Lillmirren fyller två år

I tisdags steg jag åter på Swebus - detta utmärkta fortskaffningssmedel - för att åka och hälsa på Mirren i Stockholm. Hon går på ”fallande fötter” som min salig svärmor brukade uttrycka det när det beräknades vara ungefär tre veckor kvar till förlossningen. Inte vet jag riktigt vad uttrycket egentligen betyder, men förmodligen har det att göra med att barnet i magen har sjunkit ner... Kanske någon annan som vet.

Mirren och Lillmirren hämtade mig vid Cityterminalen som vanligt. Han var glad att se sin mormor igen, men var lite blyg i början. Han älskar fordon av alla slag och var salig över alla bussar som han såg vid terminalen. Gillar också att åka ”då” d.v.s. tunnelbana. När vi hade kryssat oss genom massan av turister och andra resenärer som sprang om varandra i kulverten och kommit fram till Centralstationen, skulle vi åka hiss ner till tunnelbanan.

Då hävde Lillmirren plötsligt upp ett illtjut och började ilsket protestera. Eftersom Mirren och jag hade pratat med varandra hela tiden upptäckte vi inte förrän då, att vi hade gått förbi hissen ca 20 meter – men Lillmirren var observant. Han hittar tydligen även på Stockholms Central…

På torsdagen fyllde han två år. Det skulle firas med traditionell uppvaktning på morgonen och kalas på eftermiddagen tillsammans med Mirrfamiljen och två av morfars kusiner. Födelsedagskalas med de jämnåriga dagiskompisarna plus föräldrar hade redan avverkats föregående lördag.

På torsdagsmorgonen väcktes Lillmirren med levande ljus, sång och yoghurt på blomsterprydd rostfri silverbricka, mormors present togs nådigt emot – en ”didi” (lastbil) som gick att tippa. Yoghurten, med blommorna kvar kring fatet, fick han dock äta vid matbordet.

Mormors present uppskattades

Födelsedagsyoghurt

Hela förmiddagen gick åt att laga mat. Lillmirren var med hela tiden på en stol bredvid. Mirren hällde upp olika ingredienser i deciliter- och litermått åt honom. Hon skulle först göra purjolökspaj och smöret skar hon i små fyrkanter. Lillmirren la i smöret och hällde mjölet i matberedaren. När allt var klart och locket påsatt fick han trycka på knappen. Han ropade lyckligt ”brumma, brumma” när maskinen satt igång. Även tårtsmeten vispades av Lillmirren under högljudda ”brumma” med någon liten benägen hjälp av mormor.

Mirren får god hjälp i köket

När detta var klart, var klockan ungefär 10 på förmiddagen. Då upptäckte Mirren att hon inte hade några bullformar. Hon hade nämligen bestämt sig för att baka bullar till kaffet efter lunchen, som skulle vara klar klockan halv två…

Jag försökte avråda henne och tala om att vi inte hann, men Lillmirren behövde en promenad hävdade hon bestämt. Så vi gav oss iväg till affären. På vägen fanns en grävmaskin att titta på och en stor lastbil som tog emot grävskopetippet – så Lillmirren och jag blev stannandes där i tio minuter medan Mirren, så skyndsamt som det var möjligt i hennes tillstånd, själv gick sista biten för att handla.

Klockan ett var bullbaket färdigt till min stora förvåning och jag hann precis ställa in dammsugaren i städskåpet när kusin Inger från Australien tillsammans med morfar steg in genom ytterdörren.

Födelsedagsdjuren med tvåan i spetsen i förgrunden

I väntan på lunchen

Den andra kusinen, som är polisinspektör till professionen, hade med sig en present som visade sig vara – just det – en polisbil, som kunde både blinka och tjuta. Lillmirren tog förstås omedelbart bilen till sitt hjärta. Lunchen var superb och tårtan smaskig med massor av jordgubbar till, så det blev inga points räknade den dagen heller…

Happy Birthdaybokstäverna brinner fort ner/upp

Är det någon som undrar vart genusperspektivet har tagit vägen i Mirrfamiljen apropå grävmaskiner och lastbilar, kan jag bara berätta att Lillmirren tidigare har fått en babydocka i present – Emil - med snopp och allt. Tyvärr är Lillmirren mycket lite intresserad av Emil men kan någon gång nådigt sätta honom i en liten vagn och köra runt honom i huset…

På onsdagen före födelsedagen hann vi med ett varv på den stora lekplatsen i Västertorp. Här kommer några bilder från denna heta sommardag i förra veckan.

Mormor skjuter på gungan

Bestämda steg i riktning mot lekbilen

Mirren får vara passagerare

Lekplatsens egen lastbil är i största laget

Från mitt liv som kantor 10

Nu på sommaren händer det mycket i kyrkan. Nästan varje söndag framöver är det någon friluftsgudstjänst någonstans som jag ska spela på. Det är roligt och omväxlande, man kommer ofta ut i skärgården och träffar trevliga och snälla människor överallt.

Färjan går i skytteltrafik den här söndagen (alla bilder utom en går att klicka större)

Gårdagens friluftsgudstjänst ägde rum i det sedvanliga tältet på gården Arvidslund nära Rönö kyrka. Eftersom MM och jag hade god tid på oss, åkte vi först en sväng till den vackra gamla kyrkan i Rönö där MM tog några kort. Det är förresten han som är upphovsman till nästan alla foton i det här inlägget.

Den gamla kyrkan i Rönö

På muren vid Rönö kyrka...

...frodas den gula fetknoppen

Sedan några kilometer till Arvidslund där det redan hade samlats en hel del personer, både från församlingen i Rönö och angränsande dito. Allt som allt tror jag vi blev ett trettiotal personer. Det var ganska skönt att vara i skuggan under tältet och bara ana den strålande varma solen utanför…

Tältet gav skugga under den strålande sommarsolen

En av anledningarna till att jag blir uppbokad på nästan alla friluftsgudstjänster på Östra Vikbolandet redan i mars (det är jag helt övertygad om) är att jag tar med mig egen synt så att prästerna slipper fixa med det.

Änglagård som postludium

Efter gudstjänsten bjöd värdparet Elsie och Gösta på kaffe med dopp och hembakat, både smörgåsar och kaffebröd. Ståndaktig som jag är, åt jag bara en liten smörgås. MM däremot, som också räknar points, kunde inte motstå den läckra ambrosiakakan utan tog två bitar…

Rosa prästkragar bland de vita i stenpartiet

Nytt liv?

Min födelsedagspresent till mig själv

För tre år sedan fick jag Viktväktarnas guldnyckel för att ha uppnått min idelalvikt. Min nuvarande är precis tio kilo mer än den var då...

Så nu är det bort med smörgåsar, kakor, bakelser, glass, majonnäs, vispgrädde och allt annat som är mumsigt och gott...

Har lyckats hålla diet i tre dagar nu men kan fortfarande inte få på mig jeansen som jag köpte för ett halvår sedan...

Hur kan man gå upp tre kilo på ett halvår utan att äta mer än normalt och lite tårta då och då? Och en och annan kanelbulle?

MOTION är naturligtvis det som saknas säger alla. Jag är ute och promenerar pliktskyldigast tre gånger i veckan någon halvtimme, men det hjälper tydligen inte. Och man ska inte glömma städningen emellanåt. Den ger åtminstone mig en del motion - fast inte så ofta förstås.

Trädgårdsarbete gör bara att man blir extra hungrig efteråt. Så nu har jag hittat en lösning på mina motionsproblem - en SPINNINGCYKEL! När min pappa köpte en av de första 1955 hette det motionscykel men konstruktionen är densamma utom att det inte fanns dator på den gamla.

Då kan jag sitta i lugn och ro hemma och cykla, oberoende av väder och grannar (de träffar man alltid när man är ute och går och även om det är trevligt tar det extra lång tid) och samtidigt lyssna på någon bok.

Annars kan cykeln som Puhs bakben, som Nasse upptäckte när Puh hade fastnat i entrén till hans hus, vara bra att hänga badlakanet på till tork efter duschen...

Aron

För någon tid sedan ringde min äldsta dotter Anna och berättade att de hade fått en ny familjemedlem, Aron. Anna är en stor djurvän sedan barnsben och till skillnad mot sin lillasyster Mirren, inte det minsta allergisk, varken mot pälsdjur eller andra. Jag försökte, med viss bävan gissa, vad det kunde vara för något djur de hade skaffat sig, för så mycket begrep jag i alla fall…

Mina barnbarn, David och Johan, 19 respektive 12 år, har, som väl är, tidigare aldrig visat något större intresse för exotiska djur eller reptiler, som många andra pojkar i den åldern. Trots det var jag ängslig att det skulle kunna vara en krokodil eller boaorm – man vet aldrig. En syssling till barnbarnen hade en krokodil i badkaret tills den inte fick plats där längre…

I Annas familj finns sen tidigare två katter, Elvis och Presley, och delar av två travhästar. I mitt tidigare liv, när Anna var liten, hade det i vår familj vid olika tillfällen funnits hund, marsvin, kanin och sköldpadda.

Men med två katter trodde jag inte att en hund var aktuell. Och det stolt klingande namnet Aron passade inte heller in på något mindre djur, tyckte jag. Och undulater, som Anna hade haft tidigare, brukar man ju köpa två av…

Att det var någon sorts pojke framgick däremot helt klart av namnet. Hur hon vet det, är jag inte säker på eftersom det visade sig att Aron var en papegoja av släktet Gulkindad Amazon.

Mirrfamiljen med Lillmirren i spetsen, MM och jag, åkte för att beskåda underverket när vi var uppe i Stockholm på besök häromsistens. Aron bor i en elegant bur som rullas fram och tillbaka i huset, beroende på var de övriga familjemedlemmarna befinner sig. Han gillar nämligen inte vara ensam.

Elvis och Presley är givetvis mycket intresserade av Aron, därför måste de hållas in- eller utlåsta varje gång Aron är ute och flyger. Anna, den sanna djurvännen, vägrar att klippa hans vingar, så han flyger runt i huset titt som tätt på upptäcktsfärd. Pappa Jörgen är han speciellt förtjust i och landar med förkärlek på hans hand när han (Aron) är ute på sightseeing.

Aron kan vissla Bron över floden Kwai och går att föra en konversation med, även om man än inte riktigt kan höra vad han säger. Han låter som ett mellanting mellan en kråka och en fiskmås och håller igång hela tiden när någon pratar – som t.ex. när jag pratar med dottern i telefonen. Det är mycket svårt att överrösta honom.

Jag är mycket nyfiken på vad Aron kan ha att säga när vi kommer dit nästa gång!

Aron på sin favoritpinne (alla bilder går att klicka större)

Aron är mycket förtjust i sin husse

Matte får sig en puss

Lillmirren är helt fascinerad av Aron



Även katten Presley tilldrar sig stort intresse

Mirren och Anna beundrar Aron

Bloggpaus

Lillmirren som snart ska bli storebror

Nu tar jag bloggpaus till den 23 juni. Åker till Stockholm idag med Swebus för att fira midsommar och min födelsedag tillsammans med Mirrfamiljen.

En riktigt härlig, varm och skön midsommar önskar jag alla mina bloggvänner!

Sång och dans på Söderköpings gator och torg

Det lettiska folkdanslaget underhåller Söderköpingsborna på Hagatorget (alla bilder går att klicka större)

Att blogga inger mig lite av den känsla som jag hade när jag var frilansande lokalreporter för Söderköpingssidan i NT under fem år i början av 1990-talet. I synnerhet under den veckan som jag var ensam lokalreporter när de ordinarie journalisterna hade semester. Då skulle man själv hitta på något att skriva om varje dag och ta foton förstås. Det blev några reportage bl.a. från ett konfirmandläger och från friluftsbadet tror jag. Jag besökte också en kattkennel, men det artikeln kom aldrig in i tidningen…

Därför tänkte jag faktiskt först på min blogg när jag fick se den stora annonsen i tidningen om ”Dans på Söderköpings gator och torg” under lördagen. Ett program med en lettisk dansgrupp verkade särskilt intressant. Det hade varit något att dokumentera då det begav sig!

Bugg på Skönbergagatan

MM, som inte är särskilt intresserad av marknader eller liknande lovade, efter en stunds övertalning, att följa med Trots att vädret var mulet och lite kylslaget var det massor av folk överallt i vår lilla stad. Den lilla affärsgatan i centrum var avstängd för trafik och där träffade vi på den första dansgruppen som buggade friskt till någon rocklåt mitt på gatan – härligt!

Kjolarna flyger i den lettiska folkdansen

Den lettiska danstruppen skulle uppträda på Hagatorget klockan tolv och vi sällade oss till de hundratals andra förväntansfulla åskådarna som stod packade runt torget. Letterna, i sina vackra folkdräkter, bjöd på en suverän show, med mycket dans och med många humoristiska inslag. Jag välsignade bloggen; hade jag inte haft den i åtanke, hade jag med all sannolikhet inte kommit iväg på detta evenemang.

Lite smisk av björkriset kan karlarna behöva ibland

Min favorit bland herrarna - är han inte läcker?

Det var inte bara de lettiska folkdansarnas skicklighet som imponerade, utan också deras uppenbara glädje i danserna. Den söta lettiskan, som var konferencier, talade dessutom utmärkt svenska. Hon berättade att letterna var ett folk som sjöng och dansade ända sen de gick på dagis.

Den söta konferencieren - MM:s favorit

Vilken lycka - här är hon ju!

På Storgatan spelade Söderköpings egna gatumusikanter gamla slagdängor och på Rådhustorget var det full rulle med par som dansade jitterbugg till svängig rockmusik. När vi stått där och tittat en stund började MM bli kaffesugen och då gav vi oss iväg hem från allt ståhej trots att det hade fanns ännu mer musik och dans på uppe vid kanalen.

Gatumusikantorkestern spelar på Storgatan

En hel del folk hade samlats på Rådhustorget

Det buggades friskt på Rådhustorget

Indraget fredagstema

På hemväg från Mirrens promoveringen (obs. kameran!)

Till alla kära fredagstemabloggare vill jag bara meddela att jag inte kommer att delta mer i fredagstemat denna månad. Jag hinner bara inte. Det är så mycket annat som händer som jag vill skriva om, så det blir ingen tid över.

Men jag vill också tala om att det har varit väldigt roligt med alla nya kontakter som man fått genom detta tema. Jag har sagt ifrån alla mina tre körer till hösten så att förhoppningsvis blir det lite mer tid över då att blogga. Temat tar ju ändå semester i juli och augusti så det blir ju bloggpaus för de flesta då.

Jag önskar alla fredagsbloggare en varm och skön sommar! Många kramar från Musikanta.