1953 Promenad i Drothemskvarteren i Söderköping.

 

Kalle me' Pipas stuga i Drothemskvarteren. (Bilderna går att klicka större.)

Mirren och Casimir kom ner och hälsade på i fredags. På kvällen är vi och lyssnar på en orgelkonsert i Skällviks kyrka med organisten Martin Riessen. Ett underbart fint program till minne av "Johan Sebastian Bachs himmelska födelsedag" 28 juli 1750 med musik uteslutande av denne mästare. 

 Jag, Mirren och Casimir i väntan på att konserten ska börja.

Martin Riessen tillsammans med vår vän Håkan Andersson, orgelfantast och f.d. orgelbyggare. Den gamla vackra Wisteniusorgeln är daterad 1762.

På lördagen går vi på promenad i Drothemskvarteren i Söderköping. Vi hinner också med en snabb runda upp till Slussen. Just så här års är stockrosorna i full blom. 

Stockrosor finns överallt i kvarteren.

Kent som tagit de flesta bilderna får vara med på ett foto.

Jag är nyfiken på de två skulpturerna i naturlig storlek som satts upp sedan jag senast gick en promenad här. Det var säkert ett år sedan eller mer. Det är fattighjonet Ingeborg Träben och fransiscanerbrodern Torsten som sitter här och samtalar. 

Hon berättar om sitt eländiga liv för munken. Trycker man på en knapp bredvid kan man höra samtalet. Det finns fortfarande en chans att gå med på en berättarvandring i kvarteren där man får höra om hus, människor och om klostret som låg här.  

Ingeborg Träben och broder Torsten. 

På Rådhustorget på väg mot Slussen. Mirren med en bamseglass. Casimir som inte gillar glass är utan. 

Min gamla målarkompis Nina har utsmyckat elskåpet med de dansande flickorna. 

Mycket folk är det som vanligt den här tiden på året uppe vid Slussen. Det är så varmt idag att man gärna håller sig i skuggan. 

Det var ett tag sen jag orkade klättra upp för alla trapporna till det lilla huset på toppen av Ramunderberget. Det finns dock en väg att vandra upp dit om man har lust. Utsikten från berget över staden är fantastisk. 

Kön till Smultronstället ringlar sig lång. Sista personen i kön kan man se längst till höger i bilden. Glassrestaurangen bjuder på de mest fantasifulla glass-skapelser man kan tänka sig. 

Jag börjar bli trött eftersom det är väldigt varmt och jag längtar hem. Dessutom har jag satt på mig ett par sockor i nylon som gör att fötterna blir väldigt heta i gympadojorna. Tyvärr har jag glömt att jag fick mina fötter mer eller mindre flådda efter att ha haft nylonsockor i skorna när vi besökte Pompeji för ett antal år sen. Som väl var klarade sig fötterna den här gången.  

Utsikt från en av de små broarna över Storån. 

Knappt att det går att se att det är en å. Det skulle behövas en rejäl muddring. Å-konsten är fortfarande kvar.

1952 Om ugglor

Till mina dagliga rutiner hör en timmes språkträning i franska med Duolingo. På denna språktjänst kan man lära sig 40 olika språk som t.ex. skotsk gaeliska eller hawaiska. Det blir snart ett beroende eftersom man kommer upp i olika nivåer beroende på hur flitig man är. 

De olika nivåerna har namn av ädelstenar och just nu befinner jag mig på den högsta - diamanten. Jag får meddelande på mobilen varje dag att någon har petat bort mig därifrån och då är det bara att sätta sig och plugga sig tillbaka igen. 

Fotot har jag tagit från min padda. (Bilderna går att klicka större.)

En uggla som heter Duo (antar att det är en kille) är den som håller i programmet. För att göra det lite extra krångligt är översättningarna till och från franska på engelska. Ofta dock inte den engelskan som jag lärde mig i skolan. Jag får fortfarande många fel på den engelska översättningen men nu har jag lärt mig att t.ex. restaurangens fönster heter the restaurant's windows och inte the windows of the restaurant som jag lärt mig tidigare.

När jag började med lektionerna var Duo une choette vilket mycket riktigt är an owl på engelska. Men sedan en tid tillbaka fick jag fel när jag översatte owl med choette. Nu hade Duo plötsligt blivit un hibou vilket är det namn på uggla jag lärt mig. Duo upplyste mig då att choette betyder owlet på engelska, som jag antar betyder liten uggla eller uggleunge. Någon som vet? Duo har tydligen vuxit sen jag började. 

Att barn gillar ugglor är inget nytt. Mitt yngsta barnbarn, Clarissa tolv år, har fåglar som sitt absolut största intresse. Framför allt är det de nio nymfparakiterna och de två gulkindade amazonpapegojorna hemma som hon älskar. Men också ugglor. Så när hon fick ett ugglepussel att lägga tog hon sig an detta med stor iver. Mirren berättade att det tog exakt en timme att få det färdigt. 

Här går det undan.

 Klart efter en timme. 

Ett annat av Clarissas stora intressen är att rita och måla. Här har hon förevigat Aron och Lisa, de två gulkindade amazonpapegojorna. 

1951 Halvårskrönika 2023 januari - juni

 Januari 

En av januaris vackra solnedgångar. (Bilderna går att klicka större.) 

Det hände tydligen inte mycket i januari i mitt liv eftersom jag bara skrev ett enda inlägg på bloggen om  en av Bonniers veckotidningar. I slutet av månaden träffades vi - mina vänner Marianne och Marianne och jag - hemma hos mig för att gå igenom och träna på vårt framträdande i Sankt Anna församlingshem.

Marianne Wik, jag och Marianne Bokblad. 

Februari

Det hände desto mer i februari. I Sankt Anna församlingshem kåserade Marianne och Marianne  om sina respektive böcker och berättade om sig själva för intresserade åhörare. Jag var med för att ackompanjera Marianne B. som skrivit texten till många fina sånger som hon också framförde. Mer om det framträdandet - Marianne och Marianne, vem är vem? -  kan man läsa här. 

 

Vi är glada över att allt har gått bra.

Den allra största tilldragelsen den månaden var vår resa till Limoux i södra Frankrike tillsammans med äldsta dottern Anna och svärsonen Jörgen. De har ett hus där som ligger några hundra meter från Place de la République. Den lilla staden är känd för två saker, sin Blanchette och sin karneval. Blanchetten - en utsökt champagne -  hade jag redan bekantat mig med under tidigare resor men karnevalen hade jag aldrig varit med om. 

Här ett foto från Place de la République där folk väntar på karnevalsparaden. 

Det kändes skönt att komma från ett kallt Sverige till ett vårvarmt Frankrike och kunna sitta ute och fika eller ta ett glas rosé. Min tjocka täckjacka var dock skön att ha på kvällen när det blev svalare. Mer om karnevalen kan man läsa här och även här.

Anna med ägaren till Le Commerce - Isabelle - framför en tavla av Anna med motiv från Limoux. 

En av de otaliga karnevalsparaderna ska strax dra igång. 

En annan stor upplevelse var att besöka Le Musée de Masques som vi aldrig tidigare besökt. Förutom alla tusentals masker fanns det också en avdelning inspirerad av Marc Chagall. Jag har skrivit två inlägg om detta fantastiska  muséum här och här. 

Det är förstås karnevalen som inspirerat grundaren av muséet att samla alla dessa masker. 

Mars

Med mars kom det snö i mängder. Långt till våren här hemma. 

Kent har gjort fotspår i snötäcket för att fylla på solrosfrön till fåglarna. 

Vår nya kyrkoherde, Emma Renhorn, invigdes av biskopen i Linköpings stift, Marika Markovits.

April

Det blev ett kort men efterlängtat besök av Mirren och alla de tre yngsta barnbarnen i slutet av april. Caspar hade då tackat ja till en plats i Adolfs Fredriks musikklasser, som jag berättat om i ett tidigare inlägg.  Men även denna gång ångrade han sig och valde att fortsätta att gå på musikskolan Lilla Akademien. Man vet vad man har men inte vad man får. Kompisarna på Lilla drog förstås. 

Det blev lasagne - som vanligt -  på fredagskvällen. Kent, Caspar, Clarissa, Casimir och Mirren. (Clarissa har problem med störande ljud i allmänhet, därav hörlurarna.)

Casimir spelar finalsatsen på Guilmants orgelsonat i d-moll på orgeln hemma.

Maj

Ett måste varje år är ett besök i Rhododendrondalen med fika på Färgargården. Vädret denna Kristi Himmelsfärdsdag var fantastiskt. Men jag tar nog med Rullan nästa år då det börjar bli jobbigt att gå med stavar. I synnerhet om man ska ha handväska med sig. Den kan man ju bara stoppa ner i korgen på rollatorn.

Kent framför en blommande rhododendronbuske.

Lille Charlie, mitt tredje barnbarnsbarn, firades med namngivningsfest i det nybyggda klubbhuset Dagsbergsvallen i Dagsberg någon mil från Norrköping. Det var roligt att få träffa nära och kära som jag inte träffat på länge. 

Jag tillsammans med mitt barnbarn Bella och barnbarnsbarnet Frans. Sonen Kalle skymtar längst till höger. 

Juni

På min födelsedag 19 juni kom Mirren och pojkarna och överraskade. Tillsammans tog vi en promenad i Söderköping. Det var första gången jag tog med mig Rullan till vår lilla stad. Det gick alldeles utmärkt att promenera med den. Den är ett förträffligt hjälpmedel för mig som har det jobbigt med balansen. Jag tyckte min mamma var lite fånig när hon sa att den som uppfann rollatorn borde få nobelpris. Numera har jag full förståelse.

Casimir, Mirren och Caspar. Båda pojkarna har vuxit om sin mamma som är 168 cm lång.

Rullan fick även följa med nästa gång vi åkte in till Söderköping för att gå en kvällspromenad. Det var en tisdagskväll med kanaldans som var i full gång på kanalkajen. 

Jag avslutar den här krönikan med en av Marianne Wiks fina dikter. 

Dagarna månaderna åren

springer iväg

medan vi släpar benen efter oss

Hinner inte med