onsdag 26 februari 2014

898 Från Bonniers Veckotidning nr 9 24 februari 1929


Omslagsbilden är skapad av John Jon-And, tidningstecknare, illustratör och scenograf bl.a. på Operan i Stockholm. Här kan man läsa mer om honom och här kan man se fler bilder av honom. (Bilderna går att klicka större.)

Även denna vecka handlar det en del om maskerad i Bonniers Veckotidning, nämligen om Operamaskis. Men det första jag tänkte på när jag såg tidningens datum var att igår för åttiofem år sen fyllde min mamma nitton år. Hon var född den 24 februari 1910 och födelsedagen var alltid mycket viktig för henne. Hela dagen var det en strid ström av uppvaktande damer och i köket hade finkokerskan Tant Lövgren huserat i köket under två dagar.

Tidningen är som vanligt mycket omfångsrik och innehåller många intressanta artiklar. Bland annat kan man läsa en artikel av C.G. Laurin om att Stockholm får ej bli fulare. Frank Heller diktar ett Ode till Lund, som jag kanske lägger ut i sin helhet vid ett annat tillfälle.


Här är det prins Bertil som har slagit rekord i skridskoåkning. Inte visste jag att han var en sådan hejare på skridskor. Trodde bara att han kunde köra racerbil.


Stor sensation - Charles Lindberg har äntligen förlovat sig.Med facit i hand vet ju vi vilken tragedi som senare drabbade familjen.

Som alltid är det roligt att läsa den beledsagande texten som mycket utförligt berättar om denna Operamaskis som inte utspelar sig på Kungliga Teatern utan på m/s Kungsholm. Kurt Jungstedt har illustrerat. Här kan man läsa mer om denne konstnär och här finns fler av hans tavlor att beskåda.




Lite tidigt med vårmode kan man tycka, men just nu verkar det kanske inte så konstigt när vädret är så vårlikt även om solen håller sig borta. Det är dock med en hel del vintersportbilder i tidningen också.


Eftersom bilderna inte är i färg måste de beskrivas utförligt. Det är fortfarande slanka linjen som gäller och hatt och handskar måste en kvinna naturligtvis alltid ha på sig när hon ska gå ut eller gå bort. 


Den här gången tog jag inte bort Enda Barnet, som är med i VARJE tidning - reklam för Stomatol. Tecknad av någon som heter Ljunggren i efternamn. Säkert pålitlig reklam,  för vem vill inte läsa serier? Här har damerna lagt hatten på hyllan.

Några annonser måste jag som alltid ha med - jag tycker att de säger mycket om tiden. 


Bilannonserna är flitigt förekommande i BVT.

Bananer måste också ha varit otroligt populärt och säkert inte billigt eftersom det i nästan varje nummer förekommer stora helsidesannonser i färg. Att jag inte har lagt in några tidigare beror på att den lilla figuren som förekommer i nedre högra hörnet brukar vara mycket större och mer karikatyrmässigt tecknad. Man får inte förglömma att ingen höjde på ögonbrynen om man hade rasistiska åsikter vid den här tiden.


Både Banankompaniet och Fyffes annonserar flitigt med helsidesannonser i färg.



Och så den obligatoriska Vademecumannonsen. Den reklamman eller reklambyrå som fått i uppdrag att göra dessa annonser för Bonniers Veckotidning måste det ha gått bra för!

söndag 23 februari 2014

897 Lördagstema – TRÄNA


Vid flygeln i Sankt Laurentii kyrka. (Bilderna går att klicka större. Kent tog alla bilderna utom tavlan av Chagall som jag fotade på Chagallmuseet i Nice.)

Februari månads sista lördagstema, liksom de tidigare, har Karin i Stockholm som upphovskvinna. Karin på Åland tar över i mars.

När man hör ordet TRÄNA tänker man osökt på idrottsmän och – kvinnor. Alltså att det har med sport att göra. Tanken går vidare till gym och tortyrliknande motionsredskap.

Men att träna innebär så mycket annat. Repetitio mater studiorum est – Repetition är kunskapens moder heter det ju i ett berömt citat. För mig som är musiker och pianist har TRÄNA en helt annan innebörd än att motionera. Det är ju för övrigt en synonym till ÖVA.

Redan när jag var sju år började jag ta privatlektioner i piano. Min pappa satte klockan på en timme som jag skulle öva på flygeln varje dag, helg som vardag året om.

Det började alltid med fingerövningar och skalor i en kvart, sen fick jag spela min läxa och allra sist de stycken jag redan kunde. Efter det fick jag spela vad jag ville. Det höll jag på med tills jag var sexton år och fick andra intressen. Det första halvåret satt pappa bredvid mig varje dag och hjälpte mig men sedan fick jag öva själv för det mesta.

Jag har roat mig med att räkna ut på ett ungefär hur många timmar jag satt vid pianot eller flygeln under min barndom och uppväxt. Det rör sig någonstans om ca 3500 timmar. Det blir ungefär fyra och en halv månad i ett sträck utan uppehåll… Då har jag heller inte räknat med alla gånger jag spelade för kompisar, föräldrar och deras vänner och på uppvisningar och som sagt, sånt som jag tyckte var kul. Jazz t.ex.


Här spelar jag på en friluftsgudstjänst i Prästgårdsparken i Östra Ny. Min vän, prästen Tore tittar på. Man kommer iväg på många trevliga evenemang ute i skärgården på sommaren och får dessutom betalt!

Och det är inte särskilt mycket om man jämför med den träning de barn måste genomgå, som har föräldrar som absolut vill att barnen ska bli duktiga musiker. De övar kanske tre – fyra timmar om dagen, ibland mer.

Det räcker inte med enbart musikalisk talang, det är hur mycket man tränar varje dag som avgör om man t.ex. blir en bra musiker eller ej. Är man musikalisk och övar fem sex timmar om dagen kan man knappast undvika att bli en framstående musiker så småningom.

För mig tog det ett år innan jag blev något så när bra på att spela orgel med fötterna. Då var jag nyss fyllda femtio och det var svårare att lära sig. Jag tränade säkert en timme om dagen utan att jag lyckades koordinera vänster hand och vänster fot. Höger hand och pedalen var ingen konst. Men att spela uppåt med vänster hand och nedåt med vänster fot verkade fullständigt hopplöst. Tills en dag året därpå då det bara satt där. Men jag hade gett mig sjutton på att det skulle gå bra, det var ju så många andra som kunde, så varför inte jag?


Det fordrade mycket träning innan jag kunde spela med fötterna på pedalerna.

Träning gäller ju inom alla områden. Ingen blir en bra hantverkare utan träning eller en framstående konstnär. När jag var på Chagallmuseet i Nice för några år sedan var det intressant att se de otaliga skisserna som han gjort innan han målade sina stora tavlor.


 En av jättemålningarna i Chagallmuseet i Nice.

Casimir, som är äldst av mina yngsta barnbarn och sex och ett halvt vid det här laget, tränar gitarr varje dag med sin mamma. Det innebär att Mirren övar med honom tre kvart varje dag efter middagen. Detta enligt min egen pappas hårda schema, inga lovdagar där inte.


Casimir spelar "Vem kan segla förutan vind?"

Men så har han också lärt sig både att spela Beethovens tema i  ”An die Freude” ”Vem kan segla förutan vind” och flera andra melodier på sin lilla gitarr. Från början fick han spela ”Blinka lilla stjärna” på en sträng, nu efter ett halvår spelar han på alla strängarna. Noterna har Mirren också (lek)tränat med honom, så minst en oktav i diskanten klarar han.


Min son Kalle och Casimir lirar tillsammans. Musik förenar generationerna.

I början tror jag att det är helt avgörande hur mycket tid och intresse föräldrarna lägger på barnen om de vill att de ska bli bra tennisspelare, fotbollsspelare, speedwayförare eller musiker etc. När barnen blir äldre är det kanske inte fullt lika viktigt att vara med vid varje träningstillfälle. Även om jag tyckte det var tråkigt många gånger när jag var liten att öva piano i stället för att gå ut och leka med mina kompisar, är jag idag oerhört tacksam mot min salig pappa som gjorde det möjligt för mig att tretton år efter min pension fortfarande vara yrkesverksam.


 Mormor kompar till "Vem kan segla förutan vind".

onsdag 19 februari 2014

896 Februari


Årets Saga utgiven 1955. (Bilderna går att klicka större.)

Jag är numera lycklig innehavare av två Årets Saga av Elsa Beskow med musik av Alice Tegnér - båda från 1955 och vunna på Tradera. Boken kom ut första gången 1927. Min mamma spelade ofta sångerna ur den tillsammans med mig när jag var liten och jag kommer fortfarande ihåg några av melodierna. Var den boken tog vägen vet jag inte, den var väl ganska sönderläst och sönderspelad efter ett par decennier. Kanske någon av mina bröder fortfarande har den i sin ägo.


När jag googlade på Årets Saga kom jag till en sajt där Enn Kokk har skrivit ett fint och intressant inlägg om just denna bok. Jag har inte så mycket att tillägga.



Februari

Jag tänkte lägga ut en månadsbild varje månad för att glädja alla Elsa Beskowvänner. Boken finns inte längre att köpa i bokhandeln i det stora formatet men finns att köpa på t.ex. ett antikvariat i Stockholm för 900 kr. Jag såg dock nyss att Tradera hade lagt ut ytterligare annonser med Årets Saga från 1955 - tydligen ett år när man gav ut ett nytryck.

På 1990-talet gav man ut Årets Saga i miniformat - den är betydligt billigare antikvariskt än den större boken som är hela 31x25 cm. Men där har man tagit bort sångerna av Alice Tegnér. Så ni som fortfarande har Årets Saga modell äldre i er ägo, var rädd om den. Den blir inte billigare med åren.

fredag 14 februari 2014

895 Lördagstema - TVÄTT

Karin i Stockholm (just nu i Sao Paolo) har bestämt att alla lördagstemana i februari ska börja med T. Vi har skrivit om TÅG och TRAPP och denna lördag ska vi skriva om TVÄTT. Nästa vecka blir det TRÄNA, jag får dåligt samvete bara jag tänker på det...

Den 8 oktober förra året skrev jag ett inlägg om slappa småbarnsföräldrar. Därför var min första tanke när jag såg rubriken på lördagstemat tvätten hemma hos Mirren, - vår yngsta dotter- som hon har tagit några bilder av. De minsta barnbarnen är numera drygt 6,5, 4,5 och 2,5 år och alla ska vara hela och rena när de går till respektive förskoleklass och förskola.


Det syns inte på bilden, men detta är en bred dubbelsäng som den rena tvätten ligger på. (Bilderna går att klicka större.)


Här har Mirren vikt och sorterat en del. 

Så tillkommer ju Mirrmakens skjortor (som han stryker själv) och alla lakan och handdukar som ofta måste bytas när det ibland händer olyckor eller något av barnen kräks på natten. Jag tänker ofta på dessa högar när jag ser på min egen lilla tvättkorg där inte tvätten precis svämmar över. Mirren tvättar minst två gånger i veckan och har lika mycket varje gång.



En tidigare omgång.


Här är det också sorterat - sen ska ju allt läggas in i skåp och lådor också!

Själv tillbringade jag nästan två timmar förra gången jag hälsade på med att sortera barnkläderna och alla olika strumpor. Mirren ska dessutom laga mat när hon kommer hem från jobbet och har hämtat barnen, träna flöjt med Caspar klockan sex och träna gitarr med Casimir klockan sju. Efter det läser hon sagor och nattar Caspar och sedan Casimir. När Mirrmaken är hemma nattar han Clarissa, annars får Mirren göra det också. Det är kanske inte undra på om hon tittar i mobilen ibland när hon sitter på lekplatsen och barnen roar sig själva...


 Jag tvättar kanske en gång var fjortonde dag. 

torsdag 13 februari 2014

894 Glädjekören

Nu har jag vikarierat två gånger som körledare för Glädjekören i Söderköping Sankt Anna församling. Ordinarie kantorn har opererat en axel och måste hålla sig borta ett tag. Kören gör verkligen skäl för sitt namn - så roligt som jag haft dessa två gånger har jag inte haft på länge. Förhoppningsvis har det inte varit ensidigt. Bra sjunger de också och som sagt med stor glädje!


Här är kören samlad i Sankt Laurentii församlingshem. Jag har fått nådigt tillstånd av samtliga att lägga ut bilden på bloggen. (Bilden går att klicka större.)

När jag var där och hälsade på innan jag skulle ta över, frågade jag om det fanns några önskemål om sånger. Någon viskade försiktigt Evert Taube eftersom de inte sjungit någonting av honom tidigare. Så det blev att leta i nothyllorna där noterna legat i träda några år. Fram med Pepita dansar och Dansen på Sunnanö. Till Pepita tog jag med en liten trumma och Dansen på Sunnanö kan man ju dramatisera en smula. Det blev omedelbar respons.


I mitt tycke en underbar inspelning med Göran Fristorp.

Själv lärde jag mig några nya sånger - Sträck ut din hand av Lasse Berghagen och Underbart, mest känd genom Kalle Moraeus. Den förstnämnda hade jag faktiskt inget minne av att jag hört tidigare, den andra sången kunde jag så där. Men som väl är finns det Youtube att lyssna på. Med texten gör Kalle Moraeus lite som han tycker, så man behöver lyssna ett par gånger för att få orden att passa till noterna.
Det går inte att lägga in videon på grund av begränsningar, men här är webadressen om någon vill lyssna.
https://www.youtube.com/watch?v=L7oX55QIwN8

Det är med ganska stor saknad som jag stoppar in noterna i nothyllan igen. Fast - nästa vecka ska jag ackompanjera en liten damkör som ska sjunga några sånger av Cornelis Vreswijk. Det ska bli trevligt att även återknyta bekantskapen med denne trubadur. Och sen ska Bloggblad och jag sjunga och spela i Valdemarsvik framöver. Så jag håller musiken igång...

tisdag 11 februari 2014

893 Maskerad och karneval

Nu för tiden är det sällan man hör talas om maskerader i vårt land. Det är möjligen på förskolan som man ägnar sig åt denna förlustelse. Fortfarande är karnevalen oerhört stor i Venedig. Där börjar karnevalstiden i år den 15 februari och håller på till den 4 mars. Mer om denna karneval kan man läsa på Italienska Turistbyråns hemsida.


 Omslagbild av Dugo, André Szenes Dugo. (Bilderna går att klicka större.)

År 1929 var maskerader mäkta populära även här i Sverige, läser jag i min Bonniers Veckotidning nr 7 från 1929. Den kom ut den 10 februari detta år, alltså nästan för exakt 85 år sedan. Omslagssidan i flerfärg pryddes av en dam med en mask i sin hand av konstnären André Szenes Dugo, en ungersk konstnär som tillbringade lång tid i Frankrike men som 1939 övergav Europa för Amerika. Verksam som illustratör för de stora amerikanska veckotidningarna som Harpers Bazar etc.

Masker och utklädnader användes i forna tider för att skrämma bort onda andar, läser jag i Wikipedia. Maskerna kunde också ge en känsla av identitetsbyte, står det vidare. Det hände att fattiga och rika bytte kläder och i skydd av sin förklädnad kunde man även göra opassande saker! Maskeradtillställningarna spreds från det medeltida Venedig vidare till Norden. Under drottning Kristinas tid var det mycket populärt. Och vem minns inte maskeradbalen på Operan där Gustav III blev mördad. Mer intressant om maskerader kan man läsa här på Wikipedia.


I Bonniers Veckotidning nr 7 1929 får man tips om maskeraddräkter.


Ytterligare tips.


Ville man inte sy själv eller låta sy gick det bra att utnyttja Bonniers Shopping Service - låter bekant på något sätt. Måste ha varit oerhört modernt med engelskan på den tiden.



Maskeradhattar för herrar och damer.


Ville man inte klä ut sig kunde man i alla fall klä sig stilenligt i frack med halsduk. Tydligen hette det inte fluga på den tiden utan allting man hade om halsen var en halsduk. Jag saknar dock slängkappan...


Kunde inte motstå den här unga damen som är ute på skidtur. Vademecum satsar stort i nästan varje nummer av Bonniers Veckotidning det här året. Undrar när det blev modernt att borsta tänder? 

I det här numret finns det också en lång artikel om den fula kvinnan. Rubriken är Den fula kvinnans problem, en bokrecension som är skriven av inte mindre än Elin Wägner Hon skriver att det är två författare som äntligen har visat intresse för denna person, Hjalmar Söderberg i Lotten Brenners Ferier och Lion Fuchtwanger i dramat Die petroleuminseln. Elin Wägner skriver vidare: "Naturligtvis har hon (den fula kvinnan min anm.) förekommit i litteraturen förut liksom i livet, men på båda dessa ställen som bakgrund, som motsats, som bifigur, som nödvändigt ont".

Vissa saker har i alla fall ändrats på 85 år som väl är. Kan bara tänka mig hur det kunde kännas för ett barn eller en för en ung kvinna att få detta epitet tidigt i livet och bli placerad i gruppen fula barn eller fula kvinnor för all framtid. 

söndag 9 februari 2014

892 Lördagstema - TRAPP

Karins i Stockholm andra rubrik för lördagstemat är TRAPP. Övriga lördagsbloggare finns på hennes hemsida.


Omslaget från eget exemplar i nothyllan. (Bilderna går att klicka större.)

Den omedelbara associationen jag fick till ordet Trapp är till musikalen Sound of Music. Familjen i denna heter visserligen von Trapp, men det kan ju göra detsamma. När jag skilde mig var mina äldsta barn sex respektive elva år. Vi hade de sista åren bott på landet långt från stadens nöjesutbud. Således hade sonen aldrig varit på bio.

När jag kom hem till Norrköping igen bestämde jag i alla fall att vi skulle gå och se Sound of Music en kväll. Det här var år 1970 och musikalen var relativt ny då. När Julie Andrews i den inledande scenen kom springande över alpängarna sjungande och med viftande armar rakt in i biosalongen, skrek min lille son högt av lycka och ville aldrig sluta. Det var säkert den största upplevelsen dittills i hans liv. En annan var när han fick åka buss för första gången några dagar därpå. Men det är en annan historia.

Annars är trappor som företeelse något som kommit in ganska sent i mitt liv. De har naturligtvis funnits tidigare i mitt liv, men inte så påtagligt som nu. Inte kommer jag ihåg när jag var i London i min ungdom och åkte tunnelbana varje dag att det fanns några trappor där. När jag var där senast var jag väl medveten om vilka uppgångar som hade rulltrappa och de som saknade detta.

Jag 1995 framför nedgången till metron. Ingen digitalkamera på den tiden och fruktansvärt dålig framkallning av fotona av de stora fotofabrikerna då. Som väl är går det att förbättra dem något i PhotoShop.

Likaså i metron i Paris. Där hade jag heller aldrig tänkt på att det fanns trappor innan jag återkom dit 1995. Trappan framför alla den senaste tiden är den i Marseille från Gare Saint-Charles ner till stan. Vi brukar bo på hotell Ibis, som ligger ett stenkast från stationen. För att komma till centrum måste man gå upp och nerför trappan till stationen. Det är en gigantisk trappa som för mig fordrar många stopp, i synnerhet när det är hett som det är för det mesta när vi är där.


Trappan ner till centrum från Gare Saint-Charles i Marseille.

Nu hoppas jag emellertid att det inte dröjer så länge förrän jag får trava upp och ner på denna. Vi brukar flyga med Ryan Air till Marseille, ligga över där och sen därifrån ta bussen till Nice eftersom inte Ryan Air flyger på Nice. Dessutom går flyget från Skavsta som ligger på bekvämt avstånd från oss.


Nu ska vi hem till hotellet igen...

onsdag 5 februari 2014

891 En överraskning


Nästan alla de här sakerna fick plats i ett av köksskåpen i de två nedersta kökslådorna, som jag mycket sällan drar ut. En omgång finns i diskmaskinen också. Kanske loppis i vår?

I lite över en vecka har jag tyckt att det har kommit en ganska konstig lukt från lådorna i ett av köksskåpen. Eftersom jag varit täppt i näsan en längre tid har jag inte känt det så väl som idag. Så OK, tänkte jag. Det är väl bara att plocka ut allting och se om det har trillat ner någon matbit av något slag som ligger och ruttnar under alla grejorna.

Vi har sådana där moderna lådor där man ställer ner allting - kastruller, uppläggsfat, bunkar och diverse annat. I den allra nedersta lådan förvarar jag saker som jag aldrig behöver men som kanske kan vara bra att ha om man eventuellt skulle ha kalas för trettio personer någon gång i framtiden. Den drar jag nästan aldrig ut.

När jag hade tagit bort de två översta lådorna kände jag att doften blev intensivare. Kunde det kanske vara en mus som ligger längst bort i hörnet i nedersta lådan, tänkte jag skräckslaget. Det var det! Men den stackars musen, som var upphovet till stanken, låg inte gömd längst bak utan hopkrupen i en salladsskål. Jag skäms över att jag gallskrek, jag kunde ju se att den inte rörde sig. Den måste ha legat där minst en vecka. Kent kom till undsättning och utvisade den omedelbart till trädgården där förhoppningsvis någon hungrig kråka kan äta upp den.

Skakad som jag var beslöt jag mig i alla fall att tömma hela musskåpet, diska ur lådorna och allting som fanns inuti. Men jag hade faktiskt ingen aning om att det rymde så förfärligt många saker. Det tog mig två diskmaskiner och handdisk däremellan för att få allting klart. När jag äntligen var färdig med det satte jag mig ner för att skanna några noter - jag har blivit med kör igen även om det bara är ett vikariat på två gånger.

Då hade skannern lagt av och meddelade mig upprepade gånger att den var helt ur funktion. Den har säkert skannat åt mig några tusen gånger så den tycker väl att den har väl gjort sitt. Jag försökte naturligtvis med allting som jag fick order om att göra på datorn om den inte fungerade. Utan resultat.Utan skanner, ingen blogg. Men på fredag blir det att åka till Linköping och handla en ny på NetOnNet. Kanske lunch på IKEA också. Alltid något att se fram emot.

tisdag 4 februari 2014

890 Två Gunilla Dahlgrenböcker



Jag har Gunilla Dahlgrens benägna tillstånd att lägga ut hennes bilder på nätet. Bilderna går att klicka större.

Satt häromdagen och tittade på bilderböcker på Bokbörsen och kom plötsligt på att jag gärna skulle vilja ha några fler av Gunilla Dahlgrens böcker. Jag har redan fem men de är ganska utlästa vid det här laget. Gunilla Dahlgren tillhör en av mina absoluta favoriter och har gjort sedan jag träffade henne första gången i Börrums bygdegård där hon var inbjuden för att kåsera vid en trivselkväll.

Jag var där i egenskap av frilansjournalist för NT:s Söderköpingssida den 6 april 1998. Jag visste inte mycket om henne tidigare och hade inte heller sett någon av hennes små fruntimmersböcker. Hon berättade mycket medryckande och skämtsamt om sig själv och jag blev väldigt förtjust i henne då och har varit sedan dess. Jag kommer ihåg att hon bl.a. sa att hon sällan gick ut utan att ha "målat porträtt". Som tack för att jag var där och skulle skriva om henne i NT fick jag min första bok - Gunillas pärlor, med dedikation och allting.

 
Inget undgår hennes kritiska blick - jag visste inte att mina framtänder var så framträdande...


Hälften av artikeln handlar om Gunilla Dahlgren. Konstigt att se att inte alla bilder i tidningen var i färg på den tiden. Synd eftersom Gunilla hade på sig en knallröd dräkt! 

De här böckerna hittade jag på Bokbörsen för en struntsumma. Jag har googlat på diverse bokhandlar och inte hittat något av Gunilla Dahlgren. På Brombergs förlag är alla böcker slutsålda. Synd att det inte trycks nya upplagor eftersom hennes små böcker är perfekta presentböcker förutom att man har stor glädje i att bläddra i dem då och då.

Här kommer några bilder från mina nya böcker. De första två från Lilla Svärmorsboken. Här är alla damerna försedda med glasögon!




 Och nästa två bilder kommer från Lilla Fruntimmersboken.





lördag 1 februari 2014

889 Lördagstema - Tåg.

Karin i Stockholm har bestämt lördagsteman för februari. Det första ska handla om TÅG. Övriga lördagsbloggare hittar man på hennes hemsida.

Det blir som ofta en djupdykning i minnet eftersom jag inte åkt tåg sedan 1981. Den här tågresan som jag ska berätta om ägde rum i mitt tidigare liv för ungefär 50 år sen. Min dåvarande man jobbade på den tiden på socialdepartementet och fick plötsligt för sig att vi skulle åka till Polen där ingen av oss varit tidigare.


Kungliga slottet som återuppbyggdes efter nazisternas förstörelse efter andra världskriget. Nu nationalmuseum. Mirren tog alla bilderna förra året då hon var på konferens i Warszawa. Själv har jag inga bilder från vår resa. (Bilderna går att klicka större.)

Farmor ställde upp som barnvakt och vi gav oss iväg med tåg, först till Ystad och därifrån med färjan till Swinoujscie. Vi gick ganska snabbt upp till en av restaurangerna och eftersom det var nästan fullsatt satte vi oss vid ett bord där en snygg och mycket välklädd man i vår ålder satt tillsammans med sin flickvän. Vi hade mycket trevligt tillsammans och åt och drack åtskilligt till långt in på småtimmarna. Han hette Pi*err*e och skulle till Polen i affärer. Innan vi gick och la oss gick vi ner till bildäck där han stolt visade oss sin nya bil – en silverglänsande Ferrari. Vi var mycket imponerade.

Sen såg vi inte till eller hörde något om honom förrän ett halvår senare då hans ansikte, en face och i profil täckte en dubbelsida i DN. Det visade sig att denne P. var en av de största na*rko*tikala*ngarna i Sverige. Han hade äntligen fastnat i polisens nät efter hård spaning, kunde man läsa. Men trevliga och sociala var både han och hans flickvän. Inte rökte de heller. Lite konstigt var det förstås att han betalade alla drinkar med tiokronorssedlar, som han hade en stor bunt av i fickan…

När vi hade stigit på tåget till Warszawa morgonen därpå blev vi snart hungriga och begav oss till restaurangvagnen. Det var helt tomt så när som på oss och fyra killar vid ett angränsande bord. Det dröjde inte länge förrän de kom och satte sig vid vårt bord och ville veta vart vi skulle åka. Vi konverserade mest på tyska och lite engelska och det visade sig att de fyra var universitetsstuderande. De var också på väg till Warszawa och lovade att visa oss staden.


Foto från Gamla Staden som återuppbyggdes exakt efter gamla ritningar efter andra världskriget. 

Under hela vistelsen i Warszawa släppte de inte oss ur sikte förrän vi sa god natt  vid hotellet. På morgonen hämtade de oss där. Vi besökte bl.a. kommunistpartiets kansli – de verkade för övrigt väl hemmastadda där - och vi tilldelades ett häfte med hemska bilder på tyskarnas illdåd i Polen med titeln Wir werden es nie vergessen - vi ska aldrig glömma det. De lotsade oss sedan runt i Warszawa för att titta på olika sevärdheter, åt lunch och middag tillsammans med oss och bjöd oss på restaurang på kvällen. Vi var också hemma och hälsade på hos en av killarna. Ingen av dem hade något annat för sig de knappt två dagarna vi stannade i Warszawa.


Resterna av gettomuren på bakgården av Siennagatan 55. En minnesplakett på muren.

När vi skildes åt för att resa vidare till Prag, var jag ledsen. Jag hade blivit mycket förtjust i en av gossarna, Andrejs - jag var rätt så trött på maken som vid det laget var mest intresserad av den polska vodkan. Andrejs däremot drack mycket lite och han och jag pratade mycket. Alla killarna var nere vid tåget och tog farväl av oss när vi skulle ge oss iväg dagen därpå. Andrejs lovade att komma ner till stationen på återresan och träffa mig igen eftersom tåget gjorde någon halvtimmes uppehåll där.

Återresan med tåget från Prag blev också ett minne för livet – ett av mina värsta. Vi hade ätit en god middag innan vi steg på nattåget tillbaka till Swinoujscie. Det enda vi köpt med oss hem från Prag var en flaska Slivovitz - ett starkt plommonbrännvin. Vi tog för givet att det skulle finnas en restaurangvagn eller åtminstone vatten på tåget. Ingetdera fanns och när törsten satte in efter ett några timmar, fanns inget annat att dricka av än brännvinet. Efter en stund somnade vi men blev abrupt väckta efter några timmar.

Vid gränsen till Polen stannade nämligen tåget och poliser kom in i vår kupé och bad oss visa våra pass. Maken fick följa med in på gränsstationen och då han kom tillbaka efter några timmar satte sig tåget äntligen i rörelse igen. När tåget stannade i Warszawa tittade jag förgäves ut genom fönstret. Naturligtvis fanns det ingen Andrejs där...

Törsten blev efterhand värre och när vi äntligen kom fram till Swinoujscie kastade jag mig över första bästa vattenkran och drack som jag aldrig tidigare druckit. De sista timmarna hade varit fruktansvärda och jag kan fortfarande känna hur uttorkad jag var. Då hade vi varit utan vatten i tolv timmar. Jag lärde mig i alla fall att ska man ska åka nattåg utomlands bör man ha med sig något att äta och någon dryck som inte innehåller alkohol.

Inte förrän vi kom hem och berättade om vårt äventyr förstod vi att det nog inte bara var en slump att vi träffat de fyra ”studenterna” i restaurangvagnen. Förmodligen hade någon vid gränsen redan beordrat killarna att kolla upp oss – någonstans i makens pass hade det väl stått socialdepartementet och vi var därför antagligen misstänkta spioner. Efter drygt ett dygn hade vi troligen avfärdats som oförargliga turister, för sen hörde vi inte av dem mer.