tisdag 31 maj 2011

Resa till Frankrike femte dagen – Utflykt till Vence

Eftersom jag tittat på norska väderlekstjänsten Yr innan jag åkte hemifrån Sverige som utlovat regn ALLA dagar under vår resa, blev jag inte förvånad när jag såg ut genom hotellfönstret och upptäckte att himlen var grå och igenmulen. Vi hade bestämt oss för att utforska Vence denna lördag 14 maj och besöka det berömda Matissekapellet – Chapelle du Rosaire – som ligger där.


Några mil upp i bergen från Nice ligger Vence. (Bilderna går att klicka större.)

Utrustade med paraplyer gick vi till busshållplatsen längst bort i Albertparken och betalade återigen en euro var för resan. Bussfärden gick stadigt uppåt på krokiga sepentinvägar endast försedda med ett löjligt lågt betongräcke vid sidan. Skulle definitivt inte hålla om en buss skulle få sladd. Jag satt för säkerhets skull inte vid fönstret och vågade knappt titta ut eller ner i djupet vid sidan…


Byn Saint-Paul-de-Vence högt uppe på toppen av ett berg några kilometer från Vence.

MM. däremot satt beredd med kameran och lyckades få en bild på den berömda byn Saint-Paul-de-Vence, en plats som lockat massor av konstnärer under årens lopp. De flesta i bussen steg av där och vi lovade oss att vi skulle göra ett besök där nästa gång vi åker till Frankrike. Vi fortsatte däremot med bussen till Vence några kilometer därifrån.


Vence, en stad med anor från romartiden, där många av husen är byggda med kullerstenar.

Här har en urmakare sin affär.


Marknaden i full gång trots regnet.

MM med utsikten från en terass i Vence i bakgrunden. Långt där borta någonstans ligger Matissekapellet.

Blommor överallt...

Vence har också varit en omtyckt vistelseort för olika konstnärer genom åren. Marc Chagall bodde där från 1952 till 1964, då han flyttade till Nice för att övervaka byggnationen av sitt museum. Som tack för tiden i Vence skapade han 1979 en mosaik som föreställer Moses i vassen som räddas av faraos dotter.  Denna mosaik finns att beskåda i den romanska katedralen från 1000-talet, La cathedral de la Nativité-de-Notre-Dame.

Katedralen i romansk stil är från 1000-talet.

Mosaik av Marc Chagall i katedralen. Faraos dotter hittar Moses i vassen.

Den lille Moses i vassen.


Klocktornet på katedralen.

Ingångsporten till katedralen.

Den lilla stan med sina fjortontusen invånare och det fantastiska läget med utsikt över Medelhavet i fjärran är mycket omtyckt även av turister, även om vi inte såg så många av dessa när vi strosade omkring i de smala gränderna. Vi tittade också in i några gallerier, som var öppna och uppvisade både tavlor och konsthantverk.

Jag vilar mig framför den berömda fontänen på Place de Peyra, kanske någon bloggvän vet något om den?
Här kör inga bilar heller...
Ännu en gränd i Vence
Gallerier med konsthantverk...

...och gallerier med tavlor.

Vi åt pizza igen på en trevlig restaurang och fick användning för våra medhavda paraplyer efteråt.

MM. njuter av en kopp kaffe efter pizzan.

Det fanns mycket att se i Vence som vi inte hann med eftersom det viktigaste för mig var att än en gång få uppleva Matissekapellet – Chapelle du Rosaire. Den kilometerlånga promenaden från centrum till kapellet bjöd på storslagna scenerier, bron över ravinen skickar fortfarande ilningar i benen på mig bara jag tänker på den.

På väg mot Matissekapellet.
 Matissekapellet - Chapelle du Rosaire

Bara att stoppa ner kameran...

Inne i kapellet fick man inte fotografera, och det var  tråkigt eftersom alla bilder från mitt häfte som jag köpte eller de från nätet inte alls gör det rättvisa. Kapellet är helt kritvitt, vilket inte framkommer på någon av interiörbilderna.


Bilden från en blogg på nätet

Denna bild också från nätet

De underbara färgerna på glaset i de jättestora fönstren - gult som solen, blått som havet och himlen och grönt som grönskan i naturen kommer heller inte till sin rätt, tyvärr. Ett av fönstren lyste också med en svagt blå-röd nyans.

Man får tänka sig väggarna kritvita - kapellet är lika vitt inuti som utanpå - kontrasten med färgerna mot väggarna blir väldigt mycket större då. Bilden från Matissehäftet.
Väggmålningen i bakgrunden innehåller scener från Golgata. En mycket kunnig och intresssant guide, som talade franska MYCKET långsamt och tydligt, fick oss att gissa på vad som hände vid siffrorna. Bilden från häftet om Chapelle du Rosaire.

Kapellet var samtidigt ett museum. Det var också mycket intressant att få se skisserna till allt Matisse gjort därinne. Han designade inte bara fönstren och väggarna utan även allting som finns inne i kapellet och utanpå, ljusstakar, lampkronor, mässhakar, antependiet och korset på taket etc.etc. Kapellet blev färdigt 1947. Jag var med på en utflykt dit 1952 och blev helt hänförd av de vackra kyrkfönstren.
En mässhake designad av Henri Matisse. Bilden från häftet om Chapelle du Rosaire.

Allt sedan dess har jag haft en speciell kärlek till glasmålningar, som det heter på svenska, trots att det inte är målningar i den bokstavliga betydelsen, utan beteckning för fönster med blyinfattat glas. Glasmosaik är inte transparent, så den termen kan man inte använda.

Termen glasmålning används också för vanliga målningar på glas, vilket är högst förvirrande. Min uppsats i konstvetenskap, som handlade om Bo Beskows glasmålningar, var inspirerad av denna tidiga upplevelse.

Chapelle du Rosaire - bilden från Matissehäftet.

På väg upp till kapellet träffade vi ett svenskt par som vi pratat med vid busshållplatsen i Nice. De berättade att det var ”Museets dag” i Nice på kvällen och att museerna skulle vara öppna sent och dessutom gratis! Naturligtvis nappade vi på detta när vi kom tillbaka till Nice, men det tar jag nästa gång...

lördag 28 maj 2011

Resa till Frankrike fjärde dagen – utflykt till Menton

Menton - utsikt från piren. (Bilderna går att klicka större.)

Efter att ha gjort heder åt den rikliga hotellfrukosten på Hotel Boreal gav vi oss iväg till första busshållplatsen vid parken Albert I:er varifrån bussarna till Menton avgick. En hel del folk var redan på plats, de flesta steg av i Monaco och det var inte många som åkte vidare till ändhållplatsen i Menton.

I Menton tillbringade jag fyra somrar tillsammans med min familj från det jag var fjorton år tills jag var nitton. Så minnena därifrån är för alltid insvepta i ett varmt och rosa skimmer. Jag har berättat lite om Menton i ett tidigare fredagstema – Min drömdag.

Det var sig förvånansvärt likt. Den stora promenaden med kasinot i ena änden och det anrika hotellet Winter Palace högt uppe på berget i bakgrunden såg ungefär likadan ut som för sextio år sen. Busstationen – La gare routière -  var dock ”ny”. På den tiden åkte man för det mesta tåg, som drogs av ånglok, om man skulle till Nice. I tunnlarna fick man kvickt dra upp fönstren så att man inte fick in all den tjocka röken i kupén.


MM på väg från bussen mot kasinot.




Kasinot i Menton.
Vi gick av vid ändhållplatsen på Promenade Maréchal Leclerc De Hauteclocque och promenerade sedan ner genom den vackra parken kantad med apelsinträd till kasinot vid Medelhavet, där gatan slutade. Vädret var ganska mulet men temperaturen milt behaglig. Här var stranden helt tom, vi såg ingen som badade överhuvudtaget.


Parken var kantad med apelsinträd

Några åt i alla fall lunch under parasollerna på strandpromenaden

Sommaren 1952 hyrde familjen en lägenhet i La Vielle Ville – gamla stan – i Menton med ”terrass” med utsikt över Medelhavet och piren. Gatan hette och heter fortfarande Rue Longue och jag minns att det fanns ett bageri i portvalvet.

Där pilen är hade vi vår "terass" som var en sorts inbyggd balkong där vi åt alla våra måltider.

Nedanstående foto tog jag alltså för sextio år sen med min lådkamera, som jag fick i konfirmationspresent. Korten satte jag sedan in i mitt fotoalbum, som jag dekorerade på olika sätt.

Italienska gränsen syns längst bort i bilden och piren till höger.

Bilden är visserligen tagen från kyrktrappan hundra meter längre bort, men är det inte samma palmer?

Fortfarande fanns där ett ”boulangerie” som dock var stängt för siesta när vi gick förbi. I de stora ugnarna brann det eldar om man kom hem sent en natt eller kanske hellre tidigt på morgonen och bagarna jobbade för högtryck med att skyffla baguetter in och ut ur ugnarna. Och det doftade ljuvligt av nybakat bröd. Det fanns också en liten bar i bageriet där man kunde få sig ett iskallt glas vitt vin till det nybakade brödet...


Porten in till Rue Longue. Till vänster bageriet, som tyvärr var stängt.

MM. framför uppgången till Rue Longue 11 jag bodde sommaren 1952

Undrar om man fortfarande ugnsbakar baguetterna med stora brödspadar? De branta trappuppgångarna fanns kvar, några var dock försedda med porttelefon. Livsmedelsbutiken i bottenvåningen, där vi köpte mat och vin, var däremot borta. På det hela taget var det mycket mer liv och rörelse på gatan på den tiden vi bodde där.

Vi fortsatte gatan fram och klättrade uppför trapporna till 1600-talskyrkan La Basilique Saint Michel några avsatser högre upp. Därifrån har man en vidunderlig utsikt över golfen och numera alla de hundratals eller kanske tusentals båtarna och lyxjakterna i marinan. Då vi bodde där 1952 var det allmän badstrand nedanför, man kunde gå hemifrån klädd i baddräkt de femtio meterna ner till plagen och hem igen.


Det var då det - när det var självklart med bikini...


Här badade man förr

På det lilla torget framför kyrkan var det ofta konserter. Jag minns särskilt en varm och mörk sommarnatt, när den berömda stråkkvartetten I Musici spelade Vivaldi och en av Bachs Brandenburgskonserter. Kyrkan var fasadbelyst och utsikten över Medelhavet hänförande med de tusentals glimmande ljusen längs stranden och på bergen i bakgrunden upp mot italienska gränsen.


Runt kyrktorget hade man byggt upp läktare för publiken
Här ser man piren i bakgrunden med sin fyr




MM. längst ut på piren där jag en gång hade stämt träff med två killar samtidigt - mycket pinsamt...

En skrämmande upplevelse var den gången när vi på natten såg en skogsbrand rasa på bergen tvärsöver golfen. Somrarna var mycket heta, kommer jag ihåg, och jag har inget minne av att den någonsin regnade.


Här går det i alla fall inte att åka bil...

Vi vandrade omkring lite i gamla stan – helt befriad från turister och souvenirbutiker. Så småningom kom vi ner till stora gatan igen och gick en lov på den lilla loppmarknaden intill strandpromenaden. Sen stannade vi till på en liten restaurang och åt varsin pizza dvs. jag knappt en halv och MM resten och drack två öl.


Loppmarknad på strandpromenaden

En kall öl smakade gott efter den ansträngande klättringen i La Vielle Ville

En av somrarna på femtiotalet hyrde familjen halva bottenvåningen till en mycket elegant villa med en trädgård, som låg mycket nära havet. Bara en gata emellan, där jag somnade till dyningarna från Medelhavet och stenarnas rasslande varje kväll.

Huset fanns kvar men var numera hotell. Trädgården hade tagits i anspråk av en tvåfilig genomfartsled, så nu kunde man nog inte höra vågorna längre utan snarare bullrande motorljud från den förbisusande trafiken.


Villa Brise de Mer - havsbris - där vi bodde en sommar. Där hade vi inget kylskåp utan ett isskåp där isen smälte under eftermiddagen. Allting var fuktigt också och torkade aldrig...

Den sista sommaren bodde vi bara några dagar på Hotel Balmoral, som fanns kvar exakt som jag minns det. Samma härliga, rosa färg. Vi skulle bara bila omkring någon vecka i Europa, men min mamma ville till varje pris komma ner till Menton igen, så min pappa fick köra dit med gänget. Men den gången stannade vi bara några dagar .  


Hotel Balmoral ser likadant ut idag och heter likadant också som för sextio år sedan! Det var där man bara fick en croissant till kaffet som frukost, till min mammas stora besvikelse...

Menton är Europas största producent av citroner, läste jag i någons blogg. Jag har sökt efter upplysningar som kan verifiera detta, men inte lyckats. Men varje år i februari är det en citronfestival där med hundratusentals besökare. Här kan man läsa mer om den. En legend säger att Eva tog med sig en citron från paradiset och planterade den i Menton. Det är därför som den trivs så bra här.

Limoncello och citrontvålar säljs mycket här.

Bussen till Nice gick med tjugo minuters mellanrum och kostade bara en euro. Helt otroligt att kunna göra en hel dags sightseeing för det facila priset av mindre än en svensk tjuga per person! Vanliga heldagsutflykter som resebyråerna i Nice arrangerar  kostar närmare femhundra kronor och då ingår inte mat i priset.


På väg till bussen för att åka "hem" till Nice. Ryggsäcken med kameran och handväskan får hänga med.

torsdag 26 maj 2011

Fredagstema Show&Tell – Sommarlängtan

Desiree står för månadens sista fredagstema. Tack Desiree för trevliga teman! 

Jag kan inte säga att jag har någon speciell sommarlängtan numera. Det var annorlunda när jag jobbade som lärare innan jag blev pensionerad. Då skulle jag nog kunnat skriva en bok om hur mycket jag längtade efter sommaren och om allt som jag skulle hinna med under sommarlovet.

Skulle man ut och resa på den tiden var det ju bara sommaren som gällde. Nu kan man ju resa när som helst på året – dvs. om man inte har almanackan fullbokad, som den är ibland.

Vad gäller sommaren har  jag friluftsgudstjänster inbokade alla söndagar från och med den tredje juli till och med den sjunde augusti t.ex. Jag kommer även att fira min födelsedag i juni med en friluftsgudstjänst ute i Arkösunds skärgård.


Friluftsgudstjänst hos Eva W. 2010

Det som jag längtar efter allra mest nu är naturligtvis det lilla nya barnbarnet, som förmodligen kommer att göra sitt intåg i denna världen under juli någon gång. Och att allting ska gå bra!

En tripp till Öland innan dess är också något jag längtar efter – kanske behöver jag också åka ut till vårt eget land i Sankt Anna skärgård för att se om vårt lilla hus och röja upp i både ute och inne. Beror lite på vädret – att vara ute på en ö när det stormar och regnar är inte särskilt kul.


Öland maj 2010. Casimir på stranden.

Några övriga sommarplaner har jag inte.


Ute vid Alskär för några år sen...