Från mitt liv som kantor 5

Ringarums kyrka julafton 2008

Det är extra roligt att vara kantor under julhelgen! Julbönen på julafton bjöd på en lite annorlunda upplevelse än jag är van vid. I Ringarums församling, där jag vikarierat under julen, fick jag nämligen för första gången vara med om en "levande julkrubba".

Julbönen på julaftonen skulle börja klockan elva och MM och jag kom i god tid i kyrkan. Golvet framför altaret var då täckt av hö och gångarna i kyrkan av papper och ett litet russ var redan på plats med sin matte framför krubban och mumsade friskt av höet.

Russet mumsar hö från korgolvet

En liten stund senare kom en familj med ett snällt, svart får i band. Aktörerna i julspelet började bli färdiga, herdar, änglar och ytterligare två små får. Kyrkoherden själv var Josef, klädd i min gamla slitna rävjacka, som jag för några år sedan skänkt till församlingen för detta ändamål , men som jag inte sett användas förrän nu. En kär, före detta körmedlem i min kyrkokör och två andra herrar var de tre konungarna med guldkronor på huvudet och vackra mantlar.

En herde, tre får och en ängel

Fem minuter före klockringningen är den stora kyrkan nästan fullsatt. Denna tradition är tydligen inte bara populär bland Ringarumsborna utan även bland folk från andra församlingar. Det finns t.o.m. de som kommit från det fjärran Söderköping!

När klockorna tonat bort är alla på plats utom Maria och Josef och Jesusbarnet. Då hörs ett litet gnyende och genom kyrkgången kommer så Maria, klädd i blå mantel, och Josef. I famnen bär hon ett alldeles riktigt Jesusbarn, det var han som gnydde tidigare, men som nu har somnat.

Maria med Jesusbarnet och Josef på väg till stallet

Julspelet börjar och kyrkoherden berättar om den Heliga Natten. Den minsta ängeln springer omkring lite överallt, fåret bräker då och då och russet gnäggar till och skriar lite förstrött medan han mumsar på höet.

Efter en stund kommer de tre konungarna ridande på varsin käpphäst, böjer knä framför Jesusbarnet och förärar honom presenter. Han är dock helt opåverkad av all uppståndelse runtomkring och sover gott i mamma Marias famn.

De tre konungarna ger det sovande Jesusbarnet sina gåvor

Då och då får församlingen vara med och stämma in i de gamla välkända julpsalmerna – Nu tändas tusen juleljus, Stilla Natt, O du saliga, o du heliga, och När juldagsmorgon glimmar.

Sällan har jag fått ackompanjera en så stor kör, för det lät faktiskt som en sådan när alla sjöng för allt vad de var värda. Det var helt underbart att höra! Som väl är finns det en kororgel i kyrkan så jag slapp sitta på läktaren i ”splendid isolation” utan kunde vara med i koret och ta ett foto då och då.

Som avslutning spelade jag ”We wish you a Merry Christmas” vilket utlöste spontansång bland de församlade som hade börjat röra på sig för att gå hem till julbordet och Kalle Anka.

Uppspikning av avhandling

The Chinese Volvo på plats på spikträdet

I fredags hade jag och MM den stora äran och det höga nöjet att få vara med om en alldeles unik händelse. Nämligen uppspikning av avhandling på Linköpings universitet. Efter åtta mödosamma år var arbetet med Mirrens avhandling, The Chinese Volvo, Sino-Foreign Joint Ventures and Perceived Performance äntligen avslutad och böckerna tryckta.

I de åtta åren ingår även ett års forskning, tre års studier i kinesiska, arbete vid Volvo Lastvagnars kontor i Beijing samt tillkomsten av ännu en familjemedlem - Lillmirren. Mirrmaken var med redan från begynnelsen.

Det sägs att traditionen med att spika upp sin avhandling före disputationen härrör sig från 1517 när Luther spikade upp sina teser på kyrkdörren i Wittenberg. Den som vill veta mer om hur det går till numera kan läsa här under rubriken De Akademiska Högtiderna i våra dagar.

Vi började med att hämta Mirren vid Linköpings central och åkte sedan till universitetet och åt en god lunch. Därefter gick vi till tryckeriet och hämtade alla färdigtryckta böcker. Det blev många paket.

Kvart i tre avgick en liten delegation, en professor som varit handledare, en doktorandkompis, Mirrmaken och Lillmirren som kommit med bil från Stockholm, doktoranden själv och så de stolta föräldrarna till den sistnämnda, från A-huset med kurs mot Origohuset – där alla höjdare inom Linköpings universitet arbetar.

MM bär exemplar av avhandlingen som ska spikas

Där anslöt sig också ytterligare en handledarprofessor samt huvudhandledaren, professor och tillika dekanus, till gänget och så var det klart för spikning. Eftersom avhandlingen är på dryga 350 sidor måste hålet för spiken vara förborrad.

Mirren spikar upp sin avhandling på spikträdet i Linköpings Universitet

Klockan tre precis var det dags. Då hade Mirren hämtat hammare och spik hos registratorn och fått sin avhandling prydd med orden ”Må spikas” med stora bokstäver tvärsöver omslaget. The Chinese Volvo spikades upp på det gröna avhandlingsträdet och pryder väl sin plats. Mirren har själv tagit omslagsfotot från Volvos lastvagnsfabrik i Jinan i Kina.

The Chinese Volvo pryder sin plats bland de andra avhandlingarna

Efter det att avhandlingen fått sin plats bland alla de andra på trädet serverades champagne, som smakade misstänkt likt Pommac. Lillmirren, som aldrig smakat läsk förut, drack i alla fall med förtjusning.

Lillmirren smakar på "champagnen"

Ytterligare en spikning väntade. Nu på universitetsbiblioteket. Denna var dock inte så högtidlig som den förra och utan champagne. Nu är det fritt fram för själva disputationen den 22 januari!

Bifrosts jubileumsfest och Nobelmiddagen

Tittade in som hastigast på nätet på Nobelfesten eftersom jag inte hade tid att titta på den på TV när det begav sig. Efter jubileumsmiddagen för precis en vecka sedan var jag glad att jag inte var bjuden till Nobelmiddagen. Hade inte orkat! Tänk att tvingas sitta still 4-5 timmar mellan samma gubbar och konversera, kanske på engelska eller franska t.o.m.! Och försöka vara intelligent och väldisciplinerad. Jag som varken är det ena eller andra och dessutom lomhörd …

Jag beundrar verkligen vårt kungahus som kan sitta där och se intresserade ut med ett ständigt småleende på läpparna. Inte kungen förstås. Han ser aldrig särskilt glad ut där han sitter mellan två ”murklor”, som en nobelpristagare vanvördigt hade uttryckt det för några år sedan. Att han inte ville sitta bredvid…

Kommentaren från modedesignern vadhonnuhette om drottningen var helt obetalbar. Hon påpekade att Silvia hade en "något större” klänning nu än 1976, när hon gifte sig. Som om det hade varit något väldigt märkligt efter tre barn och vid snart 65 års ålder. Det märkliga i det hela, tycker jag, är att den bara var ”något” större…

Vår egen show blev mycket lyckad och säkert roligare än den på Nobelfesten. Magistern och eleven i Swing it Magistern gjorde stor succé liksom Fritiof och Carmencita. Balettflickorna drog också ner stora applåder i det avslutande numret On the Sunny Side of the street.

On the Sunny side of the Street

Jag hade också fler uppgifter denna kväll än att ackompanjera kören. Det var som i forna tider när jag var restaurangpianist i Lund under en kortare tid och spelade för matkuponger som min dåvarande make åt och drack upp…

Jag blev nämligen bjuden på festmiddagen p.g.a. min sista insats denna kväll; pianoackompanjemang av en ung, stilig och mycket begåvad trumpetare.

What a Wonderful World

Vi hade väldig kul i alla fall, han och jag, när vi spelade gamla evergreens tillsammans. Over the Rainbow förstås - regnbågen är och var damsällskapet Bifrosts symbol mycket tidigare än den blev en annan rörelses! As Time Goes by, The Midnight Sun will Never Set med sordinerad trumpet och What a Wonderful World. Intet öga torrt, medelåldern i publiken ca 70+, vilket gjorde att de flesta kände igen sin ungdoms melodier.

Nu har jag bara Julbön, Midnattsmässa och Julotta kvar innan jag kan koppla av helt och fira lite jul. Just nu har julförkylningen slagit till som vanligt, näsan rinner och jag har lite feber – tillräckligt mycket för att jag ska känna mig allmänt eländig.

Jag fick låna Otrohetsdieten av Bloggblad i helgen, så jag hade precis bestämt mig för att börja banta och att träna på gymmet på Vårdcentralen , (inte något glassigt gym här inte) men jag tror att jag går och lägger mig på sängen i stället med P-O Enquists senaste bok…

Jag har fått benäget tillstånd av min körsyster att publicera detta underbara foto av henne som Flickan i Havanna

Jubileumsshow

Dagen D är här - dagen för den stora jubileumsshowen i Stadshuset i Norrköping. Det är det ärevördiga damsällskapet som firar 110-årsjubileum. Om detta kan läsas mer här på Personligt i den lokala tidningen.

Nu så här i sista sekunden kan det avslöjas att programmet som kören tillsammans med nämnden ska framföra är illustration av gamla slagdängor - alltifrån Swing it Magistern och Flickan i Havanna till On the Sunny Side of the Street.

Under den sista låten agerar kören balettflickor i en icke alltför invecklad koreografi som körledaren skapat.

Ordföranden, som kan ses på bild i reportaget ovan, ska agera Carmencita, vilket hon gör med oanad, hittills dold, skådespelartalang. Kompisen bredvid är Fiskargubben i Ungmön på Käringön.

För uppslaget till programmet har jag att tacka den fantastiska körledaren Maj-Gret på bilden nedan - nyss fyllda åttio - som leder en mycket livaktig pensionärskör i Söderköping.

Jag brukar ha nöjet och äran att ackompanjera kören vid högtidliga tillfällen, som igår då SPF:s årliga julfest med över hundra deltagande gick av stapeln!

Fotot är taget av gode vännen P.S. - skicklig saxofonist förutom fotograf

Damerna i kören har röda sjalar och kjolar och herrarna röda slipsar. Vid repetitionen, från vilken bilden är tagen, hade ännu inte herrarnas stjärngossmössor kommit på.

Adventsljusstake

Vy över Gusumsån. Bilderna går att klicka på större.

På väg till gudstjänst i Gusums lilla vackra kyrka andra söndagen i Advent fick jag plötsligt syn på denna adventsljusstake mitt i Gusumsån.

Förmodligen en skapelse av Gusums egen store konstnär Milan Vobruba eftersom han har sin ateljé i den gamla kvarnen... (dock bara gissning).

Klicka gärna på länken, han gör fantastiska skapelser i glas och härliga, färgstarka målningar i olja.

MM kommenderades ut ur bilen och tog dessa foton.

Min blogg har fått en utmärkelse

D.v.s. min blogg har fått en, från Grekland nu. Jag tackar så varmt och tar emot den med glädje. Det finns dock regler kring detta och det är att jag ger utmärkelsen vidare till sju andra bloggare. Vilket är väldigt svårt eftersom jag läser alla bloggarna i min lista och några till - Rutan, Elisabet, Madicken och Carpe Diem t.ex - med ungefär lika stort intresse.

Några stycken som jag ofta läser och som skickar kommentarer till mig ibland är följande: Bloggblad och Mirren allra först, vilket inte är så konstigt eftersom jag ofta träffar dem båda IRL.

Sen skulle jag gärna ge awarden tillbaka till Grekland nu, men det kanske man inte brukar göra? Vidare till Marianne i Egypten, till Eleonora och sen till Marskatten och Miss Gillette. Sista awarden får Tant Lila, vars blogg jag tycker är omväxlande och mycket läsvärd även om hon inte besöker min så ofta...

Reglerna:

1. De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.

2. Länka till den bloggen du fick den ifrån

3. Ge den vidare till sju andra bloggare & länka till deras sidor.

4. Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden

Fredagstema kokböcker

Bilden går att klicka på större

Vid en genomgång av mitt kokboksförråd har jag gett mig själv ett högtidligt löfte: jag ska aldrig mer inhandla en kokbok! Nästa gång det är rea ska jag raskt gå förbi kokboksavdelningen utan en blick. Inga läckra bokomslag i härliga färger på olika sorters mat, bröd eller chokladbakelser ska någonsin mera få fresta mig.

Förutom böckerna på bordet har jag minst tio kokböcker till i mina bokhyllor. När jag gifte mig med MM för 32 år sedan slutade jag definitivt att laga krånglig mat – han är laktovegetarian och hur man gör gratänger och stuvningar, kokar brysselkål och broccoli och gräddar pannkakor visste jag förut.

Den enda boken jag använder numera är den slitna gröna - ”Vår Kokbok” längst upp till höger. Men jag använder den nästan bara när jag bakar muffins. Den har hängt med sen jag gifte mig första gången 1958. Och så ”Sju sorters kakor” som jag fick av min mamma vid samma tillfälle. Där är det mandelbottnarna och den sjudna smörkrämen som gäller.

Trots min arsenal av kokböcker kan jag inte avhålla mig från att dra ut recept från nätet. Det senaste var ett recept i förrgår på lussebullar med Kesella från en av kvällsdrakarna. Eftersom Eleonora hade gjort så fina lussebullar just med Kesella, så prövade jag faktiskt receptet för ovanlighetens skull.



Lussebullarna blev ovanligt goda och inte alls så torra och hårda som de brukar. Kanske hjälpte det också att jag lydde Mirrens råd att ta så lite mjöl som möjligt. Mirren är – i motsats till mig – road av matlagning och är mycket påhittig med nya rätter, också hon vegetarian som sin far.