onsdag 11 november 2009

Lite höststädning i trädgården

Vädret inbjuder inte precis att gå ut utanför dörren, men jag känner mig mer energisk sedan jag började med den förkättrade LCHF-dieten så jag bestämmer mig för att gå ut i trädgården och räfsa lite löv under eftermiddagen.

Innegården – vår uteplats – är en sorglig syn med gamla vissna blad omkring dammen och högar med löv. Krukor med vissna blommor som måste tas bort. Kanske undrar någon varför jag har min piskställning på uteplatsen. Det är min stolthet. Blank är den fortfarande efter många år. Dessutom ligger sovrummet i direkt anslutning till uteplatsen så jag behöver inte gå så långt med sängkläderna eller småmattorna. Jag flyttar undan den de få gånger jag har många gäster…


O, vad jag avundas alla dessa som bara ÄLSKAR att vara ute och gräva upp rabatter, påta i jorden, rensa ogräs och kratta löv. Jag försöker sjunga den gamla scoutvisan varje gång jag känner mig illa tvungen att lämna min mysiga inomhustillvaro, den som går så här:

Tag fram det bästa humör du har,
var morgon när solen går upp.
Försök att hålla det ständigt kvar,
fast jorden går runt i sitt lopp.

För om du bara tänker så:
Det här var skojigt det måste gå.
Då finns ingen väg som är svår för dig.
Gå fram med ett jublande "Hej!"

Med ett något mindre jublande ”Hej” går jag så ut i det gråmulna och kyliga vädret med mina två plasträfsor och min hink med trädgårdsredskap. Lite snyggare blir det i alla fall efter ett par timmars jobb. Varför jag har två räfsor?


Den bästa kunskapen som jag bär med mig efter fem års studier vid Linköpings Universitet efter min pension är nämligen denna: När man räfsat ihop en stor hög med löv tar man TVÅ plasträfsor, håller dem mittemot varandra och kniper ihop dem om en liten hög med löv som man lägger i korgen, snabbt och smidigt! Det såg jag två trädgårdsarbetare göra på en av universitetets innegårdar vid ett tillfälle och det har besparat mig mycken möda sedan dess…

Jag räfsar också lite löv på framsidan av huset. Vårt nya, stiliga fågelhus måste ju få en passande omgivning. Två skator satt redan i det lilla trädet i morse och väntade på att det skulle fyllas med solrosfrön.


Med anledning av att vi snart kommer att få tillökning i bilfamiljen och behöver större parkeringsplats har MM grävt upp alla Ölandstokarna. Det ser lite naket ut men samtidigt blir det en rabatt mindre att rensa…



fredag 6 november 2009

Fredagstema Show and Tell – Drömmiddag

Bordet dukat för mina tre prominenta gäster (Alla bilderna, utom denna är tagna från nätet. De går att klicka större)

Om det skulle blivit en drömmiddag eller ej låter jag vara osagt. Men det skulle säkert blivit en intressant och kul tillställning i alla fall. Mina inbjudna gäster är nämligen: Anna Anka, Elisabeth Höglund och Linda Skugge.

Tre damer som jag gillar var och en på sitt sätt. Alla tre provocerar etablissemanget på sitt alldeles speciella sätt. Anna Anka genom att vara fullständigt galet frispråkig både vad gäller sex och jämställdhetsfrågor, som hon har obekväma, gammaldags synpunkter på...

Men förmodligen har hon alldeles rätt när hon påstår att barnafadern i allmänhet inte står ut mer än 20 minuter i skrikiga ungars sällskap. Vem såg senast en pappa gå hemma en hel dag med små barn, diska och laga mat, byta blöjor, sortera tvätt, läsa sagor, sitta i lekparken och titta på de små i sandlådan och konversera andra mammor under tiden?

Nej, när pappa har hand om barnen alldeles själv en hel dag, är det oftast saker som pappa själv tycker är roligt som man upplever tillsammans. T.ex. som att gå och titta på bilar i bilsalongen, åka liten tur med båten, gå på restaurang, snickra saker ihop med ungarna, gå på badhuset eller träna fotboll…

Elisabeth Höglund har retat gallfeber på många under åren med att uppträda i TV med en absolut unik frisyr – av manliga kritiker kallad ”skatboet”, enligt henne själv. Trots att hon är en så utmärkt framstående journalist och TV-profil har hon på senare tid ratats av TV p.g.a. att hon själv ville bestämma hur hon skulle ha sitt TV-program som programledare. Och så är hon väl som kvinna för gammal för TV förstås…

Ingvar Oldsberg däremot, som också han är gammal och, enligt min mening, inte hälften så begåvad som Elisabeth Höglund, han får fria händer av TV-ledningen med mindre lyckat resultat som bekant. Men så är han ju också MAN…

Slutligen Linda Skugge. Sen hon slutade att skriva svärord på svenska och könsord på främmande språk i sina krönikor, har jag läst henne med stor behållning. Det är alltid lika roligt att läsa hennes kommentarer till tonåringarna i ICA-kuriren – mitt enda husorgan efter NT nuförtiden.

Tänk om jag hade haft en sån människa att skriva till och beklaga mig för när jag var tretton år och min mamma grät då jag fått mitt första par glasögon, eftersom hon trodde att jag aldrig skulle bli gift…

MM har fått en fin flaska champagne av en vän som är helnykterist och som alltid får äkta champagne som julklapp från jobbet. Den har legat i svalen nu några år då jag inte gillar champagne, eftersom denna sätter sig i knäna på mig direkt. Efter några glas är mina ben som överkokt spagetti och jag har svårt att resa mig från stolen. Huvudet brukar däremot klara sig. Den skulle jag äntligen ta upp…

Tjejerna får alltså dela på flaskan när de har kommit eftersom jag måste fixa med maten sedan jag hälsat dem välkomna. Vill någon ha alkoholfritt vin istället finns det naturligtvis, riktigt sådant inköpt på Systemet. Men jag hoppas på att champagnen kommer att få igång konversationen utan min hjälp.

Jag har räknat med att alla vill äta så lite som möjligt p.g.a. rädsla för att gå upp i vikt. En avokado till förrätt med räkor i majonnäs alternativt en bit gorgonzola, går hem i alla fall. Vi tar det sista av champagnen till förrätten, annars serveras det också Loka till denna. För syns skull har jag skurit upp en baguette i små, små bitar…

Till varmrätt har jag lagat fläskfilé med bearnaisesås – den pulversås man köper är alldeles utmärkt om man spär med mjölk istället för vatten, man misslyckas aldrig. Och till det förstås en sallad med vinaigrette. Fläskfilén är också skuren i små bitar vilket uppskattas av damerna.


Någon enstaka bit klyftpotatis går också ner efter några klunkar av rödvinet. Detta är ett bra lådvin som jag har tappat upp på mormors kristallkaraff. Efter champagnen är jag säker på att ingen märker någon större skillnad även om rödvinet skulle ha kostat 500 kronor flaskan. Även här har jag givetvis ett alkoholfritt vin som alternativ. Men mina tre gäster föredrar alla mitt rödvin…


Diskussionen blir livlig och stundtals hetsig när det uppkommer ämnen, som t.ex.”Hur man bäst behåller sin man” eller ”Vilken diet är bäst om man ska gå ner i vikt?”. ”Bör man träna en eller två eller timmar om dagen eller inte alls?”eller ”Hur illa kan man egentligen bli behandlad av TV- producenter eller chefredaktörer?”

Jag själv dricker sparsamt eftersom jag måste hålla reda på serveringen men passar på att kasta in en brandfackla då och då. T.ex.: ”Jag stryker alla MM:s skjortor för jag tycker att han ska vara fin på jobbet” eller ”Jag tycker inte att man ska lägga ner någon större tid på sitt yttre, det är ju insidan som räknas” etc. etc.

Jag har varit i stan och köpt pyttesmå, svindyra mandelkakor till kaffet. Ingen efterrätt har jag lagat, eftersom jag räknade med att ingen skulle vilja ha det. Till kaffet serverar jag min favoritlikör Strega som vi har kvar hälften av sedan vi var i Italien.

Vi blir alla sittande kvar vid köksbordet trots att jag städat hela huset dagen till ära. Konversationens vågor går höga och tiden går fort. Annas Ankas man Paul, som har skjutsat alla damerna till Mogata, kommer och hämtar dem kl. 22 prick som avtalat.


Han har tillbringat mellantiden på Bowlinghallen i Söderköping. Alla tar ett ömt farväl – efter den sista slurken Strega är alla kontroverser och meningsskiljaktigheter som bortblåsta – och alla försäkrar att det varit en väldigt trevlig kväll med god mat och dryck.


Simone, Fritt ur Hjärtat, står för månadens fredagsteman.

Jag kommer att länka till andra fredagsbloggare när jag får klartecken från Windows Live. Just nu går det inte.

Här är i alla fall alla de som är med:
Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta (Ni får väl klicka in er hos Simone så länge för att komma åt deras bloggadresser)

torsdag 5 november 2009

En minnesvärd kväll

Ibland kan ens värld förändras på några sekunder. Så i går kväll. Vi, MM och jag, hade just kommit hem från en Sinnesrogudstjänst för konfirmandföräldrar i Ringarum, som hade varit lyckad och mycket stämningsfull med nerdimmade ljuskronor och många levande ljus. Jag hade spelat några av mina favoriter på piano som in- och utgångsmusik: What a Wonderful World och Autumn Leaves…

När vi hade kommit hem vid halvåttatiden bytte vi om och satte oss till bords för att dricka en kopp te i lugn och ro. Efter en stund spetsade MM öronen – han gör det bokstavligen, nästan som en hund…

- Hör du inte att det knäpper någonstans, sa han
Jag, som hör dåligt hörde ingenting.
- Det är nog någon gren som slår mot huset. Det blåser ju ute, trodde jag.

MM. gav sig dock inte. Han smög sig tyst upp och lyssnade och stannade framför köksskåpet ovanför ugnen.
- Hör du inte hur det prasslar, sa han och öppnade skåpsdörren ovanför ugnen.

Och si! Ut hoppade en liten, liten grå mus och försvann blixtsnabbt någonstans i huset, jag vet inte vart eftersom jag skrek och sprang in i badrummet och låste efter mig. Jag hann också stänga dörren till sovrummet. I det fallet är jag en levande illustration till de skämtteckningar där tjocka damer står uppspetade på stolar, håller upp kjolarna och skriker…

När jag kom ut efter en stund hade MM letat efter råttfällor i garaget (som ligger i anslutning till huset och där möss med lätthet tar sig in i synnerhet om det snöar och är kallt och man har ställt en påse solrosfrön på golvet) men inte hittat några.

Jag ringde till Willy:s i Söderköping (öppet till 21.00) men de hade inga råttfällor. Då ringde jag till Maxi Stormarknad i Norrköping (öppet till 22.00), och där hade de sådana. Små för 14.90 och stora för 16.90. Jag ställde ultimatum till MM. Antingen åkte vi till Norrköping – 6 mil fram och tillbaka – och köpte råttfällor, eller tog han semester i morgon. Jag tänkte inte vara ensam i huset tillsammans med musen…

MM. suckade och gick och klädde om sig. Vi stannade till både på Shell och OK på vägen in men inte hade de några råttfällor där inte…

På Maxi köpte vi sex stycken små råttfällor och en stor utifall att…

Väl hemma igen – vädret var inte det allra bästa, snöblandat regn och blöta vägbanor – laddade MM. fyra stycken små fällor med ost och satte ut dem på strategiska platser i huset. Jag var säker på att musen hade gömt sig i mitt ”skräprum” som MM. kallar det. D.v.s. det rum där jag stryker hans skjortor och där alla barnbarnens leksaker finns. Musen hade, enligt MM, sprungit rakt fram…

Ännu en ursäkt för att slippa gå ut och jobba i trädgården...

Efter en orolig natt med drömmar om möss steg MM. upp tidigt på morgonen för att rekognoscera. Efter en liten stund kom han tillbaka och konstaterade lakoniskt att musen gått i fällan. Jag steg upp och kikade försiktigt på den lilla musen, som låg med tassarna upp och var död. Den hade mycket riktigt gömt sig i mitt skräprum eftersom den hade valt fällan som var närmast.

När jag såg den lilla musen skämdes jag. Tänk att jag som är så stor kunde vara så rädd för en så liten varelse. Hur rädd hade inte i så fall den lilla musen varit för mig…

I alla fall fick jag köksskåpet ordentlig städat innan vi gick och la oss. Musen hade bitit sönder en oöppnad påse skorpor och satt i sig en halv skorpa. Jag slängde hela påsen, men det gjorde inget, eftersom jag sedan några dagar har börjat med en low carb diet. Inget bröd, inga skorpor, ingen potatis, inget ris, ingen pasta, inget SOCKER, inget mjöl etc.etc.

Idag ska jag storstäda hela huset och se efter vad som kan döljas under symaskinen i mitt skräprum. Kanske ett musbo…

Musen hade nog gömt sig under symaskinen...

tisdag 3 november 2009

Vardag med barn

Mirren har startat en ny blogg - Vardag med barn - som rekommenderas till alla stressade småbarnsföräldrar till tröst och till alla pensionärer för att de ska inse vilket lugnt och behagligt liv de senare egentligen lever...

Lillmirren vill också vara bebis...

måndag 2 november 2009

Fredagstema: Show and Tell – Ljus

Sista temat för månaden är Erica upphovskvinna till. Tack Erica för trevliga teman! Nästa månad är det Simone eller Fritt ur Hjärtat som har åtagit sig att hitta på teman.

Övriga fredagsbloggare hittar ni på tidigare inlägg. Jag har tyvärr inte lyckats att länka till dem idag.

Det har varit lite si och så med bloggningen de senaste veckorna. Förra gången hoppade jag över fredagstemat helt och denna gång kommer det ett visserligen ett inlägg om Ljus, men med flera dagars försening.

Jag kan i alla fall inte låta bli att fundera lite över temat eftersom det är så intimt förknippat med mitt jobb i kyrkan. Det finns väl ingenstans där det talas så mycket om ljus som där, eller där levande ljus har ett så stort symbolvärde?



I kyrkorna finns för det mesta en ljusbärare. Man tänder ett ljus och tänker på någon och kanske ber en liten bön samtidigt.

Även i Bibeln finns det massor av ställen där ljuset återkommer. Stjärnan som lyser över stallet och Skapelseberättelsen är exempel på några.

Mina favoritverser i Bibeln apropå ljuset är från Jesajas nionde kapitel vers två, som man läser i kyrkan varje år på Juldagsmorgonen. Och jag blir heligt (haha) f-d när jag läser den nyöversatta texten. Hur kan man förstöra ett så vackert stycke poesi genom att göra berättande prosa av det hela. Jag citerar den gamla översättningen så kan ju den som har lust jämföra med den nya som man kan hitta på nätet bl.a.

”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus.
Ja, över dem som vandrar i dödsskuggans dal skall ett ljus skina klart. /…../
Ty ett barn varder oss fött och en son bliver oss given
Och på hans skuldror ska herradömet vila; och hans namn skall vara:
Underbar i råd. Väldig Gud. Evig Fader. Fridsfurste.”

Det levande ljuset har ju, som jag sa, ett oerhört stort symbolvärde i alla kristna kyrkor. Det märker man inte minst nu under Allhelgonahelgen. Efter julen tror jag att denna högtid är den mest välbesökta i den svenska kyrkan numera. Jag spelade på två minnesgudstjänster under helgen. Den första i Gusums kyrka och den sista i Ringarums kyrka. Det hade hunnit bli mörkt när gudstjänsterna började på kvällen och på kyrkogårdarna lyste ljus från hundratals gravlyktor.

”Fantastiskt”, som min vän kyrkoherden sa i sin betraktelse, ”att tänka sig att varje ljus representerar en människa som hade sina tankar, drömmar och förhoppningar precis som vi.”


Varje ljus utom ett på altarrundeln representerar en församlingsmedlem som avlidit under året. Det återstående ljuset får gälla för alla för dem som vi tänker på och som inte finns hos oss längre...

Det blev mycket stämningsfulla gudstjänster med parentation då man läser upp namnet på alla personer som avlidit under året och tänder ett ljus för honom eller henne. Min lilla välsjungande VIS-kör sjöng några sånger, bl.a. Flyttfåglarna och Jag ska gå genom tysta skyar med text av Dan Andersson, som jag tyckte passade bra just vid detta tillfälle.

Några av damerna i min VIS-kör som sjöng så fint på båda gudstjänsterna

För den som tycker det är vackert med många levande ljus rekommenderar jag ett besök i Julottan! Då brinner hundratals ljus i kyrkan, i alla ljuskronorna har man tänt stearinljusen och även i bänkraderna.


En dikt av Bo Setterlind får avsluta det här inlägget.

Låt inte mörkret hindra dig
att söka ljuset.
Och när du funnit det,
låt andra se,
pröva, övertyga sig.
Vill du, att ljus ska leva,
tänd då hos andra
samma längtan.
Tänd frimodighetens ljus
i rädslans mörker,
tänd rättens ljus
i korruptionens mörker,
tänd Trons ljus
i förnekelsens mörker,
tänd Hoppets ljus
i förtvivlans mörker,
tänd Kärlekens ljus
i dödens mörker.
Tänd ljus!

lördag 24 oktober 2009

Höstutflykt till Öland

Jag hoppar över fredagstemat denna vecka. Det blir ändå ett inlägg fyllt av oktoberfärger och dofter – och höstkänslor. Vi har nämligen varit på Öland några dagar i början av veckan, MM, Mirren, Lillmirren, Minimirren och jag. Detta fantastiska landskap som är så olika under sommar- och vinterhalvåret.

(Bilderna går att klicka större)

Nu – i motsats till i somras – var det nästan ingen trafik på vägarna och skyltarna med ”Stängt” hängde lite överallt över caféer och restauranger. Inte heller såg man särskilt många människor som var ute och rörde på sig. En och annan, som promenerade med sin hund, såg vi när vi åkte hem sent på tisdagseftermiddagen – annars satt väl de flesta inomhus och åt eller tittade på TV.

Mirrfamiljen är nyblivna ägare till ett sommarhus på Ölands östkust, några mil norr om Borgholm. Jag, som alltid är nyfiken och älskar Öland, ville naturligtvis passa på att åka ner och inspektera sommarhuset - eller husen, eftersom det finns tre stycken på den sjutusen kvadratmeter stora tomten – innan det kanske blev omöjligt att ta sig dit. Och jag ville gärna se var vi skulle bo några veckor nästa sommar, MM och jag…


Det största huset där vi övernattade, ligger bara femtio meter från havet. Det byggdes på sextiotalet och då hade inte lagen om att man inte fick bygga närmare stranden än trehundra meter på Öland ännu trätt i kraft…


Nedanför tomten
, som är omgärdad av stenmurar, sträcker sig strandängen ända ner till vattnet. Går man lite till vänster ligger där en fin liten sandstrand där man kan bada ganska ostört eftersom närmsta granne är några bondgårdar någon kilometer bort. De hus som man ser på bilderna i fjärran är antingen båthus eller hus som står tomma på vintern och hyrs ut till sommargäster på sommaren.


Och så kossorna förstås, eller stutarna som vi upptäckte att det var när vi tänkte gå in och klappa dem. Jättelika vidunder av skotsk Gallowayras som går ute året om, snälla men nyfikna enligt en skylt vid en av elgrindarna…


Det var inte lätt
att hitta fram till huset sent på söndagskvällen i beckmörkret, eftersom vägen dit sista biten, egentligen inte är någon riktigt väg utan bara lite grus lagt ovanpå marken här och där. Som tur var hade vi med oss ficklampor. Mirren hade bara varit där två gånger tidigare när det var ljust, men efter lite felkörning ut i strandängen hittade vi dit till slut…


Mirren hade varit förutseende och lagat mat som skulle räcka till alla i minst tre dagar. Så när vi fått igång elen så var det bara att värma crêpsen med kantarellstuvning. Däremot tog det ett halvt dygn att värma upp hela huset, men vi sov gott i tröjor, långkalsonger och sockor den första natten…


Från det stora fönstret i vardagsrummet kan man se havet. Ett femtiotal meter ut i vattnet finns ett litet skär med stora stenar omkring. När vi tittade ut genom fönstret efter frukosten, satt det två stycken stora fåglar där, alldeles stilla. MM hade tagit med sig sin kikare och då såg jag att det var två havsörnar. För mig var det en upplevelse eftersom jag aldrig sett havsörnar på så nära håll förut. Det var en imponerande syn när de plötsligt lyfte och flög iväg…

En råbock hoppade också fram ur buskaget framför huset, när vi satt där och tittade. Helt orädd stod han en stund och lyssnade och gick sedan lugnt därifrån. Mirrmaken har börjat att röja upp i detta, som har fått växa sig vilt och mäktigt under årens lopp. Det tog två hela dagar för honom att få passagen på fotot fri från träd och buskar så att man kunde se havet från fönstret…


Vädret var inte det bästa – lite duggregn och grå himmel och grått hav - men vi promenerade förstås ner till stranden efter lunch och Lillmirren fick ägna sig åt sin favoritsysselsättning – att kasta stenar i vattnet. På ena sidan tomten ligger ett majsfält och där kunde han också plocka majskolvar som blivit kvar efter skörden. Minimirren hängde med i sjalen under alla promenader och tittade sig nyfiket omkring när han inte sov...









Man blir trött av att vara ute i friska luften halva dagen...


Att få ha denna underbara natur alldeles för oss själva i några dagar och bara dela den med de tunga stutarna, fåglarna och fladdermössen var en underbar upplevelse.

På tisdagseftermiddagen när vi skulle åka hem, kom solen fram en liten stund så att vi kunde ta några foton av det blå havet och naturen med alla sina höstfärger som det ännu fanns något kvar av.


Huset ligger på en stor udde så att man kan se både soluppgång och solnedgång från detta.


torsdag 15 oktober 2009

Fredagstema Show and Tell - Min favoritfilm

(Bilderna har jag hittat på diverse sighter på nätet. De går att klicka större)

Min favoritfilm genom tiderna har varit och är fortfarande Borta med vinden. Ja, jag vet att den av många anses som rasistisk, sentimental och förljugen, men den är förknippad med så många minnen i mitt liv att jag blundar för det just nu.

Jag, som ju skrivit min C-uppsats i engelska om Uncle Tom’s Cabin och den nedbrytande och fördärvliga psykiska effekt slaveriet i USA hade på många av dåtidens människor borde skämmas för att överhuvudtaget nämna denna film. Och ändå…

Min första stora filmförälskelse när jag var tretton, fjorton år var Clark Gable. Han var nästan tre gånger så gammal som jag var då när han gjorde filmen 1939, men för mig var han den ENDE.
Kompisarna gillade Gregory Peck och Cary Grant och andra av dåtidens charmörer, men jag tror ingen mer än jag var så sanslöst förälskad i just Clark Gable. Och inte brydde jag mig om att han hade jättestora öron...

Jag glömmer aldrig när han som Rhett Butler först gjorde entré i mitt liv stående längst nere vid trappan i foyén på Tara, det palatsliknande huset i Södern där familjen O’Hara bodde med alla sina svarta slavar. Lite fräckt småleende tittade han upp på Scarlet som stod högst upp i trappan och som rodnande frågade väninnorna vem det kunde vara som studerade henne så oblygt…

Jag förvånades oerhört över, minns jag, hur Scarlet så länge kunde motstå den charmige Rhett Butler och vara så elak mot honom – inte förrän i slutet av filmen kom hon till insikt om hans förtjänster och då var det så dags…

Clark Gable och Vivien Leigh som Rhett Butler och Scarlet O'Hara

När jag blev äldre och såg Röda Nejlikan och Pimpernel Smith med Leslie Howard fick jag större förståelse för hennes förälskelse i den veke och livsoduglige Ashley…





Jag har sett om filmen några gånger som vuxen och blir naturligtvis numera illa berörd av hur man framställer de svarta som snälla och dumma och nöjda med sin tillvaro så länge de är slavar hos familjen och som framställs som oförskämda och med gangsterfasoner när de blir fria…

Men jag är fortfarande imponerad över att man överhuvudtaget kunde göra film på det sättet för så länge sedan utan alla de tekniska hjälpmedel som står dagens filmmakare till buds. Krigsscenerna med alla tusentals statister är fortfarande oerhört imponerande och kostymerna överdådiga i balscenerna i början av filmen.

Söderns bortskämda människor fick i alla fall sitt straff i filmen och Clark Gable på filmduken kan fortfarande få mitt hjärta att slå lite fortare…

P.S. Clark Gable skulle fyllt 108 år i år om han hade levat. Time flies...

Erica står för oktobers fredagsteman:

Här är övriga fredagsbloggare:

Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta