1395 Sång- och dansföreställning på Musikaliska

Nu är jag hemma i lilla Mogata igen efter tre innehållsrika och härliga dagar tillsammans med Mirrfamiljen. Den främsta anledningen till att jag åkte upp och hälsade på just nu var den årliga sång- och dansföreställningen som barnen på Lilla Akademiens lågstadium och förskoleklass framförde på Musikaliska i Stockholm.

Här en bild från Gullan Bornemarks Gå i solen. Barnen i de blå dräkterna föreställer himlen och de andra är förstås solar. (Bilderna går att klicka större.)

I år var temat Gullan och Dan Bornemarks visor. Rubriken på föreställningen var Tillsammans i en drömvärld - en smått surrealistisk berättelse om hur barnen genom en magisk kikare kunde se in i vår värld med alla dess problem. Det handlade om bristen på vatten, om farorna på Medelhavet för flyktingarna och om hur många djur som var utrotningshotade. Bland mycket annat! Anne Sjölund stod för idé och manus.

Hela lågstadiet och förskoleklassen, tillsammans 150 barn stod på Musikaliskas scen samtidigt. Och även om de, som hade mer framträdande roller ibland satte sig ner mellan sångerna, stod alla de övriga barnen tappert upp under en dryg timmes tid. Det här var den tredje föreställningen som gavs. Dagen innan och även tidigare på dagen hade man spelat och sjungit för olika skolklasser, allt som allt ungefär 900 barn. Ett under att barnen på scenen inte var tröttare.

Salen var fylld av föräldrar och anhöriga och vi hade tur att få platser på första raden. "Storasyster" Jessica, som är en duktig violinist och som bor hos Mirrfamiljen ser fundersam ut.

Barnbarnet Casimir, som går i årskurs 3, hade detta år fått en av huvudrollerna. Här ses han tillsammans med klasskompisen Anna. 

Det är hallon som åker på havet i en hallonbåt och som ska räddas av sjömän. Vågor till höger. Visorna ackompanjeras av den himmelska gymnasieorkestern och dirigenten är en ängel med vingar. 

Barnen ger sig ut på en räddningsaktion i  en luftballong. De räddar utrotningshotade tigrar och hallon i sjönöd. Frukterna, som lider av törst, får sitt efterlängtade vatten. Det är eleverna i årskurs tre som som vanligt har huvudrollerna i sång- och dansföreställningen.

Casimir, Samuel och Louine tillsammans i luftballongen.

Under rubriken Tillsammans hade eleverna själva skrivit dikter som de skanderade i talkörer mellan visorna. Några av dikterna hade rubriken Ensamhet, Världen behöver hjälp, Klockan tickar och Vi måste hjälpas åt. Jag räknade till 12 talkörer som alla barnen skanderade rytmiskt och utantill förstås. En enastående prestation med hänsyn till alla vistexterna som de också hade lärt in och med tanke på att de är så unga.

Förskoleklassen är bland annat  hallon, frukter och och grönsaker.

Barnbarnet Caspar som går i årskurs 1 är indian.

Nu är föreställningen slut men en överraskning väntar. Den kan man se i det sista videoklippet nedan.

Det är så härligt att gå i solen sjunger alla barnen med inlevelse.

Visorna Laban och Lillebror. Casimir är Lillebror.

Och här kommer överraskningen. Efter Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min kommer Gullan Bornemark själv och tackar barnen och alla lärarna och sjunger med publiken.

1394 Bloggpaus

Åker med Swebus upp till  Stockholm om en stund för att träffa barnbarnen och för att gå på den årliga musik- sång- och dansföreställningen på Lilla Akademien. Här kan man läsa om den förra året som hade Lennart Hellsings visor som tema. I år blir det tema med visor av Gullan Bornemark. Ska bli spännande eftersom båda barnbarnspojkarna är med och sjunger och agerar.

Sen blir det besök på Liljevalchs och på Tuthankhamonutställningen som jag också ser fram emot. Därför blir det inga fler blogginlägg förrän nästa vecka. Men då återkommer jag med förnyade krafter! Önskar alla mina bloggvänner en skön helg när den kommer så småningom!

1393 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 8 1929

I det här numret av Bonniers Veckotidning 1929 pryds omslagsbilden av en av mina favoritillustratörer - Gullan Rudevall-Artelius. Jag har skrivit ett inlägg om henne här tidigare. Det var förresten hon som gav mig idén till Månadens Illustratör. Hon var gift med en annan skicklig illustratör, Helge Artelius, som jag också tidigare berättat om här.

Gullan Rudevall-Artelius var en duktig konstnär och illustratör som levde mellan 1897 och 1991.  (Bilderna går att klicka större.)

Som vanligt är det många reportage av olika karaktär i tidningen. I ett gör man ett besök hos ministern (förmodligen våra dagars ambassadör) i Buenos Aires, i ett annat besöker man Österrike, "ett mycket givande turistland." enligt tidningen. Agnes von Krusenstjerna har en novell med och Anders de Wahl fyller 60 år. Vintern är tydligen ovanligt kall detta år vilket följande bilder visar.

Översta bilden är från Stockholm. Bilden till vänster från Istambul och bilden till höger från Cannes.

Översta bilden visar hur passagerare på båtar måste gå ur och ta sig till fots när isbrytarna hade gett upp att bana väg genom isen för båtarna. Med sig hade de "isbåtar" för säkerhets skull som de drog efter sig om isen skulle gå upp. Både den översta bilden och den nedersta bilden visar detta.

Greta Garbo var vid den här tiden otroligt populär. Det vittnar olika tävlingar i tidningen om vem som var mest lik filmstjärnan. Jag hoppas den här artikeln går att läsa för den är ganska rolig.

Förhoppningsvis går artikeln att läsa om man klickar upp bilden. Den handlar i alla fall om att Greta beviljade audiens på 30 minuter för tecknare att rita av henne då hon var på besök i Sverige.

Lotte Lehmann har jag hört namnet på tidigare men visste inte så mycket om henne. Hon var tydligen den mest berömda operasångerskan i hela världen vid den här tiden. När jag läser om henne blir jag oerhört imponerad av hennes mångsidighet. Ingen roll var henne främmande. Hon sjöng huvudrollerna i operor av de italienska operakompositörerna lika väl som dem av Wagner och Mozart. Vanligtvis brukar det vara vattentäta skott mellan de sångare och sångerskor som sjunger Wagner å ena sidan och Mozart å den andra till exempel.

 Här är hon på bild på helsida i titelrollen i operan Fidelio av Beethoven. 

I det här numret är det inte något direkt modereportage men väl massor av bilder på brudar och den tidens kändisar iklädda olika kreationer. Matsidor med recept och förslag till veckomeny är också stående inslag. Jag fastnade den här gången för menyn med förslag till en ungdomsmiddag. Fyra rätter och efter det kaffe med kakor. Inga pizzor här inte...

Jag antar att det med "parfait" menas glass, som var en efterrätt som man för det mesta avslutade fina middagar med. Jag noterar också att det INTE bjuds på vin eller sprit trots att middagen säkert var tänkt för äldre ungdomar i tonåren. 

Vi har tydligen inte lärt oss något på 88 år...

Omslagssidorna är som vanligt i färg och upptar helsidesannonser. Banan-Kompaniet måste ha gått väldigt bra för de har nästan med en så här stor annons i varje nummer. Jag läser på länken att de saluförde bananer under namnet Fyffes på trettiotalet.

Vem vet - kanske det vore något. Har aldrig sett receptet förut.

1392 Veckans Rubrik - Nyfiken

I Veckans Rubrik är det ordet NYFIKEN som Anki har tänkt att vi ska skriva om. Övriga rubrikbloggare hittar man till höger i min blogg.

Bild från Clipart

Som alla barn var jag mycket nyfiken som liten, vilket inte alltid visade sig vara positivt. Mycket tidigt lärde jag mig talesättet Nyfiken i en strut, öppnar du struten tittar han ut, och sen fick jag inte veta mer. Vem han var som skulle titta ut undrade jag mycket över.

Min nyfikenhet gjorde att jag fick smäll på bara rumpan första och enda gången i mitt liv som jag kommer ihåg. Det var ju bevars inte brottsligt med kroppsaga på barn eller för den delen fruar på den tiden. Jag hade smugit mig upp efter att ha lagts till sängs och satt mig bakom soffan där mamma och pappa satt (eller låg). Tyckte det väl var spännande att höra vad de pratade om.

När pappa upptäckte mig blev han väldigt arg och jag fick rejält med smisk. Varför vet jag ännu inte idag men jag kan ju gissa. Kanske de blev överraskade i någon situation som inte var lämplig för barn. Tänker på att detta enda minne av kroppsligt övergrepp lever kvar så tydligt sedan jag var fem år. Jag kommer till och med ihåg att min nattskjorta var ljusgrön och var soffan stod i rummet. Hur är det inte för barn då som ofta utsätts för sådana övergrepp? Kan de någonsin komma över detta?

Nyfikenhet har ju många positiva sidor - hur hade vår värld sett ut om människor inte varit nyfikna. Inga nobelpris hade i alla fall delats ut. Det är ju allom bekant att det är nyfikenheten som driver forskare att inte ge upp - och även tålamodet, som vi skrev om förra veckan.

Sen finns det ju en nyfikenhet som gränsar till sensationslystnad. Jag förstår inte hur någon kan stå i kö i regn och rusk eller snö och kyla i många timmar bara för att få se en skymt av någon kändis eller kunglighet. Inte heller hur dessa tidningar som bara innehåller skvaller om kungligheter och kändisar kan bära sig. Men, för all del, jag tillstår gärna att jag tittar i sådana tidningar varje gång jag är hos frissan eller tandläkaren.

Jag tittar också gärna på Nobelfesten i TV en liten stund mest för att jag är nyfiken på hurdana klänningar de kungliga ska ha på sig. Jag kommer ihåg de tillfällen det var solistkonserter på Hörsalen, som var konsertlokalen i Norrköping när jag var liten, och det var kvinnliga solister som framträdde. Jag var alltid nyfiken på vilken färg damernas klänning skulle ha. Mamma var också med och gissade. Jag kommer särskilt ihåg den fantastiska pianisten Käbi Laretei som både var vacker och alltid hade vackra klänningar.

Bilden på Käbi Laretei har jag hittat här.

1391 Clarissa

Mitt yngsta barnbarn heter Clarissa och är fem år. I lördags gjorde hon antagningsprovet till förskoleklassen på Lilla Akademien, en känd och välrenommerad musikskola i Stockholm. Till skillnad från t.ex. Adolf Fredriks musikklasser, som inte har inträdesprov förrän till årskurs fyra har man på Lilla - som eleverna kallar skolan - ett antagningsprov, s.k. färdighetsprov, redan till förskoleklassen.

Clarissa spelar oboe hemma i Mogata. (Kent tog bilderna som går att klicka större.)

I detta prov ingår bland annat (har jag hört efter det att både barnbarnen Casimir, nio år, och Caspar, sju år gjort dessa prov) att sjunga en valfri sång, klappa efter efter givna rytmer, sjunga efter givna melodier på piano, kunna skilja på om en ton är högre eller lägre och - det svåraste av allt, kunna sjunga de två toner i ett intervall som man slår ner samtidigt på pianot.

Det gäller att ha bra lungor och koncentration om man ska få ton i oboen.

Sen är det naturligtvis ett plus om fem- eller sexåringen kan spela något stycke på ett instrument eftersom det fordras att man börjar spela ett instrument så fort man börjar i förskoleklassen. När man har kommit till årskurs tre måste man dessutom välja ett biinstrument. I Adolf Fredriks musikklasser räcker det med att man kan sjunga bra.

Casimir spelar klassisk gitarr och har börjat med att spela kyrkorgel som det även ges lektioner i på Lilla. Caspar spelar oboe och det har tydligen bidragit till att Lissan valt detta instrument. Hon valde att spela Ridom, ridom och Skördefest på sin oboe till provet och att sjunga Vem kan segla förutan vind. Den sången är inte så lätt som den låter - melodin går över en och en halv oktav. Om någon vecka ska jag hälsa på i Stockholm och då hoppas jag få tillfälle både att spela in oboestyckena och Vem kan segla.

Det brukar vara ca 300 barn som söker till en enda förskoleklass på 28 stycken på Lilla, så naturligtvis är spänningen stor om Lissan ska komma in på skolan eller ej. Resultatet får man vänta på tills någon gång i mars. Tills dess får vi hålla tummarna. För Mirren vore det mycket tacksamt ur logistisk synpunkt eftersom de två bröderna redan går på skolan och man i så fall kan slå ihop hämtning och lämning.

Generalrepetition hemma i sängkammaren i Mälarhöjden inför en publik av gosedjur. Den nya klänningen hade hon på sig när hon provade in. Mirren tog bilden.

Lissan före färdighetsprovet. Mirren tog bilden.

Förutom att kunna spela stycken på sin oboe har Lissan själv lärt sig läsa efter att hon lärt sig bokstäverna med Mirrens och brödernas hjälp. Här sjunger hon alfabetssången och läser och skriver ett brev till sin pappa, som inte bor hemma längre men som hon ofta är tillsammans med.





 
Med anledning av dagens namn Sigfrid har jag berättat om när dåvarande studentmaken och jag träffade en akterseglad sjöman med detta namn i Nyhavn i slutet av 50-talet. Här kan man läsa om detta möte.

1390 Månadens illustratör februari 2017 - David Roberts

Det här med att gå på jakt efter illustratörer ger många fina nya upplevelser. När jag var i Mälarhöjden senast botaniserade jag bland alla böckerna i barnens rum och hittade några rariteter som jag lånade hem. Bland dessa var en nyutgåva av Det susar i säven - The Wind in the Willows - av Kenneth Grahame och illustrerad av David Roberts.

Herr Mullvad, Herr Vattenråtta och Herr Padda på utflykt. (Bilderna går att klicka större.)

Den mest kända illustratören av denna bok är naturligtvis E.H.Shepherd, han som gjorde Nalle Puh oförglömlig och som ingen efteråt har försökt att göra om. Inte ens Disney. Men här har David Roberts, född 1970, gjort en fantasifull och rolig konstnärlig nytolkning av sagan Det susar i säven. Roberts studerade modeteckning och jobbade som modedesigner några år i Japan innan han återvände till England och började illustrera barnböcker. Jag tycker man kan se att han inspirerats av den japanska konsten i sina bilder.

De tre vännerna, Herr Grävling, Herr Mullvad som i svensk översättning kallas Mulle och Herr  Vattenråtta - Råttentott, sitter och myser tillsammans med en kopp te en vinterkväll.

David Roberts har också tillsammans med sin syster Lynn, som skriver texten, skapat många egna barnböcker, bland annat har de skrivit om de klassiska sagorna Rödluvan, Askungen, Snövit, Törnrosa och Rapunzel. Här kan man gå in och kika och läsa om dessa böcker.

Här kan man se Paddas allt uppslukande intresse - husbilen som syns i bakgrunden - innan han blev passionerat intresserad av BILEN, som gjorde att han råkade hamna i så många farliga och tråkiga situationer. Intressant är att just 1908, när boken gavs ut, hade Henry Ford just lanserat sin T-ford. Ser ni vad som mer smyger i vassen?

Naturligtvis har jag hört talas om denna barnboksklassiker som har blivit både film, TV-spel och teater och getts ut i miljoner exemplar genom åren. Men jag har aldrig läst den själv förrän nu. Den handlar som jag redan berättat om en mullvad, en vattenråtta, en grävling och en padda - Mole, Ratter, Badger and Toad, som råkar ut för en massa äventyr.

De små åkerråttorna sjunger Carols utanför Mulles hus. 

Herr Padda har satts i fängelse eftersom han tillgripit en bil.

Historien kom till när Grahame hittade på sagorna åt sonen Alastair i fyraårsåldern. Nu fick jag en chans att äntligen läsa boken, som är ganska omfattande och skriven på ett språk som inte är särskilt lätt, åtminstone inte för barn. Och sedan jag tagit av mig 2017 års feministiska glasögon och satt på mig ett par från 1908, fick jag en njutningsfull litterär och konstnärlig upplevelse.

Här har Padda lyckats rymma från fängelset med kläder som han fått låna av en snäll tvätterska. 

Alla fyra huvudfigurerna är män och även andra smådjur som förekommer är av manligt kön. Några kvinnor finns med i berättelsen, en pråmdragerska - tjock och otrevlig - och en tvätterska som folk inte tar någon som helst notis om, vilket är till stor fördel för Herr Padda visar det sig. Men, som sagt, efter att ha konstaterat detta, blev jag helt charmad av berättelsen.

Elaka vesslor och lekatter har ockuperat Herr Paddas fina hus medan han varit borta. Som väl är hittar den listiga och kloka Mulle på ett sätt som gör att de skräms bort.

De fyra vännerna kan återigen vara tillsammans i lugn och ro och ägna sig åt båtutflykter på floden och ha picknick under sommaren.

Det susar i säven finns att köpa på Bokbörsen med illustrationer av Shepherd och av David Roberts, samt av några andra illustratörer som jag inte känner till. William Horwood har skrivit en uppföljare till Grahames verk Vinter i säven med illustrationer av Patrick Benson, som också finns att köpa där. 

Här är de tre vännerna inbjudna till fest i Herr Paddas fina hus. 

1389 Veckans Rubrik - Tålamod

Veckans Rubrik har rubriken Tålamod. Det är Anki som bestämmer ämnena för denna i februari. Vi som är med på temat är listade på höger sida i bloggen.

Tålamod är en dygd, fick man lära sig när man var liten. En bra sajt som man kan titta på om man vill ha lite visdomsord om Tålamod finns här.  Så till exempel att "Den som har tålamod har allt" och "Den tålmodige frodas och den envise vinner." Tänker osökt på tävlingen mellan haren och sköldpaddan.

Vissa saker har jag tålamod med - andra inte. Jag har t.ex. svårt att stå vid spisen och vänta på att saker ska koka upp utan att ha en bok att läsa i under tiden. Det händer då att jag glömmer bort att passa det jag håller på att laga. Däremot kan jag utan besvär sitta vid flygeln i sex minuter varje dag en månad och öva på samma passage, som i klippet nedan.

Det är den gulade passagen i Haydns Sonat i D-dur som jag så flitigt övar i klippet nedan. (Bilden går att klicka större.)

Tyvärr är jag inte säker på att jag någonsin kommer att kunna spela den här D-durssonaten av Haydn i tempot Allegro con Brio trots mitt trägna övande. Inte nog med att det ska gå väldigt fort utan det ska dessutom gå med schwung!

Men fingersättningen sitter åtminstone som den ska. Det är lika viktigt att man sätter fingrarna i exakt samma ordning varje gång man spelar en sådan här passage - precis som det är tvunget att rita strecken i ett kinesiskt tecken också i exakt samma ordning. Man får träna tills det går automatiskt.

Det finns alltså ingen genväg till att lära sig svårigheterna i till exempel ett musikstycke eller i att skriva kinesiska tecken utan det är tålamod och övning och åter övning som gäller. Man spelar om och om igen tills det sitter. Man skriver ett tecken hundra gånger tills det går automatiskt.

Ibland får man tyvärr ge upp - men då är det inte tålamodet som brister utan man får helt enkelt inse att det här klarar jag inte. Och att spela sonaten Allegro con Brio kommer aldrig att gå, det vet jag, men det är roligt ändå om jag kan spela den saktare och rätt.

Nedanstående klipp tar ca sex minuter och om det är någon som orkar lyssna på det tills slutet är denna ett under av tålamod.

1388 Tjänsteman eller tjänsteperson

Jag tycker att det har gott troll i jämställdhetsfrågorna. Läste nyligen att några kvinnor tyckte att man borde ändra tjänsteman till tjänsteperson eftersom det är så många kvinnor som är tjänstemän. Riksdagsman går ju lätt att ändra till riksdagskvinnor - även om jag inte tror att det används så ofta. Så är dock inte fallet med ordet  tjänsteman som ju svårligen går att ändra till tjänstekvinna. Alla sammansättningar med tjänste- måste naturligtvis då också ändras. Det kommer inte till exempel att få heta tjänstemannasektorn längre utan tjänstepersonssektorn, vilka det nu är som kan antas tillhöra den i så fall.

Jag sörjer över att riksdagens talman har ändrats till riksdagens talesperson. En talesperson kan ju vem som helst bli som sitter i riksdagen, men talman är ett ämbete samtidigt som det är en person som innehar det ämbetet. Jag tycker aldrig det har varit konstigt att höra att en kvinna är talman i riksdagen. Man är ju ursprungligen förknippad med ordet människa, åtminstone är det så i engelskan där ju man både betyder man och människa.

Så otroligt fånigt att ens fundera på att ändra ordet tjänsteman, som också syftar på ämbetet, till tjänsteperson som väl kan vara vem som helst som arbetar på kommunen eller i privata företag. Eller kanske man har tänkt sig kommunperson eller företagsperson?

Hur går det om man i analogi med detta ska ändra ordet rådman för att alla i FI ska bli nöjda? Blir det rådsperson där kanske? Chefen för tingsrätten hette åtminstone förr lagman. Lagpersonen hade utslagsröst... För vad? Fotbollslaget eller? Hovrättslagmannen skulle bli hovrättspersonen bland hovrättsråden till exempel.

Ännu konstigare blir det om man ska behöva ändra lekmännen i kyrkan så att det blir full lingvistisk jämställdhet. De flesta av kyrkans lekmän är nämligen kvinnor. Blir det lekpersoner eller lekmänniskor som blir alternativet då? Det var lekpersonerna som stod för gudstjänsten i söndags.

Det finns säkert fler möjligheter att ändra uttryck som har -man som sista led som jag inte har kommit på - men jag hoppas att de som bestämmer tar sitt förnuft till fånga och låter oss få behålla våra gamla fina ämbetsord där ordet -man inte nödvändigtvis behöver ryckas ut ur sitt sammanhang utan får fortsätta att fungera som helhet. Det stod att Löfvén skulle fundera om man skulle ändra på detta. Det tycker jag inte han behöver göra längre. Förhoppningsvis är hela den här diskussionen bara ett stort skämt, men man kan aldrig vara säker!

1387 Ryska Nationalbaletten från Moskva

På söndagskvällen , efter att vi varit på Visualiseringscenter, åkte vi åter in till Norrköping för att se den ryska nationalbaletten från Moskva i De Geerhallen i Norrköping. Det var Mirren som hade upptäckt detta evenemang och köpt biljetter till sig själv, alla tre barnen och mig. Baletten var Svansjön med musik av Tjajkovskij , som är Clarissas favoritmusik och som hon somnar till varje kväll.

Bilderna är alla tagna av Mirren och går att klicka större.

Jag var kanske lite orolig för att barnen inte skulle uppföra sig som man förväntar sig av en konsertpublik, men Mirren försäkrade mig att de är vana opera- och konsertbesökare. Barnen uppförde sig oklanderligt till skillnad från en dam bredvid som satt och surfade på sin mobil under stora delar av föreställningen.

Underbara pastellfärger på kostymerna.

Jag är ju van vid att man inte får fotografera under sådana här evenemang så jag hade inte kameran med mig. Mirren däremot tog några foton eftersom hon sa att ingen hade sagt, innan föreställningen började, att man inte fick fotografera. Jag är mycket tacksam för det och i det här inlägget är det alltså hon som tagit alla fotona.

Det var en underbar upplevelse att se den här fantastiska baletten med så utomordentligt skickliga balettdansörer och - dansöser som så helt hade kontroll över sin kropp och sin dans. Man undrar just hur många timmars och års träning som ligger bakom ett sådant här framträdande. Att biljetterna var så relativt billiga berodde antagligen på att musiken var inspelad. Men eftersom den var så skickligt tajmad med pauserna för applåderna så saknade man inte orkestern.

Publiken tackar med stående ovationer.

Den stora De Geerhallen var helt fullsatt och den entusiastiska publiken mötte varje solo med stormande applåder. När balettföreställningen var slut bröt jublet löst och det blev stående ovationer. Vår lokaltidning - Norrköpings Tidningar - tyckte däremot inte att det var värt ett besök. Inte en rad om evenemanget i tidningen varken dagen efter eller dagen därpå...

Lissan efter avslutad balettföreställning.

1386 Milonga på Musikaliska

Mitt nioåriga barnbarn Casimir spelar Milonga på gitarrfestivalen på Musikaliska. Tyvärr kunde jag inte vara med. Mirren spelade in.

Här tränar han på stycket hemma i Mogata.

1385 Veckans Rubrik - Längtan

Att längta efter någonting - to long for something - var nog några av de första orden jag lärde mig på engelska. I min ungdoms musik som till stor del bestod av evergreens och jazzlåtar - dvs. den musik jag lyssnade på i smyg hemma när pappa var borta eller när jag var hos kompisar - förekom det mycket längtan. Det finns mycket längtan även i dagens popmusik och mellofestivalslåtar.

När jag var barn kunde jag längta oerhört efter saker - t.ex. efter en egen häst som jag aldrig fick. Eller mat när jag cyklade hem från skolan och var hungrig. Jag längtade efter sommaren, efter julklappar, efter att bli stor.

När jag blev äldre längtade jag efter någon att dela livet med, att få barn, att bli färdig med studierna och få ett jobb. När jag väl hade blivit lärare längtade jag efter loven, särskilt sommarlovet. Nu längtar jag egentligen inte efter något annat än att få träffa barnbarnen ibland. Jag längtar varken efter våren eller sommaren som väldigt många gör - jag vill helst stanna tiden så den inte rinner iväg så fort.

Nu får jag inte träffa barnbarnen förrän i slutet av februari då jag åker upp till Mälarhöjden för att vara med på Lilla Akademiens årliga musik- och dansföreställning på Musikaliska. Den här gången är det Gullan Bornemarks sånger som är på tapeten. 

Till det här inlägget passar det bra att lyssna till den evergreen som jag älskar mest - den blir inte sämre av att det är Barbra Streisand som sjunger - min favoritsångerska. För att vara en schlagertext tycker jag den är ovanligt fin. Oscar Hammerstein skrev texten och Jerome Kern musiken.

All the things you are

Time and again I've longed for adventure
Something to make my heart beat much faster
What did I long for, I never really knew.
Finding your love, I found my adventure,
Touching your hand my heart beat much faster
All that I want in all of this world is you.

You are the promised kiss of springtime
That makes the lonely winter seem long
You are the breathless hush of evening
That trembles on the brink of a lovely song.
You are the angel glow that lights the star,
The dearest things I know are what you are.
Someday my happy arms will hold you,
And someday I'll know that moment divine
When all the things you are, are mine.




Anki är det som är värdinna för Veckans Rubrik i februari. Övriga rubrikskrivare finns listade till höger i bloggen liksom månadens övriga ämnen.

1384 Besök med barnbarnen på Visualiseringscenter i Norrköping

Visst har jag vetat om att vi har ett berömt Visualiseringscenter i Norrköping men som med så mycket annat har det inte blivit av att besöka det. Men i söndags fick jag följa med Mirren och barnbarnen dit eftersom nioåringen Casimir hade fått ett besök där i julklapp.

Casimir, Caspar, grannflickan Ida, Mirren och Clarissa på väg till Visualiseringscenter. Det är Moa Martinsson som står bakom gänget. (Bilderna går att klicka större.)

Kent tog kortet över Visualiseringscentret som ligger i det gamla industrilandskapet

Men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur fantastiskt det var. Det är ju ett säte för olika forskningsprojekt läser jag om på hemsidan som jag länkat till ovan. Igår läste jag också i tidningen att centret fått 70 miljoner i forskningsanslag från Wallenbergsstiftelsen för att bland annat skapa fler domfilmer. Så kallas tydligen filmer som man kan se i 3D med speciella glasögon.

Röntgenbild av en människa som man kan lägga in olika organ i om man trycker på vissa knappar.

Man kan också göra bilden större och mindre med fingrarna.

Vi började med att titta på en monter som visade en röntgenbild av en människa. Det här forskningsprojektet kallas för Seeing Organ Function och är ett finansierat av Wallenbergstiftelsen. Man kunde se hur hjärta och lungor fungerade och man kunde skärma av delar bara genom att toucha med fingrarna. Pojkarna tyckte det var mycket spännande.

Sedan var det dags för 3D filmen.Vi gick in och satte oss i den stora rotundan med var sina glasögon. Filmen hette Rymdresan och vi blev guidade av Christer Fuglesang, Sveriges första och hittills enda astronaut. Jag var helt tagen av att se honom stå i full figur mitt framför oss och prata så jag kom mig inte för att ta upp kameran förrän efter en stund. Han berättade mycket medryckande om sin utbildning till astronaut som hade tagit 14 år. Det första han fick lära sig var att flyga.

Sen började äventyret med att han tog oss med in i rymdkapseln. Jag fick hela tiden sitta med händerna i ett stadigt tag om armstöden i synnerhet när han klev ur kapseln och tog sig ut i rymden för att rätta till något fel. Som vanligt ilade det i benen när jag tittade ut i rymden och ner på jorden.

Otroligt spännande att få följa med in i rymdkapseln.

Här fick vi följa med ut i rymden.

Foto av jorden.

När filmen var slut gick alla iväg till avdelningen för barn. Jag var ganska omtumlad efter denna rymdresa, men barnen verkade inte särskilt påverkade. Här fanns väldigt många intressanta saker att pröva på och många stora dataskärmar att rita på eller lösa uppgifter på.

Här är en stor dataskärm där man ska placera in olika organ som hjärta, bukspottskörtel, lungor etc. etc. på en människa. Helt fascinerande och lärorikt.

Lissan fastnade vid origamibordet där det fanns beskrivningar på hur man kunde vika papper till olika figurer. Efter att vi visat hur hon kunde  vika papperet så det blev en räv gjorde hon på egen hand 4-5 stycken.

Efter att ha prövat olika uppgifter satte sig barnen till ro vid ett av de många borden för att bygga torn. Ida lyckades bygga ett så högt torn att hon var tvungen att stå på en stol för att lägga på de sista klossarna.

Full koncentration.

Tornet som Ida byggde blev en halv gång till så högt.

Jag var tyvärr lite stressad eftersom vi först skulle hem till Mogata med Ida och sen iväg till De Geerhallen i Norrköping igen efter någon timme. Mirren hade köpt fem biljetter till kvällens evenemang - den berömda ryska baletten från Moskva som var ute på turné med Svansjön och gästade Norrköping innan den åkte vidare till Stockholm. Men det visade sig att vi både hann äta och göra matsäck för att ta med oss innan vi gav oss iväg igen. Ett nytt inlägg om denna fantastiska föreställning blir det så småningom.

Morfar hade skalat potatisen så det tog inte så lång tid att göra potatismos. Till det sojakorv till vegetarianerna och kycklingkorv till de andra.

PS. Det fanns fler domfilmer att se på Visualiseringscenter. Bara att kika på på hemsidan.