Tack Marianne!

Tack Marianne för tipset - det funkade. Jag är jätteglad eftersom jag hade tänkt att göra om allting. Det skulle tagit åtskillig tid annars. Nu ser listan ut som den ska igen. :-D

Besökarna som försvann

Har nu suttit över en timme och försökt att redigera min lista med bloggbesökare, som en del bara försvunnit ur. Satt och experimenterade lite med färger på text och flyttade sidoelement etc. och då plötsligt försvann hälften av mina adresser! Det blir väl bara att sätta sig ner och göra om alltihopa. Listan ser helt intakt ut när jag går in på redigeringen. Jag sparar och sparar men lika f-t är hälften borta när bloggen visas igen! Jag har stängt av datorn och satt på igen men det hjälper inte ändå. Är det någon som vet?

Mogata Marken

Vår lilla by, som vanligtvis lever ett stilla, slumrande förortsliv till Söderköping på vägen ut mot Sankt Anna skärgård, invaderades under gårdagen av människor från när och fjärran, som kom i bil eller på motorcykel. Det var nämligen dags för årets begivenhet – Mogata Marken – som äger rum varje år sista lördagen i april.

Redan på fredagskvällen kom Tivolit och satte upp sin bilbana och sin hoppborg på kyrkplan mellan skolan och kyrkan. På morgonen, redan vid 6-tiden, anlände knallarna och satte upp stånd mellan landsvägen och kyrkplan. I år hade man även fått ta skolgården i anspråk eftersom lanthandeln är nedlagd och gårdsytan framför numera är privat.

Korgförsäljning på skolgården

På vår lilla väg, där det i vanliga fall är svårt att mötas, hade man parkerat bilar i dubbla rader. När man nu möttes fick den som var artigast backa hela vägen ner till vägkorsningen eller upp till landsvägen.

Som vanligt var det en blandad kompott av utbudet av varor. Blommor till försäljning, T-shirts med tryck, hembakat bröd, väskor, korgar och allsköns hantverk. Man frestade med hemstickade nallar eller bläckfiskar.

Blomsterförsäljningen gick strålande

Hemstickade nallar var också populärt

Och så fanns det ju loppisstånd förstås.

I ett stånd kunde man köpa strömmingsburgare – en delikatess från trakten.

Detta år var vädergudarna ovanligt nådiga, folk strövade omkring barärmade och utan ytterkläder. Prästen i församlingen sålde prästost, i det gamla fina Tingshuset, som numera är pastorsexpedition likaväl som församlingshem, serverades kaffe och i kyrkan bjöd kantorn på orgelmusik.

Och visst kunde man göra fynd! I loppisstånden inköpte jag en jättestor mortel i Kolmårdsmarmor för 50 kr, en tung Kostaskål av glas för 20 kr, en helt felfri tekanna, också den för 20 kr och en liten kopparkruka för 10 kr.

Capri och San Michele

Föga anar man hur trångt det är på ön när man stiger iland på Capri.

Här har rika italienare, amerikaner och tyskar sina sommarhus.

En av många kopior av antika statyer som Axel Munthe samlade på sig i sin villa San Michele.

Utsikten från pergolan på San Michele är hänförande vacker.

Om man lägger handen på skinkan på sfinxen och önskar sig något kommer det att slå in enligt guiden. Enligt Axel Munthe själv, upptäckte han sfinxen i botten på havet nedanför berget Lite osannolikt kanske, eftersom det väl är en ca 400 m ner till stranden häruppifrån och han hade mycket dålig syn.

Souvenirerna trängs med turisterna på Anacapris gator.

Foto från Botaniska trädgården i Anacapri. Någon av bloggvännerna som vet vad blomman heter?



Blommande tulpaner överallt både i Villa San Michele och i den Botaniska trädgården.

På Fina Gatan i Anacapri ligger märkesshopparna vägg i vägg.

Här är riktiga korallsmycken. Om man ska skilja dem från plasttillverkade ska man sätta en tändsticka intill och tända på. Smälter smycket är det plast - allt enligt guiden. Det är förbjudet att fiska koraller numera i Italien, men det görs på andra ställen i världen.


Utsikten från den Botaniska trädgården i Anacapri.

Blommande judasträd i San Michele.

Dags för hemfärd. Vi är inte ensamma i Anacapri.

Hemma igen från Italien

Hemma igen efter en resa till klassiska Campanien, som varit mycket intressant men också väldigt jobbig. Upp varje morgon före kl. 6 och hem igen till hotellet först vid 6-tiden på kvällen. De två första dagarna med regn och t.o.m. hagelskurar. Långa, långa promenader i Paestum och Pompei bland gamla grekiska tempel och ruiner och lång, lång brant uppförsbacke till kratern på Vesuvius.

Jag är tacksam nu så här efteråt att vi bara hade sista dagen i Neapel och Herkulaneum med strålande sol från en molnfri himmel. Promenaden i mina ganska nyköpta "streetwalkers" i kombination med stödstrumpor (hårda och glatta) gjorde att mina fötter var mer eller mindre brännskadade när jag kom hem till hotellet på kvällen. Som väl är fanns det en ängel bland mina medresenärer som hade mirakelplåster att ge mig, vilket gjorde att jag med möda kunde dra på mig ett par skor när vi skulle åka hem.

Så nu har jag suttit inne sen vi kom hem i tisdags utan att kunna ta en promenad i detta underbara väder som vi har här just nu. Jag har bestämt mig i alla fall. Inga mer ARKEOLOGISKA resor för min del.

Höjdpunkten för mig var Capri som jag drömt så mycket om alltsedan jag läste om ön första gången nån gång i de tidiga tonåren. Det var precis så vackert som jag hade tänkt mig. Det var också roligt att ha läst boken om Axel Munthe innan; jag fick försvara honom så gott jag kunde för några andra damer i gruppen som bara hade negativa synpunkter på honom. Jag gillar honom mycket, som jag skrivit tidigare, trots hans dåliga sidor - kvinnoföraktet och egocentriciteten. Rolig är han i alla fall. Här kommer några bilder från resan:

Capri var precis lika vackert som jag hade tänkt mig

Den här trappan var den enda vägen upp till Anacapri när Axel Munthe kom dit på 1800-talet. Den har 777 trappsteg. Den första han träffade där var Anna Porta-Lettere som bar upp brev till Anacapri från Capri varje dag och ner igen. Hon var då en dam i 70-årsåldern.

Vi gick ner till Sorrento från hotellet några gånger men tog matarbussen hem. Här en vy över Sorrento på kvällen med några gamla olivträd i förgrunden.

Efter att ha gått uppför den branta backen upp till Vesuvius krater behövde man vila benen och fötterna. Det här kortet taget innan jag fick ont i dem - därav smilet.

Penséer och bloggande

Äntligen har jag planterat alla 48 penséerna som jag köpte i början av veckan. Så här fint blev det.

Förutom de här två lådorna hade jag tolv krukor av olika dimensioner som också skulle fyllas, både med jord och penséer. Jag har en viss passion för keramikkrukor, liksom för plastburkar - men det ska jag diskutera en annan gång.

Med rabatter har jag inget handlag, så i trädgården finns bara en med Goldfinger, en härdig ölandstok. I den rabatten kan jag i alla fall se skillnad på buskarna och ogräset.

I går kom MM in och berättade att jag absolut MÅSTE läsa en artikel i SvD. Jag anade genast oråd eftersom MM är den borne pessimisten och alla artiklar som jag "måste läsa" handlar om farliga saker som jag ska se upp med.

T. ex. hur bedragen man kan bli om man har kontokort, hur farligt det är att äta vissa saker etc. etc. (Saker som jag givetvis gillar väldigt mycket).

Det hör till saken att MM tycker att jag sitter lite väl mycket vid min kära dator och inte ägnar mig så mycket åt honom som jag borde. Här är artikeln.

Nu får jag säga farväl till alla mina cybervänner på ett tag. Italy, here we come!

Resfeber

Har suttit och tittat på underbara bilder från Sorrento. Hoppas att det blir några dagar med sol. Undrar om Medelhavet är lika blått som jag minns det från min ungdom. Det är inte lätt att veta vad man ska ha med sig för kläder...

Det snöar just nu utanför fönstret och det har varit isande kallt hela dagen. Jag får inte glömma baddräkten, eftersom det finns pool på hotellet. Streetwalkers har jag redan inköpt - vis av skadan föregående år då jag bara hade med mig vanliga enkla promenadskor till "Klassiska Italienresan"och fick inflammation i knät på köpet. Vi var nämligen ute och gick hela dagarna från morgon och till kväll.

Denna resa inbegriper bergbestigning - till Vesuvius krater. Det finns en restaurang nedanför toppen om man inte orkar ända upp står det i vår reseinformation...

Sen måste jag ha hattarna med mig. Piratkopiorna av Guccihattarna som jag köpte i Kina för några år sedan. Dom glömde jag förra året när vi var i Italien vid samma tid på året och det var strålande sol från en klar himmel hela tiden - och varmt... Kanske ett paraply också. Har man med sig paraply brukar det vara mindre risk för regn...

Och KNÄSKYDDET förstås - tänk det hade jag alldeles glömt bort...

Pass, pengar, flygbiljetter etc. bekymrar jag mig inte om. Det överlåter jag helt åt MM. Han är till skillnad mot mig mycket ordningsam och glömmer aldrig någonting som jag brukar göra.

Och kameran och batteriladdaren och hårlockaren och ....

För många år sedan var jag i USA i en och en halv vecka. Jag fick inte min resväska förrän efter 8 dagar. Den hade kommit bort någonstans. Under tiden fick jag nöja mig med det som fanns i handbagaget. Som väl är hade jag lagt ner ett extra byte med underkläder. Det gick bra det också...

Några foton har jag förståeligt nog inte än - alla bilder på nätet är väl copyright på antar jag, men här är en länk till hotellet där vi ska bo. Där finns också vackra bilder från Sorrento.

"Du/du, Din/din, Dig/dig" och "lite/t"

Ibland när jag får brev och mail, i synnerhet från mina jämngamla kvinnliga vänner, skriver man konsekvent "Du, Dig" och "Din" i brevet eller mailet. Jag gjorde det också tills häromdagen, då Mirren påpekade för mig att så skriver man inte längre. Hon disputerar snart vid universitet och skriver väldigt många artiklar och även brev i sin dagliga tillvaro.

MM (Musikantamaken) jobbar på en myndighet och där skriver man heller inte dessa pronomen med stor bokstav vare sig det är ett formellt eller informellt brev eller mail.

När det gäller kommentarerna i bloggarna skriver de flesta "du, din" och "dig", men några håller fast vid den gamla stavningen med stor bokstav i början av dessa ord. Anledningen att jag vill veta vad som egentligen gäller är att det känns lite/t fånigt att skriva annorlunda i sitt svar på ett brev än i det man fått.

När det gäller "lite/t" är det också diskutabelt. Mirren påpekade att jag skrev fel när jag skrev "litet kaffe". Det skulle heta "lite", tyckte hon. "Jamen, du skriver ju inte "mycke" kaffe", sa jag. Nej, sa hon, men det är skillnad. Det är det ju inte alls i och för sig. Jag tycker fortfarande att det känns lite dumt att skriva "lite" utan "t" på slutet. Bör påpekas att Mirren är 41 år yngre än jag.

Vad säger alla duktiga språkmänniskor som jag träffar på webben? Jag har köpt en bok som heter "Språkriktighetsboken" men hittar inget där. (Jag har inte läst igenom den än förstås, bara bläddrat i den).

Vilken härlig dag, a-a-a-aa!

Hemma hos oss i lördags ringde väckarklockan som vanligt vid 6-draget. Solen som just gick upp över hustaken lovade att det skulle bli en vacker dag.

Solen går upp så oskuldsfull…

Efter frukosten åkte vi, MM och jag, bil in till Kneippen i Norrköping. Där väntade en stor vit turistbuss och nio damer i min lilla damkör på oss. När alla installerat sig i bussen och vår snälla och trevliga busschaufför, R., hade presenterat sig och hälsat alla välkomna, satte vi kurs mot Stockholm där Mirren hade lovat att bjuda på lunch.

Mirren, Mirrmaken och Lillmirren välkomnade med välkomstdrink bestående av Tropisk juice blandat med Sprite enligt recept från ICA. En frusen jordgubbe och ett par blåbär i varje glas förhöjde stämningen.

Ytterligare två körsystrar som bor i Stockholm anslöt sig till sällskapet. Sedan dukade Mirren fram en härlig buffé med västerbottenspajer, couscoussallad med tsatsiki- eller ädelostsås, massor med olika grönsaker, frukter och härliga ostar. Dessutom färskt bröd från det nyöppnade hembageriet. Till efterrätt hade Mirren gjort härliga dajmtårtor.

Ett litet smakprov på lunchbuffén

Eftersom damerna och även R., hade varit uppe tidigt och förmodligen inte haft tid att äta sin frukost i lugn och ro som vanligt, var aptiten på topp. Alla lät sig väl smaka och nästan allting gick åt, konstaterade Mirren glatt.

MM och Mirrmaken vid lunchbordet

Mätta och belåtna gick vi sedan ner till bussen som parkerat en bit från huset. R. bjöd på en liten extra tur till Fjällgatan på Söder, där vi beundrade den vackra utsikten över Gamla Stan och Djurgården innan han styrde bussen mot Boulevardteatern på Hornsgatan.

Musikanta och Mirren på Fjällgatan

Finns det någon stad i världen så vacker som Stockholm? Möjligtvis Norrköping då.

Det var Stockholms Operettsällskap som gav ”Läderlappen” som matiné och vi hade fina platser, alla fjorton tillsammans förstås, på andra bänkraden. Det blev en härlig föreställning med fantastiska musiker, sångare och dansare. Fin stämning, fullsatt salong och en entusiastisk publik bidrog till att göra tillställningen extra festlig. Här är en länk till teatern.

Efter det hade K., som är med i kören trots att hon flyttat till Stockholm, inbjudit alla till ”kaffe” hemma hos sig i Bromma. ”Kaffet” visade sig vara en läcker hemmakokt buljong med ostpaj som tilltugg. Efteråt kaffe och mandeltårta. K:s son kom på blixtvisit med några egna barn samt kusiner. Även Mirrmaken och Lillmirren tillstötte efter någon timme.

”Kaffet” avslutades med allsång och musik. Allra sist sjöng vi Jeremias i Tröstlösas ”Man borde inte sova när natten faller på”. En sång som har en speciell betydelse för K. och som Lillmirren älskar. Hemma igen i Norrköping vid 10.30-tiden och i Mogata en halvtimme senare. Jag lycklig över att allt klaffat så bra.

Musikanta och Mirren sjunger tillsammans med kören