lördag 28 maj 2011

Resa till Frankrike fjärde dagen – utflykt till Menton

Menton - utsikt från piren. (Bilderna går att klicka större.)

Efter att ha gjort heder åt den rikliga hotellfrukosten på Hotel Boreal gav vi oss iväg till första busshållplatsen vid parken Albert I:er varifrån bussarna till Menton avgick. En hel del folk var redan på plats, de flesta steg av i Monaco och det var inte många som åkte vidare till ändhållplatsen i Menton.

I Menton tillbringade jag fyra somrar tillsammans med min familj från det jag var fjorton år tills jag var nitton. Så minnena därifrån är för alltid insvepta i ett varmt och rosa skimmer. Jag har berättat lite om Menton i ett tidigare fredagstema – Min drömdag.

Det var sig förvånansvärt likt. Den stora promenaden med kasinot i ena änden och det anrika hotellet Winter Palace högt uppe på berget i bakgrunden såg ungefär likadan ut som för sextio år sen. Busstationen – La gare routière -  var dock ”ny”. På den tiden åkte man för det mesta tåg, som drogs av ånglok, om man skulle till Nice. I tunnlarna fick man kvickt dra upp fönstren så att man inte fick in all den tjocka röken i kupén.


MM på väg från bussen mot kasinot.




Kasinot i Menton.
Vi gick av vid ändhållplatsen på Promenade Maréchal Leclerc De Hauteclocque och promenerade sedan ner genom den vackra parken kantad med apelsinträd till kasinot vid Medelhavet, där gatan slutade. Vädret var ganska mulet men temperaturen milt behaglig. Här var stranden helt tom, vi såg ingen som badade överhuvudtaget.


Parken var kantad med apelsinträd

Några åt i alla fall lunch under parasollerna på strandpromenaden

Sommaren 1952 hyrde familjen en lägenhet i La Vielle Ville – gamla stan – i Menton med ”terrass” med utsikt över Medelhavet och piren. Gatan hette och heter fortfarande Rue Longue och jag minns att det fanns ett bageri i portvalvet.

Där pilen är hade vi vår "terass" som var en sorts inbyggd balkong där vi åt alla våra måltider.

Nedanstående foto tog jag alltså för sextio år sen med min lådkamera, som jag fick i konfirmationspresent. Korten satte jag sedan in i mitt fotoalbum, som jag dekorerade på olika sätt.

Italienska gränsen syns längst bort i bilden och piren till höger.

Bilden är visserligen tagen från kyrktrappan hundra meter längre bort, men är det inte samma palmer?

Fortfarande fanns där ett ”boulangerie” som dock var stängt för siesta när vi gick förbi. I de stora ugnarna brann det eldar om man kom hem sent en natt eller kanske hellre tidigt på morgonen och bagarna jobbade för högtryck med att skyffla baguetter in och ut ur ugnarna. Och det doftade ljuvligt av nybakat bröd. Det fanns också en liten bar i bageriet där man kunde få sig ett iskallt glas vitt vin till det nybakade brödet...


Porten in till Rue Longue. Till vänster bageriet, som tyvärr var stängt.

MM. framför uppgången till Rue Longue 11 jag bodde sommaren 1952

Undrar om man fortfarande ugnsbakar baguetterna med stora brödspadar? De branta trappuppgångarna fanns kvar, några var dock försedda med porttelefon. Livsmedelsbutiken i bottenvåningen, där vi köpte mat och vin, var däremot borta. På det hela taget var det mycket mer liv och rörelse på gatan på den tiden vi bodde där.

Vi fortsatte gatan fram och klättrade uppför trapporna till 1600-talskyrkan La Basilique Saint Michel några avsatser högre upp. Därifrån har man en vidunderlig utsikt över golfen och numera alla de hundratals eller kanske tusentals båtarna och lyxjakterna i marinan. Då vi bodde där 1952 var det allmän badstrand nedanför, man kunde gå hemifrån klädd i baddräkt de femtio meterna ner till plagen och hem igen.


Det var då det - när det var självklart med bikini...


Här badade man förr

På det lilla torget framför kyrkan var det ofta konserter. Jag minns särskilt en varm och mörk sommarnatt, när den berömda stråkkvartetten I Musici spelade Vivaldi och en av Bachs Brandenburgskonserter. Kyrkan var fasadbelyst och utsikten över Medelhavet hänförande med de tusentals glimmande ljusen längs stranden och på bergen i bakgrunden upp mot italienska gränsen.


Runt kyrktorget hade man byggt upp läktare för publiken
Här ser man piren i bakgrunden med sin fyr




MM. längst ut på piren där jag en gång hade stämt träff med två killar samtidigt - mycket pinsamt...

En skrämmande upplevelse var den gången när vi på natten såg en skogsbrand rasa på bergen tvärsöver golfen. Somrarna var mycket heta, kommer jag ihåg, och jag har inget minne av att den någonsin regnade.


Här går det i alla fall inte att åka bil...

Vi vandrade omkring lite i gamla stan – helt befriad från turister och souvenirbutiker. Så småningom kom vi ner till stora gatan igen och gick en lov på den lilla loppmarknaden intill strandpromenaden. Sen stannade vi till på en liten restaurang och åt varsin pizza dvs. jag knappt en halv och MM resten och drack två öl.


Loppmarknad på strandpromenaden

En kall öl smakade gott efter den ansträngande klättringen i La Vielle Ville

En av somrarna på femtiotalet hyrde familjen halva bottenvåningen till en mycket elegant villa med en trädgård, som låg mycket nära havet. Bara en gata emellan, där jag somnade till dyningarna från Medelhavet och stenarnas rasslande varje kväll.

Huset fanns kvar men var numera hotell. Trädgården hade tagits i anspråk av en tvåfilig genomfartsled, så nu kunde man nog inte höra vågorna längre utan snarare bullrande motorljud från den förbisusande trafiken.


Villa Brise de Mer - havsbris - där vi bodde en sommar. Där hade vi inget kylskåp utan ett isskåp där isen smälte under eftermiddagen. Allting var fuktigt också och torkade aldrig...

Den sista sommaren bodde vi bara några dagar på Hotel Balmoral, som fanns kvar exakt som jag minns det. Samma härliga, rosa färg. Vi skulle bara bila omkring någon vecka i Europa, men min mamma ville till varje pris komma ner till Menton igen, så min pappa fick köra dit med gänget. Men den gången stannade vi bara några dagar .  


Hotel Balmoral ser likadant ut idag och heter likadant också som för sextio år sedan! Det var där man bara fick en croissant till kaffet som frukost, till min mammas stora besvikelse...

Menton är Europas största producent av citroner, läste jag i någons blogg. Jag har sökt efter upplysningar som kan verifiera detta, men inte lyckats. Men varje år i februari är det en citronfestival där med hundratusentals besökare. Här kan man läsa mer om den. En legend säger att Eva tog med sig en citron från paradiset och planterade den i Menton. Det är därför som den trivs så bra här.

Limoncello och citrontvålar säljs mycket här.

Bussen till Nice gick med tjugo minuters mellanrum och kostade bara en euro. Helt otroligt att kunna göra en hel dags sightseeing för det facila priset av mindre än en svensk tjuga per person! Vanliga heldagsutflykter som resebyråerna i Nice arrangerar  kostar närmare femhundra kronor och då ingår inte mat i priset.


På väg till bussen för att åka "hem" till Nice. Ryggsäcken med kameran och handväskan får hänga med.

21 kommentarer:

olgakatt sa...

Vilken underbar nostalgiberättelse!
Man fattar knappt att det gått så många år när det mesta ser ut som det gjorde "när det begav sig"!
Det vattnas i munnen när man tänker på nybakade baguetter!
Tack för turen!

Maggan sa...

Härligt att få resa både i nutid och dåtid samtidigt. Tänk att mycket är sig likt. Det är skönt. Jag längtar tillbaka, jag också, att se Menton och Nice, Frejus och Antibes, där jag var som ung flicka.

Tack för ditt fina blogginlägg!

Ailas sa...

Det har varit helt underbart att följa med dig; läsa och titta på alla bilderna! Tack så jättemycket att du delar med dig så generöst av allt.

Men hörödudu, inte trodde jag att du hade dejt med två killar samtidigt. På den tiden! Där blev jag en illusion fattigare. :)

Vill önska dig en härlig kväll!
Kram

Ingela sa...

Verkligen en alldeles fantastisk berättelse med härliga bilder till. Själv har jag också varit där i tonåren visserligen bara två gånger men det är sig rätt likt ser det ut som. Men vad säger du träff med två på en gång... hur kunde det bli så? Hade du glömt almanackan?

Tack för att du försökte med adressen men du mina bilder försvann också så jag fick försöka leta upp de jag ville ha in igen.
Vi skyller på Blogger, tycker jag de är ändå i blåsväder... ;-)

Kram Ingela i Åhus som dessutom sitter i karantän...

Pettas sa...

Så roligt det har varit att trava gata upp och gata ner tillsammans med dig och MM. Hur gick det egentligen när du hade träff med två killar samtidigt. Själv lyckades jag med detta jag också en gång men när den tredje kom rök de två första och så småningom också den tredje,haha...så där stod jag ensam. Den som gapar över mycket:)

Kramar!

Bloggblad sa...

Jättekul! Speciellt att se bilderna från förr... jag älskar gamla foton!

Märkligt att så mycket finns kvar. Vi var i Lkpg häromkvällen och konstaterade att inga gamla ställen fanns kvar, mer än en parfymeriaffär "Tre hjärtan" där jag aldrig var inne som ung, för jag hade inte råd med sånt. Lkpg kändes ganska främmande - nu var vår gamla "Ringbaren" en fotbollspub. Under många år var den thairestaurang.

Miss Gillette sa...

Menton ser fantastiskt ut; jag ska verkligen se till att pallra mig dit.

Läste avsnittet om Menton i Lotte Möllers fantastiska bok Citron, men kunde inte heller där få bekräftelse på att Menton varit världens största citronproducent. Men säkert Europas, kan jag tänka mig, med tanke på att citronträden trivdes så mycket bättre där än till och med i grannstäderna. Fast numera finns tydligen knappt några citronträd kvar där så Mentoncitronerna är jätteexklusiva. Och de citroner som används på festivalen är importerade från Spanien. (Kanske lika bra.)

Dina album är jättefina, förresten. Scrapbooking innan scrapbooking var uppfunnet. Samma sak har jag också gjort ända sen jag var liten -- inte målat sådär fint och fiffigt, men klistrat in en massa annat än foton i mina album.

Musikanta sa...

Olgakatt:
Roligt att du orkar hänga med - det blev rätt långt...

Jag upplevde det som mycket konstigt att så mycket var sig likt, hade trott att hela strandpromenaden skulle vara bebyggd med hotellskyskrapor som i Monte Carlo. Men den får väl kanske inte röras - den gamla bebyggelsen antar jag.

Doften från brödet i det gamla bageriet under stenvalven glömmer jag aldrig. Tänker osökt på Proust...

Musikanta sa...

Maggan:
Roligt att du gillade inlägget trots att det blev lite väl långt som vanligt.

Det var ju förhållandevis lätt och överkomligt i pris att ta sig dit. Det fanns också en buss som gick motorvägen från Marseille till Nice och som bara tog 2,5 timmar. Men vi tyckte det var roligt att se lite av landsbygden också...

I Antibes har jag aldrig varit - planerar att resa dit med lokalbussen nästa gång. Det blir inom en inte alltför avlägsen framtid :-)!
Ha en skön söndag!
Ingrid

Musikanta sa...

Ailas:
Roligt att du fortfarande hänger med på resan trots att det alltid tenderar att bli för långa inlägg...

Apropå att du blev desillusionerad. Det värsta var att jag totalt glömt bort att jag stämt träff med den första killen - det var några dar emellan. Han var också den som som gick därifrån och var ledsen...

Så usel tror jag aldrig jag känt mig varken förr eller senare! Jag blev ju själv så förvånad att jag inte kom mig för att hitta på något om "trevligt med många kompisar" eller dylikt...

Musikanta sa...

Ingela:
Såg i din blogg att det inte bara var jag som hade strul med din nya bloggadress. Jag får vara lite mer försiktig om jag ska försöka ändra i blogglistan nästa gång!

Om du läser kommentaren ovan till Ailas får du förklaringen till misstaget med dubbelträffen!
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Karin:
Jag har just förklarat misstaget för Ailas ovan, total glömska - även på den tiden!

Du var tydligen ännu värre, tre på en gång! I mitt fall stannade i alla fall en av dem kvar, han hette Bernard kommer jag i alla fall ihåg och jag var ganska förtjust i honom.

Kramar tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Nej, här hemma är det inte mycket som är sig likt - inte för mig i alla fall som vuxit upp i Norrköping.

Vårt underbara gamla sommarhus i Krokek är rivet och på tomten finns nu två hyreshus t.ex. Den stora björken där vi klättrade tyckte jag dock se mig skymta fram mellan husen när vi åkte förbi en dag.

Tänker med saknad på den gamla järnvägsstationen i Söderköping som man rev på 60-talet. Vilken fin turistbyrå det skulle kunna ha blivit om den hade fått vara kvar!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Sånt gjorde man på den tiden när det varken fanns TV eller dator. Kul i alla fall att ha kvar nu. Hade pippi på att också klistra in en massa andra saker än foton, biobiljetter t.ex.

Mirren är fin på scrap-booking - de mer eller mindre fordrar ett sånt album om barnen på hennes dagis. Så att barnet ska kunna sitta och bläddra i det om hemlängtan skulle bli för svår, antar jag...

MM. blev mycket förvånad när jag berättade att Menton var Europas (dock inte världens) största citronproducent. Han såg inte till några citroner heller...

Ska läsa citronboken - tack för tipset. I Menton fanns faktiskt en nyanlagd lekplats för barn invid en sandstrand mitt i stan - annars var det inte mycket sådant man såg till under resan.

Eleonora sa...

Tack igen för en vidunderlig resa. Nu fick jag inte bara hänga med er denna resan, utan även uppleva gamla minnen från 1952! Tack rara du.

Kom även att minnas egna minnen från min resa i trakterna men det var år 1955.

Skön söndag och kram kram

Musikanta sa...

Eleonora:
De gamla minnena måste du berätta om någon gång när vi träffas! Nästa gång blir det utflykt till Vence - du kanske har varit där också?

En skön fortsättning på söndagen önskar vännen Ingrid.
Kramar tillbaka!

Ölandsvindar sa...

Jag tycker så mycket om de här böckerna om han som startade ett nytt liv i Provence (kommer just nu inte ihåg namnet) och förstås Bodil Malmstens "Priset på vatten..." Din berättelse fick mig att tänka på dem.
Kram
Kerstin

Anonym sa...

Så roligt att läsa ditt inlägg om Menton. Min man och jag är på väg dit om en vecka för en veckas semester i goda vänners lägenhet på Rue Longue.Därför sitter jag nu och surfar runt efter olika inlägg om Menton. Du skriver så igenkänningsbart och så levande, jag ser miljöerna tydligt framför mig. Hoppas du återvänder vid annat tillfälle.

Musikanta sa...

Hej Anonym!
Välkommen till min blogg. Hade varit roligt att veta vem du är - du kan väl höra av dig på min e-postadress ikanta@telia.com/ om du inte själv bloggar, så kanske vi kan fortsätta att utbyta erfarenheter.

Vi åker nog tillbaka igen till Nice någon gång i vår, det finns mycket mer att se därnere som vi inte hann med denna gång heller...

En trevlig resa önskar Ingrid

Första året i Hjo sa...

Mycket roligt att läsa! Och mycket fina bilder och teckningar - akvareller?, från för sextio år sedan. Angående franska frukostar: de är väl sällan så mycket er än så, baguette förstås och marmelad, i bästa fall en skiva ost.
Blir lite förvirrad av citronerna i Menton. De är många även längs gatorna. Men köper man citron på marknaden är de ofta italienska. Min erfarenhet.

Musikanta sa...

Hans:
Roligt att du hittade mitt gamla inlägg. Som sagt, väldigt mycket var sig likt utom folklivet i gamla stan.
Jag målade och ritade mycket på den tiden - har tagit upp målningen på senare tid - och jag var ofta ute och gick när övriga familjen sov middag med mitt block och mina färger.

Hotellfrukosten på Boreal var internationell, dvs. där fanns allt som brukar finnas i en hotellfrukost. Jag kommer ihåg min mammas besvikelse då, när vi bara fick en croissant till kaffet på morgonen vid ett tillfälle då vi bodde på Hôtel Balmoral.
Ingrid