fredag 31 januari 2014

888 Jordgubbsgrottor och kanelbullar.

När man alltid måste ha koll på joulen, kalorierna eller pointsen vet man att det är förbjudet att äta kakor och bullar. Därför har jag inte bakat några bullar de senaste tio åren och med undantag av muffins inte heller några kakor.

Jo, lussebullar bakar jag en gång om året eftersom jag själv har infört traditionen att hänga en plastpåse med sådana på brevlådan när det är luciadags. Min rara och snälla lantbrevbärare tar alltid brev som jag inte hinner/vill/orkar gå till postlådan med 500 m från huset, så något ska han ju ha för besväret, tyckte jag. Det blir lussebullar en gång om året och muffins när jag bakar sådana ibland.

Eftersom jag har bjudit goda vänner på fika på lördag var jag tvungen att sätta igång och baka. Min stolthet förbjuder mig att bjuda på köpebröd. Hembakat ska det vara här på landet. På kyrkkaffet härförleden serverades hallongrottor som jag tyckte smakade väldigt gott - jag äter gärna kakor när andra har bakat och skyller på att det är oartigt att tacka nej.

Jag tog fram receptet på nätet och det verkade inte så besvärligt. Inte för att jag hade någon hallonsylt hemma men sylt som sylt, det gick ju bra med jordgubbssylt också. De blev passabla och provkakan jag gjorde smakade inte så dumt.

Värre var det med bulldegen. För säkerhets skull tog jag fram ett recept från nätet även där. Den ville inte jäsa upp. Jag antar att jag hade lite för kall mjölk när jag hällde den över jästen. Tyckte att den var lagom ljummen men jag kanske skulle känt efter med armbågen som man gjorde med sin bebis på den tiden när man skulle bada henne. Efter att degen jäst i över två timmar tog jag i alla fall ut den ur bunken trots att den inte jäst till dubbel storlek som det stod i receptet. (När jag senare kollade andra recept på nätet undrar jag om inte 18 dl mjöl var för mycket. I de flesta recept på en halv liter mjölk går det bara åt 12-13 dl. Som väl var tog jag inte allt mjölet...) Se kommentar från Mirren! Det stod inte att man skulle smeta smör på degen och strö socker och kanel på i receptet heller, det hade de nog glömt. Det gör man väl alltid?

Baket lyckades dock över förväntan - bullarna blev inte stenhårda som jag befarat. Receptet innehöll 150 gram smör - kommer inte ihåg att jag använde det i vanlig vetedeg förr. Kanske var det därför degen inte jäste upp så mycket som den brukar. Den var i alla händelser mycket lätt att baka ut. Rekommenderas eftersom bullarna blev alldeles utmärkt goda. Jordgubbsgrottorna smakade förföriskt - några sådana en dag och man har lagt på sig några extra gram igen.



onsdag 29 januari 2014

887 Från Bonniers Veckotidning 1929 nr 4 och 5


Omslagsbild till BVT nr 4 1929 av konstnären Georg Klinghammer. (Bilderna i inlägget går att klicka större.)

En hittills för mig okänd illustratör har gjort omslaget till Bonniers Veckotidning nr 4 och 5, Georg Klinghammer. Jag tycker mig här se många drag av den tidigare så hyllade konstriktningen Art Déco. Lite av kubismen anar jag också i bakgrunden. Vidare är det intressant att notera att det på det tjugotal tidningar jag har i min ägo enbart är kvinnor på omslagsbilderna utom på ovanstående.

Det är lite förvånande eftersom själva innehållet bevisligen riktar sig till både män och kvinnor. Bilannonserna är rikligt förekommande och artiklarna handlar både om politik, litteratur, konst och resor. Reportage om kungligheter och film och teater förekommer på många av sidorna men själva annonserna är nästan alltid riktade till kvinnorna - skönhet och mode i majoritet.  


Den första tandkrämstuben av märket Colgate såg dagens ljus 1892.
Men att borsta sina tänder varje dag var väl någonting ganska nytt för den tiden. Företaget som tillverkade Vademecum gick i alla fall med vinst att döma av de stora och färggranna helsidesannonserna på tjockt papper

Någon gång har jag roat mig med att räkna hur stor andel män respektive kvinnor det är på bilderna i vår lokaltidning. Det brukar vara ungefär en tredjedel kvinnor. På sportsidorna finns nästan bara bilder på män. Frånräknat annonserna och de ganska få modereportagen i BVT är kanske en tiondel kvinnor. På den stående sidan "De göra Sverige inåt och utåt" är kvinnorna sällsynt förekommande. Elsa Brändström har varit med och Selma Lagerlöf.


Idel män som göra Sverige inåt och utåt. Verner von Heidenstam, Ivan Bratt, Värner Rydén, Wilhelm Beterson-Berger och Ragnar Östberg. Värner Rydén var en okänd storhet för mig men en intressant socialdemokratisk politiker läser jag på Wikipedia. Han blev också känd för att ha avskaffat katekesen i folkskolan!


Här göre sig ingen kvinna besvär. Jag kan inte ens se att någon av de kungliga damerna är med vid riksdagens högtidliga öppnande.


Sedan i november har tidningarna haft artiklar om Folke Bernadottes giftermål med Estelle Manville i Pleasantville i Amerika. (När blev Amerika USA i Sverige?). Nu har det lyckliga paret återvänt till Stockholm. Vackert par! Naturligtvis var det hovfotograf Jaeger som förevigat de unga tu.


Kallt var det även denna januari för 85 år sen. I Västervik var man helt insnöad och kunde inte ta sig någonstans.


Stora påkostade bilannonser brukar också finnas med i varje tidning.


Även omslaget på BVT nr 5 1929 var skapat av Georg Klinghammer. Om honom finns det ingenting att läsa på nätet mer än att han var en skicklig illustratör och konstnär och möjligtvis bodde i Jönköping. Han anlitades ofta av BVT som illustratör. .

Är det någon av mina bloggvänner som vet något mer om denne konstnär vore jag glad att få veta det. Jag ska försöka få tag på några skolböcker som han har illustrerat så kanske jag får reda på lite mer.


söndag 26 januari 2014

886 Aina Stenberg Masolle

Min mamma var aldrig särskilt road av att leka med oss barn eller läsa sagor för oss. Sagoläsningen stod min pappa och moster för. Men eftersom min mamma var en duktig pianist och sångerska var det hon som introducerade sången och musiken i mitt liv. Ända sen jag var mycket liten sjöng hon alla den tidens  barnvisor som kunde uppbringas med mig i knät. Jag kunde alla utantill ur Alice Tegnérs och Felix Körlings visböcker.


Nytryck av Felix Körlings visbok Nicke-Nacke. (Bilderna går att klicka större.)

I skolan hade vi Nu ska vi sjunga som sångbok och där fanns ju de flesta av de sånger jag redan kunde. Jag minns också att jag var väldigt förtjust i illustrationerna till sångerna. Visböckerna på den tiden var av rejält liggande format, sångnoterna till vänster och en bildplansch till höger. Bilderna älskade jag. De färgbilder som jag visar nedan är alla från sång- och bilderboken ovan.


Tre män i en båt. Hade nog inte passerat censuren idag då pojkarna gav sig iväg i ett "bykekar" som dessutom var läck när de inte hittade någon båt. När skutan sjönk tog de sig simmande in till land. Jag betvivlar dock att den minste kunde simma...


Felix Körlings sånger var inte alltid snälla. Här rycker Nils katten i svansen. Katten blir ilsken och river Nils på näsan. Efter att ha fått plåster på såret får Nils gå och lägga sig mitt på dagen som straff.

Elsa Beskow var den som illustrerade Alice Tegnérs barnvisor och Aina Masolle illustrerade åtminstone den av Felix Körlings barnvisor som vi hade hemma, Nicke-Nacke. Om Elsa Beskow visste jag att hon hade en son som hette Bo och som fått bli modell till många av hennes små pojkar på bilderna.

Aina Masolles bilder tyckte jag också om, men visste ingenting om henne när jag var liten förutom att hon hette så konstigt. Ända tills jag läste om henne på Wikipedia trodde jag att hennes efternamn uttalades ”Masålle” med tonvikt på å-et eller bara ”Masåll” som på franska. Då fick jag reda på att hon gift sig med en dalmas, Helmer Olsson, som gick under namnet Mas-Olle på konstakademin, där de båda var kurskamrater...


Här är en av visorna om lilla Rosengull som dansar med sin docka. Visan och bilden hörde till mina favoriter och är snäll alltigenom. Kanske hade han en liten dotter, Felix Körling, när han skrev visan?

Aina Masolle hade en gedigen konstnärlig utbildning bakom sig och även studier i Frankrike och England. 1933 eller 1934 (olika uppgifter) skapade hon den första svenska julkalendern som skulle följas av 29 stycken till. På 70-talet gavs dessa ut i nytryck. Hon var också en av de mest omtyckta julkortsillustratörerna och ritade och målade tusentals jul-, påsk- och nyårskort under sitt liv.


Ännu en snäll visa - Nu ska vi gå ut på tramp och plocka svamp. Här lärde jag mig en hel del om olika svampsorter och att flugsvampen inte var snäll. En liten dalkulla och två små dalmasar diskuterar vad det kan vara för svampar. Hörde hattarna månne till bygdedräkten för herrar? Pojkarna i hennes illustrationer har ofta sådana på huvudet.

Nu först förstår jag också varför man så ofta ser små flickor och pojkar i daladräkt på hennes bilder. Hon flyttade nämligen med sin man till Siljansnäs efter avslutade studier och bodde där under en stor del av sitt liv. Hon fick två döttrar som jag antar stått modell till de många av hennes små flickor på bilderna och julkorten. Här har jag hittat en blogg som berättar lite mer om denna duktiga bildkonstnär.


Bara av hatten dömer jag att omslagsbilden är skapad av Aina Masolle. Varför har jag berättat om nedan.

Av en slump hittade jag en bok med H.C. Andersens berättelser på Tradera. Illustrerad av Aina Stenberg Masolle och den holländska konstnärinnan Rie Cramer. Här är några illustrationer av Aina Masolle ur den lilla boken. Ingen av illustratörerna har varit särskilt generös med att signera sina alster, så ibland är det svårt att veta vem av dem som har gjort vad. Samma saga kan ha teckningar av båda! Jag tycker dock det verkar som om Rie Cramer var mer influerad av dåtidens moderiktning inom konsten - Art Déco än Aina Masolle. Får väl se om det är någon som känner igen Rie Cramer på någon av bilderna i stället för Aina Masolle.


De flesta sagorna i boken var helt okända för mig. Den här sagan om den lilla tusenskönan och lärkan som blir uppgrävd respektive fångad är inte särskilt munter. Tusenskönan är först lycklig för att hon slipper att dela tulpanernas hårda öde...


Ingen signatur på den här bilden och  Rie Cramer signerade nästan alltid sina bilder, så jag gissar på AM. Jag tycker i alla fall att gubbarna har lite dalastuk över sig . Fast ser husen kanske lite holländska ut?


På den här bilden kan man ana sig till A.M. i vänstra hörnet.



Jag är helt övertygad om att det är AM som har tecknat bilden på grund av hatten som pojken har i handen.

onsdag 22 januari 2014

885 Allting som är trevligt är bra för magen

Det säger Mumintrollets mamma när Hemulens moster säger att man får skakande tassar, gul nos och skallig svans av att röka. Han har rökt i hela sitt liv och varken blivit darrig, skallig eller gul. Allting som är trevligt är bra för magen.


Vem som detta omdöme gäller vet jag inte eftersom det är ett citat från den lilla underbara boken med samma titel Allting som är trevligt är bra för magen. Den innehåller små korta utdrag och citat ur några av Tove Janssons böcker. Hon skulle ju ha fyllt hundra år i augusti i år om hon hade levat, läser jag i vår lokaltidning.
Uppdatering: Jag har fått en mycket upplysande och lång kommentar från Malin om vad citatet kommer ifrån. Läs den! 

Anledningen till artikeln i NT var att det i dagarna kommit ut en "gedigen" biografi om Tove Jansson av Tuula Karjalainen. NT:s recensent Inger Dahlman skriver vidare att "Mumindalen skapades som ett sätt att fly andra världskrigets grymma verklighet". Den enda faran som lurar där är Mårran, som fryser till is allting som kommer i hennes väg. Annars är det mestadels lugnt och stilla utom när man ger sig ut på sjön. För då kan man i värsta fall träffa på hattifnattarna.

Kartan över Mumindalen är från boken "Sent i november". Bilderna går att klicka större.

Jag rekommenderar Allting som är trevligt är bra för magen å det varmaste. Jag har valt ut några sidor som jag vill dela med mig av, men det är många, många andra som också är helt underbara att läsa och fundera över med sin vardagliga livsfilosofi och sin underfundiga humor. Roligt är det också att historierna om Mumintrollet inte på något sätt har förlorat sin aktualitet. Mirren var nyligen på dockteater och såg Vem ska trösta knyttet - en saga som Casimir kan utantill eftersom hans mamma har läst den för honom så många gånger.






Muminmammans förebild är Tove Janssons egen mamma som hon älskade högt och som lärde henne teckna redan när hon var liten. Mamman själv var illustratör och konstnär.







Tyvärr verkar det som om den lilla boken är tillfälligt slut från förlaget. Här är länken till Ad Libris. Där står det lite mer att läsa om den. Förhoppningsvis kommer den att ges ut igen! Finns kanske att låna på biblioteket.


Här kommer Casimirs senaste tillskott till Mårransamlingen. Det var hon som också inspirerade mig till inlägget. Jag har faktiskt inte sett Mårran i halvprofil tidigare.


söndag 19 januari 2014

884 Skyddsängel

Att alla har en skyddsängel är jag helt övertygad om. För det mesta ger hon (jag vill gärna att det ska var en hon) sig inte till känna, jag bara känner att hon finns där och vakar över mig. Men ibland visar hon sig lite mer påtagligt.


Ängeln som jag köpte i Storkyrkobutiken före jul och som är gjord av träsnidaren Jozef Muniak.

Jag fick för tre veckor sedan en fråga om jag kunde spela på ett dop lördagen den 18 januari. Jag antecknade noga tid och plats i min kontorsalmanacka (vägrar att anteckna i mobilen) och tänkte inte mer på det sen. Veckan därpå fick jag en spelning på ett bröllop i Mogata kyrka kl.15 och antecknade naturligtvis även detta.

Dopet i Sankt Anna gamla kyrka var också kl.15, det hade jag ju antecknat. Eftersom det var yrsnö och halt väglag ville jag åka i god tid. Kent är alltid med och håller reda på på noterna och när jag ska börja spela om jag inte hör klockorna och att jag inte glömmer orgelglasögonen. Jag tyckte vi skulle åka en dryg timme i förväg, alltså lite före klockan två.

Vid elvatiden gick jag en promenad och efter det in i duschen. När jag var färdig gick jag ut till Kent, som hade börjat laga middag. Gott om tid, men plötsligt fick jag för mig att jag skulle kolla i almanackan, som låg på köksbänken - för säkerhets skull. Där stod det att dopet var redan kl. 14. Jag som var helt övertygad om att det skulle vara kl.15, samma tid som bröllopet veckan därpå.

Nu kanske det inte låter så farligt, men man behöver inte ha så stor fantasi för att föreställa sig vad det innebär för en kantor att komma en timme försent till ett dop eller bröllop. Folk har kommit till kyrkan lång tid i förväg och när äntligen brudparet har kommit dit eller dopbarnet är färdigklätt är inte kantorn där. Det finns heller ingen i församlingen som kan gå och sätta sig vid orgeln. Och NU när kantorn inte är där är naturligtvis musiken ju det viktigaste av allt! Annars tänker man inte så mycket på det. "Man saknar inte kon etc."

Jag har kommit en timme försent till ett bröllop en gång. Man hade ändrat tid utan att meddela mig. Jag var hemma i godan ro när prästen ringde och undrade varför jag inte var där. Han sa att brudparet stod och väntade i vapenhuset.

Som väl var hade jag klätt om mig, men jag tror aldrig jag har åkt den milen till kyrkan så fort i mitt liv. Det var sommar och bra väglag, så jag kom bara en kvart efter att bröllopet skulle ha börjat. Jag fick springa in i kyrkan och slänga mig ner vid orgeln och börja spela Mendelssohn direkt. Jag kände missnöjet i luften och irritationen från brudparet, som hade fått stå och vänta i en kvart.

Det hade inte varit möjligt att åka så fort i det väglag som var idag.Jag tror att det var min skyddsängel som viskade i mitt öra att jag skulle ta en titt i almanackan igen. Varför gjorde jag det annars när jag var så tvärsäker på att dopet var kl.15?

En annan oförklarlig händelse för några år sedan drar jag mig också till minnes. Jag skulle ut på väg 210 från Mogatavägen och hade som vanligt kollat att det inte kom någon bil söderifrån. Sikten var lite skymd av högt gräs just där jag skulle åka ut på vägen. Något fick mig trots allt att stanna till och titta åt vänster. Varifrån bilen med hög fart kom susande vet jag inte - jag hade i alla fall inte sett den på en kilometers håll. Jag är säker på att det var min skyddsängel som också var med vid det tillfället.

Har du någon sådan händelse att berätta om - när du blivit varnad eller kommit på något i sista stund som gjort att du inte råkat ut för något obehagligt eller t.o.m. katastrofalt? Där din skyddsängel eventuellt kan ha gripit in...



fredag 17 januari 2014

883 Musikupplevelser

Igår såg jag ett program på datorn som Kent spelat in - Minnenas television - med Charlie Norman. Han hörde till de pianister som förekom flitigt i radio och på skivor i min ungdom. Själv var jag inte så förtjust i hans - som jag tyckte då - mekaniska boogie-woogiehamrande på pianot. Men visst försökte jag själv plagiera eller planka, som man sa på den tiden - många av hans pianolåtar.

Mina pianistidoler var mer sofistikerade - Errol Garner, Oscar Peterson och sist men inte minst Bengt Hallberg. I alla fall var det en helt annan bild av Charlie Norman jag fick av programmet än den jag hade i min ungdom. Först och främst förstod jag först nu vilken enormt skicklig pianist och vilken varm och trevlig person han var. En av frågorna som han fick av Bernt Egerblad var vilken som var hans tidigaste, riktigt stora musikupplevelse.

Han berättade då om den gången han som fyra-femåring hade stått i fönstret och sett en militärmusikkår tåga förbi på gatan. Just när den passerade fönstret satte musikerna igång att spela en sprittande marsch och den upplevelsen av glädje och upprymdhet som drabbade honom då, glömde han aldrig.

Lustigt nog hade jag ganska tidigt ungefär samma stora musikaliska upplevelse som Charlie Norman. Det var nämligen också en marsch som jag hörde som åtta-nioåring - Anchors Away - som för evigt kom att stanna i mitt minne. Jag hörde den någon gång efter fredsslutet 1945 och var förtvivlad eftersom det dröjde många år innan jag fick reda på vad marschen hette.



En sång jag kommer ihåg sen femårsåldern var Med en enkel tulipan. Jag lärde mig alla verser utantill och sjöng solo till mammas ackompanjemang på olika syföreningsbasarer. Jag minns att jag fick stå på en stol för att synas. Jag förstod allt i texten utom Orrefors som är dekorerad med vita liljor och orkidé - det var mycket kryptiskt.

En låt som blev min absoluta favorit i min ungdom och som jag fortfarande inte kan höra utan att få tårar i ögonen är All the things you are. Helst då med Oscar Peterson. En låt som jag fortfarande ryser av välbehag när jag hör den är Take the A-train med och av Duke Ellington.



1958 bodde jag i Lund. Jag lyssnade på ett program från Köpenhamn där en ung, svensk jazzsångerska framträdde med ett storband. Jag minns att jag rusade in i ett exalterat tillstånd till min dåvarande studentmake som satt och läste som vanligt och ropade att den här tjejen kommer att bli världskändis. Hon sjunger precis lika bra som Ella Fitzgerald!

Det visade sig att jag skulle få helt rätt - det var Monica Zetterlund. Det var några veckor sedan Mirren och jag såg filmen om henne i Stockholm. En utmärkt fin och gripande film även om Monica själv bara sjöng en enda sång när filmen var slut och bandet med alla deltagande började rulla.

Man säger ju att när stora, genomgripande händelser sker som när Kennedy sköts eller nine/eleven, så kommer man ihåg exakt tid och precis var man befann sig när detta hände. Likadant är det med mina största musikupplevelser. Som när jag stod i köket hos min svärfar och första gången hörde Barbra Streisand när hon sjöng Andrew Lloyd Webbers All I ask of you från Fantomen på Operan. Framför allt var det nonaintervallet i början på refrängen som gjorde mig hänryckt. Tårarna rann och sen dess har min absoluta favoritsångerska varit just Barbra Streisand.



Det är naturligtvis inte bara populärmusik eller jazz som hör till mina stora musikupplevelser. Jag gråter varje gång när jag hör Rachmaninoffs andra pianokonsert eller Griegs första. Likaså när jag hör Mozars Requiem eller hans Lacrymosa. För att inte tala om alla underbara arior av Verdi, Puccini och andra operakompositörer. Men jag kan inte säga exakt var jag befann mig eller när jag hörde alla dessa klassiska kompositioner som med musiken ovan.

Vilka är dina musikupplevelser och vad förknippar du med dem? Det skulle vara roligt om du berättade!

måndag 13 januari 2014

882 Bonniers Veckotidning nr 2 1929


Torsten Schonberg heter konstnären och illustratören som tecknat flickan med skridskoseglet. Han levde mellan 1882 och 1970. Här kan man läsa om hans illustrationer till Strindbergs sagor. (Alla bilder går att klicka större för detaljer.)

Det finns mycket intressant att läsa i de här gamla påkostade veckotidningarna. Många seriösa artiklar om samhälle, konst och teater. Bilder från bröllop med den tidens kändisar och med brudar från överklassen. Tydligen räknades även höga officerare och ämbetsmän dit eftersom deras döttrar är rikt representerade på bilderna. 

Allra roligast var dock när jag träffade på en recension av en ung Tyra Lundgren, som jag blev så imponerad av på Konstmuséets utställlning för några år sen. Här  och här kan man läsa vad jag skrev om henne och hennes konst då.


Tyra Lundgren, berömd glaskonstnär och keramiker i ett tidigt skede av sitt konstnärsskap.

Min farbror var flygkapten i reserven under andra världskriget och jag hörde honom ofta berätta om sina våghalsiga flygäventyr tillsammans med den legendariske Calle Florman, flygpionjär och chef för Aerotransport som så småningom blev ABA och slutligen SAS. Denne intervjuas i tidningen  om sina synpunkter på "Vad vill ni göra med våran stad" - Stockholm naturligtvis. Intressant är att notera att det tydligen var helt korrekt att använda pronominet "våran" (och förmodligen "eran" också). Kul också att ett barnbarnsbarn till Calle Florman i rakt nedstigande led bor på Stegeborgs slott en mil från Mogata.


Calle Florman intervjuas tillsammans med några andra av dåtidens kändisar om hur han vill ha sitt Stockholm.

Greta Garbo hade just gjort lycka i Amerika, som man sa på den tiden. I förra numret var det en lång artikel om hennes besök hos släkt och vänner i Stockholm. Här kan man läsa om det. Nu smäller BVT till med en stor skönhetstävling där det gäller att få fram någon som är lik den stora filmstjärnan. På ett av fotona ser Garbo ut nästan som vem som helst - på det andra fotot är det ganska svårt för oss att överhuvudtaget känna igen henne. Vi är ju vana att se henne blond och med tunna ögonbryn. Särskilt vackra tänder hade hon åtminstone inte i sin ungdom - de flesta porträtten visar ju henne i allvarlig pose. Jag lägger f.ö. märke till att det sällan eller aldrig är någon person som skrattar på den tidens bilder.


Greta Garbo innan Hollywood stylade till henne.

Man ägnade sig både åt att åka skidor och skridskor 1929. De konståkande damernas outfit skiljer sig ganska mycket från vår tids sådan. Men då var det ju inte konstfrusna banor som gällde utan man fick åka skridskor utomhus som jag fick göra när jag växte upp. Då behövdes varmare plagg än de minikjolar och toppar som vår tids isprinsessor har på sig. 



Den halva mittenbilden är från säsongupptakten i Sankt Moritz. Där undervisas skidåkarna innan de får ge sig ut i backarna. Kanske det skulle behövas ibland också idag...

Vintermodet går i beige och rött detta år. Det är lika vackert som vanligt och man blir faktiskt lite avundsjuk när man läser om hur klockhatten har kommit tillbaka. Jag hade en sådan ljusrosa när jag var ung och jag älskade den. Numera är det ju bara kvinnliga kungligheter som bär hatt tyvärr! De kungliga männen har däremot inte hattar på sig annat än i anslutning till uniform...


Idag skulle det inte fungera med en modell som stod och rökte en cigarrett...

Skönhetsföretagen är bland de få som har råd att kosta på sig helsides färgannonser. Här en annons med Mitziprodukter, ett namn som jag kommer ihåg från min ungdom. Företaget Gahns finns väl fortfarande kvar, eller? Har för mig att det har med väskor att göra.



torsdag 9 januari 2014

881 Julgransplundring på Ulriksdals slott



På väg till kunglig julgransplundring på Ulriksdals slott. (Bilderna går att klicka större.)

Det är inte varje dag man blir inbjuden av kungafamiljen till julgransplundring på slottet. I det här fallet var det Karl XV med familj som bjöd in till fest. Mirren, Casimir och jag begav oss iväg tidigt på förmiddagen till Ulriksdals slott eftersom julgransplundringen började redan klockan tolv på dagen. Mirren hade gjort matsäck till alla då den vanliga mattiden för barnen också infaller vid tolvdraget.


Casimir och Mirren vid ett av vildsvinen som vaktar slottet. Orangeriet i bakgrunden.

Vädret var ganska varmt så vi hade picknick i slottsträdgården innan dörrarna till slottet slogs upp av kungens lillebror, Oskar. Han hade innan dess tänt massor av marschaller utanför entrén.


Picknick i slottsparken.

Väl inne i den stora slottshallen togs vi emot av änkedrottningen Josefina och drottning Lovisa. Även prinsessan Louise var med. Kungen höll tal och önskade oss välkomna och berättade att vi skulle få se oss omkring lite i gästvåningen innan dansen kring granen kunde trådas. Dessutom skulle det serveras kaffe och varm choklad och pepparkakor för barn och föräldrar nere i köket.


Änkedrottning Josefina i vacker krinolin möter oss i slottshallen.

Kungen berättade också att Bönkungen eller Böndrottningen skulle hedra oss med sin närvaro. Det lät väldigt spännande eftersom ingen visste vem det var eller hur han eller hon såg ut.


Casimir tillsammans med Karl XV

I gästvåningen fanns det stora pappersstjärnor utplacerade. På baksidan kunde man läsa vad som fanns i de olika rummen och lite historia om föremålen. Kungen själv visade sig vara en duktig konstnär - ett helt rum var fyllt med hans tavlor.


Ett av gästrummen med vacker kakelugn. Alla stolar och soffor var klädda med korsstygnsbroderier.


En vintertavla målad av Karl XV.

Efter att vi vandrat igenom de vackra rummen tog vi plats vid fint dukade långbord i köket. Där stod kaffe och te framdukade för de vuxna och choklad med vispgrädde till barnen. Förutom pepparkakorna fick barnen också var sin sockerkaksskiva. I smeten hade man lagt ner en böna och den som fick bönan blev Bönkung eller Böndrottning. Det blev en liten pojke som blev den lycklige, men kronan som han fick gav han omedelbart bort till sin syster.


Casimir och Mirren fikar i det som förmodligen var tjänstefolkets matsal förr i tiden. Den lille pojken i röd tröja var det som blev Bönkung.

Änkedrottningen berättade att gästerna hos Karl XV ibland roade sig med samma lek. Och att kungen också vid ett tillfälle på året under en dag skulle byta yrke med någon av tjänstefolket. En gång hade han blivit trappsopare och det var inte kul, tyckte kungen. Han undrade vad barnen hade för förslag till sysselsättning för en kung i så fall. Det kom många förslag, klockuppdragare - Ulriksdals slott har 96 klockor - leksaksutdelare och I-Pad spelare var några...

Efter kaffet gick alla uppför trappan till stora salen där kungen själv slog upp dörrarna. Därinne tronade en jättelik julgran dekorerad med stora snöbollar.


Imponerande julgran i stora slottssalen.

En kunglig dragspelare var på plats och både kungen, hans gemål, änkedrottningen och lillebror Oskar var med och dansade i ringen. Kungen hade till och med varit så förutseende att han låtit trycka upp texter till alla de gamla sångerna. Räven raskar över isen fick också några nya verser. "Så här gör drottningen när hon står, och när hon sitter och när hon går." Då skulle alla vinka och le. I kungens vers skulle alla göra honnör.


Dans kring granen.

När alla dansat sig trötta avslutades det som brukligt är med långdans genom slottsgemaken. Men vad vore en julgransplundring utan tomte? Kungen förstod inte alls det där med tomten, men berättade däremot att julbocken var på gång. Och mycket riktig, nere på borggården kom han gående med en stor säck på ryggen. Casimir anförtrodde mamma att det nog var Oskar som hade klätt ut sig.


Casimir är det som står i tur för att få godisstrut.

Som de snälla barn alla var som var där, ordnade de, på kungens uppmaning, raskt upp sig i ett långt led för att få en godisstrut av julbocken. Och med godisstruten i handen begav sig alla hem med en otroligt lyckad och trevlig julgransplundring i åminnelse - mycket beroende på den glädje och vänlighet som hela kungafamiljen visade. För att inte tala om den utmärkta lektion i den svenska historien både vi vuxna och barnen fått med sig.


På grund av att mormor inte la sig på knä och fotograferade  ser Casimir ut som en stor strut själv...

Vill man läsa mer om julgransplundringen har kungen själv en blogg där han berättar om hela  arrangemanget. Även Mirren har också berättat om den på sin blogg Bra Barnkultur.

onsdag 8 januari 2014

880 Veckans Casimir - årets första 2014.

Efter alla jultomtar och pepparkaksgubbar kan det var trevligt med ett snällt troll ritat och målat av Casimir, sex och ett halvt år.


torsdag 2 januari 2014

879 Från Bonniers Veckotidning nr 1 1929


Gullan Rudevall Artelius är konstnären som skapat omslagsbilden till det första numret av Bonniers Veckotidning 1929. Hon var inte lika berömd på den tiden som sin man, illustratören Helge Artelius, men också en fin konstnär i mitt tycke. Vid den här tiden var det fortfarande illustrationer av konstnärer som gällde vad beträffar omslagsbilder till veckotidningar. Att det skulle vara foto som omslag blev inte populärt förrän någon gång på 40-talet om jag inte har fel. (Bilderna går att klicka större.)

Jag råkade av en slump hitta samtliga nummer av Bonniers Veckotidning 1929 på Tradera från och med nummer 1 den första januari till och med nummer 13 den 24 mars. Det är roligt att sitta och bläddra i de här gamla fina tidningarna som kom ut för 85 år sen. Det har hänt mycket sen dess och med facit i hand är det intressant att se hur Sverige och världen i övrigt utvecklats. Här kommer några bilder från 1929 års första nummer.


Läkerol var ett av de företag som marknadsförde sig med helsidesannonser. Här är det farbror Läkerolius som välkomnar det nya året 1929.


Ett helt uppslag ägnades åt Greta Garbo när hon kom hem från Hollywood för att hälsa på sin mamma och gamla vänner. På den tiden var hon en mörk skönhet.


Här i samspråk med Mimi Pollac, bästa vännen sen scenskolan.


Följande personer ansågs vara de som gjorde Sverige inåt och utåt. Nathan Söderblom, Ivar Kreuger, Arne Borg och Elsa Brändström.


En aftontoilette i grön taft - utan smycken och rysch och pysch. Passade bäst på atletiska och storvuxna damer ansåg artikelskribenten...


Skönhetsmedelsfabrikanterna och bilfirmorna hörde till dem som också kostade på sig stora helsidesannonser - ofta i flerfärg.