckt om våra täckjackor och dito kappor?

Ganska robusta vinterklänningar. På den tiden var det väl inte så varmt inomhus som vi har det idag.

Jag undrar vad direktoarmodell kan vara för något. Kanske var det det hattmodell som visades i annonsen i mitt förra inlägg från BVT?

Kortklippt eller ej - fortfarande en omtvistat smaksak, åtminstone här hemma. Det långa hår som nästan alla unga flickor - och även äldre - ståtar med idag ansågs nog på den tiden vara mycket vulgärt. Jag har ännu inte sett någon bild på en sådan frisyr i någon av tidningarna. Visst kunde man ha långt hår, men då var det alltid sedesamt uppsatt. 

1009 Konstresa till Stockholm - Vera Nilsson

I lördags åkte Kent och jag på konstresa till Stockholm med Konstmuseets Vänner i Norrköping. Senaste konstresan jag gjorde gick till Öland i maj med Söderköpings konstförening. Den har jag berättat om här.

Pojke med blå mössa pryder entrén till Liljevalchs. Målningen är i mitt tycke inte riktigt representativ för Vera Nilssons konst eftersom hon nästan aldrig använder blått i sina målningar.  (Bilderna går att klicka större.)

Vi hämtade upp en av deltagarna i Nyköpingsbro där Vännerna bjöd på medhavt kaffe och smörgåsar. Det är Kent som står med kaffemugg i handen.

På programmet stod Barockt på Kulturhuset och Vera Nilsson på Liljevalchs. Vår guide, som vi skulle haft på Kulturhuset hade tyvärr försovit sig och anlände med andan i halsen fem minuter innan vi skulle avresa med bussen till Blå Porten på Djurgården, där vi skulle äta lunch. Så den utställningen gav inte så mycket. Många av konstverken hade jag ju sett tidigare på Nationalmuseum.

Den stora upplevelsen för mig denna dag var att få se utställningen med Vera Nilsson på Liljevalchs. För mig har hon bara varit ett namn - jag vet aldrig att hon ens nämndes i mina läroböcker om den moderna svenska konsten när jag läste konstvetenskap för ett tiotal år sen. Möjligt att jag har glömt - men kommer inte ihåg att jag sett någon bild på någon av hennes målningar tidigare.

Vera Nilssons mamma Ada tillsammans med barnbarnet Ginga.

Dottern Ginga var Veras  favoritmodell under hela sin uppväxt till de tidiga tonåren. (Åtminstone fanns inga porträtt av Ginga som vuxen på utställningen.) Guiden berättade att Catharina som hon hade döpts till, hade haft svårt att uttala sitt namn när hon var liten. Så det blev något som liknade Ginga i stället och det smeknamnet har hon haft sen dess.

Rött och grönt mot den gula himlen. Den lilla Ginga är målad med kärlek men inte avbildad som någon söt docka utan tvärtom ganska fult kan man tycka.

Här tar Ginga sina första steg. 

Här slår Ginga omkull en hyacint - där man bara kan ana lite blå färg -  och verkar nästan göra sig illa. Ofta är bakgrunden till målningarna utsikten genom ett fönster som här.

Ett av porträtten av Ginga som jag tyckte bäst om. Här är bakgrunden faktiskt mörkblå...

När vi hade gått igenom salarna visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka - Vera Nilsson målade inte som någon annan konstnär jag sett. Framför allt lyste den blå färgen med sin frånvaro. I hennes tidigare målningar använde hon bara blått två gånger efter vad jag kunde upptäcka bland tavlorna i konsthallen. Den ena var färgen på pojkens mössa och den andra var färgen på hyacinten. Båda målningarna har använts som affischer till utställningen. I de senare målningarna händer att den förekommer sparsamt då och då.

I porträttet av mamma Ada tycker jag mig se en viss påverkan från Matisse som hon också träffade när hon var i Paris.

Vännerna lyssnar andäktigt till guiden som har ganska brått med att försöka hinna med alla salar på 45 minuter. 

Vera Nilssons favoritfärger var komplementfärgerna rött och grönt  Mycket av ockra och umbra - jordnära färger - finns också med i tavlorna. Himlarna är aldrig klart blå utan mest gula, rosa eller fyllda av mörka åskmoln. I mitt inlägg har jag mest tagit med tavlor av Ginga eftersom det var de som tilldrog sig mitt största intresse. Men hon har också målat många tavlor från Bohuslän och från Öland, där hon tillbringade alla sina somrar. I Borgholm hade hennes föräldrar ett sommarhus.

Om man skulle placera Vera Nilsson i någon speciell konstriktning vore det nog bland expressionisterna, ansåg vår guide. Målningen är från Öland. Här tycker jag man dock anar lite påverkan av van Gogh.

Målning från Bohuslän.

Det var också intressant att se hur hon måste ha blivit påverkad av både van Gogh och kubisterna när hon var i Paris under några år i början på 1900-talet. Någon recensent från den tiden skrev att det var positivt att hon inte målade som kvinnor i allmänhet, som enligt honom bara målade stilleben. (Men det finns faktiskt en hel del manliga konstnärer som framgångsrikt har målat sådana också - van Gogh, Matisse och Cézanne till exempel. Min anmärkning.)

Det är den här målningen av den lille pojken med blå mössa, som man har förstorat upp på ytterväggen till entrén. Jag tycker den är enastående uttrycksfull.  Man får hoppas att det bara är för att han inte gillar att vara modell som han ser lite sorgsen ut.

Här kan man läsa mer om denna fantastiska konstnär. Utställningen kommer till Norrköping i vår men med färre än de cirka 150 målningar som visades på Liljevalchs. Men det blir nog ett besök till då i alla fall.

Den här killen står utanför restaurang Blå Porten, som ligger i anslutning till Liljevalchs konsthall. Skulpturen av Sean Henry heter bara "Standing man". Han är otroligt realistiskt gjord. Går man in på länken kan man få se fler skulpturer av honom.

1008 Inför Allhelgonahelgen

Idag bestämde vi oss för att åka till gravarna i Norrköping och plantera ljung och sätta ut gravlyktorna. Det är visserligen inte allhelgonahelg förrän veckan efter denna, men det är skönt att ha det gjort innan det blir för kallt.

Jag vet att Lundby handelsträdgård, där vi brukar handla växter, alltid är öppet veckan före och veckan efter allhelgonahelgen. Annars stänger de någon vecka efter midsommar. Det finns ingenstans man kan köpa så fin ljung enligt min åsikt - åtminstone inte här i närheten.

Här håller man på att binda kransar och andra gravprydnader som ska vara färdiga nästa vecka. Säckarna till vänster är fulla med jättestora kottar. (Bilderna går att klicka större.)

Vi passade också på att köpa två "liggare" som vi lägger ut nästa vecka, en till min mormors och morfars grav och en till min farmors och farfars grav. De ligger begravda på Norra Kyrkogården i Norrköping där jag har bestämt att även jag ska begravas i familjegraven när den dagen kommer. Jag tyckte mycket om min farfar och han var väldigt förtjust i mig också.

Här är farmor och farfars grav. Farmor dog 1961 och farfar sörjde henne mycket. Han levde bara ett år efteråt.

Han lärde mig spela kort och lägga patiens. Min mamma, som inte gillade honom särskilt mycket, påstod att han alltid fuskade. Vi spelade också schack och fia och rävspelet. (Han var alltid lika glad när han vann.)

Farfar tog också ofta med mig på pakethållaren till sin cykel (inga barnstolar på den tiden) när han cyklade till sina många bekanta runtom i Svärtinge där han bodde med farmor. Hos hans vänner blev jag alltid bjuden på saft och kakor. Eftersom farfar varit skolkantor läste han ofta sagor och spelade och sjöng med mig. Farmor var helt döv så han tyckte det väl var lite omväxling när det var någon som hörde vad han sa.

Här är vi uppställda i trädgården till vårt sommarhus i Krokek. Det måste vara i maj 1945 eftersom äppelträden blommar och min bror inte hade fyllt ett år än. Jag står längst till vänster, sen morfar, min bror Göran, mamma med lillebror Gunnar, farmor, Valma ( min finska "syster" som jag berättat om här) och längst till höger min snälla farfar Karl Oskar.