Stockholmsbesök del två

Det var inte bara jobb när jag var i Stockholm och hälsade på Mirrfamiljen, vi roade oss också. På tisdagen, efter det att Lillmirren gått till dagis, åkte Mirren, Minimirren och jag tunnelbana in till city. Jag hade läst om Gudrun Sjödén hos Olgakatt, så jag var nyfiken på hennes (Gudruns) kläder.

Skyltfönstret på Regeringsgatan

Utanför affären

De visade sig passa Mirren bättre än de passade mig. Ja, kanske om jag går ner tio kilo ska jag göra ett besök ännu en gång i denna affär. Mirren inhandlade i alla fall diverse klänningar och en helt underbar regnkappa med matchande stövlar. Det var rea på några av plaggen, men de var ganska dyra ändå, i mitt tycke, som inte brukar handla märkeskläder i vanliga fall.


Jag var med som smakråd och bebishållare. Minimirren var förvånansvärt tålmodig, men eftersom vi satt under en spiraltrappa hade han fullt sjå med att hålla koll på alla de fina damerna som gick upp och ner för denna.


Efteråt gick vi förbi Hötorget där Mirren handlade körsbär och två kilo coctailtomater till halva priset. Tomaterna hade frusit när vi kom hem - de var nog illa däran redan från början - men Mirren gjorde torkade tomater av dem på kvällen.

Mirren bjöd mig sedan på te och smörgås på Vetekatten. Trång och trevligt, varmt och gott. Vi satt en stund i den goda värmen och Mirren passade på att amma Minimirren, som inte fått mat sen Gudrun Sjödén, och byta blöja på honom.

Ingen behöver gå hungrig från Vetekatten

Sen raskt till tunnelbanan med barnvagn och kassar direkt till dagis där Lillmirren väntade på att bli hemkörd i pulka.

Stockholmsbesök del ett

Har varit borta några dagar från datorn och bloggen som några som brukar titta in kanske har märkt. Beror som vanligt på att jag varit uppe i Stockholm och hälsat på Mirren och de yngsta barnbarnen. Åkte med Swebus i måndags kväll och blev hämtad vid Cityterminalen av den snälla Mirrmaken.

Jag skulle rekommendera alla som lider av allmän depression att komma och överta ansvaret för hem och två barn - Minimirren på sex månader och Lillmirren på tvåochett halvt - i några dagar, när det är snöoväder och iskallt, gatorna inte är plogade och man måste iväg med båda barnen till dagis på morgonen efter att först ha lagat frukost samt ammat.

Den lille måste bäras i sjal och den store dras i pulka ca 2,5 km. Det går nämligen inte att komma ut med bilen idag p.g.a nyupplogade, halvmeterhöga snövallar utanför parkeringsplatsen. Att dra den stora dubbla barnvagnen är otänkbart...

Efter att ha klätt på bägge barn overaller, mössor, vantar, sockor, stövlar eller mockasiner och sig själv är man genomsvett, i synnerhet som Lillmirren INTE är samarbetsvillig. Just idag vill han vara hemma och leka med sina bilar i stället.

Det här har Mirren brukat göra ensam varje dag hittills och samma sak upprepas när hon ska hämta Lillmirren på dagis vid halvfyratiden. Minimirren får hon bära hem igen, för han vill fortfarande ha mammamat ungefär varannan timme dygnet runt. Eftersom jag är uppe och hälsar på slipper hon i alla fall dra pulkan själv denna dag.

Jag tror att efter några sådana dagar skulle den deprimerade bli glad och tacksam över att livet trots allt bjuder på sådana glädjeämnen som att ta en fika i lugn och ro, se på ett TV-program utan att bli störd och få sova en hel natt utan att bli väckt tio gånger.

Eller att kunna ta sig en promenad utan att först behöva klä på två barn full vinterutstyrsel och äta middag utan att behöva värma sin egen middagsmat i mikron tre gånger eftersom Minimirren just då också vill ha mat och Lillmirren behöver bytas blöja på omedelbart.

I fortsättningen ska Mirrmaken försöka lämna Lillmirren på dagis samtidigt som han går till tunnelbanan och jobbet, men de dagar han har möte tidigt på morgonen, som idag, finns det ingen chans att han ska hinna lämna.

Från mitt liv som kantor 15

Igår hade jag en begravning i Sankt Johannes kyrka i Norrköping. Det var där jag startade min karriär som kyrkomusiker. I augusti 1987, när jag precis hade tagit min kantorsexamen, ringde nämligen min huvudlärare på kantorskursen, som också var organist i Sankt Johannes, sent en lördagskväll och frågade om jag ville vikariera för honom. Han hade nämligen fått ett vikariat i Linköpings domkyrka under hösten.

Innan begravningen har börjat (bilderna går att klicka större)

Bo Beskows vackra kyrkfönster som min uppsats i konstvetenskap handlade om

I Sankt Johannes kyrka finns den största orgeln i Norrköping – en gigant med fyra manualer. Jag hade tagit några orgellektioner för denna organist tidigare och sjungit med i hans motettkör, så jag sa ja med den inskränkningen att jag bara kunde ta en halvtjänst eftersom jag jobbade hundra procent i skolan samtidigt. Det löste sig genom att en annan av mina kurskamrater tog den andra halvan. Men det innebar också att jag fick överta kören…
´
Det är något visst att spela på en så stor orgel

Jag tänkte som så, att om jag tackade nej till detta erbjudande skulle jag aldrig få något nytt. Under den här hösten fick jag god kontakt med prästerna, av vilka en fick en komministertjänst i Mogata till våren. När kantorn där sa upp sig sökte jag hennes tjänst, eftersom jag redan tjänstgjorde i Mogata skola, och fick den.

Nu var jag alltså tillbaka till den stora orgeln i Sankt Johannes än en gång. Till den högsta manualen når jag knappt upp med armarna, men den är bara något för höjdarna, så den behöver man inte använda. Det är praktiskt med tre manualer, inser jag.

På den nedersta preludierar man till psalmerna, mittenmanualen spelar man solo och psalmer på, och tredje manualen ackompanjerar man solot och prästen på. Det gäller bara att hålla koll på var man är så man inte dundrar i med mittenmanualen när prästen ska sjunga begravningsbönen.

Registrena på vänstra sidan av orgeln

...och dom på högra sidan

Allt gick bra och inga incidenter inträffade. Jag kommer ihåg med fasa när jag av misstag fick i registret med trumpeten på en mässa, när jag skulle spela O Guds Lamm, som ska spelas mjukt och ganska svagt. Denna dag hade jag fått bestämma in- och utgångsmusik själv så jag hade tagit stycken som jag var absolut säker på, Adagio av Albinoni och Tröstevisa av Benny Andersson.

Har jag rätt register utdragna?

Buffé

Bilden är tagen från nätet - Bröllopssiten.se

Jag hade bjudit in några vänner till buffé någon gång efter sex på kvällen igår. Buffébordet såg inte så märkvärdigt ut än, men jag hade ju tänkt bjuda på en drink innan. Nu ringde det på dörren och gästerna stormade in.

Det var många fler än jag tänkt mig – hela köket blev fullt av dem. De kastade sig över de få korvskivorna och köttbullarna, som jag hade lagt fram – tydligen var de utsvultna. Något drickbart till drink hittade jag heller inte. Och var var pajerna som jag hade lagat? Ingenting i frysen i alla fall. Jo, jag hade ju köpt crabsticks till extrapris häromdagen - tre paket för tjugo kronor. Dem kunde jag ta fram och lägga i kallt vatten så att de tinade fort.

Mirren skickades iväg med bilen för att köpa bröd – det hade jag alldeles glömt bort. Jag försökte ringa till Mirren för att be henne köpa lite mer kallskuret till buffén, men jag hittade inte min mobil i röran.

Där låg den på en hylla. Jag försökte slå numret, men det fanns ingen chans att få det rätt. Var det 0705 eller 0750 i början? Fler gäster hade kommit inramlande och några hade med sig mat – tack och lov. Jag kom ihåg att jag hade en fläskfilé i frysen, men det tog ju tid innan den tinade upp…

Jag hörde hur gästerna blev mer och mer frustrerade och ilskna över att det inte fanns mat tillräckligt. Som väl var vaknade jag precis i rätt ögonblick och det var med en lättnadens suck jag gick upp för att göra frukost.

Trött på snön

Jag blir numera nedstämd när jag ser all snö och önskar bara att den vore borta. Så jag hittade en bild från i våras när vi var och hälsade på i Rhododendrondalen vid Motala Ström - min ungdoms svärmiska promenadstråk - att ha som introduktionsbild till bloggen i stället för huset i snö. (Jag har bytt bild igen sen jag skrev det här inlägget om det är någon som skulle undra.)

Den här vyn är bland de vackraste jag vet - kanske därför att man har så mycket minnen härifrån. Här kommer en annan bild på alla blommorna.

Tess of the D’Urbervilles

Såg sista delen av Tess of the D’Urbervilles i går kväll. Har den i pocketupplaga med 510 sidor på engelska men har inte kommit mig för att läsa den än. Efter att ha sett sista avsnittet tror jag inte att jag någonsin kommer att göra det.

Någon ledsammare historia har jag sällan upplevt. Kanske att den har blivit så uppmärksammad eftersom ”it challenged the sexual mores” på Hardys tid, som jag läste på Wikipedia. Och för att hon var en symbol för den trofasta och renhjärtade kvinnan som stod så högt i kurs under den victorianska tiden.

Gemma Arterton, som spelar Tess. Bilden från nätet.

Det är elände från början till slut. Pappan super, hon blir våldtagen, hennes barn dör, hennes make överger henne när han får veta att hon har fått ett barn och hon får slava under en uppsyningsman som är helt omänsklig. På det gods som ägs av den adelsman som gjort henne gravid. Till slut mördar hon honom och det hela avslutas med att hon blir hängd. Innan dess har dock hennes förlupne make kommit tillbaka och fått förlåtelse.

Fast när jag fortsätter att läsa vad Wikipedia skriver, förstår jag i alla fall att det är BOKEN jag ska läsa och inte bara nöja mig med att titta på TV. Det väsentliga som Hardy ville ha fram måste framför allt finnas där och inte i TV-avsnitten. Men som sagt, en sorglig historia är det.

Rimfrost

Gick ut på promenad med kameran för att det var så vackert ute idag. När jag kom hem hörde jag att alla pendeltåg var inställda på grund av rimfrost och isbildning på ledningarna. Tänkte på alla stackars människor som skulle till jobbet när ingenting fungerade och det var kallt dessutom. De insatta bussarna skulle inte följa någon tidtabell heller utan de skulle köra i skytteltrafik så att folk fick stå och vänta tills någon buss kom.

När jag sen satte på radion fick jag höra om den förödande jordbävningen i Haiti. Bilderna på TV var fruktansvärda – över hundratusen döda, trodde man. Och då tänkte jag på hur skyddade från naturkatastrofer vi är här uppe i Norden! Och så gnäller vi för att inte snöröjningen fungerar, tågen blir inställda eller för att inte bilen startar på morgonen.

Här kommer i alla fall några bilder från promenaden.

Körsång igen

Igår var det en fullspäckad dag. Mycket trevlig dessutom. Först iväg till Ringarum och min VIS-kör med sju nya sånger i bagaget. Det visade sig att kördamerna kände till samtliga. Vi hann dessutom sjunga igenom alla sju och några till och även prata och dricka kaffe. Ack ja! Det blir sju nya till nästa gång. Trevligt har vi i alla fall och tiden bara rinner iväg.

På kvällen var det dags för nästa körträff med min gamla Bifrostkör, denna gång i Norrköping. Min snälla och trofasta make skjutsade dit mig och hämtade mig när det var slut. Han vet att jag inte gillar att köra i mörker. Jag har väldigt svårt att se när folk kör med helljus och inte bländar av förrän i sista stund – ibland inte alls.

Vi söker ju en ny körledare, eftersom jag tackade för mig efter våravslutningen i våras då jag inte ville vara så bunden. Någon ny körledare har inte hittats under hela hösten – men vi fortsätter att träffas då och då och dricker te, pratar och sjunger. Alla hade med sig sina pärmar igår, så vi hittade flera gamla sånger att sjunga trots att själva körsången var oplanerad. Vi bestämde att vi skulle träffas ganska snart igen.

Bifrostkören i Julita

Kylig vinterpromenad

Idag visade termometern utanför sovrummet tjugo minusgrader. Ingenting att snacka om, säger väl den som bor i Hemavan, där det visst var 38,5 grader kallt igår…

Vid tvåtiden hade temperaturen stigit till minus tretton grader, så jag byltade på mig ordentligt och gav mig ut med kameran i det strålande vintervädret. Grannen har ett rönnbärsträd och där hade massor av sidensvansar slagit sig ner. De brukar inte komma fram förrän det är riktigt kallt. Efter att ha smugit mig fram så långt jag kunde och tagit några foton av dem fortsatte jag min promenad.

(Bilderna går att klicka större)

Här får man köra lika fort som på landsvägen mellan Mogata och Söderköping. Denna är säkert tre gånger så bred. Ibland undrar man vad de på Vägverket tänker egentligen…


Solsken över snön är ett oemotståndligt kameramotiv, så jag kunde inte låta bli.


Jag förlängde min vanliga promenad till björken och gick en liten omväg för att fota Husby slott, som vi kallar det. Det är väl egentligen riktigare att kalla det för det säteri som det ju är och numera också konferenshotell. Det var lagom vackert solbelyst denna dag.


Slätbaken har lagt sig och isen skymtar i mitten på bilden. Förmodligen åker skärgårdsborna bil över isen till öarna nu.


Sidensvansarna hade inte gett sig iväg när jag kom hem igen, men de hade tagit sin tillflykt till toppen av grannens björk, där de satt och väntade på att jag skulle försvinna…




Avslutar inlägget med en bild på min ”hysteriskt” blommande amaryllis, som jag fick av min VIS-kör till jul. Jag tror att det var Rutan som myntade uttrycket, och jag tycker verkligen att det passar bra här. Jag fick inte ens med alla klockorna på bilden. Känner någon annan av mina bloggvänner att det var HON som skrev så, så kom igen...

Nyårslöften

Nu har jag gett mig ytterligare ett nyårslöfte – förutom de två tidigare som jag lovat mig själv: att öva minst en timme om dagen vid orgeln eller pianot och att gå en promenad varje dag.

Jag ska skriva KORTA blogginlägg – som Bloggblad! Mirrmaken lovade jag förra året i ett svagt ögonblick att slänga EN sak varje dag – men det har varit svårt att hålla. Fast jag har samlat ihop en hel del prylar som jag ska åka till Returpunkten med, så det kanske jämnar ut sig. Jag tror att jag nästan har en miljon saker här hemma om jag skulle räkna alla gamla böcker som står i dubbla rader i bokhyllorna…

Böcker som skulle behövas rensas ut

Jag har med mycken ångest rensat ut en hel del husgeråd som jag inte använt på de senaste tio åren – en del kastruller och bakformar t.ex. som jag har stående i en papperspåse i garaget/förrådet. Som väl är har jag inte åkt iväg med slängpåsen än – häromdagen var jag tvungen att botanisera i den och hittade både en kastrull och en form som jag faktiskt behövde…

Noter som skulle behövas ordnas upp och gås igenom

Min lilla pudel Dolly, som jag vann vid syföreningsauktionen härförleden, tittar på mig genom sina svarta glasögon, tiger och samtycker. Hon har sin plats vid datorn numera. Dolly hette min älskade trasdocka när jag var liten, så namnet var givet…

Julens psalmer och sånger

Mogata kyrka nyårsdagen 2010 (Bilderna går att klicka större)

På den tiden jag var kantor i Sankt Anna församling, hade vi alltid ”Julens psalmer och sånger” fjärde söndagen i advent, även om vi kallade musikgudstjänsten lite olika under årens lopp. Den sista hette nog ”Vi sjunger in julen” – men innehållet var detsamma.

Min kyrkokör medverkade med egna julsånger, t.ex. Jul, jul, strålande jul och som avslutning alltid Julsång av Adam. Ibland var även barnkören med och uppträdde med olika julvisor, ofta av Alice Tegnér. Vid ett tillfälle framfördes Bella Notte av barn till goda vänner till mig. Solister var också ofta inbjudna – jag ackompanjerade två unga flöjtister, minns jag, vid det sista tillfälle som jag själv arrangerade julsångskvällen.

Men det viktigaste av allt, tyckte jag, var dock att församlingen fick vara med och sjunga de gamla kända och omtyckte julsångerna och psalmerna. Taket höll på att lyfta sig – kyrkan var alltid fullsatt dessa gånger – när församlingen klämde i med När ljusen ska tändas därhemma eller Jag drömmer om en jul hemma. För att inte tala om Stilla Natt och Nu tändas tusen juleljus…

Därför blev jag så glad när jag gick in på nätet och äntligen hittade ”Julens psalmer och sånger” i Jakobs kyrka i Stockholm på Annandag jul. Förutom en orgelkonsert i Adolf Fredrik fanns det INGENTING någon annanstans att åka och lyssna på i innerstadens kyrkor denna dag. Vi hade nämligen bestämt oss för att åka upp till Mirrfamiljen för att fira Annandag jul, som vi brukar.

Mirrpappan köpte biljetter för 80 kronor styck till denna tillställning, som skulle äga rum klockan tre Även Lillmirren, två och ett halvt, fick betala fullt pris. Efter diverse förtretligheter, som Mirren berättat om i sin blogg, kom vi med andan i halsen till kyrkan några minuter före tre. Barnvagnen fick vi inte ha med oss in – även Minimirren var med – och vi letade oss fram till våra platser i mörkret, ganska långt bak i kyrkan.

Sankt Jakobs kyrka i Stockholm. Bilden från Wikipedia

Redan då borde vi ha vänt om. Ungefär tusen personer var församlade och det var absolut dödstyst i den stora kyrkan. Inte ens en hostning hördes någonstans. Lika andlöst tyst som på en jättestor begravning före klockringningen.

Det blev inte bättre när den stora kören var på plats och började sjunga. En fantastiskt duktig kör, som sjöng den ena okända och musikaliskt pretentiösa julsången efter den andra. Tre julpsalmer skulle dock församlingen nådigt få tillfälle att vara med om att sjunga...

En av dessa psalmer, En jungfru födde ett barn idag, går på en mycket gammal, krånglig melodi, som inte ens jag är helt säker på. Någon melodi till den fanns inte tryckt i programbladet. Till Gläns över sjö och strand hade man dagen till äran komponerat en ny, för församlingen mycket invecklad melodi. Den hade man i alla fall tryckt upp noter till, vilket för de flesta inte var till någon större hjälp …

Efter en kvart hade Lillmirren, som suttit knäpptyst hela tiden, fått nog och ville ställa några enkla frågor som krävde svar till sin pappa. Alla, som satt på bänken framför oss hade redan vänt sig om meddetsamma vi kom och sedan ett flertal gånger till och tittat argt på oss, de vände sig nu om igen och stirrade ilsket.

Mirren hyssjade förstås, men Lillmirren gav sig inte. Det slutade med att Mirren tog honom i famnen och gick ut med honom. Innan dess hade hon överlämnat Minimirren till mig. Han hade heller inte gett något ljud ifrån sig förrän han blev så bryskt övergiven av sin mamma.

Efter fem minuter lämnade därför även jag hastigt min plats i kyrkan med Minimirren på armen. Tyvärr glömde jag att ta med mig Mirrens päls och handväska ut. Vi hade tidigare fått bannor av drakarna som vaktade ingången och blivit åthutade och tillsagda att det var ABSOLUT förbjudet att gå in eller ut igen.

Då gav sig Mirren iväg utan päls och handväska med vagnen och barnen till Gallerian, som bara låg femtio meter därifrån och jag trotsade dörrvakterna och klämde mig in för att hämta ytterkläderna för att gå ut med dem vid nästa tillfälle församlingen fick vara med och sjunga.

Det dröjde ungefär tio minuter och när jag kom ut med kläderna var Mirren och barnen försvunna. Jag gick då till Gallerian och letade efter dem – förgäves! Så slog mig en hemsk tanke. Mirren hade förstås åkt hem eftersom vi kom i två bilar. I mitt uppjagade tillstånd tänkte jag inte ett ögonblick på att hon hade bilnycklarna i sin handväska, som JAG hade över axeln.

Och jag själv då, som inte tagit med mig min egen handväska utan bara min stora, tunga kamera, som jag givetvis inte hade fått någon användning för. (Hade jag smällt av en blixt där i kyrkan hade jag antagligen handgripligen kastats ut.) Jag hade ju åkt med Mirrens bil. Tänk om MM och Mirrmaken trodde att JAG också hade åkt hem med Mirren! Jag såg mig själv i andanom irrande omkring utan mobiltelefon och pengar på Stockholms gator…

Jag letade en stund till och begav mig sedan skyndsamt tillbaka till kyrkan för att ansluta mig till herrarna, som suttit kvar i godan ro och lyssnat till konserten, som äntligen var slut. För det var en KONSERT – det stod det på kyrkdörren till och med. Hade det bara angivits som ”Julkonsert” i annonsen på nätet hade vi givetvis inte haft en tanke på att gå dit med barnen…

Lyckligen återförenade och glassätande

Vi hittade Mirren och barnen framför glassbaren längst bort i Gallerian, där hon väntat otåligt eftersom Lillmirren blivit lovad en glass. Hon hade tydligen varit inne i någon affär när jag sprang där och letade. I glassbaren hade vi trevligt en stund innan vi begav oss till av till Mirrens svärföräldrar där det väntade en god julbuffé. Slutet gott, allting gott...

Julbuffé uppdukad hos svärföräldrarna efter konserten

Men, som Mirren skrev i sin blogg - konstigt att svenska kyrkan är så barnfientlig i synnerhet när man firar den lille gossen Jesus födelse i Betlehem och hon själv har en liten bebispojke i famnen… Det får bli julsånger i Pingstkyrkan nästa år. Där är det barntillåtet!

Jag avstår förresten från att delta i fredagstemat under någon tid framöver på grund av tidsbrist!