1105 Avslutning på Lilla Akademiens lördagsverksamhet

Den främsta anledningen till att jag åkte upp till Stockholm för ett par veckor sedan var att jag ville vara med på lördagsverksamhetens avslutning på Lilla Akademien. Det är barn mellan fyra och fem år som sjunger och spelar för föräldrar, syskon och övriga anhöriga. Caspar - det mellersta av mina tre yngsta barnbarn - var med och i år fick barnen välja mellan att vara tiger, häst eller kanin. Här har jag skrivit om förra årets avslutning där Caspar var örn.

Caspar valde att vara kanin. Han har på sig en liten kaninväst som Mirren köpt för detta evenemang, men som hon övertog direkt efter föreställningen - som av en tillfällighet passade den exakt till henne... Jag har lånat bilden av Mirren. (Bilderna går att klicka större.)

Vi kom tidigt så Mirren hann måla på rött på Caspars nos och ge honom morrhår. Trångt i matsalen där förväntansfulla föräldrar trängdes med tigrar, hästar och kaniner.

Clarissa, eller Lissan som hon alltid kallas, lever sitt eget klätterliv. Här i hårband som matchar klänningen.

Så var det äntligen dags för syskonen, föräldrarna och övriga anhöriga att ta plats i danssalen. Alla barnen tågade in, som förr om åren, till ackompanjemang av skolans pianolärare. Uppvisningen började med att gitarrläraren ackompanjerade kören som sjöng Upp och ner från Emil i Lönneberga. Jag spelade in den så den går att lyssna på här nedan. 

Här är det de äldre barnen som har ställt upp sig för sång.

Caspar bredvid en fin silverhäst.

Tiden gick väldigt fort och snart var det dags för den avslutande sången. Caspar tog hela tillställningen med en klackspark - han är ju en stor kille numera och ska börja i Lilla Akademiens förskoleklass till hösten. Storebror Casimir går redan där i första klass så nu är det bara Lissan kvar. Båda pojkarna spelar instrument, Casimir gitarr och Caspar tvärflöjt. Men till hösten har han bestämt sig för att spela oboe i stället. 

Än så länge spelar inte Lissan, hon fyller inte fyra förrän i sommar, något instrument men till hösten har hon bestämt sig för att spela cello. Det finns små sådana. Det bestämde hon sig för när det var instrumentprovardag på skolan i förra veckan. Så förhoppningsvis kommer alla tre barnen att få gå tillsammans på denna musikskola så småningom. Det är stor konkurrens till platserna på skolan så man kan inte veta, bara hoppas.

Caspar och Casimir kopplar av med välförtjänt fika efter uppvisningen

 

Här sjunger femåringarna visan från Emil i Lönneberga. Kul att se hur barnen har lärt sig att tacka för applåderna! Den avslutande videon visar ett moment i femåringarnas dans. Caspar är den som viftar på rumpan precis som en riktig kanin...

1104 Pygméteatern

Pygméteatern är en teater som ligger ett stenkast från Odenplan. Den gör verkligen skäl för sitt namn. Det en en fantastisk liten teater som framför allt vänder sig till barn med dock- och skuggteater. Här kan man läsa mer om teatern.

Mirren utanför Pygméteatern på fredagskvällen den 17 april. (Bilderna går att klicka större.)

Efter att bloggvännen Margaretha och jag hade varit och sett utställningarna på Waldemarsudde, hade Mirren på  skaffat biljetter till teater Fabula på fredagskvällen där man gav en föreställning just på Pygméteatern. Teater Fabula startades av fyra tjejer, varav en - Siri -  är Mirrens vän från mammagruppen i Mälarhöjden. Mirren tyckte därför det skulle vara roligt att se denna föreställning med två monologer - Hundliv av Sara Kadefors och Jag är en gammelgädda i landsflykt av Martina Montelius.

Vi kom tidigt så vi hann med att fika innan det började.

Helen Stark spelade Eva i Hundliv - den första monologen. Den handlar omen kvinna som saknar självförtroende och förtrycks av sin man och vars enda vän är en hund som hon håller i famnen när hon inte kastar den i desperation till någon i publiken. Pjäsen är av och till mycket rolig trots sitt mestadels sorgliga innehåll. Till slut reser hon sig dock och lämnar sin man och även sin hund.

Helen Stark som den förtryckta hustrun med hunden i famnen.

Siri Beer Boman - Mirrens vän - spelade Gammelgäddan i landsflykt i den andra monologen. Den handlar om en bibliotekarie som är olyckligt kär i en av sina låntagare och hur hon kompenserar sin ensamhet med alla sina böcker som hon älskar. Även denna monolog är mycket humoristisk i allt det bittra och mörka.

 Siri Beer Boman spelade den ensamma och bittra bibliotekarien omgiven av sina böcker.

Skådespelarna och regissören avtackades med stående applåder och blommor.

Båda skådespelarna var lysande och tiden bara försvann. Hela föreställningen är enligt min mening mycket sevärd och gav upphov till många tankar och funderingar. Diskussionerna i pausen var livliga och stämningen mycket god. Jag tyckte det var en väldigt rolig och intressant upplevelse att få följa med till den lilla teatern. Mirren har varit där tidigare och sett dockteater med barnen.

Trångt och trevligt i pausen. Vin och öl och snacks kunde köpas av de hugade.

1103 Mogata Marken och kontraktskördag

I lördags var det återigen dags för årets största begivenhet i Mogata - Mogata Marken. Den har jag skrivit om många gånger tidigare. Här till exempel.

Än har inte lindarna slagit ut utmed väg 210. Mogata kyrka i bakgrunden. (Bilderna går att klicka större.)

En hel del marknadsbesökare har kommit redan vid tiotiden.

Penséer finns att inhandla exakt på samma ställe år efter år.

Den gröna flaskkissen bakom glasen hade jag lust att köpa. Men priset - 180 kr - avskräckte. Det hjälpte inte att försäljerskan prutade ner priset till 150 kr. Jag fösökte med 50 kr sent på eftermiddagen men hon var obeveklig...

Det här året var det marknad i kombination med kontraktskördagen. (Det kallas fortfarande för kontraktskördag trots att de kyrkliga kontrakten togs bort för många år sedan.)  Det är ett tillfälle för körerna i församlingarna i Söderköpings närområde att komma tillsammans och sjunga. I Mogata kyrka samlades alltså körer från Söderköpings, Valdemarsviks, Östra och Västra Vikbolandets församlingar. Allt som allt kunde man räkna till över hundra körsångare.

Över hundra körsångare på plats i kyrkan. Även sex bänkrader måste tas i anspråk. Kent tog bilden eftersom jag var med och sjöng.

Det var ganska smart att kombinera kontraktskördagen med marknaden då det var mycket folk i rörelse. Det var också fullt i kyrkan när konserten började klockan ett. Programmet var omväxlande med bland annat både Händels Halleluja och Gabriellas sång. Rubriken på evenemanget var Sing Along - vilket innebar att församlingen också inbjöds att delta i sångerna. Men eftersom noter saknades till alla sånger utom de två, som fanns i programbladet, blev det inte så mycket av med detta. *

Den stora kontraktskören sjunger Rathbones Var glada i Gud alltid eller Rejoice in the Lord always som den heter på originalspråket. Videosnutten är tagen under repetitionen på förmiddagen.

Utanför kyrkan var det som vanligt liv och rörelse. Det lilla skamfilade tivolit kommer tillbaka år efter år liksom en del knallar, som man känner igen. Knallen med träskor var också på plats detta år som jag hoppats på, eftersom jag saknade ett par träskor. Så dagens fynd var ett par sådana från Vollsjö till ett överkomligt pris.

* Uppdatering:
Det fanns noter att få för dem som ville vara med och sjunga - det var bara jag som missade det.

1102 Bloggträff och Prins Eugen

Skulle egentligen skriva lördagstemat med rubriken NÄSTA VECKA som Gnuttan har bestämt, men jag får stå över även den här gången eftersom jag gärna vill avlägga rapport från mina fyra omväxlande dagar FÖRRA veckan i Mälarhöjden. Det blir fler sådana rapporter NÄSTA VECKA... Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i min blogg. Tack Gnuttan för trevliga teman i april!

Jag ankom (ett ord som jag enbart hör användas på tågstationer och i tunnelbanan) med Swebus till Cityterminalen vid niotiden på kvällen förra torsdagen och blev hämtad av Mirrmaken och hemkörd till Mälarhöjden. Där var allt lugnt och fridfullt - barnen sov utom sjuåringen Casimir som var uppe och väntade på att mormor skulle (an)komma.

På fredagen hade jag stämt träff med bloggvännen Margaretha för att få sällskap till Waldermarsudde, där det var en utställning med prins Eugens tavlor. Tidigare förknippade jag honom mest med tavlor med ljusstrålar som bröt igenom molnen på himlen.* Det visade sig dock att han hade stor bredd på sitt måleri och jag blev glatt överraskad över att se så många vackra målningar av honom.

I konstmuseet hade man också en utställning med Emil Noldes fantastiska tavlor. Där fick man tyvärr inte fotografera, men här kan man se ytterligare exempel på hans måleri och läsa om denna konstnär.

Prins Eugen himself målad av Anders Zorn. Prinsen var ju mycket förtjust i blommor, vilket syns på målningen. Däremot såg jag inga blomstertavlor målade av honom själv. (Bilderna går att klicka större.)

Bloggvännen Margaretha i ett av sällskapsrummen på Waldermarsudde.

Där fanns också tavlor av andra berömda svenska målare som Grünewald, Liljefors, Josephson och Zorn. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om ett besök på Waldemarsudde. som Mirren och jag gjorde i maj 2012.

Vi kom redan när muséet öppnade klockan elva och började med att fika i restaurangen. Det finns alltid mycket att prata om när man träffar bloggvänner. Efter någon timme gav vi oss i alla fall iväg på rundvandring för att se prins Eugens målningar i slottet. Först såg vi oss omkring som hastigast i sällskapsvåningen.

Prins Eugen var tydligen mycket släktkär vilket man kan se av de många fotografierna på hans  skrivbord.

Här har man dukat upp till middag i matsalen. Gästerna var prins Eugens konstnärsvänner. Inbjudna var bland annat Anders Zorn, Carl Larsson och Eugen Jansson. Överallt finns det färska blommor i vaserna.

En av prins Eugens berömda tavlor - det gamla slottet.

Den här tavlan - Molnet -  är jag speciellt förtjust i. Den förekommer också i affischen till utställningen.

Prins Eugen var ofta i Italien och målade.

Efter att vi strosat runt och sett utställningen med prins Eugens tavlor förflyttade vi oss ner till museet där vi tittade på Emil Noldes alla färgsprakande och ibland bisarra målningar. Nolde räknas ju som en av de allra främsta expressionisterna och kontrasten mellan hans konst och prinsens var total! Ändå var han och prins Eugen jämnåriga. Nolde född 1867 och prins Eugen 1865. 

Här kan man läsa mer om Emil Nolde. Han hörde till de konstnärer som var med på en utställning i München 1937 anordnad av Hitler, Entartete Kunst - degenererad konst - som ett avskräckande exempel på hur man kunde måla.

På kvällen hade Mirren skaffat biljetter till Pygméteatern vid Odenplan. Om denna kväll ska jag berätta i ett kommande inlägg.

* Uppdatering:
Hittade en bild från den stora altartavlan i Kiruna kyrka målad av prins Eugen. Den finns att hitta på kyrkobeskrivningen av Kiruna kyrka. Det var denna tavla som gjorde att jag från början mest förknippade honom med ljuset som strömmar ner på jorden genom molnen.

1101 En glad överraskning

En glad överraskning väntade på mig när jag kom hem från Mälarhöjden i måndags. Anne-Marie Karlsson, tidigare journalist på NT:s Söderköpingssida, numera frilansjournalist, hade skrivit en trevlig artikel på Söderköpingssidan i Norrköpings tidningar om Sankt Ragnhildskörens besök på äldreboendet Stenbrinken i Sankt Anna. Det är ganska trångt där så det räckte med att ungefär hälften av kören kom dit.

Det var Lena i Röda Korskretsen i Sankt Anna som hade tagit kontakt med mig och frågat om vi inte kunde ställa upp samtidigt som de skulle fixa kaffe för de boende på Stenbrinken en torsdag i april. Och visst ville vi det. Roligt att Anne-Marie kom och förevigade detta tillfälle.

 Det var även Anne-Marie som tog bilden. (Artikeln går att klicka något större.)

1100 En omväxlande tisdag

Gårdagen var i sanning omväxlande för oss båda, Kent och mig. Först skjutsade Kent in mig till Söderköping och kören vid nio-tiden på morgonen. Vi ska sjunga på Stenbrinken, ett äldreboende i Sankt Anna i morgon och det blev repetition av programmet.

Fikapaus med Sankt Ragnhildskören. Körmedlemmen Enrica Hanell tog bilden. (Bilderna går att klicka större.

Hem igen för att äta lunch. Efter lunchen skjutsade Kent in mig till Norrköping och tandläkaren. Jag har lite besvär med dubbelseende så han vill helst inte att jag ska köra bil om han är hemma och kan köra mig. Själv skulle han iväg till ett möte med barn-och utbildningsnämnden i Söderköping så fort vi var hemma i Mogata igen.

Klockan sex var jag bjuden på födelsedagskalas i Åby - Kent kom hem från sitt möte lagom för att skjutsa mig  till Åby, som ligger ungefär fem mil härifrån. Sonen Kalle fyllde 51 år - inget att fira tyckte han själv. Däremot var det ett stort partaj med show och rockband när han fyllde 50. Det kan man läsa om här om man har lust. Kent själv kunde inte vara med eftersom han hade ännu ett möte på kvällen - nu med planering av gudstjänster i våra kyrkor. Han fick därför vända direkt och åka till Börrum en mil från Mogata, där detta möte ägde rum.

Han kom och hämtade mig igen i Åby vid tiotiden på kvällen och hann också att krama om och gratta Kalle. Allt som allt hade han kört 30 mil den dagen räknade han ut! Det gör på sig, som man säger i Skåne.

Kalles sambo, Ann-sofie hade ordnat ett fint kalas med smörgåstårta och marängsviss till efterrätt. Även Ann-sofies föräldrar, syster och svåger och deras son deltog i födelsedagsfirande. Ann-sofies son Oscar var förstås med och hunden Nelly, inte att förglömma. Den andra sonen, Oliver, hade en träningsmatch som han inte kunde missa, så han fick äta smörgåstårta när han kom hem.

Kalle är en klar favorit hos hunden Nelly eftersom han leker och busar med henne och ofta sticker till henne en godbit till mattes förtvivlan.

Kalle blir glad över de stora kopparna som han får i present av Ann-sofies syster Tina och svågern Mats.

Spännande och vacker dukning.

Smarrig smörgåstårta.

Kalle och Ann-sofie

Nu blir det bloggpaus ett tag eftersom jag kommer att göra den Kungliga Hufvudstaden osäker i några dagar. Återkommer i nästa vecka med rapport därifrån.

1099 - Fototriss BLÅ

Ämnet för veckans fototriss är BLÅ. Övriga blåtrissare hittar man på hemsidan. Det finns ju mycket som är blått förutom blåsippor som jag skrev om i ett inlägg häromdagen. Här kommer några exempel på det.

En sida ur Bonniers Månadstidning april 1944. Tidningen är för det mesta i svartvitt, men då och då är färgen BLÅ på någon sida. Som här, som visar vårmodet 1944. Fortfarande är hattar ett måste och axlarna har blivit breda. (Bilderna går att klicka större.)

Den BLÅ IKEA-kassen kan användas till mycket. Här tjänstgör den som knäunderlägg vid plantering av penséer. Några uttjänta dynor inuti gör den till ett perfekt sådant. BLÅ pärlhyacinter kom också med på ett hörn.

Clarissas första konstverk har jag visat förr. Men då tänkte jag inte på att den var så BLÅ! Här kan man även beskåda originalet, hennes gosedjur Husmusen. 

BONUSBILD

Här kommer en bild på konstnären idag - musen målade hon i januari i år. Hon är faktiskt lite BLÅ (eller grön) i håret efter besöket hos frissan.

1098 Lördagstema - En klassiker

Gnuttan i Danmark håller i taktpinnen för lördagstemat i april. Rubriken denna vecka är EN KLASSIKER. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i bloggen liksom följande veckoteman.

En film som verkligen har blivit en klassiker är Casablanca. En film som man kan se om många gånger och ändå upptäcka något nytt varje gång.

Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i filmen Casablanca. Bilden har jag hittat här.

Inte minst har ledmotivet i filmen, As time goes by av Herman Hupfeld, blivit en odödlig klassiker. Om man vill lyssna till melodin i filmen kan man klicka här. Musikantas egen version av låten finns som videosnutt i slutet av inlägget.

Filmen kom 1942, mitt under brinnande krig. Den är starkt antinazistisk och kom vid rätt tidpunkt. Det här läser jag i en väldigt intressant artikel från Veteranen 2012 skriven av Kurt Mälarstedt. Filmen fyllde då 70 år. Författaren, Murray Burnett, som själv var jude, reste 1938 till Wien för att hjälpa släktingar att få med sig några av sina ägodelar innan de avreste till New York. Vid den tiden fick judarna lämna Österrike, men inte ta med sig några tillgångar.

!940 semestrade paret Burnett vid Rivieran och gick då vid ett tillfälle på "en nattklubb där en svart pianist spelade för en internationellt blandad publik av både judar och nazister på flykt". (Citat från Mälarstedts artikel.) Det inspirerade honom troligen till den teaterpjäs som ligger till grund för filmen.

När jag ser om filmen tänker jag på vilken fantastisk skådespelerska hon var, Ingrid Bergman. Förutom att hon var så otroligt vacker. Även Humphrey Bogart är fin i sin roll som barägaren - hans repliker är klassiska. Som "here's looking at you kid" och slutrepliken "Luis, I think this is the beginning of a beautiful friendship."

Här kommer Musikantas egen version av As time goes by. Inte fullt så romantisk som i filmen. Det är första gången jag spelar in något solo på piano överhuvudtaget - jag tror jag spelade om låten fem gånger innan vi blev något så när nöjda, Kent och jag. Det är därför jag ser så sammanbiten ut i slutet...

1097 Utflykt till blåsippsbacken

Varje år vid den här tiden brukar vi göra en cykelutflykt till blåsippsbacken vid Husbyvik ett par kilometer hemifrån. Backen sluttar ner mot stranden vid Slätbaken, en vik från Östersjön som börjar vid Trännö i Sankt Anna skärgård och slutar vid Mem. Där börjar eller slutar Göta Kanal - vilket man vill - beroende på åt vilket håll båten går, som man åker med.

Utsikten från backarna ner mot Husbyvik vid Slätbaken. (Bilderna går att klicka större.)

Gårdagen bjöd på strålande väder och cykelturen ner till stranden gick lätt eftersom det är långa nerförsbackar hela tiden. Värre var det på hemvägen, i synnerhet som jag hade upptäckt att benet, som jag skulle få över ramen på cykeln för att starta åkningen igen när jag klivit av för att pusta ut, inte var samarbetsvilligt. Det löste sig genom att jag fick lägga ner cykeln på backen och kliva över den och resa upp den igen. Som väl var, mötte vi ingen på vägen, som blev vittne till detta debacle. Man ska inte tro att man är så ung som man känner sig...

Kent däremot hade inga problem...

Blåsippsbacken vid Husbyvik. Det röda som syns mitt i bilden är en liten garnända - hur den nu har kommit dit?

Blåsippor, mina favoritblommor bland de vilda blommorna.

Mängder av blåsippor fanns som vanligt i backen och kamerorna användes flitigt. Jag tycker det här landskapet är som allra vackrast på våren innan alla träden har fått löv. Utsikten är så mycket vackrare utan all grönska.

Utsikt över Slätbaken vid Husbyvik.

Det här är en fin badplats på sommaren. 

Att dagen var fin syns med all tydlighet på den här bilden. Kent zoomade in flygplanet med sin kamera på hemvägen. 

1096 Fototriss - PÅSK

Fototriss har rubriken PÅSK den här veckan, vilket kanske inte är så konstigt när dagen för byte av ämne sammanföll med påskaftonen. Här kommer några påskbilder från mig.

Den här påsktuppen från Dalarna hittade jag på ett loppis för några år sedan. Det är det enda påskpyntet som finns i huset.

Mirrfamiljen i London. Därför har vi varit ensamma, Kent och jag, under hela påskhelgen och tagit det mycket lugnt. Bara varit i kyrkan ett par gånger. På skärtorsdagsmässa och påskdagsgudstjänst i Mogata kyrka där Kent var kyrkvärd.

Något pynt förutom påsktuppen eller någon särskild påskmat har vi inte heller haft. Kent är laktovegetarian så vi har ungefär ätit som vanligt, dvs. inget kött, ingen fisk, inga skaldjur. Eftersom Kent för det mesta lagar mat äter jag som han - även om jag inte är vegetarian - matlagning är bland det tråkigaste jag vet...

Nu idag på annandagen har jag i alla fall tagit mig samman och lagat en god spenatsoppa, gjord på bland annat smör och grädde. Spenat är ju bra mot många saker och innehåller järn. Och än är påsken inte slut så ett ägg fick slinka med i soppan.

Gräddig spenatsoppa med riven muskot.

Skärtorsdag för precis ett år sen. De yngsta barnbarnen i Mirrfamiljen, Casimir, Clarissa och Caspar har just letat rätt på sina påskägg.

1095 Lördagstema - Gul & blå plus Harry Booström

Gnuttan i Danmark håller i taktpinnen för lördagstemat i april. Övriga lördagsbloggare hittar man till höger i bloggen. Där finns också de andra lördagstemana för april.

Jag slår ihop lördagstemat med en guidad visning på Konstmuseet i Norrköping som ägde rum i onsdags. Museet ställer just nu ut en antal tavlor av konkretisten Harry Booström. Den konkreta konsten är befriad från alla föreställande och symboliska inslag, läser jag på Wikipedia. Riktningen kallas Konkretism eller Art Concret på franska. Här kan man läsa mer om denna konstriktning.

Några kända övriga svenska konstnärer som målade i den andan är Otto G. Carlsund och Olle Baertling vars tavlor finns att beskåda om man klickar på länkarna. (Otto G. Carlsund har ju en hel del målningar som föreställer saker i sinnevärlden, som tavlan Gitarr och dragharmonika som finns på museet, så han kanske blev mer konkret vartefter? Just den tavlan kan man se bland många andra om man klickar på länken vid hans namn ovan.)

Något mera gult än denna Komposition av Harry Booström kan jag inte tänka mig. Tavlan är spännande, tycker jag, eftersom figurerna utom den mittersta triangeln är lite på sniskan...(Bilderna går att klicka större.)

Den här Kompositionen av samme konstnär får representera gult & blått i lördagstemat. 

Tavlan av Olle Baertling platsar väl också under lördagstemats rubrik, även om det blå går åt det turkosa hållet.

Då har jag gjort min plikt med lördagstemat (:-)) och kan övergå till att skriva om den trevliga onsdagskvällen i veckan på Norrköpings konstmuseum. Harry Booström är ett namn som jag inte hört tidigare. Han fanns inte med i kurslitteraturen om den svenska moderna konsten på universitetet när jag läste konstvetenskap 2002, vilket jag tycker är synd, eftersom han i mitt tycke är en mycket intressant konstnär. 

Kerstin Holmer framför en tavla av Otto G. Carlsund. Tavlan till höger är också av denne konstnär. Kent tog bilden.

Kerstin är alltid lika intressant att lyssna till. Till höger ser man Olle Baertlings tavla som jag visat ovan. Kent tog bilden.

Utställningskommissarien, Kerstin Holmer, tog emot oss - en liten lagom grupp - och började med att först prata om konstnärerna som inspirerat Booström. Museet har en förnämlig samling av modern konst från 20-talet fram till våra dagar. Hon talade om att Otto G. Carlsund var en av dem som startade Art Concret tillsammans med en holländare. 

Efter att vi tillbringat nästan en timme i övre galleriet tillsammans med Kerstin, som alltid är lika kunnig och inspirerande, gick vi två trappor ner till galleriet där Booströms tavlor visades. Eftersom alla tavlorna hade samma namn - Komposition - bara med olika siffror, var det inte så mycket att berätta om dessa. Bara att titta på och njuta av. 

En av Kompositionerna. Man ser en osynlig linje från det högra hörnet som skapar en triangel.

En annan Komposition...

...en till

...och en till. Kent tog de två sista bilderna.