lördag 3 december 2016

1357 Första adventskonsert i Frustuna kyrka med kören Cantate

På söndagen skulle Mirrens vän Johan, jag och alla barnen åka till Gnesta för att höra kören Cantate sjunga tillsammans med en barnkör i Frustuna kyrka. Musikgudstjänsten började inte förrän klockan fem så jag hade gott om tid att vara tillsammans med barnbarnen eftersom Mirren åkte hemifrån redan klockan ett.

Lissan, som fyllde fem i somras, har upptäck att man kan läsa ihop bokstäver, så det sysslade vi med en liten stund. Hon kunde alla bokstäverna utom å och ä som hon blandade ihop, men hon lärde sig snabbt dem också. Så jag klippte ut lite lappar med bokstäver som hon fick lägga ut och försöka läsa. Hon hade också fattat att man bara skulle ljuda när man läste, så det funkade fint.


Lissan och jag leker med bokstäverna vid köksbordet hemma i Mälarhöjden. Mirren tog bilden. (De går att klicka större.)

Spännande var också att titta på det lilla rådjuret som hade förskansat sig till ett hörn i trädgården. Det stod kvar länge innan det skuttade iväg. Jag vågade inte öppna fönstret för att jag var rädd att skrämma bort det, men bilden blev ganska bra ändå.


Det var nästan svårt att upptäcka rådjuret när det låg nere på marken.

Sen gav vi oss iväg, Johan, jag och barnen vid fyratiden vilket visade sig vara ganska sent eftersom det var svårt att hitta till kyrkan. Vi hann dock komma fram precis innan klockorna började ringa.

Mirren hade reserverat platser åt oss längst fram så alla såg och hörde bra. Det gick också bra att fota därifrån. Alla tre barnbarnen skötte sig exemplariskt under hela gudstjänsten - det var ju roligt när barnkören sjöng också.



Här sitter barnen i kyrkans barnkör tillsammans med kören Cantate strax innan musikgudstjänsten ska börja.


Det gamla fina altarskåpet är tillverkat omkring 1510 i Antwerpen.


Dags för kören att sjunga sin första sång. Mirren står som nummer två från höger.


Frustuna kyrka i Gnesta. Fotot från broschyren som låg i kyrkan.

Här kan man läsa om det gamla fina altarskåpet. Tror att det ska gå bra att läsa om man klickar upp bilden.

Jag gjorde flera inspelningar av körsångerna men fastnade för sången Tomorrow shall be my dancing day i arrangemang av Malcolm Pearce. Jag tycker den är underbar och man får ha överseende med att det är lite strul med noterna i början.



Kören Cantate sjunger Tomorrow shall be my dancing day i Frustuna kyrka i Gnesta första advent. 

torsdag 1 december 2016

1356 Adventshelg i Mälarhöjden

Även adventshelgen tillbringade jag i Mälarhöjden med Mirrfamiljen. Det var ju bara en vecka sedan jag var däruppe eftersom jag då ville vara med på Caspars oboekonsert på Lilla Akademien Den har jag berättat om här. Den här gången var det tre evenemang som drog.

På lördagen var det julbasar på Lilla Akademien och dessutom skulle jag få vara med på Casimirs orgellektion. På söndagen skulle Mirrens kör sjunga på en adventskonsert i Frustuna kyrka i Gnesta och på måndagen var det dags för Casimir att ha gitarrkonsert på Lilla Akademien. Jag skulle också passa på att träffa min bloggvän Eleonora på tisdagen innan jag åkte hem.

Mirrens goda vän Johan kom och hämtade mig på City-terminalen och tillsammans åkte vi till skolan för att sammanstråla med Mirren och barnen. Man serverade fika i matsalen med hembakat bröd och hembakade kakor som föräldrarna hade tagit med sig till basaren. Även utomhus hade man ett litet stånd med försäljning av diverse julsaker.


Massor av godsaker till försäljning i matsalen på Lilla Akademien. (Bilderna går att klicka större.)


Även utomhus var det full kommers.

Pojkarna hade fullt upp med att jämföra sina pokémonfigurer med varandra medan vi väntade. Klockan ett var det dags för Casimirs orgellektion som jag skulle få vara med på. Som lärare har han en av Sveriges förnämsta diplomorganister och jag lärde mig en hel del bara på den korta stunden jag var med. Mathias är även en duktig pedagog och dessutom mycket rar och trevlig. Jag gratulerar Casimir till att ha fått en sådan lärare.


Casimir, Vilgot och Caspar jämför sina pokémonfigurer.


Mathias visar Casimir hur man ska spela ett stycke.

onsdag 30 november 2016

1355 - Månadens Illustratör november 2016 - Rolf Lidberg

I mitt förra inlägg om Månadens Illustratör berättade jag om John Bauer. Han var ju berömd för sina troll. Det här inlägget kommer också att handla om troll skapade av författaren, konstnären och illustratören Rolf Lidberg.

Varje gång jag är i Stockholm hos barnbarnen försöker jag gå en sväng på Myrorna i Skärholmen. På deras barnbokshylla har jag gjort åtskilliga fynd, bland annat den här boken, Trolls, av Rolf Lidberg. En pärla för 15 kronor. Rolf Lidberg har skrivit många sagoböcker om troll och många har också översatts till andra språk som denna till engelska. Den handlar om vad trollen hittar på under de olika årstiderna.


Här har hösten kommit och farbror Ivan visar Mårten var älvorna dansar. (Bilderna går att klicka större.)

Rolf Lidberg var född 1930 i Medelpad och dog 2005. Hans trollböcker skildrar gammaldags liv vid Indalsälven innan denna byggdes ut. Till skillnad mot John Bauers ganska skrämmande troll är Lidbergs troll mycket mänskliga och snälla. Familjelyckan är fullständig med picknick och utflykter och mysiga måltider. Barnen arbetar glatt tillsammans med föräldrarna och övriga i trollbyn med att samla mat för vintern.


Trollfar har just vaknat upp i sin snödriva som han gick och la sig i när vintern blev för trist. Lilla Sara och hennes bror ger honom en knippa blåsippor.

Rolf Lidbergs stora intresse var botanik, särskilt orkidéer och svampar som man kan se exempel på i bilderna i boken. Han reste runt i Europa för att måla och rita av växtlighet och vistades också mycket på Sicilien. Här kan man gå in på hemsidan och läsa mer om honom.


Våren har kommit och Sara bygger kossor av kottar.


Nu är det sommar och Sara har hittat en orkidé som hon visar för farfar, farmor och mormor.


Hösten har kommit och alla hjälper till att fiska så att man har mat till vintern. 


Man plockar också bära för att sylta och safta. (Tycker nog att barnen sitter farligt nära stupet.)


Trollfar har tagit Mårten med sig för att hugga ner träd. Man behöver mycket ved för att värma sig under vintern.


På julafton är alla inbjudna till farmor som lagar risgrynsgröt. Det har hon lärt sig av människorna.


Sara har tagit med sig sin yngsta bror Wiggo för att titta på stjärnorna i vinternatten.


Sara vinkar adjö.

torsdag 24 november 2016

1354 Kör och oboekonsert

Hemma igen efter ett kort besök i Mälarhöjden hos Mirrfamiljen. Anledningen var i första hand att jag skulle vara med på sjuåringen Caspars oboekonsert på Lilla Akademien på måndagskvällen. På tisdagen var jag tvungen att åka hem igen eftersom jag lovat att repetera med en barnkör som ska ha en Luciagudstjänst i Rönö kyrka så småningom.

Jag åkte upp på söndagen och hamnade mitt i en körrepetition hemma hos Mirren. Kören skulle sjunga på en adventsgudstjänst påföljande söndag, som jag också kommer att få nöjet att lyssna till. Det blir nämligen ännu en helg i Stockholm, nioåringen Casimir ska spela gitarr på sin avdelningskonsert på skolan nästa måndag.


 Körrepetition hemma hos Mirren. (Bilderna går att klicka större.)

Det är alltid roligt att ha en anledning att åka upp och hälsa på barnbarnen. Det var några månader sen sist. Några timmar på måndagen hann jag i alla fall åka till Skärholmen och gå en sväng på Myrorna. Den här gången hittade jag några fina scarves för 15 kr styck och även några olästa barnböcker. De kommer så småningom att vara med i serien Månadens Illustratör.

Jag hämtade pojkarna på skolan och efter det sammanstrålade vi med Mirren och Clarissa på en liten thairestaurang - Full Moon - vid Odenplan. Lilla Akademien ligger ju på Norrtullsgatan så det är inte långt dit. Efter att vi ätit färdig var det dags att återvända till skolan där Caspar skulle spela oboe på avdelningskonserten för oboer.


Caspar, i konsertkläder och dito skor, har just repeterat färdigt.


Mirren med pojkarna före konserten.

Det hela gick av stapeln i Trärummet (av inredningen kan man se varför det heter så) och Caspar och hans lilla klasskamrat Rut spelade fint och helt rätt till ackompanjemang av en av pianisterna på gymnasiet. Det är inte så många på skolan som har oboe som instrument men konserten tog en dryg timme ändå. De äldre eleverna var fantastiskt duktiga - Gabriella t.ex. är med och tävlar om Polstjärnepriset.


Rut är Caspars klasskamrat och spelade sitt stycke perfekt.

Salen var fylld med förväntansfulla och mycket entusiastiska föräldrar och anhöriga och varje nummer belönades rikligt med applåder och hejarop. Clarissa, som i vanliga fall är ett yrväder med mycket spring i benen, uppförde sig exemplariskt och satt helt stilla hela tiden. Men så har hon också börjat spela oboe som sin bror.


Caspars supporters i Träsalen på Lilla Akademien.


Viktor, My och Gabriella som går på gymnasiet spelade Beethovens variationer över La ci Darem la Mano av Mozart för oboer och engelskt horn.



Variationer över ett tema av Mozart - La ci darem la Mano från operan Don Giovanni av Mozart. Viktor och Gabriella spelar oboe och My i mitten engelskt horn.

Nedan spelar Caspar Fine Knacks for Ladies av Dowland.

lördag 19 november 2016

1353 Besök hos ögonläkaren

Trots att det är lördag idag ringde väckarklockan redan klockan sex - väldigt tidigt för oss som brukar vakna först vid halv-åttatiden. Ögonkliniken i Norrköping hade några timmar öppet på lördagsmorgonen och jag fick komma dit på ett återbud.


Här kan man se det räfflade inlägget i det vänstra glaset i mina glasögon.

Anledningen till att jag var där var att för något år sen började jag se dubbelt då och då. I synnerhet när jag var trött och åkte bil. Nej, det berodde INTE på att jag festat. Jag kollade på nätet och såg att om man inte såg dubbelt på båda ögonen samtidigt så var det inte så farligt. Det var sånt som kom när man blev äldre.  Det gick ju bra att se som vanligt om jag höll för ena ögat.

Det blev dock ett abrupt slut för bilkörning för min del eftersom jag ibland såg två bilar i stället för en och dubbla mittenstreck bland annat. Det blev privatchaufför i fortsättningen och jag är mycket glad och tacksam att en sådan fanns till hands! Men så råkade jag tappa en skalm på mina vanliga glasögon ( jag har två övriga par, en för datorn och en för läsning) vilket föranledde ett besök hos min optiker i Norrköping. 

När jag ändå var där klagade jag över att jag såg dubbelt ibland och erbjöds omedelbart en synundersökning. En ung och trevlig optiker konstaterade att det kunde röra sig om en skelning som inte visat sig förrän jag blev äldre. Ingen optiker hade tidigare sagt något om detta.

Jag fick en remiss till ögonkliniken i våras och till en ortoptist - en person som är specialist på skelningar. Jag fick göra en massa prov och sen klippte Anita till ett raster i plast som hon satte fast i det vänstra glaset på glasögonen. Och som ett trolleri försvann dubbelseendet, som hade eskalerat den sista tiden, som ett skott. Jag har inte sett dubbelt sen dess.

Hon ville ändå att jag skulle undersökas av en ögonläkare på kliniken för att se "om det var något annat som kanske inte var bra" innan hon skickade glasögonreceptet till optikern. Istället för plastinlägget ska jag få rastret slipat i glaset och nya glasögon så småningom.

Det var det besöket jag var på idag. Tyvärr var det något annat som inte var bra. Det konstaterades att mitt synfält på höger öga var förminskat vilket berodde på glaukom eller grön starr, som man sa förr. Anledningen till att jag inte märkt något är att det andra ögat kompenserar för det försvunna synfältet. Om man inte får behandling för denna sjukdom leder det så småningom till blindhet. Det gör det i vilket fall som helst men det tar längre tid med rätt behandling.

Så om några veckor ska jag genomgå en laserbehandling och sen gå på kontroll regelbundet för att kontrollera trycket i ögat. Det är nämligen det höga trycket på synnerven som gör att denna förtvinar så småningom. Jag är mycket tacksam över att jag har fått diagnosen innan det blivit alldeles för sent. Hade inte min skalm lossnat så kanske jag fortfarande hade gått här och sett dubbelt och min glaukom hade förvärrats.

Jag skriver det här inlägget för att det kanske kan vara till nytta för någon som tycker sig ha extra besvär med synen ibland. Vänta inte för länge för att gå till en ögonläkare och bli undersökt!

torsdag 17 november 2016

1352 Elena Ferrante

Så har jag då äntligen fått rumpan ur vagnen och läst ut Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och Hennes nya namn. Att det dröjt så länge beror på att jag inte känt mig intresserad av att läsa en barndomshistoria (som det står i recensionerna). Skulle det vara något intressant att läsa om två barn i Neapel på 50-talet?


Bilderna går att klicka större.

Det var det! Det var längesen jag blev så fångad av en berättelse som den här och när jag hade läst ut boken började jag genast på nästa i serien. Hon har skrivit två till men de är inte översatta till svenska än. Den andra boken slutar med en cliffhanger, så det är möjligt att jag tar mig samman och lånar den engelska översättningen.



Det fattiga Neapel kommer så nära att man hör ljuden och känner matdoften från husen där familjerna, som kämpar för att överleva varje dag, bor. Det är inga långa beskrivningar av natur eller omgivning som Ferrante kostar på sig. Transportsträckorna är också mycket korta. Trots det är man helt uppslukad av händelserna och personerna som uppträder. De här böckerna är inte lika några andra jag läst och det var längesen jag fick en så stark läsupplevelse.



Jag tänker på att Elena Ferrante, den här fantastiska författaren som skriver under pseudonym, kunde ha fått nobelpriset i stället för Bob Dylan.Varför ge det till en popsångare när det finns så många duktiga författare runt om i världen. Vad är Dylans texter utan hans musik? Kanske bättre än de flesta popsångares texter, men värd ett nobelpris?



Hur lite Bob Dylan tycker nobelpriset är värt bevisar han ju genom att vägra komma till nobelfesten i Stockholm. Skyller på att han är uppbokad. Skulle tro att han tjänar mer på några spelningar än vad priset uppgår till. Jag kan bara hoppas att nobelkommittén tar sitt förnuft till fånga och låter den här utnämningen bli en engångsföreteelse. Annars är det stor risk att priset förlorar sin glans för alltid.

tisdag 15 november 2016

1351 Besök i Industrilandskapet

Mitt i Industrilandskapet i Norrköping ligger HiQ:s företag där sonen Kalle basar över en avdelning av denna IT-kedja i Östergötland. Häromdagen bjöd han in Kent och mig till Norrköping för att visa oss var han jobbar och för att efteråt bjuda oss på lunch på Fräcka Fröken några kvarter därifrån.


Besök hos Kalle på HiQ. Öppna lokaler, även glasväggar i konferensrummet. Flamingon i fönstret är företagets symbol. Kent tog alla bilderna i inlägget utom det som Kalle tog på Kent och mig. De går att klicka större.

Det blev ett trevligt avbrott i vardagslunken. Lokalen ligger några meter från Arbetets Museum i en av de nyrenoverade fabriksbyggnaderna. Här inne är det ljust och luftigt med vita väggar. Två och två sitter killar och tjejer och arbetar vid sina datorer.


Utsikt över industrilandskapet på två håll.

Företaget HiQ jobbar med att programmera appar som bland annat hjälper kommuner och de statliga verken. Här kan man se ett exempel. Jag tittar på en av datorerna som visar hur man övervakar robotar i ett lager. Här kan man se om batterierna är slut eller om det är något annat fel. Helt fantastiskt!


Mjuka soffor att ta paus i.

Kalle trivs utmärkt och är glad och tacksam över det här nya jobbet som gör att han slipper pendla till Stockholm varje vecka. Jag, som är van vid stökigare arbetsplatser som gammal lärare, är förvånad över den stillhet och det lugn som råder här inne. Här finns heller inga stängda dörrar, varken i denna lokal eller på övriga arbetsplatser i huset.


Bakom skärmen har Kalle sin arbetsplats.

Företagssymbolen är en flamingo. Den står i fönstret och kikar ut ner mot Laxholmstorget. Kalle beställer en tavla med en flamingo på av mig innan vi går ut för att äta lunch. Han ska ha den tillsammans med piratbilden på väggen. Rosa mot svart, det blir nog tjusigt...

Sen säger vi hejdå till alla vid datorerna och går och äter lunch på Fräcka Fröken. Jag beställer min vanliga maffiasmörgås, Kent sin garbosmörgås med grekenröra och Kalle spätta med pommes frites.


Kalle äter sallad medan han väntar på varmrätten.


Kent och jag är nöjda och belåtna efter lunchen.

När vi sagt hejdå till Kalle promenerar vi upp genom Folkparken där vi har parkerat bilen. Jag börjar redan fundera på hur min flamingotavla ska se ut medan vi åker hem.


På väg till bilen tar Kent ett foto över Strömmen och Moa Martinssons torg.


Gatans konstnärer har varit framme.

söndag 13 november 2016

1350 Lösning till novemberquizet 2016


Knoppande träd - bokar?

Här kommer lösningen till novemberquizet med de svenska kvinnliga författarna. Gunvor Englund hade alla rätt. Grattis!

A. Karin Boye. Hon har ju skrivit den berömda dikten Visst gör det ont när knoppar brister så hon hör ihop med bild nr 3. (Den ovan.)

B. Emilie Flygare-Carlén som skrivit romanen Rosen på Tistelön. Hör ihop med rosen på bild nr 4.

C. Anna Maria Lenngren. Skrev bland annat dikten Porträtterna. Den är underbar, tycker jag. Hör ihop med bild nr 5.

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
      en skinntorr grevlig änka satt.
      Var skral, drack ständigt te på fläder 
      och hade ben, som spådde väder,
      och leddes merendels besatt.
      En dag - Gud vet hur det var fatt -
      när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
      samt här och där med ett porträtt
      av hennes högvälborna ätt,
      hon i sitt höga sinne tänkte:
      Om jag likväl så lågt mig sänkte
      att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
      och fast ej denna dumma flundran
      förstår en fin konversation,
      så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
      att höra på min extraktion.
"Susanna" - sade hon - "du sopar denna salen,
      och sopar den mest alla dar,
      du ser de konterfej, den har,
      men gapar, som du vore galen,
och ej vet av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far
      den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
      en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den där näst intill - av våda satt i vrån -
är salig fänriken, min enda kära son,
      i ställning och i dans ett mönster,
      mitt och familjens hela hopp,
      som sju slags stångpiskor fann opp,
      men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp ...
      - hans gravvård resas skall av marmor -
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
      hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och - som det verkligt hänt, och icke är en sagen -
      halp drottning Kirstin kröningsdagen
      att häkta understubben hop ...
      Nu ... den där damen i mantiljen
      det är min grandtant, kära barn ...
      och den där gubben med talar´n
      det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska tsarn ...
      Det där porträttet sen till vänster
      är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
      i rapphönsjakt, om icke han? ...
      Men se nu väl på denna damen
      i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär ...
      se hitåt - inte på den där -
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
      Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär.
Men hon var dygden själv och började fräsa
      och kungen underdånigt snäsa,
så att han blev helt flat och sade: "Ack, ma chère,
      bevars vad hon är fasligt fjär!" ...
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna ...
      Nå, ser du inte vem det är?
Vad ... känns jag inte strax på denna stolta panna?" -
      "Men kors bevars väl," skrek Susanna
      och släppte nålar, sax och tråd,
      "skall detta vara hennes nåd!!!" -
"Vad ... skall det vara? Vad ... vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
... Vad harm! ... men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!"
            *
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten. 
(1796)

D. Moa Martinsson. Hon skriver ju om Norrköping i sina böcker och därför tog jag med en av Norrköpings gula spårvagnar som bild nr. 1

E. Selma Lagerlöf. En av hennes romaner heter Herr Arnes Penningar. Jag läste sagan som barn när jag var nio år och drömde mardrömmar länge efter det. Bild nr 2 skulle symbolisera detta. 

1349 Litet novemberquiz 2016

Här kommer ett nytt litet quiz att fundera på så här i november. Det är framstående svenska författare - eller som man sa förr "författarinnor"- som är på tapeten. (Alla döda sen mer än sjuttio år tillbaka utom en.) De har fått var sin bild som man kan associera till var och en. Bilderna har dock kommit i oordning. Upp till mina bloggvänner att får ordning på dem. Lösningen kommer på tisdag. Lycka till!
(Bilderna går att klicka något större.)