tisdag 31 januari 2012

Fredagstema Show&Tell - februari 2012

Så har jag med mycken möda fått ihop några temarubriker som jag inte tror har förekommit tidigare.
Här är de:

3  februari:  En scenupplevelse – (Det kan vara en opera- eller teaterföreställning, musikal, show, revy etc. som du sett, men också något som du själv eller dina barn medverkat i.)

10 februari: Att slänga bort – (Vad ska man slänga, när, var och hur? Något system att hålla sig till?)
17 februari: Kontraster- (Kommer att finnas lika många tolkningar av detta tema som fredagsbloggare tror jag…)

24 februari: Från A till Ö - (Skriv ett ord för varje bokstav i vårt alfabet som du kommer att tänka på direkt och varför du gör det eller som har någon anknytning till dig som person med en kort förklaring varför!)

Övriga fredagsbloggare:

Nilla,
Desiree,
Annika,
Erica
Saltis
Musikanta
Inga-Britt
Helena
Olgakatt
Bejla
Pettas
Lotta
Cecilia
Åsa

Gnuttan

NYKOMLING!!!
Anna

Nygammal deltagare:
Anna


Vy från Skeppsholmen i mitten av januari

måndag 30 januari 2012

GISSA RÄTT 1


Kan någon gissa vad denna bild föreställer. Någon av mina bloggvänner har kanske bättre fantasi än vad jag hade...

Uppdatering:
Jag har fått rätt svar av vännen Marie på Facebook. Det är mycket riktigt en boxare som boxar på en boxboll. Röd om kinderna är han av ansträngningen. Mirren blev mycket förvånad när hon såg teckningen eftersom hon inte har en aning om var han kan ha sett detta. Han har alltså ritat bilden helt ur minnet.

söndag 29 januari 2012

Andra januaribesöket i Mälarhöjden

Hemma igen efter en omväxlande vecka i Mälarhöjden tillsammans med Mirren och barnbarnen. Mirrmaken var borta nästan hela veckan, så Mirren behövde lite sällskap och hjälp med de tre barnen. Kämpigt för Mirren att vara ensam med tre barn under fem år, även om sönerna för det mesta är på förskolan fyra dagar i veckan.  Men det blir det inte så många timmar över för ”egentid” eller förlustelser med en bebis på sex månader hemma och som måste vara med när hon lämnar klockan nio och hämtar klockan tre … 

Mirren, Clarissa och jag hann i alla fall med både att äta lunch på IKEA, på Systrarna Helin och Voltaire på Djurgården, på Atriumrestaurangen på Nationalmuseet och på Junibacken. Samt besöka utställningen De fyra årstiderna på Nationalmuseet och dessutom åka med Clarissa till vårdcentralen i Axelsberg  på sexmånaderskontroll.
 

Mirren utanför restaurangen "Systrarna Helin och Voltaire" eller "Skånska gruvan", som den också kallas. (Bilderna går att klicka större.)

Trångt men trevligt och mycket god mat. Jag som är från landet blev dock förvånad över alla hundar som fick följa med in på restaurangen...
På fredagen tillstötte Musikantamaken eftersom vi var bjudna till polishuset på hans kusin Kays pensionsavgångsfest. Intressant i sig var det att besöka det ståtliga polishuset , som började byggas 1911 och där jag aldrig varit tidigare.


Polishuset i Stockholm -bilden från nätet.

Denna imponerande byggnad med sin ”eklektiska stilblandning av renässans, barock och gotik”, var vanlig utomlands på den tiden för att ”manifestera laglig auktoritet” men sällsynt i Sverige, läser jag på Google. Källa till artikeln om polishuset är just sagda Kay, som under lång tid varit intendent för polishuset stora  konstsamling.

Efter mottagningen bjöd Kay på kaffe, tårta och avec i sin lägenhet i Gamla Stan tillsammans med systerns familj, Mirren, MM och jag och andra goda vänner. Barnens snälla farmor ställde upp och tog hand om alla tre barnen hemma så att Mirren för en gångs skulle kunde känna sig riktigt ledig några timmar. Stor presentöppning vidtog och både medalj, hembakad limpa och ett antal flaskor ingick bland presenterna.


En vacker kristallskål döljer sig i detta fina paket. Kollegan och konstnären Björn Lundin i bakgrunden.


Kays syster Iréne i mitten, hennes man Mats till vänster, dottern Sandra till höger och MM längst till höger beundrar en tavla som Kay fått.

Bland vännerna fanns Björn Lundin, en kollega som vid sidan av jobbet är en duktig konstnär och vars tavlor fanns att beskåda på väggarna i mottagningsrummet. Björn kommer att ha en utställning på Galleri Svea i Gamla Stan med början den 26 maj. Ännu en anledning att fara upp till Mälarhöjden igen och hälsa på.


 Shakespearepjäs -målning av Björn Lundin i en spännande teknik som innefattar arkitektfilm, akrylfärger och skrapteknik.


Motivet från en känd film.


En tidigare målning av Björn Lundin

måndag 23 januari 2012



Med denna lilla prinsessa, ritad av fyraåringen Casmir, tar jag en kort paus i bloggandet. Återkommer på lördag. Fortfarande kan jag inte kommentera hos Olgakatt eller Mirren. Kommentarssidan försvinner så fort jag klickat upp den. Någon som vet vad det beror på?

lördag 21 januari 2012

Besök på Kulturhuset


På väg till Kulturhuset efter hämtning på förskolan. (Bilderna går att klicka större.)
När jag är i Stockholm har det blivit tradition att besöka Kulturhuset, antingen för att äta lunch eller för att besöka Rum för barn, eller för att göra bådadera. Att äta lunch i Kulturhusets restaurang när man har en baby med sig och en eller två aktiva små pojkar är mindre känsligt än att äta lunch någon annanstans, med undantag av McDonalds.

Här är ljudnivån ganska hög redan innan man kommer dit och folk rör sig hela tiden fram och tillbaka mellan borden och salladsbuffén. Diskussionens vågor går heta mellan tuggorna vid många av borden med unga lunchgäster. Vi är inte de enda barnfamiljerna heller som upptäckt denna oas.
Inte undra på att besöksantalet på Kulturhuset gått upp med 31 % sedan 2010. Över 3 miljoner besökare förra året, läser jag i Svenska Dagbladet. Nu är förstås även Stadsteaterns publik inräknad, men det är ändå ett anmärkningsvärt antal.

Väldigt många barnfamiljer har också upptäckt Rum för barn på fjärde våningen. Vi var där, Mirren och jag, med Casimir och Clarissa för en dryg vecka sedan. Tvååringen var i tryggt förvar hos farmor. Här finns ett stort läsrum med sköna stolar att krypa upp i och många böcker att låna för stunden. Ett litet lekhus att klättra i för dem som har svårt att sitta stilla en längre stund.

Och så längst bort i lokalen ett stort rum där man får rita och måla. Om man vill måla med riktiga plakatfärger vid ett staffli kostar det 30 kr. Men då får man också instruktion av en trevlig dam om hur man ska blanda färger och en generös tillgång till färg i små färgkoppar och många penslar.


Casimir iförd förkläde funderar på vad han ska måla


En vänlig dam instruerar honom hur man blandar färger (vilket mormor hade lärt honom dagen innan...)

För mitt fyraåriga barnbarn, Casimir, som har blivit mycket intresserad av att rita och måla den senaste tiden, är detta ett eldorado. Det var en fröjd att se honom så intensivt koncentrerad med att måla vid sitt staffli nästan en halvtimme.

Ett konstverk växer fram

Moderna museet nästa?

fredag 20 januari 2012

Bloggträff med Eleonora


Tulpanmönstret på underläggen, som jag är så förtjust i. (Bilderna går att klicka större.)

En av höjdpunkterna under min Stockholmsvistelse förra veckan var när jag träffade bloggvännen Eleonora. Det är alltid lika trevligt att ses. Som den infödda stockholmska hon är visar hon mig nya lunch- eller fikaställen och tar mig med på fönstershopping eller liten rundvandring i speciella affärer, som jag inte visste fanns tidigare.  

Den här gången åt vi lunch på Kafferepet på Klarabergsgatan, en litet intimt café där vi åt bakad potatis med skagenröra. Det fanns ingen hiss till övervåningen, där maten serverades, så det var ingen plats för mig och Mirren med barnvagn att besöka, men det var precis perfekt för två damer i mogen ålder som vi. Så mycket hade vi att prata om att lunchen tog över en och en halv timme…
Efter lunchen fortsatte vi diskussionen medan vi gick till Svenskt Tenn, som jag var nyfiken på sedan de byggt om affären. Många vackra saker som vanligt och dyra. Det blev ingen kretongsoffa denna gång heller, men väl nya tulpantabletter till matbordet. Mina gamla tulpanunderlägg är så slitna så blommorna knappast syns längre.


Eleonora vid hyllorna med lampskärmar på Svenskt Tenn

På vägen till Östermalmstorgs tunnelbanestation passerade vi Nordiska Galleriet på Nybrogatan, enligt Eleonora Stockholms trendigaste möbelaffär. Perfekt möblemang för de lägenheter som säljs i Svenska Dagbladets annonser – de där lägenheterna med helvita väggar och som saknar mattor och gardiner.


Stolen som Eleonora blev särskilt förtjust i

När vi hade varit därinne en stund och jag konstaterat att möblerna och lamporna och övriga tillbehör inte var något för varken mitt hem eller min kassa utan att kretongsofforna på Svenskt Tenn fortfarande intog favoritplatsen i mitt hjärta, tog vi tunnelbanan till Slussen där våra vägar skildes.

Eleonora tog tåget hem till Saltsjöbaden medan jag åkte vidare till Västertorp, där jag möttes av Mirren och alla barnen på väg hem från förskolan till Mälarhöjden.

torsdag 19 januari 2012

GAN på Norrköpings konstmuseum


En underbar tavla av GAN - utsikt från hans ateljé i Stockholm. ((Bilderna går att klicka större.)


GAN målade konventionellt föreställande i början av sin konstnärskarriär. Här ett självporträtt.

I GAN:s konst finns exempel på många konstriktningar. Naivism kanske?
Som vanligt kom vi inte iväg på GAN-utställningen i Norrköpings konstmuseum förrän i sista minuten. Och vi var inte ensamma på den näst sista visningen, som leddes av en mycket kunnig och trevlig intendent. Det är alltid roligt att få en guidad visning av konstverk på en utställning, man upptäcker massor av saker och samband i målningar som man inte skulle ha gjort på egen hand.


GAN:s intresse för sjön och sjömän visar sig i den här målningen. (Beskriven i recensionen som jag länkade till ovan.)


GAN var fascinerad av den moderna tekniken. Elektrikern i sitt rätta element omgiven av elektriskt ljus, en nymodighet i början på 1900-talet.

Det är svårt att inordna GAN – Gösta Adrian Nilsson - i ett speciellt konstnärsfack, eftersom han utvecklades under hela sin livstid. Han målar helt konventionellt i början, som man kan se av hans självporträtt, sedan tar han intryck av kubismen. Efter att ha rest till Berlin 1913 träffar han tyska expressionister, som bl.a. Kandinsky och Marc och tar intryck av dessa. .  1920 reste han till Paris och träffade där Fernand Léger, som han också beundrade, vilket man kan se i en del av hans målningar på utställningen.



Påminner inte så lite om Fernand Léger tycker jag...

GAN bryter ner många av sina motiv som i ett kalejdoskop och hans konst har ibland kallats kalejdoskopisk futurism. Konsten är aldrig helt abstrakt utan man upptäcker alltid människor – d.v.s. män - eller föremål i tavlorna även om man inte alltid ser dem vid första anblicken.

Hästtämjaren som finns att beskåda på Norrköpings konstmuseum


Kommer inte ihåg vad tavlan heter men att det finns mycket att upptäcka i denna - t.ex de sju stjärnorna...

När GAN kom tillbaka till Lund efter sin Parisvistelse var han alltså mycket påverkad av de moderna strömningarna i konsten och även av den nya tidens uppfinningar – maskinerna och elektriciteten. Hans motiv från denna tid rymmer mycket av snabba tåg, fabriker, städer och ljus, framkallat av elektricitet. Pansarbåtar och skepp hör även till hans favoritmotiv.

Lunds domkyrka som GAN uppfattade den i gryningsljus. Portalen är målad framifrån medan kyrkan i övrigt är målad från sidan, påpekade vår guide.
Det är intressant att se en så stor utställning av tavlor där en kvinna endast finns med på en enda målning! Nämligen den av den kloka jungfrun som inte glömt att fylla sin lampa med olja. GAN var ju homosexuell , vilket var straffbart under första hälften av 1900-talet och något som han fick hålla hemligt. Hans kärlek till män visar sig desto mer i hans måleri. Han målar med förkärlek unga pojkar med fulländade kroppar, matadorer, militärer och sjömän. Det är, som jag upplever det, en hyllning till den ultimata styrkan och maskuliniteten hos mannen.

En av de kloka jungfrurna som inte somnade i väntan på Jesus.


GAN beundrade den maskulina råstyrkan och en vacker manskropp

Den döende matadoren
Anledningen till att GAN förknippas så starkt med Norrköping är att han hade en kärlekshistoria med  Edvin Andersson, en sjöman som han träffade 1917 och som så småningom bosatte sig i Norrköping och där bildade familj. Denne Edvin (namnet skriver GAN in på många av sina målningar) tog sig namnet Ganborg och betydde senare mycket för GAN som vän och förmedlare av hans konst. Aron Borelius, den första chefen för konstmuséet, köpte in Hästtämjaren (bild ovan), som jämte Grünewalds Det sjungande trädet anses som muséets förnämsta konstverk.


Den vackra fabriksbyggnaden som är känt som Strykjärnet fångade tidigt GAN:s uppmärksamhet. Det återfinns idag i Industrilandskapet som Arbetets museum.

Ett starkt porträtt av August Strindberg
Vår guide berättade att hemligheten med hans mörka bakgrundsfärger i målningarna berodde på att han grundade dukarna med svart färg istället för vit, som de flesta målare använder. Något som vi heller inte visste var att GAN illustrerat Erik Gustav Geijers och Arvid August Afzelius folkvisor. Boken visades i en glasmonter, eftersom den var för värdefull för att bläddras i.
Intressant bild av en rökare - inte helt positivt, eller...
Illustration till Svenska Folkvisor
En kubistisk målning där de geometriska figurerna - liggande och stående rektanglar samt trianglar och cirklar finns med. Liksom de föreställande föremålen som gitarren och skeppet. Man anar också ett ankare...


Denna härliga tågbild får avsluta mitt inlägg. Glad att jag inte var med på den resan...

måndag 16 januari 2012

Stockholmsfilharmonikernas dag


Konsertsalen fylldes snabbt med barn och deras familjer. (Bilderna går att klicka större.)

Förra veckan tillbringade jag tillsammans med Mirrfamiljen i Mälarhöjden. Därav min bloggpaus. Med tre barnbarn under fem år har man underhållning hela dagen utan dator. För att vara lite originell ska jag börja med att berätta vad vi gjorde på lördagen, samma dag som jag åkte hem till Mogata med Swebus.

Mirren hade sett i tidningen att det var Stockholmsfilharmonikernas dag, vilket innebar att Konserthuset var öppet mellan 11 och 16 på dagen och det var gratis inträde för alla. Klockan 11.30  skulle hela orkestern spela sagan om Peter och Vargen av Prokofjev.

Vi samlade ihop alla barnen och stuvade in oss i bilen och körde till Hötorget. När Mirrmaken parkerat bilen och vi kommit upp ur underjorden ställde vi oss i en kö, som t.o.m. var längre än min barndoms matinéköer. Den sträckte sig runt hela konserthuset och in mellan höghusen bakom. Eftersom det inte var några biljetter att samla in, gick det ganska fort sedan man öppnat även ingången mot Kungsgatan.

Kö runt hela konserthuset av förväntansfulla föräldrar och barn
Våra barn var förvånansvärt tålmodiga trots att det var blåsigt och kallt
Vi gick direkt till stora konsertsalen, som snabbt började fyllas, och fick bra platser på parkett. Till min glädje återsåg jag ”min” flöjtist som var bland de första musikerna på plats. Det visade sig sedan under konserten att det var han som var fågeln i sagan och spelade alla solopartierna på sin flöjt med den äran.

Jan Bengtsson på plats med sin flöjt

Vi fick bra platser bredvid varandra inte långt ifrån scenen

En rund, lite äldre farbror, berättade sagan om Peter och Vargen med stor inlevelse och hög och välljudande stämma. När han satte på sig varghandskarna med klorna när vargen gjorde sin entré var det knäpptyst i salongen förutom musiken. Helt fantastiskt med tanke på att hela salen var smockfull med barn i alla åldrar från den minsta bebis till barn i skolåldern.

Orkestern övar lite innan dirigenten anländer till podiet

Här tackar orkestern, dirigenten och berättaren för applåderna
Efter att sagan var slut och applåderna tystnat fick barnen pröva på instrument i foajéerna. Men då var både Mirrmaken och pojkarna hungriga så det blev en skyndsam promenad i snålblåsten till Vapiano vid Kungsbron. Där åt alla pasta, en del med köttfärssås och Mirren med aubergineröra.

När alla ätit färdigt och blivit mätta (utom Clarissa, som man glömde bort att mata i den allmänna uppståndelsen – hon meddelade dock detta tydligt efter en stund) följde alla med mig till Cityterminalen inte långt därifrån och vinkade av mig.

Mirren berättade senare att hon fått spela Peter och Vargen om och om igen när de kommit hem och att Casimir nu visste precis vilka instrument och melodier i sagan som representerade djuren, jägarna, farfar och Peter.

söndag 8 januari 2012

Bloggpaus

Jag tar bloggpaus en vecka framåt. Återkommer till bloggen på söndag. Ha det gott så länge, alla bloggvänner! Har haft en härlig helg med fem gudstjänster - två dop, en vigsel och två mässor. Dessutom fick jag äran att kompa en av världens ledande flöjtister, Janne Bengtsson, som både är med i stockholmsfilharmonikerna och Benny Anderssons orkester under vigseln. (Tur att jag inte hade en aning om det innan!) Vi spelade Cecilias brudmarsch, som han komponerat, och Koppången tillsammans. Helt underbart! För mig blir Koppången aldrig vackrare...


Janne Bengtsson och jag spelar Cecilias brudmarsch


Jag vid den härliga, nyrenoverade orgeln i Krokeks kyrka, där jag blev konfirmerad för länge, länge sen. Det visste jag inte då att jag skulle sitta här en gång...

onsdag 4 januari 2012

Nya ord och gamla


Så här i början på det nya eller hellre i slutet av det gamla görs det ofta sammanställningar av diverse ting. Som t.ex. vilka nya ord i modersmålet som mer eller mindre positivt välkomnats av svenskarna. Håkan Juholt har gått till den svenska språkhistorien med sin förlåtturné och juholtare som enligt Språkrådet betyder ett  förhastat uttalande som man tvingas ta tillbaka.

Dejting eller som Språkrådet vill att vi ska skriva, dejtning, vet vi ju vad det är. Nu har det tillkommit otrohetsdejtning, pensionärsdejtning, hunddejtning, fuldejtning (?) och bondedejtning. Restdejtning är då man dejtar någon med samma rester hemma i sitt kylskåp. Då kan man ha en anledning att träffas och laga mat tillsammans…

Det som jag är mer intresserad av är dock vart alla gamla ord tagit vägen som jag och mina kamrater (kompisar var inte uppfunnet då) använde under min barn- och ungdomstid under slutet av 40- och början på femtiotalet. Vi gick inte på party utan var bjudna på skutt på lördagskvällarna. Det var skojigt och inte kul, det var möjligen stockholmarna som använde det ordet på den tiden. Man dansade i salongen eller finrummet efter den varma chokladen med vispgrädde, bullar och tårta. Ordet godis fanns inte heller, man köpte gott i kiosken.

Tyckte man något var extra bra eller roligt var det kalasigt. ”Va äkta” sa man då och då ungefär med samma innebörd som man nu säger: ”Va häftigt”.  Och var något väldigt tråkigt var det träligt. Jag minns att min pappa ofta använde det ordet när han var tvungen att åka på tre-fyra sjukbesök efter att ha jobbat hela dagen på sin mottagning.
Min själs älskade på den tiden och jag spisade ofta skivor – åt inte upp dom utan lyssnade på dom.  Skivorna kostade ungefär fem spänn – en låt på två och en halv minut på varje sida. Med tanke på att en industriarbetarlön låg på omkring 750 kronor då, var det ganska dyrt. (Jag säger spänn fortfarande ibland, något som Mirren har roligt åt och påpekar varje gång.)


Bilden från nätet.

Färgerna har också förändrats. I en av mina älsklingsböcker från den tiden – Två kissar med färg – blandar kissarna vit och röd färg och får en skär ( inte rosa.) När de blandar rött med blått blir det gredelint och rött och gult blir brandgult.  


Ett ord som inte ingick i min vokabulär från den tiden men som MM fortfarande använder är karuschaband. Någon som vet utan att googla vad det betyder J?
Eftersom det har varit en diskussion om de, dem eller dom på FB initierat av Bloggblad, och en viss irritation över att folk inte kan skilja på orden, förordade jag själv att det var lika bra att alltid använda dom i stället. Ingen säger i alla fall något annat än möjligen sydlänningarna, som säger di.  Jag får väl leva som jag lär då, trots att datorn anmärker på dom när jag skriver detta ord varje gång.

Roligt om jag skulle få fler förslag till min lilla sammanställning av gamla ord som har gått ur tiden från mina bloggvänner!

måndag 2 januari 2012

Nyårsafton 2011


Arbetets museum speglar sig i Motala ström. (Bilderna går att klicka större.)
På nyårsaftonens eftermiddag åkte MM och jag in till Norrköping för att begå den traditionella nyårspromenaden där. Den startar från Moa Martinssons torg mitt i Industrilandskapet och går genom detsamma ner till Tyska torget vid Rådhuset , där promenaden avslutas med ett storslaget fyrverkeri.

När vi kom till stan vid fyradraget och skulle parkera bilen inte långt ifrån Moas torg, fanns det ganska gott om parkeringsplatser, vilket vi tyckte var lite underligt.  Ännu mer sen vi läste i tidningen att det var omkring 40 000 personer som var ute och gick nyårspromenaden. Det visade sig dock att båda parkeringsautomaterna på det två stora parkeringarna var ur funktion. Efter mycket velande fram och tillbaka hörde vi någon som sa att det var gratis, och lämnade därför bilen.


Jag hade ställt in min kamera fel så alla mina bilder blev suddiga utom några få. Kallt var det också!

När vi kom ut på den stora bron över Motala ström hade nästan alla de omkring  40 000 personerna hunnit dit också. Med risk för att ytterkläderna skulle ta eld eftersom en del gick med facklor tvingades vi ut i gatan tillsammans med en del bilar som också hade svårt att ta sig fram i trängseln.


Man fick akta sig för fackorna i trängseln


På Värmekyrkans tak lyste alla fyra adventssljusen.
Så småningom kom vi fram till Arbetets museum några hundra meter därifrån, där det bjöds på show av tre skönsjungande damer. Vid det laget var vi ganska frusna och MM mycket orolig för en eventuell parkeringsbot – det gick nämligen inte heller att ringa från automaterna och tala om att det var fel på dem. Jag bestämde då raskt att det var lika bra att omedelbart gå tillbaka till parkeringsplatsen för vidare transport hem till Mogata. MM blev på märkbart bättre humör av att det inte satt någon lapp på bilen.


Gruppens ledare, Veronica Knutsson, längst till vänster.
När vi åkte genom vårt lilla Söderköping på hemvägen höll man just på att ordna för nyårsfirandet på Rådhustorget. Rådhuset var festligt upplyst och på skulpturen som hade skapats till millenniumskiftet satte man ut marschaller. Lite musik fick vi också till livs genom några ungdomar som repade för nattens övningar.


Lite av Disneyland över det gamla ärevördiga rådhuset i Söderköping, eller?

Väl så vackert i vår lilla stad...


Några ungdomar övar inför nyårsfirandet på Rådhustorget i Söderköping.

Det nya årets ankomst firade MM och jag med Pommac  i kristallglas från Böhmen och ett ståtligt fyrverkeri  fick vi höra och se alldeles gratis när vi öppnade ytterdörren till vårt hus både före och efter tolvslaget.