Fransk morotssallad.

På hemvägen från Frankrike hade vi sällskap på flygplanet med en svensk expat, en översättare som var på hem till Sverige, bl.a. för att träffa sin dotter. Vi hade en trevlig samvaro och resan gick mycket fort under livlig diskussion om allt mellan himmel och jord.

Han hade bott tio år i Provence, berättade han, och skulle aldrig kunna tänka sig att flytta tillbaka till Sverige. När vi började närma oss Skavsta, gled samtalet in på mat – vi började bli hungriga allihop.

Och det var då jag fick ett tips om en enkel morotssallad, som jag ätit nästan varje dag sen jag kom hem, eftersom jag tycker den är så god. Jag fick samtidigt lära mig att man FÖRST ska göra dressingen i skålen och SEN vända runt salladen i denna. Det var viktigt betonade vår vän, och så gör alltid fransmännen.

Här är receptet på morotssalladen.
Dressing:
1 msk rapsolja (om man tycker att olivoljesmaken är för dominant.)
1 tsk äppelcidervinäger eller annan ofärgad vinäger.
1 klyfta pressad vitlök. (Det är vitlöken som ger salladen den goda smaken och gillar man inte vitlök kan man glömma bort receptet. Dubblerar man receptet får man nog vara lite försiktig med vitlöken dock…)
1 krm örtsalt (jag tar som bekant alltid VEGETA)

Att vända ner i dressingen:
En rejäl morot, ganska grovriven.
Hackad persilja att strö över. Det är lustigt, men sötman i moroten försvinner genom dressingen. Salladen är inte lika god att spara, även om den går att äta dagen efter. Bon appétit!

Fredagstema Show&Tell – Sommaren 1998

HeLenas sista ämne för oktober ska handla om ett år under 1900-talet och jag väljer 1998. Övriga fredagsbloggare kan man hitta på hennes hemsida. På den tiden fanns det inga digitalkameror och korten som fabrikerna framkallade var ofta av mycket dålig kvalitet. De blir ju inte bättre av att scannas heller…

När MM kom hem en dag våren 1998 och berättade att han hade fått sommarvikariat som ambassadsekreterare i Beijing under juli och augusti kände jag samma spänning och förväntan som jag känt i min ungdoms dagar när jag skulle ut och resa med föräldrarna.

Då var det inte många år sedan Kina öppnade landet för västerländska turister och det var fortfarande ett land där inte många hade varit. Anledningen till att MM överhuvudtaget hade sökt detta vikariat var att Mirren hade börjat läsa kinesiska vid universitet i Lund.

MM, Mirren och jag åkte alltså iväg någon gång i början av juli och Mirrmaken kom några veckor efteråt. Vi hämtades vid den gamla ganska nedgångna flygplatsen, som sedan dess byggts om till oigenkännlighet, av en bil från ambassaden och inkvarterades i ett litet hus med två rum och kök på ambassadområdet.

Mirrmaken, Mirren och jag i Beijing 1998. Bilderna går att klicka större.

En av ambassadtjänstemännen och hans fru Maria bjöd oss på fika efter att vi hade installerat oss och körde sen en liten runda i omgivningen för att visa oss var vi kunde handla och i vilket varuhus SKRÄDDAREN höll till. Till detta kinesiska varuhus gick vi sedan många gånger, dels för att handla sidenscarves och sidenslipsar och väskor till priser som var löjligt låga, dels för att sy upp kläder. Det fanns nämligen nästan inga kläder i våra storlekar, kinesiskorna drar väl möjligen upp till storlek 38, sen fanns det inte större…

Fika på ambassaden med lokalanställda och vår vän ambassadtjänstemannen.

Vi hade alltid Mirren med oss som tolk och hon var även duktig på att pruta. På ambassaden fick vi låna var sin cykel, som Mirren och jag cyklade omkring på medan MM jobbade. Beijing var en underbar stad att cykla i då – breda cykelbanor, inga backar och mycket få motorcyklar. I rusningstid fick man visserligen ta och bära cykeln över gatan kryssande mellan bilarna, men för det mesta var det inga problem.

Maria lärde mig hur man skulle kunna känna igen om pärlorna var äkta dvs. odlade. Om man bet lite lätt i pärlan skulle det kännas som sandpapper mot tänderna. En gång på Pärlmarknaden praktiserade jag denna kunskap och expediterna skrattade gott. Fanns ingen anledning att sälja plastpärlor här där pärlsäckarna utanför varje shop dignade av pärlhalsband och där tusentals pärlsmycken exponerades i diskarnas montrar. 

Järnvägsstationen vi åkte ifrån till Badaling.

Den största upplevelsen under denna vår första resa till Kina var utflykten till den kinesiska muren. Tillsammans med några tusen andra kineser tog vid tåget till Badaling – som väl var öppnade man en extra vagn för de stackars västerländska turisterna, som höll på att avlida av värmen i trängseln, efter en halvtimme.

Vi passerade sträckor där muren inte var renoverad innan vi kom fram till Badaling.

Här vid Badaling är den restaurerad och just här inte särskilt jobbig att gå på ...

...men det är desto jobbigare att kliva uppför alla trapporna som finns här och var när solen bränner och ingen skugga finns att uppbringa.

Vattenflaskan var ett måste och kameran var med som vanligt.

Mirren och Mirrmaken var inte särskilt påverkade av solen eller trapporna.

MM måste naturligtvis också förevigas på muren med bergen i bakgrunden

Alla som besökt muren vet att det är en svindlande känsla man får – dels för att den är så gigantisk och dels för att den är så gammal. Vi klättrade upp och ner för trapporna i några timmar i värmen, åt sedan på någon restaurang och åkte tillbaka till Beijing på eftermiddagen.

I väntan på tåget till Beijing. Inte många västerlänningar som åker tåg till och från Kinesiska muren.

I början på augusti var jag tvungen att åka hem ensam eftersom jag skulle spela varje kväll på Farledsveckan i Skällviks kyrka. MM och Mirren stannade kvar tills i slutet av augusti och Mirren passade på att under tiden gå på en treveckorskurs i kinesiska på ekonomiuniversitet. Året därpå återvände vi som turister till Beijing för att hälsa på Mirren som då studerade några månader på sommaren vid det berömda Beidauniversitetet. Många kvarter i staden hade rivits under året som gått. När MM skulle besöka sin frisör fanns inte huset kvar…

 Det här hutongområdet i centrala Beijing är ett minne blott.

Efter det återvände vi fem gånger till Kina. Den senaste gången i augusti 2009. Då var mycket förändrat och de gamla hutongområdena i centrala Beijing ersatta med jättelika skyskrapor. Den resan har jag berättat om här.

Kommentarer igen…

Bilden från Pia Olsen i Köpenhamn. (Tyvärr är alla hennes musiker män...)

Apropå ett inlägg som en bloggvän (om jag nu kan kalla henne för det) gjorde för några dagar sedan angående kommentatorsfunktionen vill jag gärna ge min syn på den saken. För mig är bloggandet inte bara till för min egen skull eller för den närmaste familjen. Jag ser det även som en källa till social gemenskap och ett utbyte av tankar med andra bloggvänner.

Därför tycker jag det är roligt med kommentarer från dem som läser min blogg, gärna med egna associationer och inte bara med upprepande av vad jag själv har skrivit, även om det är att föredra framför dem som inte kommenterar alls...

Jag tycker att det är självklart att svara på de kommentarer jag fått – precis som det är självklart att svara på de brev som man får i brevlådan eller som mejl. Jag svarar alltid på kommentarerna i min egen blogg och inte hos den som har skickat kommentaren.

Får jag upprepade gånger inte svar på mina kommentarer slutar jag givetvis att kommentera, även om det händer att jag går in och läser inlägget hos någon bloggvän ändå. Det gäller också den som skriver ett kollektivt TACK! då och då till alla, som lämnat kommentarer.

Att man inte svarar har nog heller inte så mycket att göra med hur många kommentarer man får, utan mer med viljan att upprätthålla kontakten med kommentatorn. Annika i Reston, t.ex., (bara för att nämna någon) som kan få upptill 40-50 kommentarer på ett enda av hennes inlägg, är noga med att besvara varenda en personligt. Då är det roligt att kommentera. Jag tycker att den som inte vill svara på en kommentar borde lägga till en passus i sitt inlägg i stil med:

"Jag är inte intresserad av kommentarer från andra än från den närmaste familjen eller de närmaste vännerna. Det är trevligt om någon annan ändå vill kommentera men jag tänker inte svara på kommentaren."

Då vet man ju att det inte lönar sig att kommentera och kan ägna tiden annat…

Hungerspelen

Nu har jag äntligen läst ut Hungerspelen av Suzanne Collins – boken som så många bloggvänner har talat om och varmt rekommenderat. För mig var det en riktigt otäck upplevelse – en orgie i blod och mord på det mest bestialiska sätt. En bok utan hopp om en bättre värld, även om huvudpersonerna emellanåt visar humanitet och medkänsla. Den tog lång tid att läsa...

På omslaget utlovas gastkramande spänning. Särskilt spännande tycker jag inte att boken är, eftersom man efter några kapitel är helt säker på vem som kommer att överleva och vilka som kommer att dö i spelen.

När det plötsligt bestäms att det är två som denna gång ska vinna spelen är ju slutet helt klart – lite efter mitten av boken. (Om man någonsin tvivlar på det är det ju bara att slå upp sista sidan där bådas namn finns med.) Lite överraskande är dock slutet – där huvudpersonerna visar prov på extrem ädelhet och offervilja, vilket leder till ett ”lyckligt” slut trots allt.

Boken ska också, enligt baksidestexten, visa vilken oerhörd makt och ondska som TV utövar och kan tänkas utöva i framtiden i sin jakt på tittarsiffror. Man jämför med serier som Robinson och andra, där deltagarna utsätts för fysiska och psykiska påfrestningar till tittarnas stora glädje och förnöjelse. Ju värre desto bättre…

Skillnaden mot TV-utsändningarna, som skildras i boken och nutidens, är väl främst att deltagare, som ställer upp i diverse sådana serier nu för tiden, gör det helt frivilligt medan bokens arma deltagare av en totalitär och grym regim tvingas att delta. Jag har svårt för deckare (Hungerspelen hänförs i viss mån till denna genre) där barn far illa och dödas. Den som eventuellt har smak för detta får i denna bok sitt lystmäte.

Här dödar barn varandra till höger och vänster på olika brutala och grymma sätt. Ingen går fri från tortyr heller. Under tiden jag läste boken gick mina tankar ofta till nazisternas dödsläger – samma stämning ungefär, som man kan läsa om i skildringar därifrån, råder här i Hungerspelen. Och detta är en ungdomsbok! Vad händer om ungdomar får för sig att ”leka” hungerspel? Det räcker ju med de fruktansvärda händelser som sker runt omkring oss idag redan…

Jag är nästan säker på att boken är skriven med en sidoblick på filmmakarna och på de ytterligare miljoner som då skulle kunna tänkas rulla in till författaren om boken blev film. Man förstår att filmen i så fall måste bli årets mest spektakulära med tanke på alla effekter man skulle kunna få fram!

Amerikanerna skyr ju som bekant inga medel när det gäller att framställa våld i de mest motbjudande och vidriga former. Dessutom glittrar det i palats och kläder, svävare sänker sig ner från skyn och framavlade dödsbringande insekter och djur uppträder på scenen. Hungerspelen måste ju vara gefundenes fressen för en filmproducent i det avseendet.

Samma författare ska skriva två böcker till - i samma anda- förmodar jag. Jag tänker inte läsa dem. Det förvånar och skrämmer mig att ungdomar tycker att boken är ”hysteriskt bra”, och att vuxna, som har egna barn och barnbarn också gör det i stor utsträckning…

Från mitt liv som kantor 21

I lördags spelade jag på två dop. Den första dopgudstjänsten ägde rum i Västra Husby kyrka. Kyrkan brann ner 1977 och bara väggarna återstod. Som väl var hade alla lösa föremål i kyrkan plockats bort innan p.g.a. en förestående renovering.
  

Lilla Signe Linnéa döps av min gamle vän Tore i Västra Husby kyrka. (Bilderna går att klicka större).

Kyrkan byggdes om helt och fick en modernare och hemtrevligare utformning. Man avdelade kyrkorummet med en vägg framför koret och lade om taket med träpanel. En ny utmärkt kororgel installerades också. I utrymmet mellan koret och östra ytterväggen finns nu sakristia med kapprum och toalett och övningsrum för kören.

Har inga uppgifter om detta krucifix tyvärr - ser ut som om det vore ganska nygjort...

Den lilla flickan som döptes fick namnet Signe Linnéa. En av min mormors systrar hette Signe och en annan Elin. Jag kom ihåg som barn att jag tyckte det var synd om dem att heta sådana gammaldags och i mitt tycke fula namn.

Kyrkan var färdig för återinvigning i maj 1979 och sedan dess pryds kyrkorummet av mosaiker av Bengt Olof Kälde. Den mest framträdande är altartavlan. Mosaiken är bl a gjord av onyx från Pakistan, malakit från Afrika, marmor från Italien, Brasilien och från Kolmården samt Muranoguld. (Citat från nätet)

Eftersom en morbror, som skulle vara fadder till dopbarnet kom en halvtimme för sent – det hade ”hakat upp sig” någonstans på vägen - fick församlingen vänta lika länge på att dopgudstjänsten skulle börja. På begäran av min gamle gode vän, prästen Tore, spelade jag lite olika melodier på den härliga orgeln medan vi väntade. Idas sommarvisa, What a wonderful world och lite annat.

Orgeln i västra Husby kyrka.

Efter gudstjänsten i Västra Husby åkte vi en mil till Östra Ryds gamla vackra kyrka. Den byggdes på 1200-talet som en fästningskyrka, vilket kvarvarande metertjocka murar vittnar om.

Lille Plura döps i Östra Ryds kyrka.

Där var det dags för lille Plura att bli döpt. Här blev gudstjänsten bara fem minuter försenad eftersom Plura bestämde sig för att äta välling strax innan han skulle tåga in i kyrkan med sina föräldrar och faddrar till tonerna av Äppelbomarschen. Två fina namn till fick han – Oscar och Axel om han nu skulle få för sig att byta namn när han blev lite större…

En träskulptur från 1600-talet visar Kristus som världens frälsare med jordklotet i handen.

På båda ställena ville man ha psalmen Tryggare kan ingen vara. För något år sen höll det på att gå riktigt illa just för mig i Västra Husby kyrka. Där hade jag ett dop och dagen innan hade jag haft två begravningar. När jag började spela preludiet till psalmen kom jag på, efter cirka tio takter, att jag höll på med preludiet till Blott en dag i stället. Begravningspsalmen par préférence.

Vid orgeln i Västra Husby kyrka

Jag spelar ju alltid preludierna till psalmerna ur huvudet och utan noter. Båda psalmerna har tonerna d, e, fiss i början, fast i omvänd ordning. Jag kom som väl på detta innan jag började spela psalmen, så det blev ett ganska långt preludium. MM undrade efteråt varför jag spelade ett så komplicerat sådant för ovanlighetens skull…

Vintertecken?

(Bilden går att klicka större.)

Den här synen mötte mig när jag stack näsan utanför dörren för att gå en eftermiddagspromenad. Sidensvansar i flock som satt och bevakade rönnbärsträdet i närheten.

Grannens rönnbärsträd tidigare i år. Idag är bara rönnbären kvar.

Så här skriver Wikipedia: Sidensvans (Bombycilla garrulus) är en fågel som tillhör ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid (min blockning) kan den observeras i stora flockar längre söderut.

Så nu vet ni det - vintern har kommit till Mogata!

Fredagstema Show&Tell - Kryddor

Den här fredagen ska vi skriva om kryddor har HeLena bestämt. Övriga kryddskrivare hittar ni på hennes hemsida. 

Min hov-och livkrydda alla kategorier - VEGETA

För mig var det ett enkelt tema att skriva om. Den örtkrydda, ”universalkryddan” VEGETA, som jag alltid använder när jag lagar mat kom in i mitt liv samtidigt med MM. Det var blixtförälskelse när det gällde både. Sedan dess använder jag örtsaltet varje dag . Jag älskar denna krydda, trots att den säkert inte är särskilt nyttig* – den innehåller ju bl.a. socker. Förmodligen är det därför all mat blir så god…

Eftersom jag använt den nu i trettiofem år och ännu är ganska pigg och frisk, tänker jag fortsätta med den trots att Mirren alltid påpekar att andra örtsalter är bättre för hälsan.

Vad gäller övriga kryddor har jag börjat använda vitlök mycket mer sedan jag kom hem från Frankrike. Det blir en härlig smak på sallader, soppor, såser om man tillsätter lite vitlök, tycker jag. Olgakatt har skrivit ett intressant inlägg om just den kryddan idag. Curry är jag också mycket förtjust i.

Det är kanske en myt att man inte blir förkyld om man äter vitlök, men peppar, peppar har jag inte varit snuvig en enda dag på snart två månader, trots att massor av folk som jag träffat och även kramat har haft problem med både snuva och halsont.

Bilden och en lång, intressant  artikel om snuva har jag hittat här på nätet.

*Ingredienser i Vegeta: salt, 15.5% torkade grönsaker (morötter, palsternackor, lök, selleri, persilja), smakförstärkare (mononatriumglutamat, dinatriuminosinat) socker, stärkelse och färgämnen (riboflavin). 

Den försvunna solhatten

Jag poserar på gatan i Menton på väg till La Vielle Ville iklädd min förträffliga solhatt från Åshilds postorder. (Bilderna går att klicka större.)

Innan MM och jag åkte till Franska Rivieran i maj köpte jag en solhatt i jeanstyg från Åshilds postorder. Den glömde jag hemma när vi väl reste dit, vilket inte var hela världen eftersom solen då lyste med sin frånvaro mesta tiden. 

Men nu när vi reste tillbaka i september hade Vaervarslet i Norge utlovat solsken alla dagar, så solhatten från Åshild åkte ner i väskan först av allt. Den kom väl till pass. Enda nackdelen med den var att jag måste ta av den varje gång jag skulle ta foto eftersom brättet skymde linsen på kameran.

Här står jag utanför ingången till 11 Rue Longue i La Vielle Ville där jag bodde med mina föräldrar och min bror sommaren 1952.

Det hade naturligtvis varit lätt för mig att glömma hatten lite här och var, i synnerhet när vi åt ute på restaurang eftersom den då i viss mån var ett hinder för matintaget. Men jag tittade noga efter varje gång att jag inte glömt något när vi gick från restaurangen.

På uteservering i Menton med avtagen kamera och solhatt.

Efter några dagar i Nice åkte vi buss igen till Menton där jag tillbringat några härliga somrar i min ungdom. Dels för att se om det allra första hotellet fanns kvar där jag bodde sommaren 1950 – det har jag berättat om här och här – och dels för att besöka La Basilique Sainte-Michel Archange som ligger vackert i La Vielle Ville och som jag tidigare bara stiftat bekantskap med från utsidan när det var kammarmusikkonsert på kyrktorget framför.

Många trappor att gå upp för att komma till Basilique Sainte-Michel...

Vi klättrade uppför alla de minst hundra trappstegen till kyrkan – jag har inget minne av att det var några trappor tidigare, trots att dessa säkert härstammar från medeltiden – jag, under idogt pustande och många vilopauser på trappavsatserna för att fotografera den hänförande utsikten över bukten bort mot italienska gränsen.

Det behövdes många vilopauser innan jag kom upp till kyrktorget.

Utsikten mot italienska gränsen från kyrktrappan.

Kyrkan var till all lycka öppen och trött som jag var, satte jag mig därinne på en av kyrkbänkarna för att vila innan jag satte igång att ta foton av den imponerande interiören.

Interiör från Basilique Saint-Michel Archange i Menton. Kyrkan började byggas 1639 och öppnades för gudstjänst 1653.

Ett helgon vars namn börjar på R. Hittar inte något mer helgon på R. än Reparata, och detta helgon är inte likt henne det minsta...

Den här androgyna ängeln blev min favorit. Tvillingsystern/brodern står på andra sidan altaret.

När MM och jag hade gått nerför alla trappstegen igen till den lilla gågatan i Gamla stan upptäckte jag att jag inte hade någon solhatt på huvudet längre. Visserligen är mitt minne kort men jag kom faktiskt ihåg att jag tagit av mig den för att fotografera och lagt den bredvid mig på kyrkbänken.

MM innan han var tvungen att gå tillbaka för att leta efter min kvarglömda solhatt

Ett mycket positivt drag hos MM är att han har en ängels tålamod med mig när jag tappar bort eller glömmer saker. Otaliga gånger har han utan knot hämtat skor, glasögon, noter eller klädesplagg som jag glömt i olika kyrkor där jag spelat. Nu erbjöd han sig generöst att gå uppför alla trapporna igen till kyrkan - kanske för att han visste att det skulle ta dubbelt så lång tid om jag gick med - för att hämta solhatten om den låg kvar, vilket jag naturligtvis hoppades den skulle göra.

Man stjäl förhoppningsvis inte i Guds hus och en solhatt från Åshilds postorder kanske inte är värd en evig fördömelse. Min solhatt låg mycket riktigt kvar på bänken och allt var frid och fröjd.

Blommande nerium överallt...

Och hibiscus (?)

Kanske lite tips till julgrupper?

När vi kom tillbaka till Nice var det redan ganska mörkt och det var inte läge för någon solhatt längre. Jag hade den i ett stadigt grepp medan vi gick gatan upp till Monoprix för att inhandla lite kvällsmat. Sedan kassörskan slagit in varorna packade jag ner dessa i en plastpåse medan MM betalade.

Place Massena på kvällen i Nice.

På natten vaknade jag plötsligt och hade en känsla av att solhatten var borta igen. Jag hade ju packat ner varorna på bandet med båda händerna – och jag visste att jag hade burit solhatten i ena handen ända tills jag kom fram till varuhuset.

Jag for upp, tände lampan och letade efter solhatten - naturligtvis utan att hitta den.Väckte MM och sa att vi måste gå tillbaka och fråga efter den det första vi gjorde på morgonen när Monoprix öppnade, eftersom jag måste ha lagt den ifrån mig vid kassan.

Han suckade djupt och somnade om, men vaknade igen när jag råkade trampa på fållen till den heltäckande fönstergardinen så att hela uppsättningen föll i golvet med ett brak med mellanlandning på mitt ansikte…

Sedan vi konstaterat att alla mina tänder fanns kvar och ingen satt löst kunde vi somna om relativt lugnade. En svullen överläpp och ett ordentligt blåmärke mellan näsan och överläppen fick jag dock som minne av händelsen. Att solhatten var försvunnen igen tyckte MM inte gjorde så mycket, den påminde honom om sådana som hästar har på sig i skämtteckningar, sa han...

MM fotograferade naturligtvis den nerfallna gardinuppsättningen på morgonen med mig bakom.

När jag steg upp på morgonen var jag tvungen att flytta på stolen där jag hade lagt min resväska. När jag gjorde det ramlade min solhatt ner på golvet – den hade fastnat mellan stolen och väggen. För mig var det ett stort mysterium hur den hamnat där – jag måste tydligen ha satt den på mig innan jag packade ner varorna trots att jag inte hade något som helst minne av det…

Resten av vistelsen fick solhatten ligga kvar i resväskan.

Uppdatering: Tack vare den fantastiska em. har jag hittat namnet på helgonet! Sainte Rita.

Fredagstema Show&Tell - Astrid Lindgren

Bilden på Emil har jag lånat från nätet. Han har vissa likheter med Casimir...

Det är HeLena som står för fredagstemat i oktober. Övriga fredagsbloggare finns på hennes hemsida.

Trots att jag är sen med temat vill jag ändå skriva något om Astrid Lindgren och om något som inte någon mer fredagsbloggare än HeLena har tagit upp annat än mycket marginellt. Nämligen Astrids oerhörda betydelse för förnyandet av den svenska barnvisan! I intimt samarbete med den kongeniala musikern och tonsättaren Georg Riedel har de tillsammans skapat barnvisor som kanske t.o.m. kommer att leva längre än en del av böckerna.

Vad vore en skolavslutning utan Idas sommarvisa? Den förekommer för övrigt nästan på vart tredje dop. Eller Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön, nästan lika populär. Vem har inte rörts till tårar av Fattig bonddräng eller sjungit med Emil i Du käre lille snickerbo? Och visan framför alla andra: Här kommer Pippi Långstrump, som de minsta barnbarnen älskar att sjunga och dansa till.

Det finns ju många, många fler, men de här är nog de allra mest älskade, tror jag. Idas sommarvisa går t.o.m. hem på allsången på Skansen! Och Tommy Körberg är fantastisk som den fattige bonddrängen.

Lisa Nilsson på Skansen sjunger Idas sommarvisa.



Tommy Körberg på Skansen

En dag hos småbarnsfamiljen i Mälarhöjden

Clarissa har hunnit bli tre månader. (Bilderna går att klicka större.)

Efter att ha kommit hem till Mogata igen efter nästan en vecka hos Mirren och barnbarnen i Mälarhöjden, kan jag inte låta bli att reflektera hur olika livet är för två ensamma pensionärer och för en småbarnsfamilj. Här hemma kan jag sova till åtta-nio på morgonen om jag har lust, sen gå upp och äta frukost tillsammans med MM och läsa tidningen i lugn och ro. Sätta på datorn och läsa mina mejl. Duscha och kanske gå ut och promenera eller åka och handla.

Hos Mirren är det tidigt uppvaknande vid halvsjutiden. En liten pojke eller två brukar stå vid sängen i mörkret och säga uppfordrande: ”Dä mojon mojmoj” alternativt:”Dä molon molmol!” Raskt på med kläderna och ner till frukostbordet där den övriga familjen redan är samlad och frukosten framdukad.

Mormor på Fjärilsrestaurangen med Clarissa i famnen. Matchande kläder!

Stressigt när Mirrmaken ska iväg till jobbet. Caspar och Clarissa ska bytas blöja på och Clarissa ammas utan inblandning av sönerna. (Tack och lov för ”Bolibompa”!)  Pojkarna ska sen, mer eller mindre samarbetsvilliga, hjälpas på med kläder och skor för att gå till förskolan. Efter det ska de in i bilen och sättas i bilbarnstolarna. Fyraåringen Casimir spänner fast sig själv numera medan tvååringen Caspar måste hjälpas.

Clarissa bärs ut och spänns fast i barnstolen, in med mormor i bilen – om vi ska åka och handla - och därefter vagnen, som ska tas isär och håvas in i bagageluckan. På torsdagarna när det är utflykt på förskolan måste Mirren dessutom laga lunch på morgonen till barnen att ha med sig i ryggsäcken.

Oktoberpromenad i Hagaparken.

När det är vackert väder promenerar Mirren med alla tre barnen en dryg kilometer till förskolan. Nu när jag är uppe och hälsar på kan hon åtminstone lämna lilla Clarissa hemma med mig så att hon slipper att ta med henne också. Hemma igen ammar Mirren Clarissa varannan timme hela dagen och natten eftersom hon är orolig för att hon inte har gått upp i vikt tillräckligt den sista tiden.

Mirren hämtar pojkarna redan klockan tre på eftermiddagen, så det blir inte många timmar emellan när hon ensam i vanliga fall måste röja i köket, städa upp eller ta hand om tvätten och kanske åka och handla. Jag försöker sysselsätta pojkarna när de kommit hem från förskolan och är hungriga och stökiga medan Mirren ammar. De vill gärna krama och pussa sin lillasyster och sin mamma under tiden och då äter inte Clarissa utan gallskriker…

 Fjärilshuset i Hagaparken.

Casimir hittar till entrén själv...

Den här onsdagen har båda barnen ledigt från förskolan eftersom vi har bestämt att göra en utflykt till Fjärilshuset i Hagaparken. När vi kommer dit är barnen hungriga, så det är bara att bege sig till restaurangen. Fast innan dess har Casimir och Caspar fastnat för var sin krokodil på pinne som finns i shopen och som både kan bitas och gapa.

Casimir och Caspar med krokodilerna som både kan bitas och gapa.

Opsykologiskt nog inhandlar jag dessa till pojkarna före lunchen, vilket har till följd att krokodilerna fortsättningsvis försöker äta upp både mat, blad, fiskar och fjärilar under den efterföljande rundvandringen. Om de inte försöker äta upp bröderna själva då och då…

Lillebror äter köttbullar och potatismos med god aptit medan Casimir håller sig på avstånd med sina pannkakor.

Vi har tur eftersom vi får vara med när alla barnen i en skolklass får fiskmat av djurskötaren för att ge till de stora karparna i fiskdammen. Även våra pojkar får lite att kasta i vattnet till både fiskarnas och deras egen glädje! Värmen och luftfuktigheten gör dock sedan besöket i regnskogen ganska jobbig. Inte tänker jag på att linsen på kameran kan imma igen så att bilderna blir suddiga…

Caspar är fascinerad av de färgglada karparna...

... som sticker upp huvudet ur vattnet när de matas.

 Det finns farliga rovfiskar också där man kan bli av med sina fingrar om man sticker ner dem i vattnet...

Vi avslutar utflykten med en promenad i Hagaparken i det vackra höstvädret ända fram till grindarna vid Hagaslottet.

Vid grindarna in till Haga slott.

Det ståtliga Naturhistoriska riksmuséet tvärs över Brunnsviken

När vi kommit hem efter att ha lassat in allt och alla i bilen igen måste Mirren amma igen och sätter sen omedelbart igång med att laga middag. Pojkarna och jag målar och klipper under tiden. Casimir som på sin höjd målat en enkel huvudfoting hittills ritar en alldeles utmärkt igelkott och en katt, sedan han kastat ett öga på vad jag har ritat på mitt papper.

Caspar klipper och Casimir ritar.

 Igelkott.

 

Katt

Vid halvåttatiden är tvååringen äntligen trött och efter att ha borstat tänderna på honom går Mirren upp övervåningen och är kvar tills han somnar. Innan det är dags för fyraåringen att nattas på samma sätt vid niotiden hinner hon ta sig en kopp te.

Mirrmaken, som för det mesta jobbar minst tio timmar om dagen, kommer hem mitt i alltihopa och äter det som finns kvar av middagen. I bästa fall får Mirren och han en timme tillsammans innan de själva stupar i säng. Jag är inte sen att följa deras exempel och sover så tungt att jag inte ens hör, trots att mitt rum ligger vägg i vägg med sängkammaren, att Mirren och Caspar går ner i köket klockan två på natten där hon steker korv till Caspar, som vaknat och är hungrig.

Innan jag somnar undrar jag i mitt stilla sinne om den som eventuellt ondgör sig över RUT-avdraget skulle tänka om ifall han eller hon tvingades byta en dag med Mirren…

 

Jag blir bjuden på avskedslunch på fredagen i Skärholmen av Mirren.