måndag 31 januari 2011

Louis Wain och hans katter.


Alla bilderna i inlägget från nätet.

Under mina irrfärder på nätet träffar jag plötsligt på en intressant konstnär på Wikipedia – Louis Wain som ägnade merparten av sitt vuxna liv åt att måla katter. Dessutom lärde jag mig ett nytt ord, antropomorfism. Kan man grekiska kanske det inte är så svårt att gissa vad det betyder – har lärt mig att antrophus betyder människa och morphe betyder form. Antropomorfism betyder alltså ungefär mänsklig form.


Antropomorfa djur, dvs. djur som ritas som människor, var mycket populära under den victorianska eran i England och är det som bekant fortfarande idag överallt i filmer och barnböcker. Man behöver bara nämna Walt Disney och Richard Scarry som exempel!




Louis Wain föddes 1860 och dog 1939. Han började sin konstnärsbana med att måla djur och landskap för diverse tidningar. När han var 23 år gifte han sig med en kvinna som var 10 år äldre, en skandal på den tiden. Tyvärr fick hon cancer och dog efter tre år. Under tiden hon var sjuk tröstade hon sig med katten Peter, som Louis lärde göra diverse konster.


Katten Peter blev inspirationen för Louis att börja rita och måla katter i olika sociala situationer. Ofta parodierade de det mänskliga beteendet. Den första antropomorfa katteckningen han gjorde var A Kittens Christmas Party, som publicerades i julnumret av Illustrated London News.

A Kittens Christmas Party från Illustrated London News

Efter detta var hans lycka gjord och han gjorde hundratals teckningar om året, alla av katter i olika situationer. Olyckligtvis fanns det mentalsjukdom i familjen och vartefter hans schizofreni ökade, blev också katteckningarna annorlunda. Några av hans teckningar har använts inom psykiatrin som illustration till hur sjukdomen förändrar synen och bilden hos den sjuka.



Målningar från hans sjukdomsperiod


Louis Wain illustrerade också flera hundra barnböcker och skapade mängder av julkort och gratulationskort. Sina sista år tillbringade han på ett mentalsjukhus där han behandlades väl och hade tillgång till både en vacker trädgård och en kattkoloni.


lördag 29 januari 2011

Apropå frukost


En bra frukost, som man även kan få på de svenska hotellen, är ju havregrynsgröt med hemgjord lingonsylt. För att inte tala om hur billig en portion är!

Uppdatering:
Med anledning av Margarethas kommentar kommer här ett recept på havregrynsgröt taget från senaste numret av Veteranen. Ser verkligen läckert ut... (Receptet går att klicka större)


fredag 28 januari 2011

Fredagstema Show&Tell -Den bästa maträtten jag har ätit på en semester

Maisoui är den som håller i sista fredagstemat för januari. Tack Maisoui för trevliga teman. I februari är det Annika i Reston som tar över taktpinnen. Övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne.

Hur jag än anstränger mig kan jag inte komma på en enda maträtt som har varit den bästa under alla våra resor under årens lopp. Det kanske beror på att våra luncher eller middagar mest bestått av pizza eller olika pastarätter. I Kina är det förstås ris med massor av olika smårätter som gäller.

Att det brukar bli så mycket pizza beror på att MM är vegetarian och att pizza Margarita är en av de få rätter som han kan äta utan att vara orolig för eventuellt kött- eller fiskinslag. Han är dessutom mycket förtjust i pizza. Både utomlands och här i Sverige kan det vara svårt att få goda vegetariska rätter utom på vegetariska restauranger.

Den bästa och godaste maten på semesterresorna utomlands är för mig alltid hotellfrukosten. I synnerhet den som serverades i Tyskland. Hårdrostat kaffe, te, ljuvligt, färskt franskbröd, underbar fet och onyttig yoghurt med massor av smaker, olika marmelader och ostsorter, müsli, frukt, juice och riktigt smör på buffébordet. För den som ville ha en stadig frukost fanns det också massor av varma rätter, äggröra, bacon, hårdkokta ägg, korvar och mycket annat.


Bilderna från nätet

Äter man rejält av denna rikliga måltid klarar man sig nästan ända tills kvällen utan mat. Bara känslan av att stiga upp på morgonen, göra sig i ordning och gå till matsalen och ta för sig av buffébordets läckerheter, gör att man längtar till nästa gång man ska ut och resa. Hade inte varit så dumt att ha ett sådant färdigt hemma när man stiger upp på morgonen…

Även denna bild från nätet

Här nedan en bild från vår resa till Peking i augusti förra året. På detta hotell serverade man både västerländsk och kinesisk frukost. Riklig och god, men inte i paritet med den tyska.



På rena kineshotell serveras dock inte västerländsk frukost. Den gången vi bodde på ett sådant hotell var det Starbucks som gällde för frukosten, eftersom kineserna varken äter bröd eller mjölkprodukter.

torsdag 27 januari 2011

Kate Greenaway illustratör och författare 1846-1901

Kate Greenaway 1846-1901 (Alla bilderna i detta inlägg från nätet)


Kate Greenaway var en barnboksförfattare och illustratör som levde under den Victorianska eran i England. Hon dog samma år som drottning Victoria. Hennes böcker böcker blev mycket populära och hennes första, Under the Window, blev en bestseller. Den innehåller små enkla och idylliserade verser för barn.


Hennes far var träsnidare och Kate började tidigt måla med vattenfärger. Hon studerade vid South Kensington School, vars namn senare ändrades till Royal College of Art. Efter avslutade studier försörjde hon sig med att tillverka Christmas och Valentine Cards tills hon gav ut sin första bok 1879 vid trettiotre års ålder.

Hennes illustrationer visar små gossar, klädda i Skeleton Suits. Dessa plagg var inte så farliga som det låter. Plagget bestod av en åtsmitande jacka över en spetsprydd skjorta samt ett par byxor, hopknäppta med jackan med många knappar. När man ser på bilden undrar man hur tålmodiga de små pojkarna var när alla dessa knappar skulle knäppas!

Skeleton suits

Tyvärr står det inte under bilden på nätet vem konstnären är, som Kate Greenaway kanske fick inspiration från. Bilden från ca 1805.

De små flickorna var alla utan undantag klädda i smock-klänningar efter modet på den tiden. Klänningar i smock var även populärt när jag var liten och jag minns att min mamma sydde en sådan åt mig.

Illustrationer från någon/några av hennes böcker



Däremot slapp jag att ha en bonnet på mig ute såväl som inne, som de små flickorna var tvungna att ha på den tiden. Flickorna fick ha långt hår när de var små men lockarna måste hållas i styr och skyddas mot smuts med en liten mössa som man knöt under hakan. Fortfarande ser man sådana små mössor på flickbebisar och på dopbarn av bägge kön.


På nätet läser jag om Kate Greenaway att “She never developed much understanding of the anatomy of the human figure; the limbs in her drawings are often mere appendages to her clothes. In fact her real genius was for inventing and designing clothes and accessories which inspired not only devoted readers and countless imitators, but also a persistent fashion in children's dress.” Trots detta var Kate Greenaway barnböcker omåttligt populära under hennes livstid.

Kate Greenaways barnboksillustrationer gav alltså upphov till barnmodet hos medel- och överklassen i England i slutet av 1800-talet. Hon blev också med tiden mycket förmögen och lät designa ett hus åt sig i Hampstead i London. Där bodde hon till sin död 1901.

Phillis has invited Belinda to tea

Ett litet exempel på en av hennes barnboksverser:

You see, merry Phillis, that dear little maid
Has invited Belinda to tea;
Her nice little garden is shaded by trees
What pleasanter place could there be?

There´s a cake full of plums, there are strawberries too.
And the table is set on the green
I´m fond of a carpet all daisies and grass.
Could a prettier picture be seen?

A blackbird (yes blackbirds delight in warm weather.)
Is flitting from yonder high spray;
He sees the two little ones talking together,
No wonder the blackbird is gay!


Enligt en källa var hon socialt engagerad och bilderna kan ibland tänkas ha en djupare mening. Blickarna här dras ju ofrånkomligen till den lille sotarpojken i bakgrunden som står och tittar på de lyckliga barnen. Misshandeln av sotarpojkarna upprörde ju bland annat Dickens.

tisdag 25 januari 2011

Det praktiska blixtlåset


Bilden går att klicka något större - annons ur Husmodern nummer 22 1935

Av Gusums bruk finns numera nästan ingenting kvar. De flesta av de gamla ståliga fabriksbyggnaderna har rivits och teglet har fraktats bort. Jag skrev ett inlägg om Gusums bruk när fredagstemat var Övergivet. Det var i april 2009. Här kan man läsa det.

Uppdatering:
Vilket problem det har blivit med saneringen av marken och ån p.g.a. de giftiga utsläppen från Gusums bruk har min vän Anne-Marie Karlsson skrivit om här.

måndag 24 januari 2011

Randi Fisher och 1947 års män.

Randi Fisher 1952 - foto Bertil Danielsson SVT

På söndagseftermiddagen, fyra timmar innan tavlorna skulle plockas ner från väggarna kom MM och jag äntligen iväg till Randi Fisherutställningen på Norrköpings konstmuseum. Vi hade dessutom turen att infalla på museet fem minuter innan den absolut sista visningen av denna utställning.

Vi fick en mycket intressant och kunnig guide som lotsade oss igenom gallerierna och berättade om konstnären och hennes konstverk. Önskar bara att jag hade kommit dit lite tidigare, eftersom tiden gick fort och vi inte hann se alla hennes tavlor ordentligt. (Bilderna som hör till inlägget har jag scannat från museikatalogen Randi Fisher.Går att klicka större.)

Anledningen att Randi Fisher som ensam kvinnlig konstnär något överraskande räknas till konstnärsgruppen 1947 års män, är att hon deltog i en vernissage Ung Konst på galleriet Färg och Form i Stockholm 1947. Gruppen bestod av elva konstnärer bland dem kändisar som Olle Bonnier, Lennart Rhode och Karl-Axel Pehrsson.

Den konstart som dessa konstnärer representerade benämns konkretism och kan väl i Randis fall närmast översättas med en konkret avbildning som inte är realistisk . Exempel på detta är att hon målar en kakelugn som inte ser ut som en sådan, men ändå är tänkt att föreställa en. Bilderna är helt skapade i konstnärens eget huvud och inte några direkta avbildningar av verkligheten. Hon leker också med perspektivet och även formen är viktig för henne.

Kakelugnen 1954

När hennes syster Else gifte sig med Ingmar Bergman 1943 skänkte hon dem som lysningsgåva ett självporträtt, som man knappast kan kalla för vackert trots att hon av många ansågs som en skönhet. Fil. dr. Linda Fagerström, som skrivit sin doktorsavhandling om Randi Fisher, skriver i museikatalogen: ”Självporträttet visar att ’kvinnlighet’ inte är essentiellt utan föränderligt och mångdimensionellt och präglat av tillfälliga uppfattningar som ständigt förhandlas och utmanas”…

Självporträtt 1943

Man kan också se på självporträttet under elevtiden 1940 att hon bröt mot den på den tiden rådande uppfattningen om hur en kvinna skulle se ut. Här är hon klädd som en man. Mycket få kvinnor på den tiden uppträdde i långbyxor och här har hon t.o.m. dolt sitt långa hår i någon slags turbanliknande huvudbonad.


Genom kontakten med Ingmar Bergman fick Randi Fisher många uppdrag inom teatervärlden, hon skapade affischer för teaterföreställningar och även ridåer. Hennes konst var också under denna tid mycket influerad av teatern, som många av hennes målningar visar. Kriget påverkade också henne, som man kan se av hennes målning Stridsvagnen.

En av Randi Fishers mest berömda målningar - Narren från 1946. En lek med perspektivet...

Stridsvagnen från 1948 som samtidigt är ett drakhuvud med hemska tänder
Skådespelerskan 1946
På 1950-talet ägnade hon sig mest åt offentlig konst, som t.ex. glasmålningar i kyrkor, muralmålningar och bokomslag. Ett av betydelsen av ordet "glasmålning" på svenska är att man sätter färgade glasbitar tillsammans med blyspröjsar i ett visst mönster. Det är alltså inte fråga om målning i egentlig mening. På engelska heter det mera adekvat "stained glass". Man kan inte heller översätta det med "glasmosaik" eftersom det är en annan teknik.

Skiss till glasmålning, De tre stegen, Västerås domkyrka 1953-1960


 Skiss till glasmålning, De tre stegen, Västerås domkyrka 1953-1960

I Västerås domkyrka kan man hitta fyra stora glasfönster av hennes hand. Tyvärr finns inget av dessa beskrivna på nätet - den enda kyrkan jag har hittat,som visar ett fönster av henne på nätet är Ängby kyrka i Bromma. Utställningen fortsätter till Lund där den öppnas den 13 februari i Skissernas Museum. En utställning väl värd att besöka - extra intressant tror jag om man är med på en guidad visning!

Randi Fishers bokomslag till Ulla Isakssons "Kvinnohuset" 1952

lördag 22 januari 2011

Fredagstema Show&Tell - Bästa egenskapen hos Musikantamaken

Fredagstemat i januari står Maisoui för som vanligt och övriga fredagsbloggare finns länkade hos henne. Här kommer mitt inlägg lite senare än vanligt eftersom jag varit på besök i Mälarhöjden.

Min MM har många goda egenskaper av vilka jag väljer några:

Utanför huset sommaren 2010

Min MM är en genuint snäll och god människa och visar ständigt hur mycket han uppskattar och älskar mig.

Min MM är hundraprocentigt pålitlig och trofast.

Min MM är lugn och trygg och en klippa att luta sig mot när jag är nervös eller ledsen.

Vid småbåtshamnen i Borgholm sommaren 2010

Min MM ställer alltid upp och skjutsar och hämtar mig på kvällarna när jag är borta eftersom han vet att jag inte tycker om att köra i mörker.

Min MM har en ängels tålamod när jag glömmer saker lite överallt och åker alltid med mig och hämtar dessa.

Min MM sköter vår ekonomi på ett förträffligt sätt och för alltid över pengar på mitt konto när han ser att det börjar minska. Han gnäller aldrig över något jag köper, men gör själv knappast av med några pengar för egen del.

Min MM är min bästa vän och min stöttepelare i livet. Nu, när han inte jobbar, följer han med mig överallt och på alla spelningar och ser till att jag får orgelglasögon och noter med mig hem.

På promenad i Borgholm

Min MM lagar nästan all mat, vilket jag är evigt tacksam för eftersom jag tycker matlagning är tråkigt.

Jag är lycklig och tacksam över att jag träffade min MM för trettiofem år sedan och över att han är pappa till Mirren och morfar till Lillmirren och Minimirren

Bilden från nätet

fredag 21 januari 2011

Stockholmsbesök och bloggvänsträff

Eftersom Mirren skulle ner till Linköping på tisdagen passade jag på att följa med henne upp till Mälarhöjden på tisdagskvällen. Dels för att träffa barnbarnen och dels för att träffa bloggvännen Eleonora.

På onsdagen tog Mirren ledigt och vi åkte in till Stockholm och shoppade och åt lunch medan barnen var på dagis. Vi besökte först en liten rolig affär på Mariatorget som bl.a. har kläder i stora storlekar. Där köpte jag ett par söta jeansklänningar till sommaren i väntan på att jag ska gå ner mina tio kilo. Man måste ju ha på sig något under tiden…

Vi hann precis till nästa tunnelbana utan att behöva betala avgift igen och gick då direkt till Kulturhuset för att äta lunch. God mat, vegetariskt för Mirren och ett dignande salladsbord. Dessutom ingår bröd, te och kaffe i lunchen.

Mirren och jag äter lunch på Kulturhuset. För en gångs skull kom jag ihåg att fotografera INNAN vi ätit upp maten! En bordsgranne ställde upp för att vi skulle kunna vara med bägge två på fotot. 

När vi hade ätit, åkte vi några våningar upp för att titta på Muminutställningen. Denna var byggd på boken Vad tror du hände sen?”– en av Lillmirrens favoritböcker som han och mamma kan utantill.

Mirren i gott sällskap med Mumintrollet, Lilla My och Mymlan

Vi var inte ensamma.

På Kulturhusets bibliotek får man ta av sig skorna innan man går in!

Dagen därpå var Mirren tvungen att jobba och jag gav mig återigen in till stan med tunnelbanan för att träffa bloggvännen Eleonora. Denna gång var ett besök på Kungliga Bibilioteket inbokat eftersom Eleonora hade beställt en skolkatalog från 1952, som hon trodde att hon skulle få hämta ut direkt. Hon hade aldrig tidigare varit på KB och det var väl ungefär femtiofem år sen jag var där, så jag tyckte det skulle bli intressant att komma dit igen.

På trappan till KB

Det var inte så enkelt som vi trott att få tillgång till några sidor i katalogen, som förutom den Eleonora hade beställt även innehöll samtliga flickskolors katalog det året. (Eleonora har beskrivit den omständliga proceduren på sin blogg!) Det tog tid innan hon fick ett lånekort, innan vi hittade rätt katalog och elevförteckning och innan proceduren med att beställa kopior av sidorna var avslutad och alla papper rätt ifyllda.

Eleonora har fullt sjå med att leta fram rätt klasslista

Så när vi nästan hade tillbringat en timme på KB var det dags att äta lunch. På vägen dit gick vi Östermalmsgatan upp och passade på att besöka Hans Mikaels eleganta butik. Det är så roligt med Elonora för att hon visar mig sådana butiker som jag inte har haft en aning om existerade. Som denna fantastiska inredningsaffär. Roligt att titta in i även om vi inte hade tänkt köpa något. Det gick bra att fotografera också.



Eleonora vilar sig i den vackra soffan (som visade sig vara en fåtölj vid en närmare titt) .

Lunchen intog vi i Sturegallerian, där jag inte varit förut. När jag bodde i Stockholm under tre år på femtiotalet fanns den inte i sinnevärlden. Vi fick ett bord nära fönstret och kunde studera folklivet några meter under oss.



Även denna gång kom jag ihåg att ta foto innan vi hade ätit upp maten

Eleonora tar ett kort på mig också  ...

Vi såg inga kändisar, som tydligen brukar gå dit ibland, utom en gammal TV-kändis, som jag bott granne med i Kneippen i Norrköping i många år under min ungdom. Vi stötte ihop vid kaffedisken och pratade gamla minnen en liten stund. Inte för att han kände igen mig, men han visste i alla fall vem jag var och var jag bodde då…

Östemalmshallen var nästa anhalt och efter en liten sväng i denna anrika byggnad gick vi vidare till Norrmalmstorg och hoppade på bussen till Slussen, där våra vägar skildes åt.




Får det lov att var lite hummer?

Eleonora åkte hem med sitt tåg och jag tog tunnelbanan till Västertorp, där småmirrarnas dagis ligger och inföll precis lagom tills det var dags att hämta hem dem.



Undrar vem som är gladast, Minimirren eller mamma?