Min musikkarriär som orgelspelare inleddes redan i andra klassen i småskolan. Jag hade börjats spela piano något år tidigare så jag klarade av att spela fyra psalmer: 176 "Din klara sol går åter upp", 210 "Jag lyfter ögat mot himmelen", 179 "Morgon mellan fjällen" och "Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå" på tramporgeln. Den sistnämnda psalmen finns tyvärr inte med i Den Svenska Psalmboken 1986.
Harmonium eller till vardags tramporgel.
I alla skolor fanns det en sådan här tramporgel i klassrummet. Varje skoldag inleddes med morgonbön. Fröken eller magistern läste något ur bibeln, man bad"Gud som haver" och avslutade med en psalm. Det var då jag kom in i bilden eftersom min fröken inte kunde spela något vidare.
Hon var däremot fena på att rita och måla, något som jag var mycket förtjust i. Hon hette Helga Nilsson och lärde mig ramsor som t.ex. "En man skjuter in skjutsen i skjulet" och "Det är lättare att stjäla en stjälk än att stjälpa en stjärna med stjärten". Hon illustrerade också dessa ramsor på svarta tavlan med färgkritor Jag ser fortfarande bilderna framför mig. Jag har aldrig någonsin stavat fel på de här orden.
Även i tredje och fjärde klass fick jag trampa på orgeln varje morgon och spela psalmer, då med bredare psalmvariation eftersom jag blev bättre och bättre pianospelare vartefter. Mina dåvarande lärare överlät orgeltrampandet till mig med glädje.
Efter klass 4 började jag i ettan på Norra Flickskolan i Norrköping. Där skulle alla flickor samlas varje morgon i aulan och där spelade jag på morgonbönen tillsammans med min musikfröken några dagar i veckan.
En gång i månaden kom det en pastor dit och höll andakt. Jag var lika rädd varje gång han kom eftersom han ofta ville ha psalmen 175 "Den signade dag" . Psalmen hade fyra korsförtecken på den tiden. Melodin, en gammal folkvisa, är ganska krånglig även om den är vacker. Einar Genitz hette han och var pastor i Immanuelskyrkan. Det var tydligen så traumatiskt för mig att jag fortfarande både kommer ihåg psalmen och namnet på pastorn.
Här nedan kan man höra mitt barnbarn Casimir spela psalmen. Den går numera i c-moll om det är någon med perfekt gehör som undrar.
Även när jag flyttade över till Östra Flickskolan fick jag spela på morgonbönen under fem år några dagar i veckan. Jag lärde mig många psalmer under denna tid vilket jag hade stor nytta av när jag gick på kantorskursen i Linköping.
Östra Flickskolan i Norrköping.
Sen hände ingenting på orgelfronten förrän 1986 när jag arbetade som speciallärare på Bergaskolan i Söderköping. Fredagen den 28 februari sköts Sveriges statsminister, Olof Palme, till döds. Det bestämdes att vi skulle ha en minnesgudstjänst i Sankt Laurentii kyrka följande måndag. Men det var ingen kyrkomusiker som kunde spela orgel den dagen eftersom alla var lediga.
Några visste att jag var duktig på att spela piano så jag fick frågan om jag kunde spela på minnesgudstjänsten. När jag gick på lärarhögskolan i Linköping 1974 hade jag tagit några orgellektioner så jag visste ungefär hur orgeln fungerade. Kororgeln i Sankt Laurentii var fantastisk och jag blev helt frälst av den underbara klangen. Det berättade jag för Kent när jag kom hem.
Jag vid orgeln i Sankt Laurentii kyrka i Söderköping.
På den tiden fanns det en kantorsutbildning på Lärarhögskolan i Linköping under 7 veckor på sommaren. Jag sökte till denna på våren och kom in. Det räckte tyvärr inte med en sommar eftersom jag hade problem med pedalen så jag fick gå på kursen en sommar till. Men då fick jag äntligen min kantorsexamen. Sen har det bara rullat på. Varför vi hastigt och lustigt åkte till Linköping efter en uppskakande händelse i Sankt Laurentii kyrka och köpte min första orgel, har jag berättat om här.
Min första Sonata Gemorgel. Den brukade Casimir springa in till när han kom och hälsade på när han var liten. Kanske bidrog upplevelsen till hans kommande orgelstudier?
När jag precis hade blivit nybliven kantor ringde Nils Ankarstrand, en av mina orgellärare sent en kväll. Han erbjöd mig ett halvtidsvikariat i Sankt Johannes kyrka, som har den största orgeln i Norrköping. Han skulle vikariera som domkyrkoorganist. Jag tackade förstås ja med en viss tvekan. Men jag tänkte att det var väl första och sista erbjudandet som jag skulle få. Mer om dettakan man läsa här.
När det blev en tjänst ledig som kantor i Mogata och Skällviks församlingar på våren sökte jag denna tjänst. Jag arbetade redan som speciallärare i Mogata och det var bara fem minuters cykelväg till skolan hemifrån. Mogataorgeln var ett underbart instrument som jag inte hade några problem med.
Jag tränar vid orgeln i Mogata kyrka 2003.
Orgeln i Skällviks kyrka sombyggdes redan 1762,lärde jag mig så småningom att behärska något så när. Den har en kort oktavi den lägsta oktaven - den stora - vilket innebär att tonerna där inte sitter i ordning. Några fattas också, t.ex. ess.
Jag spelar på Brevikskonfirmationen 2003.
Min vän Nils Ankarstrand skulle spela där på något societetsbröllop jag undrade jag vad han tänkte spela. "Preludium i Ess-dur av Bach", sa han. "Lycka till", svarade jag och berättade att det fattades ett ess i den stora oktaven. "Ja, då får jag väl gå dit och öva en timme innan", blev svaret.
I augusti 2020 fick vi ett kärt och celebert besök som jag har berättat om här. Mirren och diplomorganisten Mathias Kjellgren - Casimirs orgellärare - var och hälsade på oss. Vi gjorde en utflykt till Skällvik där Mathias spelade på den gamla fina Skällviksorgeln. Inga problem för honom med den korta oktaven. Han var van vid detta eftersom många kyrkor i Europa, där han ofta konserterar, har en sådan kort oktav.
En fantastiskt vacker och välljudande orgel från 1762.
Det är mycket som kan gå fel när man spelar på en förrättning eller en gudstjänst. Innan jag blev van kunde jag börja spela innan prästen var klar med hopplockningen av nattvardsgrejorna t.ex. För en del tog det orimligt lång tid. En gång spelade jag fel psalm men det upptäckte jag omedelbart eftersom det blev dödstyst i kyrkan.
Psalmen "Blott en dag" och "Tryggare kan ingen vara" börjar likadant fast tvärtom. Jag började improvisera ett preludium till "Blott en dag"men efter några sekunder kom jag ihåg att det var 248 "Tryggare kan ingen vara" som jag skulle spela. Det blev ett ganska långt preludium eftersom jag var tvungen att ändra det till rätt psalm
En annan gång i Sankt Johannes kyrka tryckte jag på registret för trumpeten då jag spelade en psalmvers med svag registrering. Det var nog en och annan i församlingen som hoppade till. Vid ett annat tillfälle på samma orgel ramlade en tyngd, som skulle hålla fast noterna, nerför alla fyra manualerna.
Jag kämpade med ett problem med pedalen på julottan i Sankt Johannes 2010, som följande videosnutt visar. Skrolla fram drygt 30 sekunder eftersom det inte händer något särskilt i den sekvensen. (Jag brukar klistra upp mina notpapper på kartong för att de inte ska flyga omkring).
Casimir, han som liten pojke sprang till min orgel och satte sig att spela på den så fort han kom innanför dörren, är numera en skicklig organist i dess bredaste betydelse. Själva titeln får han inte förrän han gått på Kungliga Musikhögskolan. Nästa år blir det dags för honom att söka in på organistlinjen. Jag är glad och tacksam över i någon mån ha bidragit till hans intresse för orgeln.
Här nedan kan man höra honom spela en triosonat av Bach. Allein Gott in der Höhe sei Ehr.
I ett tidigare inlägg - Musikminnen del 1 - har jag berättat om vilka melodier som jag älskade och som jag försökte ta ut på pianot. Men mina tidiga musikminnen från barn-och ungdomstiden är också starkt förknippade med Hörsalen i Norrköping - en konsertsal som en gång varit en kyrka.
Bilden har jag fått från Åke Ringqvist. .
När jag växte upp var Hörsalen vit som den ursprungliga kyrkan, numera är den rosa.
Mina föräldrar hade abonnemang på andra raden på läktaren och från det jag var tio år följde jag med på alla konserter där. Konserten började inte förrän klockan 8 på kvällen och slutade ungefär vid 10. Jag minns att jag blev förfärligt sömnig ibland.
Mest spännande var pianokonserterna och i synnerhet om det var kvinnliga solister. Jag försökte alltid gissa vad de skulle ha för färg på klänningen. Min favorit var France Ellegaard och jag glömmer aldrig när jag första gången fick höra Tjajkovskijs pianokonsert med henne. Det var det vackraste jag dittills hade hört i mitt liv.
Flickskolan, som jag började i när jag var 11 år hade varje år en musikuppvisning i Hörsalen. Flickkören, som jag var med i redan från ettan, sjöng alltid flera sånger vid denna tillställning. Det var även många solister - mestadels pianister - som också uppträdde. På den tiden skulle ju varje flicka helst kunna spela piano. Vi var flera stycken som fick spela solo, jag den enda i ettan.
Jag spelade Zigeuner av Stephen Heller - fem stycken som säkert tog minst tio minuter. Eftersom jag spelade allt utantill kunde jag se att det fanns några i publiken som satt och gäspade. I synnerhet när jag spelade den långsammaste satsen. Jag fick i alla fall en recension i Norrköpings Tidningar.
Många av dåtidens stora stjärnor uppträdde på Hörsalen. Viktor Borge var en av dem, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald två andra. Gitarristen Andrés Segovia fick jag en autograf av.
Ett speciellt minne poppade upp häromdagen när jag löste korsord och Sven Bertil Taube som ung var med på en bild.
Min älskade musiklärare, Ruth Öslöf. var också scoutledare. Jag var med i Blåvingarna i ettan och tvåan. Hon var mycket populär och lyckades till och med få ihop en scoutkör som skulle sjung på ett stort scoutjubileum i Stockholm. Det ägde rum på en av teatrarna i Stockholm och jag tror att året var 1948. Vi flickor i scoutkören sjöng "En sommardag i Kangsala" med text av Zacharias Topelius. Det är en underbar melodi men med en väldigt högtidlig text. Efter att vi sjungit uppträdde Sven-Bertil Taube som 14¨åring och sjöng och spelade gitarr.
En stor upplevelse var det också att på väldigt nära håll få se prinsessan Sibylla med sina tre flickor, Margaretha, Birgitta och Desirée. De stod i trappan bara några centimeter från mig. Sibylla hade en grön kappa på sig och döttrarna orangefärgade likadana kappor.
Äldsta dottern Anna med sin man Jörgen och dobberflickan Asta. Kent tog bilderna som går att klicka större.
Anna och Jörgen har varit på en semestertripp till Skåne och på hemvägen till Stockholm passade de på att hälsa på oss i Mogata. Som väl var fläktade det en smula på eftermiddagen så att vi kunde sitta ute och dricka ett glas kallt vitt vin. Saft för mig dock.
Jörgen tar det lugnt efter att ha kört från Karlskrona på morgonen.
Jag och Anna.
Det är sällan som Kent är med på en bild eftersom det (nästan) alltid är han som är fotografen.
Efter att ha suttit uteen stund drog vi oss tillbaka inomhus där det var svalt och skönt eftersom AC:n varit på hela dagen. När Mirren var här senast lagade hon ugnsbakad lax som var sagolikt god. Jag hade också ett paket med laxbitar i frysen som jag tinade och la i folie. Fantastiskt enkelt och gott. På med lite av min favoritkrydda Vegeta, dill, en smörklick och lite citron och sen packa in laxbiten i folien. En laxbit åt var och en. In i ugnen 30 minuter i 200-225 grader.
Till det gjorde vi med förenade krafter en smarrig röra med creme fraiche (vet inte hur man fixar accenter här på datorn), dill, Vegeta, citron, majonnäs och svartpeppar. Färskpotatis till det förstås. Mirrens vita vin, som hon hade över från Lilla Akademiens sommaravslutning kom väl till pass. Vi hade även en box Rosévin som är Annas favoritvin.
Vi satt länge vid matbordet och diskuterade och plötsligt var det någon som undrade vad man skulle göra om man vann 10 miljoner kronor bara så där. Det var många förslag innan jag sa att jag minsann skulle ta hit en fönsterputsfirma eftersom jag inte når upp till alla fönster och blir så trött av att putsa fönster. Jörgen högg omedelbart och erbjöd sig att putsa alla fönster på huset utvändigt nästa morgon.
Efter svaga invändningar från min sida hämtade jag trasor, diskmedel, fönsterskrapa och en tom hink - det enda han behövde - som han kunde använda på morgonen. Vårt hus är ett enplans "U-hus" vars två "flyglar" har väggarna ut mot innergården helt täckta av fönster, som man kanske kan se lite av på översta bilden. Allt som allt 19-20 fönster att putsa.
Bilden tog Kent dagen därpå efter att Jörgen var färdig med alla fönstren. Hinken med vatten saknas förstås.
Kent och jag sov till klockan nio till morgonen därpå och när vi kom upp för att äta frukost var alla fönstren redan klara. Det hade tagit 40 minuter för Jörgen. Dessutom hade han tvättat fönstren inomhus i köket-matrummet också. Inte nog med det - han hade fått fjutt på min fönsterskrapa som jag trodde var död. Jag hade satt fingret på fel ställe på gummiknappen, haha. Vilken lycka!
Jörgen och Anna med Asta, som har bilbältet på sig.
Jag är också med på ett hörn.
Trots att det är långt mellan gångerna vi träffas, känns det som om det var igår. Efter dopet av mitt lilla barnbarnsbarn Theodor i september åker familjen ner till Limoux i Frankrike igen och stannar väl där tills nästa år, antar jag.
Det är inte precis som om det ekar i vårt stora hus men visst känns det tomt sedan Mirren, Casimir och Melody åkt hem efter två veckor hos oss här i Mogata bara med avbrott för en helg
Ungdomarna har deltagit i en tvåveckors intensivkurs för att ta körkort i Norrköping. Mirren har skjutsat in dem dit och för det mesta jobbat med sitt på biblioteket och sen skjutsat hem dem. Vi har mest setts till frukost och på kvällarna.
Melody, Casimirs flickvän, Mirren och Casimir vid frukostbordet. Kent tog bilderna som går att klicka större.
Casimir passade på att fylla 18 år när han var här, så han är numera en ung man. Mirren med sitt älskade te som vanligt.
Casimir är inte bara en skicklig organist utan även fena på piano. Han brukar öva några timmar efter kursen varje dag och jag saknar hans fantastiska pianospel så mycket. Just nu håller han bl.a. på med Revolutionsetyden av Chopin. som han har lovat att jag ska få spela in när han är klar med den. Ett stycke så svårt att jag aldrig någonsin har vågat mig på det.
Casimir vid flygeln.
Anledningen till att det blev så angeläget med körkortet är att Casimir fått ett treveckorsvikariat som kantor i Delsbo med början i slutet av juli. För att kunna jobba måste man ha körkort. Om han inte hinner få det måste Mirren också följa med dit och bo där och skjutsa honom till diverse förrättningar i trakten. I vilket fall åker hon med dit upp och är där de första dagarna.
Kent och jag håller tummarna för att Casimir klarar uppkörningen i morgon. Teoriprovet klarade han med glans - 63 rätt av 65 frågor. Godkänt var - om jag inte minns fel - 52 rätt. Melody gör sitt teoriprov i morgon också. Tyvärr fanns det bara plats för att genomföra proven i Örebro, så de får åka dit alla tre idag. Jobbigt naturligtvis att köra upp i stad där man aldrig kört förr.
Då var det dags att ta farväl av ungdomarna och Mirren. Underbart att ha haft dem här.
Casimir övningskörde hela vägen till Stockholm - lugnt och mjukt enligt Mirren.
Uppdatering:
Melody klarade teoriprovet och Casimir fick sitt körkort. Grattis till båda!
Bild från Sankt Matteus kyrka i Stockholm. (Bilderna går att klicka större.)
För kanske allra sista gången fick Kent och jag glädjen och nöjet att få vara med om Lilla Akademiens sommaravslutning i Sankt Matteus kyrka i Stockholm. Vårt barnbarn Caspar slutade nian och det var naturligtvis en händelse som skulle firas. Avslutningen började inte förrän klockan två så vi kunde åka upp till Tallkrogen samma morgon.
Caspar sitter bland sina klasskompisar bakom oss på näst sista raden.
Det var tur att vi kom nästan en timme för tidigt för det fanns endast två rader längst bak i kyrkan som var vikta för anhöriga till niondeklassarna. Jag hade oroat mig för hur jag skulle komma in med min rollator men det var inga problem. Det fanns hiss och någon kom och tog med den och ställde den i ett hörn så fort vi kom dit
Niondeklassarna och studenterna har fått rosor från barnen i förskoleklassen.
Som vanligt fick jag tårar i ögonen när jag hörde de fina gamla sommarpsalmerna sjungas rent och i stämmor av eleverna. I den sista psalmen: "En vänlig grönskas rika dräkt" fick församlingen vara med och sjunga. Det kan man höra i videoklippet nedan.
Caspar med sin ros.
På sin papptallrik, som han fick tidigare att ha om halsen av sina klasskamrater, stod det att "Livet leker" för Caspar. Något som alla håller med om och som verkligen syns på bilden ovan.
På fredagen efter Kents 80-årsdag som jag berättat om här åkte vi tillsammans med Mirren till Waldemarsudde. Jag hade länge önskat att få se utställningen Från Mumin till Chop Chop. Förutom Tove Jansson var det tre andra kända och älskade barnboksillustratörer som också var representerade.
Kent i entrén på Waldermarsudde. (Bilderna går att klicka större.)
Utställningen pågår till den 17 augusti och vänder sig till "besökande i alla åldrar" - .Konstnärerna förutom Tove Jansson - som ingår i firandet av Mumin 80 år - är Ilon Wikland, Pija Lindenbaum och Linda Bondestam. Här kan man läsa mer.
I det här inlägget kommer jag bara att visa illustrationer av Tove Jansson. Här nedan finns förlagan till en teateraffisch till föreställningen Mumintrollet och Kometen på Svenska Teatern i Helsingfors 1949.
En av de böcker av Tove Jansson som jag läste för Mirren när hon var liten var Den farliga resan. Den kom ut 1977, samma år som Mirren föddes. Hon tyckte den var otäck har hon berättat för mig efteråt. Här några skisser från den boken.
Skisserna tillAlice i Underlandet känner jag också igen eftersom jag har haft den boken hemma i alla år trots att den tillhör Mirren. Hon ska få tillbaka den tillsammans med andra av hennes Tove Janssonböcker nästa gång vi träffas.
Det var fantastiskt roligt att se alla skisser till Muminböckerna. Här har jag bara tagit med en liten del.
Här ser man många av figurerna i sagan om Mumintrollet. Han verkar lite bekymrad.
Skisserna nedan är från Det osynliga barnet som kom 1962.
Tove Jansson gjorde även ett Muminspel tillsammans med sonen Lasse - en karta över Mumindalen med faror av olika slag. Mårran i mitten och hemska sjöodjur i havet. Hattifnattarna syns också på sin ö. Det blå huset längst ner är Muminhuset.
Fler skisser av de välkända muminfigurerna nedan. Lilla My, Muminpappan, Snorkfröken och Snusmumriken.
Jag kommer ihåg att Casimir var så fascinerad av Mårran när han var liten. Trots att han var rädd för henne ville han ändå höra berättas om henne om och om igen. Men hon ser verkligen farlig ut! Stinky var heller inte någon trevlig person.
Här sitter Too-Ticki uppflugen på broräcket. Alias för kvinnan som var Toves ständiga följeslagare i livet.
Muminfigurer tillverkade av Atelier Fauni på femtiotalet.
Eftersom det var fredagseftermiddag och många slutar tidigt på jobbet hamnade vi i rusningstrafiken på hemvägen. Trots det tog det inte någon längre tid förrän vi var hemma i Tallkrogen igen.
Det är Célie Bruniussom är huvudredaktör för modeavdelningen. Eftersom jag precis nyss läst ut Liganav Fatima Bremmer, en fantastisk bok som handlar om de första kvinnliga journalisterna i Stockholm i början på 1900-talet känns det lite extra roligt att se detta namn i tidningarna då jag numera vet en hel del om henne.
H.K.H. Prins Carl är på en helsida med anledning av att han är ordförande i Svenska Röda Korset. Det är rödakorsvecka den stundande veckan. Nedanstående bild är från en film som spelas in på det kungliga slottet "En afton hos Gustaf lll på Stockholms slott" med Gösta Ekman d.ä. i huvudrollen. Den ska visas för allmänheten under rödakorsveckan." H.K.H Prins Carl deltager, som vanligt, intensivt i förarbetet. Här åskådar H.K.H. maskeringen."
Prins Carl i den ovala bilden.
Frågespalterna med allmänna och juridiska frågor är med i tidningarna som vanligt. Här får jag bl.a. veta att sommartiden infördes första gången 1916.
En ny tidning ger man ut, Romantik och äventyr. Den är enligt annonsen "till för att förströ Er. Då Ni har en stund över och inte riktigt vet vad Ni skall göra, då tiden blir lång och tråkig. Då Ni vill tänka på något annat än Edra bestyr. Så var viss om att berättelserna i Romantik och Äventyr skall sätta fart i Er fantasi, fylla Er med spänning och försätta Er i gott humör". Häftena kostar 45 öre vilket motsvarar 15,45 kronor idag. Det verkar ganska billigt med tanke på att häftena innehöll 64 sidor.
Det är som vanligt mest stockholmare som figurerar på kändissidorna. Här har journalisten/fotografen (?) gett sig ut på Strandvägen i Stockholm för att föreviga några av tidens kändisar.
Sigrid Hjertén, maka till konstnären Isaac Grünewald till höger längst upp och Thorsten Ax:son Johnson nederst till vänster.
"Kläderna göra icke mannen men ibland operetten" lyder rubriken på de två sidor som rapporterar från operetten Mikado som nyligen uppförts på Oscarsteatern med scendekor av Isaac Grünewald.
Det har blivit populärt att spela golf. Både kronprinsen och prins Gustaf Adolf är ofta ute och spelar golf på golfbanan i Råsunda.
På modesidan i nummer 19 visas en eftermiddagsklänning från Paul Poiret. Man önskar att bilden hade varit i färg eftersom broderierna är i rött, gult, violett och vitt. De långa silkestofsarna är violetta. Modellen håller moderiktiga hattar i händerna. Knoppen på den vänstra är av kristall infattad i guld och den kommer från en äkta kinesisk mandarinhatt. "Möblerna äro typiskt moderna franska möbler." Jag tycker det är lite Marimekko över gardinen i alla fall.
En sida med barnporträtt brukar också finnas med. Här syns verkligen vilken barnfrisyr som var rådande 1925. Kul att läsa vilka namn som också var moderna då. Tre små flickor heter Ulla. Men den ena med rosetten heter Rulle, ett namn som jag inte tidigare hört.
Sista omslagssidan i nummer 20 är en annons i färg av en Ford. Hittills finns det bara amerikanska bilmärken i Sverige.
.jpg)
