måndag 22 februari 2010

Lavender farewell…

Låter väl som en bra titel på en melodifestivalslåt! Men jag börjar faktiskt undra om min lavendel någonsin kommer att blomma igen. Den befinner sig nämligen under detta snöberg som finns på vår innegård. Tillsammans med en rhododendronbuske och en lagerdito.


Men en av mina bloggvänner tröstade mig förra året när jag hade klippt ner mina goldfingertokar till oigenkännlighet och inte trodde att jag någonsin skulle få se dem mer, att det var mycket svårt att ta död på dessa. Det visade sig stämma bra – de har väl aldrig blommat så rikligt som förra sommaren. Hoppas det gäller även för min älskade lavendel.


Det här fotot har jag lånat från Slottsträdgårdsmästaren. En intressant och trevlig blogg med fantastiska bilder och massor av tips.

Här under brukar det finnas mängder av pärlhyacinter, eller fanns i alla fall…


Ölandstokarna däremot är ett minne blott sedan vi var tvungna att gräva upp dem för att Ikantabilen skulle få plats. Ingen göre sig besvär att ringa på entrédörren längre. Det är bara ingång genom groventrén som gäller…


Sportlovet – har fortfarande sportlov trots att det var snart nio år sedan jag slutade skolan – kommer jag att tillbringa hos Mirrfamiljen. Därför tar jag BLOGGPAUS. Jag kan inte förlika mig med hennes muslösa dator, så jag får skriva rapport om veckan när jag kommer hem i stället. Bilder till fredagstemat kommer också så småningom. Må så gott alla bloggvänner under tiden och välkomna tillbaka nästa vecka.

PS. Det var tjugofem minusgrader hos oss i morse!

fredag 19 februari 2010

Fredagstema Show and Tell - Livet efter döden


Egenhändigt tillverkad ängel

Anna Fair and True är den som hittat på fredagsteman för februari. Övriga fredagsbloggare finns länkade på hennes startsida.

Livet efter döden är inte något som jag tänker särskilt mycket på – trots att jag så ofta kommer i kontakt med döden genom mitt yrke som kyrkomusiker. Ena dagen har jag ett dop, nästa en begravning och däremellan ett och annat bröllop.

Vi föds, vi lever och vi dör. Så är det bara. Några av oss lever vidare genom barn och barnbarn. Jag tror kanske mer på det livet efter döden än jag tror på att jag ska leva evigt som någon sorts ängel bland andra änglar.
En av Rafaels änglar från nätet. En annan intressant artikel fick jag fram här när jag googlade på Sixtinska madonnan, varifrån den lilla keruben är hämtad.

Om jag nu ändå skulle bli en ängel, vill jag gärna bli en skyddsängel åt mina barn, barnbarn och kanske barnbarnsbarn så småningom. Jag tror inte att det finns något annat helvete än det som finns på jorden, så jag är säker på att jag kommer till himlen även om jag har gjort mina misstag här i livet.

Men så länge mina barn får barn, som i sin tur kommer att få barn, kommer jag alltid att finnas kvar, även om det bara är några få av mina gener som återstår till slut. Det räcker för mig att tänka på för att jag ska känna glädje och trygghet här i livet.

En ängel gjord av en av mina favoritkonstnärer Milan Vobruba. Tyvärr gick den inte att förstora mer, men gå gärna in och se hans vackra glaskonst på hemsidan! Jag har försökt att länka till hans hemsida, men det funkar tydligen inte. Men om man googlar på Milan Vobruba kommer man dit direkt i alla fall.

onsdag 17 februari 2010

En sparad slant

I tidningarnas annonser står det ständigt att man sparar en massa pengar om man köper diverse prylar. Precis vad jag gjorde igår. Jag sparade hela 1395 kronor på mindre än en timme - personligt rekord för min sparförmåga…

Jag var nämligen på REA i Norrköping och köpte fem par byxor. Det var inte något spontaninköp, om nu någon skulle tro det. Nej, raiden var noga planlagd, eftersom alla mina byxor utom två, och de som jag använder till begravningar, hade krympt ett par storlekar. Jag använder mycket sällan kjol…

I praktiken har jag alltså använt bara ETT par byxor under ett helt år när jag går ut bland folk, eftersom jag vill spara kostymbyxorna som jag sydde upp i Kina. Dessa har en benägenhet att fort bli blankslitna då de är tillverkade av ett tyg som är en blandning av fin ull och silke.


Till min förvåning fanns det fem par byxor, som gick om direkt och som INTE var jeans på REA-stången i min vanliga tantaffär. Jag hade även tagit på mig tunna yllekalsonger under för att inte köpa för små, som jag brukar. Alla byxorna satt perfekt (!) vid första pådragningen, och alla var snygga och fyra par var med stretch.

Men byxorna förorsakar redan en mindre dominoeffekt här hemma. Jag måste nämligen rensa ut alla urvuxna byxor ur garderoben för att få plats med de nya. Och hitta något nytt ställe att förvara de gamla på, vilket inte är det lättaste – för hoppet om att gå ner i vikt någon gång i framtiden har ännu inte övergett mig. Sen måste jag lägga upp alla de nya byxorna, storleken passar tyvärr inte ihop med längden på mina ben…

På bilden ser alla byxor grå eller blå ut, men två par är svarta och tre par går i brunt

Men, som sagt, nästan 1400 kronor ”sparade” jag. Man undrar i sitt stilla sinne hur stort det ordinarie pålägget är. För inte lär väl affärerna skänka bort något fastän det är REA…

Inom parentes kan jag tala om att priset på alla byxorna tillsammans var lägre än vad en enda tunika i bomull hos Gudrun Sjödén kostar…

tisdag 16 februari 2010

Skolaga

Det är inte så ofta jag blir upprörd numera, men när jag läser en krönika av Lars Billstöm i en annonsbilaga om utbildning som medföljde senaste numret av Kyrkans Tidning blir jag det rejält. Rubriken lyder: Bra att skolagan försvann på 1950-talet men trots allt skapade den lärande för livet (min kursivering).

Här berättar han hur bra disciplinen i skolorna var på den tiden, att man fick stå upp bredvid bänken varje gång man fick en fråga, vare sig man kunde den eller ej. Hur en liten kille som inte visste vad 6x7 var, fick en ”rungande örfil” så att han lärde sig det tills dagen därpå. Det var förresten ingen som INTE kunde det dagen därpå, tillägger han.

Jag minns att multiplikationstabellen lärde man in i klass tre. Den lille pojken kan inte ha varit mer än nio år gammal…

När jag läste Kulla Gulla är det som etsat sig fast i minnet allra mest hennes storebror Johannis, som hade blivit döv på ena örat efter en örfil. Jag tyckte så oändligt synd om honom. Hur kan man ens i sin vildaste fantasi på något sätt försvara att en vuxen människa slår hårt mot ett barns huvud eller överhuvudtaget…

För är det inte egentligen det han gör, journalisten Lars Billström. Även om han försvarar sig med ”att än i dag kan jag nog (min kursivering) tycka att det var fruktansvärt att en lärare fick slå ett så litet barn.” Men i nästa mening skriver han: ”Men jag kan garantera att varenda elev, efter den örfilen, kunde väckas mitt i natten och svara ’42’”. Så jag antar att han menar att det i alla fall var ett ganska bra sätt att lära sig multiplikationstabellen på, eller…

Jag kommer fortfarande ihåg den första och enda örfil jag fått av en lärare, av min fröken i andra klass. Jag hade slagit till en klasskamrat som hade kallat min pappa för ”en gubbe”. Han var redan flintskallig som tjugofemåring, så han såg väl äldre ut än de andra barnens pappor och jag kände mig mycket kränkt. I stället för att ta reda på vad som hade förorsakat mitt påhopp, fick jag en örfil och sen fick jag be flickan om förlåtelse.

Av min fröken, som ansågs vara en av de bästa pedagogerna i stan på den tiden, kommer jag bara ihåg att hon ritade roliga saker på tavlan och att hon gav mig en örfil.

Kyrkans Tidning borde skämmas för att publicera en sådan krönika! Eller har man inte ansvar för de bilagor som medföljer tidningen? Men man kanske har nog av affären med biskopen Thidevall...

Bilden från nätet

måndag 15 februari 2010

Sigfrid

Dagens namn är Sigfrid, vilket gör att ett minne från mitt tidigare liv poppar upp. Det var säkert för så där femtio år sen - preskriberat nu - som vi strax före jul åkte iväg till Köpenhamn, den dåvarande studentmaken och jag. Han hade avverkat en tenta med lycklig utgång och det skulle vi fira på detta sätt.

Dottern måste väl ha blivit omhändertagen av mor- eller farmor eftersom vi kunde åka iväg ensamma. Som många gånger förr hamnade vi i Nyhavn till slut – på den tiden ett mindre respektabelt område med billiga ölcaféer och skumma nattklubbar.

(Bilderna från nätet går att klicka störren)

Efter några öl på ett café kom vi i samspråk med en akterseglad sjöman i vår egen ålder som satt vid bordet bredvid. Åtminstone sa han att han var akterseglad. Han var dansk och hette Sigfrid- med stumt ”g” och den danska ”stø’ɖn” mitt i namnet.

Detta är INTE Sigfrid utan en annan sjöman jag hittat på nätet

När kvällen led mot sitt slut och vi skulle hem med färjan, visade det sig att Sigfrid inte hade någonstans att ta vägen och vi erbjöd oss mycket storsint att ta med honom hem till Lund.

Han tackade ja och vi köpte biljett åt honom till färjan och till pågatåget hem till Lund. Vi hade tidigare inköpt en Havartiost, som började lukta i tågkupén på vägen hem. Sigfrid och vi själva kanske inte heller luktade så gott – men osten dövade alla andra dofter som eventuellt kunde ha spritt sig. Vi fick vara ensamma i kupén i alla fall…


Sigfrid fick sova i barnkammaren där vi hade en extra säng. Havartiosten förpassades till balkongen.

På morgonen var vi alla lite trötta och bleka, och Sigfrid undrade stillsamt var han var någonstans. Vi berättade för honom att vi tagit hand om honom i Nyhavn och att han nu befann sig i Lund. Han var mycket ivrig att komma iväg hem till Köpenhamn igen, där det säkert fanns någon annan båt som han kunde få hyra på, trodde han.

Så efter frukosten följde vi Sigfrid till tåget och gav honom biljett och pengar till färjan. Det visade sig också efteråt, att jag, förutom Sigfrid, också hade tagit med mig en loppa från Köpenhamn. Jag hade loppbett över hela kroppen när jag vaknade. Loppan och minnena av densamma försvann så småningom, men Sigfrid glömmer jag aldrig…

lördag 13 februari 2010

Istid i Söderköping

När jag var och ackompanjerade Sankt Ragnhildskören häromsistens i Sankt Laurentii församlingshem, blev jag fascinerad av de jättelika istapparna som hängde ner från taket där. I går var det dags att föreviga dem i samband med ett besök på Stinsen, vårt fina bibliotek.

Jag tror att det är några av de mest imponerande istappar jag sett. Här finns ingen möjlighet att bli skadad av dem eftersom ingången på långsidan är effektivt blockerad av all snö. Det är väl därför som de har fått vara kvar. (Bilderna går att klicka större.)


Härifrån är det en kort promenad till Stinsen. Snöröjningen fungerar dåligt eftersom det numera är förbjudet att dumpa snömassorna i Storån eller Slätbaken. Det kan inte vara lätt att dra barnvagnar eller rollatorer i snömodden på trottarerna…


Utanför Stinsen står den i vår lilla stad omdiskuterade skulpturen Molnet. Runt om denna finns det fyra eller fem ringar med trappor där folk kan sitta och sola sig när det inte är istid som nu. Av trapporna syns ingenting längre…


Jag går tillbaka till bilen utanför församlingshemmet och lägger in mina notböcker, som jag lånat och fortsätter min promenad med kameran. Denna gång sneddar jag över Sankt Laurentii kyrkogård och tar ett foto på klockstapeln och på krigarna som vaktar utanför.





Mellan husen sticker det gamla fina rådhuset upp.


Här på Storgatan är istapparna också välbevarade. Ingen bör kunna skadas av dessa heller, utom möjligen den som bor inne i trädgården till huset.


Att kunna snedda över Hagatorget är ett minne blott.


På Skönbergagatan får man kryssa med bilen mellan de parkerade bilarna och fotgängarna, som måste gå på gatan eftersom det finns mängder med istappar kvar på husen. Man sätter helt enkelt ut några bräder längs med väggarna ut på trottoaren för att påtala detta fenomen…


Drottning Katarina, gift med Erik Läspe och Halte, hon som ägde Söderköping en gång i tiden och testamenterade området till ett kloster eftersom hon inte hade några barn, har det kallt om fötterna. Hon skriver väl sitt testamente här, antar jag. Hon var ute på rymmen, i höstas tror jag det var, vilket förorsakade stor uppståndelse i stan. Något skulle visst åtgärdas med henne, men ingen hade talat om det...


Patorsexpeditionen är gömd bakom snödrivorna och uppvisar också ståtliga istappar. Fallhöjden är dock inte så stor här och de som går in och ut genom entrén skyddas av ett tak.


När vi bodde i Norrköping på 70-talet, höll man en vinter på att slå ner istappar i fastigheten bredvid oss. Man hade skärmat av trottoaren ordentligt, men glömt bort att det kunde komma ut någon INIFRÅN huset. Damen, som gick ut genom porten, fick en istapp i huvudet och avled omedelbart. En fruktansvärt tragisk olycka, både för hennes anhöriga och för fastighetsägaren, som aldrig någonsin kom över detta…


Därför tittar jag alltid uppåt när jag är ute och promenerar i stan om vintern. Men nu har jag kommit tillbaka till Sankt Laurentii församlingshem där jag parkerat min bil. Ska bli skönt att komma hem och ta en kopp te, jag känner mig ganska frusen vid det här laget…

fredag 12 februari 2010

Fredagstema Show and Tell - Bilar

Bilden från nätet

Värdinna för fredagstemat i februari är Anna Fair and True. Hon har också länkar till de övriga fredagsbloggarna på sin blogg.

När Mirren var ett år gammal bestämde vi oss för att köpa en begagnad bil. Vi hade mycket små inkomster på den tiden så det fick bli något billigt. MM:s bror, som var en fena på bilar, rådde oss att köpa en Volvo Amazon eftersom det var en bil som alla kände till om den skulle behöva repareras.

Vi svarade på en annons och köpte en röd Amazon av en bilmekaniker för 5000 kr. Det här var 1978 så penningvärdet var lite annorlunda än nu. Jag tror MM tjänade 4000 kr i månaden då för tiden för sitt heltidsjobb. Även om det var lite skavanker här och där, så gick motorn alldeles utmärkt.

Den här bilen, som jag hittade på nätet, är väldigt lik den vi hade

Bilåkandet tog raskt slut efter några år, då MM kanade av vägen vid blixthalka och voltade med bilen ut på en åker. Den hamnade på taket och MM kunde omskakad, men oskadd kliva ur bilen, som väl var. Men dess saga var all.

Efter det köpte vi en begagnad Amazon igen, denna gång vit, för 8000 kr. Samtidigt anmälde sig MM till en kurs i bilmekanik, vilket visade sig vara en god investering. Han använde efter det ständigt vår egen bil som kursmaterial.

Jag lärde mig också en hel del om bilar genom detta. T.ex. att kopplingsvajern kanske kunde ha gått av (den hade gjort det tidigare), vilket imponerade stort på en långtradarchaufför som skulle hjälpa mig att få igång bilen när den hade stannat på gatan vid något tillfälle.

Vi hade dubbelboende på den tiden eftersom Mirren gick i musikklass i Norrköping. För det mesta bodde vi i vårt hus i Söderköping, men ibland sov vi över i den lilla ettan i Norrköping. Man fick inte välja skolor då, så MM och Mirren mantalsskrev sig i Norrköping, där det fanns musikklasser. När vi en kväll skulle åka hem till Söderköping kunde vi inte hitta vår bil på parkeringsplatsen utanför lägenheten.

MM trodde förstås att jag inte kom ihåg var jag hade ställt den dagen innan. Men efter att förgäves ha letat efter den, insåg vi till slut att den måste ha blivit stulen. Bilen hittades efter någon dag på Himmelstalundsfältet en bit därifrån, sönderkörd. Några killar hade roat sig med att köra racerbil där, men inga verktyg var stulna, vilket var en glad överraskning.

Bilen, som redan tidigare hade hål i golvet i baksätet p.g.a. rost, var inte mycket att göra åt. Vi fick 1000 kr i skrotningspremie för den i alla fall. Det blev ingen som helst påföljd för killarna förstås, eftersom de var under 15 år. När jag kom till skolan dagen efter incidensen och berättade om att vår bil blivit stulen var det en av kollegorna som gratulerade mig…

Efter det var vi utan bil i två år och fick utmärkt kondition genom att vi var tvungna att cykla överallt. Vi drog t.o.m. hem en nyköpt TV på cykeln…

onsdag 10 februari 2010

Fredagstema - Show and Tell - Mitt första jobb

Bilden från nätet

Jag lever efter devisen "Bättre sent än aldrig". Så här kommer fredagstemat för förra veckan...Det är Anna Fair and True som står för fredagstemat i februari.

Om man bortser från jullovsjobb i Hemslöjdens affär och en veckas handdiskning av bestick på Grand Hotell i Norrköping (de nya snabbgående diskmaskinerna var ännu inte uppfunna för 58 år sen) fick jag som tjugotreåring mitt första riktiga jobb som vaktmästare på Skandinaviska Banken i Eslöv.

Dit blev jag kommenderad av min dåvarande man och svärmor, som inte hade några större förväntningar på att jag någonsin skulle bli färdig med den akademiska examen jag hade börjat på. Trots att jag hade tagit studenten med höga betyg några år tidigare...

Det var viktigare för både honom och henne att HAN blev färdig med sin juristexamen så fort som möjligt och någon var ju tvungen att försörja familjen under tiden…

Med en baby hemma och en studentmake som ägnade sig helt åt sina juridikstudier och det intensiva studentlivet i stället för det tråkiga hemlivet med småbarn, var det heller inte så lätt att få någon ro att studera. Det blev dagmamma, cykel till stationen och därefter tåg till Eslöv från Lund varje dag och sen allt hemarbete när man kom hem. Jag gjorde t.ex. alla blöjor själv av cellstoff och gasväv.

Efter någon månad avancerade jag från vaktmästare med ansvar att bära alla värdepapper i en stor väska till posten varje eftermiddag – ingen säkerhetsvakt där inte – till att sitta i banklokalen och räkna ihop alla allegat som kommit in under dagen. Det var långt innan datorerna hade gjort sitt intåg och man fick räkna ihop alla lappar på räknemaskin. Ibland kunde det hända att någon papperslapp förirrade sig och då fick man leta och leta efter den med hjärtat i halsgropen.

Stämde inte avräkningen för dagen fick man jobba över – utan ersättning naturligtvis. Man hade ju varit slarvig när man räknade ihop högen med allegat. Även om det bara rörde sig om några ören var man tvungen att hitta felet. Det vanligaste var att man vänt på ett par siffror…

Hur all denna övertid gick ihop sig med babyn hemma och min frånvarande make, kommer jag inte ihåg. Han gick inte att räkna med som barnvakt, och jag antar väl att farmor, som bodde i Malmö, fick ställa upp många kvällar. Äldsta dottern överlevde i alla fall…

Jag tjänade 760 kronor i månaden för allt detta slit. Efter skatt hade jag 450 kr över. Månadskortet på tåget kostade 95 kronor tror jag. Men resten räckte till hyran i alla fall. Socialbidrag fick vi inte eftersom vi levde på studielån och mina föräldrar dessutom hade det gott ställt. Jag fick också ett visst månatligt underhåll av dem, som maken gärna satte sprätt på…

Några kvällar i veckan jobbade jag som barpianist på restaurang Stäket i Lund, som då var alldeles nyöppnat. Jag fick betalt i matkuponger som maken köpte öl för när han satt där och lyssnade. Så det lönade sig inte något vidare, utan jag slutade med det efter ett tag.

Bilden från nätet

Även om jag inte gillade jobbet på banken särskilt mycket, var det en nyttig lärdom för framtiden. Jag är inte säker på att jag hade värdesatt att vara lärare lika mycket om jag inte hade haft så tråkigt arbete tidigare…

måndag 8 februari 2010

...än så är det vinter.

Kunde inte låta bli att gå ut med kameran igen. Förhoppningsvis de sista vinterbilderna för säsongen...
(Alla bilder utom 1 och 3 går att klicka större))

L. på hundpromenad

Vägen till Djursnäs


Utsikt över Körninge

Rimfrost i motljus

Häst som värmer sig i solen vid en stugvägg

Älvorna dansar

Vy över Slätbaken

Snölykta

Om tre månader blommar syrenerna här

Skogen i motljus

torsdag 4 februari 2010

Award

Jag har fått en Award av Christel! Det är ju alltid roligt att få lite uppmuntran för sin blogg, jag är inte bortskämd med det. Fast å andra sidan får jag ju väldigt många trevliga och rara kommentarer som också gläder mig mycket.


Nu är det så att det är vissa villkor behäftade med denna utmärkelse. Du ska skicka den vidare till sju stycken bloggvänner och även berätta sju saker om mig själv som de flesta inte känner till.

Jag skickar denna Award vidare till några av de bloggvänner som ofta kommenterar vad jag skriver. Bloggblad och Annika får ingen trots att de är en av min bloggs flitigaste läsare eftersom jag vet att de inte skickar utmärkelsen vidare. De har ju sådana mängder av bloggläsare att de har svårt att välja ut några enstaka… Vardagmedbarn och Mirren får en muntlig per telefon varje dag.

De här bloggvännerna är de som kommenterat i min blogg den senaste tiden och vars bloggar jag tycker om att läsa:

Eleonora, Evatina-beth, Grekland nu, Londongirl, Marianne, Miss Gillette, Olgakatt

Sen skulle jag berätta sju saker om mig själv som kanske inte många vet om:

1. Är barnsligt förtjust i vackra och bra plastburkar/askar.
2. Skulle aldrig laga mat själv om jag slapp.
3. Gillar inte att man tuggar tuggummi.
4. Faller lätt pladask för män som har vacker eller säregen röst.
5. Är helt ointresserad av all sorts trädgårdsarbete.
6. Drömde om att bli jazzpianist i ett band när jag var ung.
7. Spelade på 205 olika förrättningar och gudstjänster under förra året.

onsdag 3 februari 2010

Barnen från Frostmofjället i repris

Inte trodde jag att det var möjligt att snön skulle gå upp över grinden och staketet. Men idag på eftermiddagen har den passerat detta landmärke. Man börjar förstå hur barnen från Frostmofjället hade det…

Igår hade jag denna utsikt från allrumsfönstret. Tur att MM redan hade gett sig iväg med bussen och jag inte hade någon aktivitet utanför hemmet. Och synd att inte Lillmirren var och hälsade på. Han hade haft full sysselsättning under några timmar. (Bilderna går att klicka större.)


Även om det inte kom fram några bilar på gatan under några timmar var det i alla fall skönt att få snöberget något förminskat. På senaste tid hade det t.o.m. varit svårt för två vanliga personbilar att mötas på vår lilla gata.


Vi hade också läst på nätet att tak hade rasat in här och där så sent omsider bestämde sig MM för att gå upp på taket och skotta ner en del av snötäcket. Den vintern vi köpte huset var det snöfritt så att taket var platt bekymrade oss inte då…


Det var igår det. Då gick det fortfarande att backa ut bilen på gatan från parkeringen när traktorn väl hade gett sig iväg. Men idag var det en mindre snöstorm som rasade utanför huset när jag försiktigt öppnade dörren till groventrén i morse. Det gick inte utan jag fick skotta så att jag fick upp den…

MM hade tursamt nog tagit in snöskoveln i groventrén. Han var väl rädd för att den skulle rymma annars. I förrgår hade vi nämligen varit på sex olika varuhus i Söderköping och Norrköping för att köpa en ny snöskovel eftersom den gamla blivit illa medfaren. SLUT överallt! Gyllene tider för snöskovelfabrikanter…

Detta är den syn som mötte mig när jag steg upp i morse. Jag kunde inte få upp altandörren utan fick öppna sovrumsfönstret för att ta en bild.


Och så här ser det ut utanför stora entrén till huset. Den är numera helt borta. Och bussarna är inställda till Valdemarsvik och förmodligen även Mogata och ingen post har det kommit. Så det blir väl att försöka skotta ut bilen och åka och hämta MM i Söderköping till kvällen. Än så länge har vi elströmmen kvar, så det finns ju alltid något att glädja sig åt...