1789 Piansospel

Jag har spelat piano sen jag var sju år. Min pappa satt bredvid mig det första året och övade en timme med mig. Det blev också den tid som jag ägnade åt övning varje dag tills jag var femton år. Jag blev ganska duktig med tiden och åkte några år upp från Norrköping till Stockholm och tog privatlektioner för den legendariska professorn Gottfrid Boon.

Sen blev det mer sporadisk övning efter att jag flyttat till Stockholm för att ta studenten på Enskilda Gymnasiet. Då var jag inackorderad hos gamla tanter under några år utan tillgång till ett instrument. Även om jag senare i mitt liv hade piano hemma blev det inte så mycket övat p.g.a. jobb och barn. När jag var i femtioårsåldern tog jag kantorsexamen och efter det var det övning på orgel som gällde, framför allt pedalövningar.

Men för fem år sen, efter att mitt gamla Schimmelpiano gett upp, köpte jag min första flygel. Mitt nyårslöfte det året var att öva en timme varje dag. Det löftet har jag hållit och sen ett halvår tillbaka har jag utökat till två timmar per dag.

Björn, som jag köpt flygeln av, från Musikverkstaden i Norrköping stämmer flygeln. (Bilderna går att klicka större.)

Jag är själv förvånad över hur mycket min pianoteknik förbättrats bara på den här tiden. Trots att mina gamla fingrar både är lite svullna och knutiga, klämmer jag snart mitt gamla uppvisningsstycke – Chopins Fantaisie-Impromptu. Men så har jag också övat på den varje dag i mer än två månader. Naturligtvis kommer jag aldrig att kunna spela den lika fort och bra som proffsen på Youtube, men tillräckligt bra för att det ska duga i familjekretsen.

När jag var ung behövde jag aldrig lära mig något utantill. Det satt där ändå när jag hade spelat ett stycke ett antal gånger. Precis som det gör hos mina yngsta barnbarn. Det hade sina för- och nackdelar. Fördelarna var att jag kunde ägna mig helt och hållet åt stycket och bara titta på tangenterna. Nackdelarna var förstås att – om jag kom av mig – jag inte visste var jag var.

Nu när jag är gammal, går utantillärningen inte automatiskt på samma sätt som när jag var liten, utan jag måste memorera noterna. Till skillnad mot när jag var ung läser jag numera dessa obehindrat - fick träna mycket att spela à vista på kantorskursen och även som kantor.

Men för att kunna spela ett stycke perfekt känner jag att jag måste jag kunna spela det utantill – jag kan intet sitta och ha ögonen på noterna samtidigt som jag ska spela ett stycke helt rätt.  Så det blir några takter i taget tills det sitter.

Ju bättre jag känner att det går, ju roligare blir det att öva. Det är en underbar känsla att det går att träna upp en färdighet vid åttiofyra års ålder om man är tillräckligt envis.

Första gången övningarna gavs ut var för drygt 100 år sen. Sen dess har de omarbetats något men är huvudsakligen desamma.

Ett häfte som jag har haft mycket nytta av är C.L. Hanons fingerövningar som gavs ut för över hundra år sen. Han riktar bl.a. in sig på övningar av handens svagaste finger – den fjärde eller ringfingret. Alla övningar är i C-dur men jag spelar en övning i alla tonarter varje dag. Intressant att läsa om denne pianopedagog som dog år 1900. (Jag läser på Wikipedia att det finns de som anser hans övningar tvivelaktiga, men för mig har de bara inneburit en förbättring.)

Det har gett som resultat att jag nu kan spela löpningar med vänster hand på ett helt annat sätt än tidigare. Fjärde fingret på höger hand har jag aldrig haft samma problem med. (Det här häftet köpte jag hos Gottfrid Johansson MusikAB på planet vid Hötorgets tunnelbana.)

Jag får öva några veckor till innan jag vågar lägga ut något på bloggen. Tills dess får jag njuta av det lilla e-moll preludiet av Bach som mitt elvaåriga barnbarn Caspar spelar.