fredag 29 september 2017

1476 Min senaste tavla - Blåklint


Jag blev så inspirerad av barnbarnet Casimirs tavla så jag satte igång med att måla en egen blåklintstavla i somras. Här nedan kan man se den tavla som Casimir målade sommaren 2015, då 8 år gammal. Jag har dock uteslutit katten och fågeln. Som synes är det samma vas.


Blåklintstavla målad av Casimir, 8 år.

Och med dess konstverk tar jag några dagars bloggpaus. Men jag är snart tillbaka med nya, förhoppningsvis läsvärda och spännande inlägg.

onsdag 27 september 2017

1475 Gems Weekly Photo Challenge - DÖRR

Den här veckan är det dags för DÖRREN att göra entré eller sorti om man nu så vill på Gems Weekly Photo Challenge.  En dörr går man ju som bekant både in och ut ur. Fast just den här dörren är alltid stängd vad jag vet.

Fler dörrar kan man få se om man går in och tittar på hemsidan. Våra kyrkor har ett förnämligt förråd av gamla - ibland medeltida - dörrar. Den här vackra dörren från från 1200-talet finns i Skönberga kyrka i Söderköping. Om man kommer norrifrån och ska åka söderut på E 22-an ligger Skönberga kyrka till vänster precis före avtagsvägen - 210 - till Sankt Anna.


En vacker medeltida dörr som vetter mot kyrkogården i Skönberga kyrka i Söderköping. (Bilden går att klicka större.)

tisdag 26 september 2017

1474 Utställning på Stinsen - Marianne Larsson

Stinsen - biblioteket i Söderköping - har en fin utställningshall på övervåningen där flera lokala förmågor, även jag, har fått möjlighet att ställa ut. Det är helt gratis och man får hjälp med både affischer, annons och att hänga sina tavlor. Fantastiskt fint av kommunen tycker jag.


Blommor, godis och mineralvatten var på plats men inte konstnären. Kent tog bilden. (Bilderna går att klicka större.)

I lördags var Kent och jag och besökte vernissagen med målarkompisen Marianne Larsson. Hon kallar sig själv naturmålare och är särskilt förtjust i att måla fåglar. Tyvärr var hon inte där när vi kom dit på eftermiddagen så jag kunde inte ta något foto av henne. Det får bli det här som jag tagit vid ett tidigare tillfälle.


Marianne framför några av sina tavlor i Vidarlokalen på Munkbrogatan. 

Fotona gör inte tavlorna full rättvisa eftersom väggarna inte är helt vita som i verkligheten. Här kommer i alla fall några exempel på Mariannes måleri. Tavlorna talar för sig själva.










Tavlorna nedan har typiska Söderköpingsmotiv. Från vänster och ner: 1) Rådhuset 2) Drothemskvartern 3) Capella Ekumenica Överst från höger och ner: 4) Väderkvarnen 5) Brunnskyrkan-


Till sist några små akvareller med björnar. Bilden överst har fått en reflex av lysröret i taket.


Här kan man läsa mer om utställningen. Tyvärr står det inte vilket datum den slutar men den pågår åtminstone ett par veckor till.

Här är ett inlägg från min egen utställning på Stinsen vid den här tiden förra året.
Vernissage på Stinsen.

lördag 23 september 2017

1473 Höstnytt från Bonniers Veckotidning 1925

Omslagsbilden till Bonniers Veckotidning nr 40 3 oktober är skapad av en för mig helt okänd illustratör - Viola Wahlstedt-Borsi. Men på nätet läser jag att hon både var författare och journalist och dessutom konststuderande när hon var ung. Astrid Lindgren skrev en nekrolog om henne i DN 1972 som man kan läsa här


Omslagsbild till BVT nr 40 1925 av Viola Wahlstedt-Borsi. (Bilderna går att klicka större.)

Dessutom har jag svårt att tolka bilden.Vad håller kvinnan på med? Kanske någon av mina bloggläsare har en gissning?

Sten Selander, en av våra klassiska svenska författare, är en av chefredaktörerna på tidningen. Det är han med den kända dikten "Spela kula" som än i dag berör mig mycket när jag läser den. Selanders intresse för litteratur visar sig genom att tidningen innehåller många noveller av den tidens kända författare. Tyvärr är de i allmänhet så långa att det inte går att lägga in dem i bloggen.

Insidan är också i färg.  Ofta bilannonser som denna. Fortfarande inga svenska bilannonser. Det var ju inte förrän 1926 som Volvo bildades. Den svenska bilmarknaden översköljdes av amerikanska bilmärken vid den här tiden.


Här en Packard från 1925.

Jockeyklubben bildades 1890 och har som mål "att främja den ädla hästsporten och galoppsporten i Sverige. 2015 firade man 125-årsjubileum i närvaro av kungen som också höll tal. Här kan man läsa om detta jubileum. Eftersom texten under bilden är oläsbar skriver jag den här:

"På sadelplatsen kommer man in för en femma men på jockeyklubbens läktare kommer bara hästvärldens crême de la crême och dit snegla många avundsjuka ögonpar. Bland de utvalda som ila upp och ned i den förnämliga läktarens trappor äro domare i cylinder, ryttare i uniform, kunglighet och damer. Och de betitlas och kännas igen. HON har en ny hatt eller en ny dräkt. HAN en ny seger eller ett nytt nederlag som kan ge anledning till diskussion. Det är det som är så trevligt med jockeyklubbens läktare."


Underbara herrar porträtterade av Herman Adrian Lappen Edquist 1897-1954, född i Hudiksvall. Han var en svensk tecknare och redaktör. Här kan man läsa mer om honom.

BVT är nog mest tänkt som en kvinnotidning eftersom det förekommer flitigt med porträtt av kvinnor ur societeten i alla nummer. Många porträtt av brudar också. Men som i våra dagars tidningar varav en del bara ägnar sig åt kändisar och skvaller, finns det alltid med åtminstone några sidor med foton på den tidens berömda personer och kändisar.


I mitten på den här bilden ser man Astri och Evert Taube på promenad. Chefen på sockerfabriken i Landskrona, Harry Tranchell, är med på den översta bilden till höger där han lär ut fiskekonsten till sina söner. Hans fru är med och klipper får på deras lantställe längst ner till höger.


Skådespelaren Anders de Wahl roar sig med en kattunge överst till höger och doktor Carl Grimberg - han med Sveriges historia - finns med tillsammans med sin fru och deras bebis längst ner till höger.

Bilden på kvinnan i mitten är av Helena Klein, "en av läkarekongressens deltagare från Finland." Hon kämpade också för den kvinnliga rösträtten. En släkting till henne, Helle Klein, har skrivit en intressant artikel om henne här.

Det hade varit roligt att se de här kreationerna i färg, men i gengäld är de väldigt väl beskrivna i bildtexten.




Det är många annonser i tidningen - de flesta riktar sig till kvinnor.



Det här året firade varuhuset NK sitt tioårsjubileum. Jag kommer ihåg vilken upplevelse det var när jag som nioåring fick åka rulltrappa för första gången. Jag tror bara att det var NK som överhuvudtaget hade rulltrappa på 1940-talet. I alla händelser var NK det första varuhus i Sverige som installerade en sådan. Mer om Nordiska Kompaniet kan man läsa här.

onsdag 20 september 2017

1472 Seniorgympa

Sent ska syndaren vakna, men det är aldrig försent, tröstade mig Heléne Mörling, som är instruktör och gympaledare på Träningsverket i Söderköping. Hade jag vetat att det skulle vara så roligt och trevligt hade jag väl börjat träna mycket tidigare.

Jag kände hur stelheten började ta över i kroppen och det verkade inte bli bättre av att jag försökte promenera 45 minuter varje dag. Så när ett mejl från SPF damp ner i brevlådan där det stod att det fanns fyra platser kvar i en gympagrupp på måndagar klockan 11 - 12 så anmälde jag mig till den.

Det var inte bara jag som hörsammat denna inbjudan utan även sex personer som bor i Mogata. Vi är 22 personer i gruppen och av dessa kände jag igen nästan hälften förutom mina grannar. Söderköping är inte så stort. Det innebär också att vi kan samåka några stycken.


Min närmsta granne, Berne, som jag har samåkt med denna måndag, på väg ner till träningslokalen på Fix-området i Söderköping. (Bilderna går att klicka större.)

Först värmer vi upp ca 20 minuter i den stora gympasalen. Heléne som leder oss är osannolikt glad och uppmuntrande och tycker allt vi gör är bra. Hon är en trevlig och sprallig tjej som gör att man inte känner sig det minsta dålig trots att man naturligtvis är det. Alla gör så gott de kan. Rörelserna är väl avvägda för pensionärer och inte alltför komplicerade. 


Söta, duktiga och energiska Heléne ställer gärna upp för ett foto.

Inte heller behöver man ha moderiktiga gympakläder eller skor. Man tar på sig något som inte sitter åt och som känns bekvämt. Det kan vara shorts eller tights och en enkel T-shirt. Skratten är många medan man värmer upp.


Här får vi bra plats. Eftersom jag inte är säker på att mina gympakompisar skulle gillat att jag fotade dem får man använda sin fantasi för att befolka salen med glada pensionärer. 

Sen är det dags för maskinrummet där det finns 21 olika träningsmaskiner. Det brukar vara någon som är borta så de räcker alltid till alla. Inte heller dessa är särskilt komplicerade. Man sitter eller står i eller på dem i precis en minut. Två lampor som omväxlande tänds och släcks talar om när tiden är slut. På så sätt blir det hela tiden omväxling.


Behagligt ljus när vi pustar och stånkar vid de olika träningsmaskinerna. Jag klarar alla utom en. Men kanske när jag varit med alla femton gångerna?

Vi jobbar med träningsmaskinerna ungefär en halvtimme och sen går vi tillbaka till gympasalen för att träna igen. Vi har många balansövningar, vilket är otroligt nyttigt. Dålig balans har kommit smygande och jag har inte tänkt så mycket på det hemma förrän nu!

Balansen går att träna upp säger Heléne och det är ju förhoppningsfullt. Den här timmen går med rekordfart och jag rekommenderar verkligen mina vänner som är seniorer att pröva på att träna i grupp. Det är svårt att komma till skott själv med träning. Samtidigt träffar man glada och trevliga människor när man är med i en grupp.

tisdag 19 september 2017

1471 Gems Weekly Photo Challenge - PLAGG

Ordet som Sanna vill att vi ska illustrera med ett eller flera foton den här veckan är PLAGG. Fler plaggbloggare kan man hitta på hemsidan.

Jag nöjer mig med en enda bild, annars kunde jag nog ha lagt in flera hundra stycken på olika plagg. Det finns väldigt många sådana som jag aldrig använder i mina garderober och klädkammare. Har man flera sådana är det lätt att gömma undan kläder.

De flesta plagg som hänger där oanvända, är sådana som är för små och som jag tror att jag kommer att kunna ha på mig om jag bara går ner så där en tio kg. Ändå har jag gett bort flera sopsäckar med kläder som jag inte kommer i eller kan knäppa igen till Lettland. Jag får ta mig i kragen igen och börja rensa ut och se vilka jag kan skänka bort. Just nu verkar det helt omöjligt att ens gå ner ett enda kilo. Motivationen sviker, det är ju ingen som bryr sig i alla fall. Och jag mår alldeles utmärkt även om jag förmodligen skulle må ännu bättre om jag blev lite smalare.


Helt oanvänd mockapäls som redan var för liten när jag köpte den i en second hand-butik. (Bilden går att klicka större.)

Den här fantastiska oanvända mockapälsen föll jag direkt för i en second hand-butik för ungefär femton år sen. Jag tror jag gav 100 kr för den - som hittat! Felet med den var bara att jag inte kunde knäppa igen den ens då. Men som den optimist jag är skulle det väl inte dröja länge innan jag kunde det om bara jag gick ner några kilo.

Det gjorde jag aldrig - jag tror att pälsen bara är en 38 i storlek och den storleken har jag inte kunnat på trettiofem år. Den är en underbar päls, helt fodrad med mjukt fårskinn och med en krage av äkta bisampäls. Om den dagen kommer när det det eventuellt blir vintagemode igen så kanske lilla Clarissa vill ha den. Det finns inte en fläck på den och ingenting är slitet, som t.ex. knapphålen. Och pälsen är otroligt varm. Jag provade den i morse och då var det tyvärr ett glapp på minst 30 cm mellan knapparna och knapphålsraden. Kanske den i alla fall åker med till Lettland nästa gång - vi får se.

söndag 17 september 2017

1470 Musikantas vegetariska lasagne

Eftersom Kent var valförrättare idag och jag således var ensam några timmar på eftermiddagen tänkte jag överraska honom med en lasagne när hans pass var slut vid tretiden på söndagseftermiddagen. Det är lite bökigt att göra den och det tar sin rundliga tid. I gengäld har vi mat till två middagar till.

Kent är lakto-ovo-vegetarian och därför passar mitt egenhändiga recept bra. Eller Mirrens, som egentligen jag fått receptet av från början, som också är lakto-ovo-vegetarian. Det blir väldigt gott och samtidigt är det en rätt som även köttätare brukar uppskatta! Jag tänkte ta det från början, som Martin Ljung sa.

Receptet räcker till 5-6 personer. Här är ingredienserna:

Till färsröran:
4 dl vegetarisk färs - jag använder den av qourn i det här receptet.
13-14 lasagneplattor
1 grönsaksbuljongtärning
1 burk krossade tomater
(0,5 dl tomatketchup)
2 stora eller 3 små lökar
(3 pressade vitlöksklyftor)
4 dl vatten
50 g smör till stekning

Till ostsåsen
100 g smör
1,5 dl vetemjöl
1 l mjölk - gärna röd
1 dl vispgrädde
3 dl riven ost typ Svecia till såsen
1 dl riven ost till osttäcke
VEGETA efter smak (vilket för mig innebär ett antal teskedar).

Vegeta är en örtkryddsblandning som är min absoluta favorit och som jag använder till all mat.(Huruvida den är nyttig eller ej bryr jag mig inte om eftersom den ger så god smak.).Den innehåller lite socker, vilket jag tror är anledningen till att allt blir så gott.)

Formen som jag använde denna gång är i rostfritt stål och är ca 30x30 cm. I den här formen går det i precis 4,5 lasagneplattor. Här har jag ställt fram (nästan) allt jag behöver. Vegetaburken, buljongtärningen och vetemjölet saknas. Lasagneplattorna ska INTE läggas i längst ner - jag bara visar här hur bra de får plats.


De flesta av ingredienserna till min vegetariska lasagne finns här. Färsen är vegetarisk qournfärs, finns överallt i affärerna. Plattorna har jag lagt dit bara för att man ska se hur bra de passar i formen. Understa lagret ska vara färsröra. (Bilderna går att klicka större.)

Jag börjar med att hacka löken fint och bryna den så den får lite färg. Sedan häller jag på ca 4 dl vatten som får koka in så löken blir mjuk. Om man gillar vitlök pressar man i några klyftor. Kryddar sen med lite Vegeta. Under tiden bryner jag färsen lite lätt i en annan stekpanna. (Det går åt en del smör till färsen.) Kryddar även här med Vegeta så det blir fin smak för färsen i sig smakar inte så mycket.)


Quornfärs i den vänstra och lök i den högra stekpannan.

När löken är mjuk häller jag färsen och en burk krossade tomater i lökpannan och rör om. En buljongtärning ger lite mer smak och jag som är förtjust i tomatketchup häller i en halv dl ungefär. Smakar förstås av med Vegeta

Röran får stå och puttra på svag värme medan jag gör ostsåsen. Till den smälter jag 100 g smör med 1,5 dl vetemjöl i en kastrull. När det fräser upp och ihop spär jag med ca 1 l mjölk. Helst röd men idag hade jag bara grön hemma. (Man får vara noga med att det inte bränner vid som det gjorde för mig idag...) Jag spär såsen ytterligare med 1 dl vispgrädde. Några teskedar Vegeta rör jag i och smakar av. Såsen får stå och sjuda på mycket svag värme en stund innan jag rör i den rivna osten. Som bekant ska man dra kastrullen av spisen när man rör i osten, annars blir såsen trådig.


Dags att börja göra ostsåsen. 

När ostsåsen är klar är det äntligen dags börja göra lasagnen. Först ett lager färsröra, hälften av den i stekpanna som man ser på bilden. Sen är det bara att lägga dit 4,5 lasagneplattor.


 Hälften av röran blir perfekt till ett lager.


Lite Vegeta på plattorna som synes.


Ostsåsen hälls på. Även här går det åt ungefär hälften.

Sen är det bara att upprepa "hela monumentet" som Hasse Alfredsson sa i någon av sina oförglömliga sketcher. På med 4,5 lasagneplattor till, den andra hälften av röran ovanpå dessa, 4,5 lasagneplattor igen och slutligen toppa med resten av ostsåsen. Det är egentligen onödigt att strö riven ost ovanpå men det blir alltid fin färg om man gör det.


Inga lasagneplattor får synas - då blir de torra och brända. Man kan hälla på lite mjölk om det verkar för torrt.

In i ugnen i ca 35 minuter i 225 graders värme. Jag brukar öppna efter ca 20 minuter för att se om lasagnen har fått färg. I så fall täcker jag med folie för att den inte ska bli bränd. Idag blev lasagnen något lite al dente, så den som vill ha plattorna mer kokta kanske ska ha den 5 minuter till i ugnen. Det blev i alla fall väldigt gott och mycket drygt. Det hade säker räckt till fyra personer till.


Man kunde ju strött lite persilja över förstås så hade den blivit ännu finare. En grönsallad till så blir det en perfekt middag att bjuda sina vänner på. 

fredag 15 september 2017

1469 Lambert Werner på Norrköpings Konstmuseum

I onsdags hade jag en tid hos min tandläkare i Norrköping 15.20 och då vi ändå var inne i stan passade vi på att besöka Konstmuseet där det skulle vara en förhandsvisning av en utställning klockan 17.  Konstnären var Lambert Werner som jag aldrig hört talas om tidigare.


Siamesiska clowner. På flera av bilderna speglar sig bakgrunden i tavlorna på grund av att alla tavlor är inglasade. Alla små ljusblå fyrkanter som den nedan ska t.ex. bort. (Bilderna går att klicka större.)

Det hade heller ingen av alla dem som kommit dit gjort heller, visade det sig. Utställningskommissarien Martin Sundberg berättade att Lambert Werner egentligen inte kunde inordnas i någon -ism utan hade ett helt unikt och eget konstnärskap.


Au secours. Hjälp! på svenska.

Och visst var det unikt! På svarta bakgrunder hade han målat med lysande färger i gouache. Det innebar att nästan samtliga tavlor var inramade med glas. Kanske också var materialvalet en orsak också till att konstnären är bortglömd trots att han ställde ut både utomlands och i Sverige.


De utmätta stegen. Man får använda sin fantasi för att ta bort den ljusblå bakgrunden. Hos honom var ingenting ljusblått - mest mörker.

Lambert Werner föddes år 1900 i Stockholm och dog 1983 i samma stad. Han reste som tjugofemåring till Berlin för att utbilda sig till läkare. Samtidigt fortsatte han med sina pianostudier. I Berlin kom han i kontakt med Vasilij Kandinsky och Paul Klee. Han övergav så småningom läkarbanan och övergick till att helt ägna sig åt konsten och sitt måleri.


Rökringar.

Efter tre år flyttade han till Paris där han hade sin första utställning på Galerie Mots et Image. Förutom alla andra talanger var han ett språkgeni och talade förutom ett flertal av de europeiska språken även arabiska. Detta gjorde att han kom i kontakt med många av den tidens berömda konstnärer. Hans intresse för historia och främmande religioner har också satt sina spår i hans tavlor.


Vacancas.

De flesta av hans utställningar ägde rum utomlands. Förhållandevis sent, 1949, hade han sin första utställning i Sverige på Färg och Form i Stockholm




Swedenborg lättar sig i fil.lic.Wilhelm Westlings potta.

Tavlorna är mycket speciella och påminner ibland om GAN, som han var mycket influerad av redan som sjuttonåring och även om Picasso. Det är ibland obehagliga motiv med titlar som Halshuggning och Korsfästelse. Mycket svärta i målningarna men Sundberg påpekade att färgerna kom mer till sin rätt med en så mörk bakgrund.



Segerkyssen.

Utställningen pågår ända till den 28 januari och mer om utställningen kan man läsa här. Utställningen upptar 35 verk.


A la grecque. Här är tyvärr bakgrundsspeglingen extra tydlig. 

Lambert Werner förberedde en stor utställningscome-back när han plötsligt avled 1983.


Retournons à la nature. Låt oss återvända till naturen. 

söndag 10 september 2017

1468 Gems Weekly Photo Challenge - HÄNDER

Temat för fotoutmaningen den här veckan har Sanna bestämt ska vara HÄNDER Fler som illustrerar detta finns att hitta på hemsidan.

Den här gången har jag lånat ett foto av yngsta dottern Mirren. Klart att det är lite fusk eftersom jag inte har tagit bilden själv. Men sen jag sett den här bilden har jag ingen fantasi kvar att försöka hitta på något själv. Det är mina tre yngsta barnbarn, Casimir, Caspar och Clarissa  som är på väg till sin skola - Lilla Akademien.


Bilden är inte arrangerad, fast det ser ut som det. Mirren berättar att det var Clarissa, (längst till höger) som tog sin bror Caspar (i mitten) i handen. Caspar tog i sin tur då Casimir i handen så att han "inte skulle känna sig utanför". Caspar är den som är mest medkännande och snällast av dem alla. Han är t.ex. den enda av barnen när vi är ute på promenad som alltid vänder sig om för att se om hans mormor hänger med...

fredag 8 september 2017

1467 Månadens illustratör september 2017 - Thomas Henry

På senaste tiden har jag gjort halvhjärtade försök att röja i bokhyllorna och rensa bland alla våra böcker. I en av klädkamrarna har jag en bokhylla där jag gömt undan en hel del gamla böcker och där gör jag då och då fynd. Som de här Billböckerna som har 75 repspektive 76 år på nacken. Inte utan att det märks också.


"Bill i klämman" gavs ut 1941. (Bilderna går att klicka större.)


Och "Bill klarar affärerna" utgiven 1942.

Författaren är Richmal Crompton, som under sitt liv gav ut 38 Bill-böcker. Av dem illustrerade Thomas Henry 33 stycken. Denne illustratör har för evigt gett oss sinnebilden av det uppfinningsrika busfröet Bill och hans eskapader, som inte ses med blida ögon av de vuxna i hans omgivning.

Jag har läst några av berättelserna i böckerna och förvånats över hur humoristiska de är och skrattat gott ibland. Bilderna är kongeniala - min bild av Bill har hållit sig intakt under alla dessa år. Inte undra på att böckerna tillhörde mina absoluta favoriter när jag var i samma ålder som Bill - elva år.

Översättningen är tyvärr bedrövlig men på den tiden brydde man väl sig inte. Så t.ex. läser man att Bill lånat ett horn, som han tar med sig på en utflykt, trots att man mycket väl ser att det är en trumpet på bilden. Horn kan ju också översättas med trumpet. Det talas också om en tant hela tiden i en av berättelserna trots att det tydligt står att det är en av pojkarnas pappas syster. Alltså vore naturligtvis faster mer korrekt.


Bill med sitt "horn". 

Thomas Henry illustrerade redan den första Bill-boken som kom ut 1922. Den hade titeln Just William. Även mina gamla böcker måste vara senare upplagor - det ser man framför allt på damernas klädsel som är typiskt 20-tal.


Den här bilden är från den roliga berättelsen om när Bill lurar i den amerikanska turisten att hon är i Stratford-upon-Aven. Här visar Bill henne Ann Hathaways hus. 


Bill står beredd att fly, men amerikanskan tackar honom bara. 

Thomas Henry var redan en etablerad illustratör när han började illustrera Richmal Cromptons böcker. Bland annat tecknade han regelbundet i tidskrifter som Punch och Strand Magazine. Men det var för Bill-illustrationerna som han blev riktigt känd. Bara i Storbritannien har böckerna sålts i 12 miljoner exemplar.

Henrys metod att teckna med streck för att skapa skuggor kallas för skraffering på svenska. Det fick jag veta när jag mejlade och frågade min bloggvän och favoritillustratör Ronny Lingstam i Vetlanda. Ordet kommer av italienskans sgraffiare som betyder rista. Mer om denna intressanta teknik kan man läsa här.


Bill har annekterat estraden i församlingshemmet dit det inbjudits en föreläsare i historia, men som blivit försenad. Själv är Bill Columbus och hans kompisar, Ginger, Henry och Douglas är Amerika. När han gör upptäckten av kontinenten lägger sig kompisarna ner på golvet så att Bill kan ställa sig på dem.


Publiken i chock från början men här ser man också en och annan som skrattar.

Eftersom det ingick i Bills teaterföreställning - som egentligen skulle varit i den gamla ladan där "de laglösa" alltid samlades - att göra parodi på en en general som råkade sitta bland publiken, mottogs pantomimen först med häpnad men sedan med munterhet och skratt från alla, utom av generalen.

En flicka är med trots motstånd från "de laglösa". Violet är bara sex år men bråkar så om hon inte får vara med, att pojkarna motvilligt måste acceptera henne. Här berättas det om en auktion som Bill hittat på för att få in pengar.



Herr Bott som är Violets pappa klättrar upp på flygeln.

Så här såg den första boken ut. Bilden har jag lånat från Wikipedia - se länken ovan.


Min egen bild av Bill stämmer nog mer överens med omslaget på Bill i klämman.