söndag 25 mars 2018

1547 Gitarrkonsert m.m. i Träsalen på Lilla Akademien.

Kvällen efter den bejublade sång- och dansföreställningen på Musikaliska som jag berättat om här var det åter dags för ett framträdande av barnbarnet Casimir som går i årskurs fyra. Denna gång var det en gitarrkonsert men som också hade klarinettspel och jazzsång på programmet, vilket gjorde konserten mycket omväxlande.

På eftermiddagen innan vi gick iväg till konserten - barnen bor numera bara ett kvarter från sin skola - tog vi bussen till Sveavägen där alla tre barnbarnen skulle bli klippta på Elevsalongen i närheten av Hötorget. Det var roligt att se på med vilken noggrannhet och glädje som flickorna (det finns endast en kille i avgångsklassen på den frisörskolan) tog sig an uppgiften.


Caspar och Clarissa sitter i hårtvätten på Elevsalongen. (Bilderna går att klicka större.)


Läraren Inger kollar så att håret är ordentligt genomsköljt. 



Clarissa, som brukar klippa sig själv ibland med mindre framgång, har fått en liten lugg. Mamma Mirren i bakgrunden.


Caspar är nöjd med sin nya frisyr som han fick precis som han ville ha den. Casimir till vänster har fått behålla sitt långa hår och Clarissa som skymtar till höger håller på att få korkskruvslockar.

Elevsalongen är bara öppen ett par dagar i  veckan och det är svårt att komma fram på telefon. Hela tiden övervakas alla eleverna av läraren Inger, som kollar upp klippningen och att allt går rätt till och kommer med goda råd. Men vill man gå dit och klippa sig får man räkna med att det tar ca en- och en halv timme. Men det var intressant bara att få vara med och titta på.



Casimir är som synes mycket skeptisk till att bli klippt eftersom han älskar sitt långa hår. Men hans frissa lovar honom att bara klippa de slitna topparna. På fotot ovan kan man se att det mesta är kvar. 


Två glada pojkar med en av frisöreleverna. (Glömde tyvärr att fråga vad denna trevliga och duktiga  tjej hette.)

Det blev inte så mycket tid emellan, i synnerhet inte för Casimir som var tvungen att vara på skolan för generalrepetition en timme före konserten. Casimir spelade Guardame las Vacas av Luis de Narvaez helt felfritt så vi kunde andas ut efter hans framträdande och njuta av övriga instrumentalister och sångerskor.


Caspar i sin konsertkostym och Clarissa med nyvunna korkskruvslockar föredrar att sitta på golvet och lyssna eftersom man placerade en rad med stolar för vuxna framför raden med alla solister, både större och mindre när det var fullsatt i salen. Detta gjorde att en av föräldrarna kom med på videoklippet nedan. 



Casimir 10 år spelar Guardame las Vacas av Luis de Narvaez.

När jag gick igenom mina mejl häromdagen hittade jag det här videoklippet som pappa Christian skickade mig för sex år sen. Casimir har sin första gitarrlektion innan han börjar i förskoleklassen,
 -  tyvärr inte på Lilla Akademien eftersom förskoleklassen just det året var nerlagd. Men han prövade och kom in i ettan året därpå. Det har hänt en del sen dess. Han har inte heller hunnit få sin minigitarr som han sedan spelade på det första året.

fredag 23 mars 2018

1546 Språklandet på Musikaliska

Så har jag just kommit hem från Stockholm där jag bevistat ännu en musikal med elever från Lilla Akademien Musikaliska. Denna gång var det mellanstadiet som stod för sången och dansen. Eftersom mitt barnbarn, Casimir, går i årskurs fyra på skolan, var jag naturligtvis tvungen att åka upp för att vara med och lyssna.


Alla eleverna i årskurs 4-6 är med i musikalen. Fyrorna står i första ledet. (Bilderna går att klicka större.)

Det var ju bara några veckor sedan jag fick vara med om förskoleklassen och lågstadiets musikal - Troll - som jag har berättat om här. Temat för denna sång- och dansföreställning var ORDKLASSERNA hur man nu kan komma på att göra en musikal med det temat. Man kunde ju förstås inte låta bli att undra hur det skulle kunna bli något roligt med grammatik som den röda tråden men det visade sig att det gick alldeles utmärkt.



Musikalen, med titeln Språklandet och underrubriken Språkrötter och ordnötter var både spännande och underhållande. Alla ordklasserna uppträdde i tur och ordning i var sin scen. Historien började med att reportrarna på tidningen Språknytt var mycket oroade av att prickarna och ringarna på bokstäverna i det svenska språket höll på att försvinna. Det visade sig att det var snabel a-djuret som hade stulit alla. Som väl var lämnade han tillbaka alla prickar och ringar i slutet av föreställningen.


Casimir har just fått en uppsträckning av språkpolisen eftersom han har frågat:"Vart bor han?" Det är de tre reportrarna som syns till vänster. 

Först ut är substantiven. Sedan följer de andra ordklasserna efter varandra och allra sist kommer adverben. Här får man lära sig att det heter singular och plural och att det finns konkreta och abstrakta substantiv och om hur man känner igen dem. Tråkigt? Lyssna och titta på videon nedan...




Uno, Lowe och Samuel dansar genitivens Hattvisa.

I scenen med räkneorden får publiken vara med och sjunga och klappa takten. Tretakten, som föranleds av treans multiplikationstabell är ganska enkel men när det kommer till tvåans tabell är det inte lika lätt som hörs på videon nedan. Jag förvånar mig alltid över att svenskar i allmänhet har så svårt att klappa i baktakt. Man kan ju jämföra med sångarna i gospelkörerna i USA...




Reportrarna från Språknytt framför räkneorden. Casimir är nummer 4.



Ackompanjatören och dirigenten Lena Sköld framför kören.

För att få gå på Lilla Akademien måste alla elever - förutom att kunna sjunga - även spela ett instrument. De väljer ett redan i förskoleklassen. De två andra av mina yngsta barnbarn, Caspar och Clarissa, spelar båda oboe.

I årskurs tre väljer de flesta barnen också ett biinstrument. Casimir som började spela gitarr som huvudinstrument har i år bytt huvudinstrument till kyrkorgel. Glädjande för en gammal kantor som jag. Han spelar fortfarande gitarr och spelade på tisdagskvällen på en elevkonsert på skolan som jag också hade glädjen att få vara med på. Även lilla Clarissa har börjat intressera sig för att spela kyrkorgel så att hon kommer förmodligen att byta till detta instrument till hösten.

Några av eleverna både på låg- och mellanstadiet är redan virtuoser på sina instrument. Men det blir man om man övar minst tre timmar varje dag som några av dem gör. Undrar hur mycket tid marimbaspelaren Sebastian har ägnat åt sitt instrument? Här briljerar han i Humlans flykt av Nikolaj Rimskij-Korsakov. Det är interjektionerna i årskurs 4 som dansar till hans ackompanjemang.



Fenomenala marimbaspelaren Sebastian i årskurs 5 spelar Humlans flykt av Nikolaj Rimskij-Korsakov på sin marimba. Han ackompanjerar fyrornas interjektionsdans.

Inte en sekund hade man tråkigt under denna föreställning och det är bara att önska att fler skolor skulle kunna få tillgång till musikalen utom den enda som var där tidigare på dagen. Med 400 barn visserligen, men ändå. Kul var också att konstatera att man hade ersatt ordet imperfekt med det nyare preteritum, som alla nu ska använda istället för imperfekt. Svårt för oss gamla att ta till sig likväl som att tonen h inte heter h numera utan b. B-dur är alltså inte längre B-dur utan Bess-dur. (Har det i och för sig varit internationellt hela tiden.)

Sista körsången med text och musik av Anders Edenroth (han från The Real Group) var Words, vilken sjöngs av kören med beundransvärd precision trots avsaknaden av dirigent. Tänk bara att hela gänget slutade exakt samtidigt!

Alla sånger ackompanjerades av jazztrion på skolan som består av Lena Sköld, Elvira Peterson och Marcus Viander. Anne Sjölund, som skrivit manus, regisserat och producerat föreställningen samt alla lärare fick också långa och välförtjänta applåder efter finalen. Tack alla medverkande för en fantastisk sång- och dansföreställning!



Mellanstadiets kör sjunger visan Word med text och musik av Anders Edenroth som avslutning. 

söndag 18 mars 2018

1545 Gems Weekly Photo Challenge BUBBLA

Veckans fotoutmaning som Sanna på Gems Weekly Photo Challenge har bestämt är ordet BUBBLA. Fler som skriver om bubblor hittar man på hemsidan.

Här kommer några bilder på inte bara en utan många bubblor. Den lilla staden Limoux i södra Frankrike, där min äldsta dotter Anna har ett hus tillsammans med sin man Jörgen, är centrum för framställningen av den berömda blanquetten - ursprunget till champagnen.


Affisch framför nedgången till källare där man framställde blanquetten. Ordet betyder egentligen "den lilla vita". (Bilderna är från 2017 och går att klicka större.)

Drycken framställdes första gången av munkar i klostret Saint-Hilaire under medeltiden. Munken Dom Pierre Pérignon har felaktigt fått rykte om att vara den förste som framställde champagne. Men det är belagt att han under 1600-talet vistades en längre tid i klostret Saint-Hilaire varifrån han snodde med sig receptet till blanquetten till sitt kloster i norra Frankrike och kallade drycken för champagne. I slutet av inlägget finns en länk där man kan läsa om klostret Saint-Hilaire och om hur man skapade det mousserande vinet där.


Interiör från klostrets medeltida källare där munkarna framställde sin blanquette. 


För två Euro får man ett rejält glas Blanquette. Här tar vi var sitt glas på kvällen på restaurangen Le Commerce i Limoux med svärsonen Jörgen och dottern Anna  

I länken nedan kan man läsa om vår utflykt till klostret Saint Hilaire förra våren.

lördag 17 mars 2018

1544 Nytt från Bonniers Veckotidning nr 12 1928


Omslagsbilden är gjord av V. Krogh-Ludvigsen, en för mig okänd illustratör. (Bilderna går att klicka större.)

Det är precis 90 år sen så när som en dag som det här numret av Bonniers Veckotidning såg dagens ljus. När jag läser den slås jag av hur lätt texten är att läsa trots att det är så länge sen. Däremot är språket - om man jämför det med dagens - väldigt krystat och mångordigt. Att "less is more" var tydligen inte uppfunnet på den tiden.

Jag upplevde ju textilkrisen under femtiotalet i Norrköping ganska nära eftersom en av mina föräldrars bästa vänner blev av med sitt jobb som lagerförman just på Nyborgs yllefabrik, som annonsen nedan gör reklam för. Jag har fortfarande kvar en bit tyg som jag fick en gång av deras vän som skulle bli en kjol. En underbar kvalitet där det fortfarande inte finns en skrynkla på trots att det legat nerpackat så många år. Det var mycket sorg förknippad med den nedläggelsen.


Kul är det att läsa om Per Albin Hansson som då var 42 år och försvarsminister. Den stora rubriken över artikeln lyder: "VÅR SENASTE HJÄLTE OCH STRIDSMAN." I artikeln liknas han vid Danton "åtminstone så långt denne representerade Per Albins speciella och rätt sällsynta typ av revolutionär: den gemytliga." Artikelförfattaren håller dock inte med honom "att han utövat en samhällsgagnande verksamhet när han hjälpt till att skrota ned vårt försvar."


Per Albin Hansson med kronprinsen på fältmanöver.

Artikeln börjar med att raljera över att Per Albin tydligen drämt till en f.d. furir i vredesmod. (Något som historieböckerna naturligtvis förbigått med tystnad). Detta slagsmål har tydligen gått rakt in i folkets hjärta enligt artikeln. Svenska folket vill helst av allt ha brännvin och slagsmål skriver Albert Engström, "en av våra mest älskade författare." Men han, Per Albin, är så populär att det ryktas att hans motståndare i riksdagen var beredda att betala eventuella böter, står det vidare.


Per Albin Hansson 1928 med en lätt embonpoint. 

I slutet av artikeln kan man läsa att Per Albin Hansson är en duktig karl som i sin självbiografi skriver: "Fyra klasser i folkskolan, sedan springpojke och handelsbiträde till 1905." Artikelförfattaren tycker dock att han kanske borde haft en något grundligare militärutbildning som försvarsminister.

Ett mycket speciellt Vasalopp var det detta år eftersom det blev två segrare. Detta var det sjunde i ordningen. "Två mästare, P.E Hedlund, Särna och S. Utterström, Boden, kämpade från start till mål om segerkransen, men då ingen ville ge vika åkte de arm i arm över mållinjen." Kanske något att ta efter för dagens Vasaloppssegrare där det bara kanske skiljer någon hundradels sekund?


Sonja Henie har just vunnit världsmästerskapet i konståkning i London och uppvaktas här med blommor. Världens snabbaste bilist, racerföraren kapten Malcolm Campbell, är också med på ett hörn. Han vann tävlingen i Palm Beach i Florida genom att köra 345 km i timmen . (Det verkar ganska fort även idag, eller?)

Överst till höger är ett foto av prinsen av Wales som deltar i en ryttartävling. I mitten Vivi-Ann Hulthén som är svensk mästare i konståkning. Lite skillnad på outfit då och idag...Astrid Bylund från Selånger blev svensk mästare i damernas millopp.

Vårens mode är på tapeten som vanligt. Här nere är bilder på några vårkappor och klänningar.





Till sist några annonser.


Ford av modell A.







måndag 12 mars 2018

1543 Månadens illustratör mars 2018 - HANS ARNOLD 2

Det var den här kommentaren nedan  av min bloggvän Ronny, som själv är en duktig illustratör, som gjorde att jag bestämde mig för att Hans Arnold återigen skulle bli månadens illustratör.


Bilderna går att klicka större. Då går det också att läsa bildtexten.



"Jag minns signaturen "ARNOLD" under de mörka, skrämmande bilderna i Veckorevyn. Mina föräldrar hade inte tidningen själva, men mamma fick väl en bunt av någon väninna och det måste ha varit 54-60-tal och jag, kanske i tioårsåldern? Illustrationerna var så kusliga att jag begärligt bläddrade igenom varenda tidning för att leta upp "Veckans chock"! De var ju förstås också så välgjorda (vackra trots de hemska scenarierna) att jag som barn fascinerades. Läste novellerna gjorde jag aldrig." Kommentar till mitt första inlägg om Hans Arnold. Länk till detta längre ner. 


Självporträtt.

När jag växte upp ansågs inte Veckorevyn vara lämplig läsning för mig, varför begrep jag aldrig. Min pappa prenumererade på  Röster i Radio, Allers och Femina som han sedan tog med sig till sin mottagning när jag hade läst dem. Därför hade jag ingen aning om Veckorevyns serie Veckans chock där Arnold varje vecka illustrerade en skräcknovell och som Ronny berättade om i sin kommentar. 



Jag blev förstås nyfiken och boken Veckans chock fanns att låna som fjärrlån på vårt bibliotek. Den var naturligtvis slut på förlaget. När jag läste den och såg på bilderna förstod jag kanske varför tidningen inte ansågs lämplig för en väluppfostrad tonåring att läsa. I boken är inte novellerna med - därför kan det ibland vara svårt att förstå bilderna. Hur som helst - boken uppvisar en fantastisk kavalkad av otroligt skickligt tecknade bilder. 



I förordet till boken skriver Arnold själv att att det var Veckorevyns dåvarande chefredaktör, Mikael Katz, som hittade på det här med Veckans Chock 1954. Under de följande 25 åren gjorde Arnold en bild varje vecka som illustration till novellerna som ofta innehöll ett bra litterärt material. Där fanns författare som Edgar Allan Poe, Ray Bradbury och Roald Dahl. Flera svenska deckarförfattare fanns också med. 




Arnold undrar själv hur han hann med att rita så mycket - han illustrerade ju mängder av andra litterära alster, bland annat Tomtar och Troll som jag berättade om i mitt första inlägg om honom i december 2017. Han arbetade alltid hemma och tyckte om att ha liv och rörelse omkring sig. Sina förebilder hade han hos surrealister som René Magritte och Salvador Dali. Han var även influerad av konstnärerna i Halmstadgruppen. 




Han skriver: " De konventionella skräcksymbolerna såsom likkistor och dödskallar tog snabbt slut  och där tog surrealismen vid." Han hade också inspirerats av bilder från medeltiden som helvetesskildringar av Fra Angelico och Hieronymus Bosch. 

Trots att det ibland kom klagomål från någon redaktör att hans bilder var för hemska fortsatte serien med Arnolds illustrationer ända fram till 1979. Läsarna ville till varje pris ha kvar Hans Arnold. 




 Hans Arnold - bild från boken Veckans chock.

Här är länkarna till mina inlägg med Ronny som Månadens illustratör. 
Månadens illustratör februari 2016 
Månadens illustratör januari 2o18

söndag 11 mars 2018

1542 Gems Weekly Photo Challenge - OVAN

Det är Sanna på Gems Weekly Photo Challenge som ger oss ett ord i veckan att illustrera med ett eller flera foton. På hemsidan kan man hitta fler som är med på temat.

Denna gång är det ordet OVAN som är på tapeten. Här kommer några bilder som jag tog på vår resa till Kroatien för några år sen.


Här från OVAN på motorvägen har man en vidunderlig utsikt över Dubrovnik. (Bilderna går att klicka större.)


Vackert enkupigt tegel OVANpå ett tak i badorten Bol.


Här går vi på en väg högt OVANför stranden i Bol på en liten väg upp till ett kloster. 

fredag 9 mars 2018

1541 Veckans Rubrik - SYSKON

Den här rubriken - SYSKON - som Olgakatt har bestämt var egentligen förra veckans och den sista i februari. Men jag har inte hunnit med att skriva något förrän nu. Det blir också det sista inlägget med detta tema från min sida. Efter jul har det varit väldigt få som har skrivit något om Veckans Rubrik och då är dags att lägga ner temat enligt min mening. Det var roligt så länge det varade, men allting har ett slut som bekant.

Bilden nedan är tagen för några veckor sedan när mina yngsta barnbarn var i Mogata och hälsade på.


Caspar och Casimir spelar schack medan Clarissa lägger pussel. 

torsdag 8 mars 2018

1540 Bloggträff på Svenskt Tenn

Jag träffar ofta min kära bloggvän Kerstin när jag är uppe i Stockholm och hälsar på barnbarnen. Den här gången bestämde vi att gå till Svenskt Tenn och titta på den textila utställningen där. Jag hade fått tips om denna på Facebook.

Utanför affären stod Loulou, en av Kerstins barndomsvänner, och väntade på oss. Det var en trevlig överraskning för mig och roligt att lära känna henne. Det är alltid kul att besöka Svenskt Tenn även om man inte alltid handlar något där. Jag älskar Josef Franks kretongsoffor och skulle gärna köpt en sådan om jag hade haft 65 000 kr över som jag inte visste vad jag skulle göra av.

Utställningen var intressant att se. Tio studenter hade skickat in sina personliga textila verk inspirerade av Josef Frank. Några av dem kom med på utställningen. Deras mönster kommer att lanseras av företaget. Dessutom har en av dem, japanska Kotone Tusunomiya fått den stora äran att klä Josefs Franks berömda Liljevalchssoffa med tyget.


Josef Franks Liljevalchssoffa klätt med tyg formgivet av Kotone Utsunomiya. (Bilderna går att klicka större.)

Kotone Utsunomiva inspirerades av Josef Franks mönster "Mirakel" som enligt henne själv utstrålar kraft och energi. Just det mönstret som jag har på mina bordstabletter och som jag har bild på i slutet av inlägget. Mer om Kotone kan man läsa om man klickar på här. Där står det också en del om de andra textilkonstnärerna.


Ett annat av hennes verk. Det är en kudde just med mönstret "Mirakel" som finns på stolen

Josef Frank, som föddes 1885 i Österrike och dog 1967 i Stockholm, var från början arkitekt och ritade villor i den funkisstil som var i ropet i början av 1900-talet. Han började också formgiva möbler och textiler till sin egen firma Haus & Garten. I slutet av1920-talet hade han kommit i kontakt med Estrid Ericson som grundade Svenskt Tenn. När nazisterna kom till makten  tvingades han i landsflykt på grund sin judiska härkomst och kom till Sverige 1933. Där skapade han mönster till tapeter och formgav även möbler och tryckta tyger för Svenskt Tenn. Mer om honom kan man läsa här.



Tyg med mönster av japanska Haruka Udo - klasskamrat med Kotone.

Här nedan har amerikanskan Charlotte Fairless blivit inspirerad av Franks tygtryck "Amiral". Här kan man se förlagan .



Josef Franks "Amiral".

Och här nedan är Charlottes tygtryck "Cucumber". Hon skriver att hon är mycket förtjust i både gurkväxtens blad och dess frukter.




Charlotte Fairless - Cucumber.

Efter att vi tittat på utställningen gick vi en trappa upp till tesalongen där Kerstin bjöd oss på fika. Vi fick en trevlig pratstund tillsammans. Naturligtvis kunde jag inte låta bli att köpa nya underlägg till vårt köksbord eftersom de förra, som jag köpte där för några år sedan, är ganska slitna.


Även om jag aldrig får råd att köpa en soffa kan jag ändå glädja mig varje dag åt Josef Franks vackra mönster "Mirakel" på mina tallriksunderlägg.


Loulou och Kerstin i caféet under tekannan.


Kerstin och jag.

tisdag 6 mars 2018

1539 Sigrid Hjertén på Waldemarsudde

När jag var uppe i Stockholm för några veckor sedan passade Mirren och jag på att gå och se utställningen med Sigrid Hjertén på Waldemarsudde. Jag hade hört talas mycket om utställningen och blev sannerligen inte besviken. En fantastisk konstnär i mitt tycke och som måste ha framkallat många upprörda känslor på den tiden genom sitt modernistiska måleri.


Utställningen varar till den 26 augusti. (Bilderna går att klicka större.)

Till min stora lycka får man numera fotografera även i konsthallen på Waldemarsudde. Så jag kommer att dela med mig av några av de många tavlorna som visas på utställningen. Sigrid Hjertén fick inte sitt stora genombrott förrän på 1930-talet. Något jag tycker är konstigt med tanke på de många underbara målningarna som hon skapade 1910 och åren därefter.


Många besökare på Waldemarsudde.

Sigrid Hjertén föddes 1885 och dog 1948. Under åren 1911 till 1937 var hon gift med konstnären Isac Grünewald. Innan hon gifte sig studerade hon hos Henri Matisse i Paris. Man kan ana influenser från honom och även från Paul Cezanne i hennes konst.


Just den här målningen av hennes son Iván i fåtöljen tycker jag påminner mycket om Matisses sätt att måla med sin speciella kolorit och med sina många detaljer. 

Tillsammans hade paret Hjertén-Grünewald sonen Iván som ofta fick vara modell åt sin mamma. Han blev också konstnär och har fått ett eget rum för sin konst på utställningen. Intressant är att se att han bryter mot sina föräldrars färgtradition genom att bara måla tavlor i svart-vitt-grått.


Sonen Iván.

Sigrid målade också många porträtt av både sin man och parets vänner och bekanta. Många i deras umgängeskrets var också konstnärer, som t.ex. Nils Dardel som finns med på en av hennes mest berömda tavlor, den som man ser i bakgrunden mitt i hallen på bilden ovan. Jag tyckte det var intressantare att ta med sådana tavlor  i inlägget som åtminstone jag aldrig sett förut.


Tavlan heter "På teatern" och här kan man se maken, Isac Grünewald på läktaren tillsammans med goda vänner. Från 1915.


Maskeraden 1916. (Lite Chagall över tavlan, eller?)


"Elsa" eller "Flicka med flätor" från 1918. Matisseinspirerad tapet i bakgrunden. 


Dora - Jeftas dotter från 1915.

Makarna målade mycket tillsammans och ibland målade de samma motiv. Eftersom namnet står utsatt på Isacs tavla blir det ingen gissningstävling om vem som målade vad. Jag såg inte signaturen först och gissade fel på konstnären. Jag tycker att Sigrids kock är så mycket kraftfullare än Isacs.


Negerkock av Isac Grünewald 1924. (Titeln på tavlan stod på en lapp på väggen bredvid för att undvika missförstånd.)


Sigrids Kock från samma år.

Paret hade en våning med utsikt över Stadsgården. Sigrid har målat många tavlor med motiv därifrån. 



Hon har kallat tavlan "Gråväder i Stockholm". Vilket man inte får något intryck av när man ser på den. 

Tavlan ovan är från 1934 när Sigrid Hjertén började uppmärksammas på allvar. Hon fick inte njuta av sin berömmelse eftersom hon bröts ner av en psykisk sjukdom som fick henne att sluta måla 1936. Hon lades in på Beckomberga sjukhus och avled tragiskt där i samband med en lobotomi. I hennes sista målningar kan man se hur sjukdomen har påverkat hennes måleri.


Hotellterrassen Grindewald från 1935. 

Utställningen var en stor upplevelse för både Mirren och mig. På hemvägen såg vi några konstiga fåglar som visade sig vara unga svanar. Borde vi ju ha begripit med detsamma med tanke på H.C. Andersen.


Fula ankungar.


Mirren är ordentligt påpälsad. 

Mer om Sigrid Hjertén kan man läsa här.

Uppdatering:

Hittade ett inlägg som bland annat handlar om Matisse och Isac Grünewald från februari 2011. Konstkväll med Vilddjur och andra expressionister. Gå gärna in och kika!