Säg inte att det inte händer saker här i lilla Mogata...
Nu tar jag några dagars blogguppehåll. Ska åka till Mirren i Kungliga Hufvudstaden med expressbussen. Första gången på trettiotvå år (har varit gift lika länge) som jag ska ut på äventyr själv. Bil kör jag ju ensam varje dag, men på mina buss- och tågresor har jag alltid haft sällskap tidigare. Jag blir dock både följd till bussen av MM (som måste ha bilen) och hämtad av Mirren och Lillmirren vid Cityterminalen så att jag inte tar fel tunnelbana...
Risken att jag ska virra bort mig är således ganska minimal. Sen finns det ju mobiler nuförtiden i värsta fall.
Senaste gången jag var ute på äventyr alldeles själv var 1973. Då flög jag till USA via Island och bytte flyg i NY till Washington innan jag var framme vid mitt mål. Det gick bra utom det att min resväska kom bort i bagagehanteringen. Som väl var hade jag ett byte underkläder i mitt handbagage och sminket...
Resväskan fick jag tillbaka en dag innan jag skulle åka hem. Jag var tacksam för det eftersom det fanns båder presenter och diabilder i denna. Fattig som jag var vid denna tid hade jag inte råd att köpa några nya kläder, utan fick gå i dem jag kom med i tolv dagar...
Jag tror nog att denna resa kommer att gå utan missöden...
(Av någon anledning som jag inte förstår går det att klicka på bilden så den blir större!)
10 kommentarer:
Ha det jättemysigt i storstaden med barn och barnbarn!
Haha, jag tror nog att du hade klarat även t-banan själv : )
Men... fanns det ingen försäkring? När vår på 80-talet gemensamme kollega C M flög till USA kom hans väska bort, och hela familjen fick köpa nya kläder på försäkringen... sen kom väskan efter några dagar.
Ha det så kul i Sthlm. Och du! Du vet väl om att du kan blogga även därifrån.... Synd att du inte hann få med muddarna. Har du redan åkt? Eller i morgon? Jag är ju ledig då.
Marianne:
Det blev en mycket kortvarig visit p.g.a. att Mirren på samma morgon som jag skulle åka iväg fick besked om att hennes handledning i Linköping hade flyttats fram till idag torsdag. Jag fick i alla fall träffa Lillmirren en liten stund...
Bloggblad:
Vem tror du hade förstånd att ta reda på sådant för 35 år sen - ensam som jag var då? Jag var bara oändligt tacksam för att jag fick tillbaka väskan överhuvudtaget...
Tanken svindlar för mig - jag som alltid åker ensam! Men om man åker i sällskap - inte blir man väl ledd som en helt ovetande? Blir du alltid omhändertagen, liksom? Det låter som om du vore helt oförmögen att köpa en biljett själv - och det tror jag inte du är!
Ha det så trevligt i storstaden!
Din berättelse fick mig att minnas en resa (flyg) som jag gjorde på helt egen hand för 15 år sedan...å vad det var mycket som gick fel den gången, men allt ordnade upp sig till sist!
Under mitt äktenskap fixade maken (som reste mycket) allt med biljetter å sånt´. Numera (som ensamstående) grejar jag ALLT själv t.o.m. med bilen! Det gäller bara att ta eget tag. Att åka tunnelbana i Stockholm gäller bara - LÄS PÅ SKYLTARNA. Det får även vi "boende" göra. Hoppas du får några mysiga dagar! Med eller utan hjälp. Kram på dig
Rutan:
Tack för dina alltid trevliga och bitska kommentarer! Jag glömde väl att tala om att jag varit reseledare för bussresor runt om i Europa under några år också... På den tiden när det inte fanns datorer och man fick ha alla biljetter och resecheckar i en portfölj under stolen.
Nu klarade jag faktiskt att köpa biljett på nätet sedan Mirren talat om för mig vad Cxx koden var för någonting och var den fanns på betalkortet...
Marskatten:
Det låter spännande...Den resan får du berätta om någon gång!
Eleonora:
Det var första gången jag var på Cityterminalen så nu vet jag hur det hela fungerar tills nästa gång.
Men tunnelbana åkte jag varje dag under de tre år som jag bodde i Stockholm i min ungdom - ensam i inackorderingsrum - så det hade jag nog klarat av i och för sig.
Det var bara så härligt att bli mött av Mirren (som trodde att jag skulle åka fel) och Lillmirren...
Jag tycker du är jätteduktig som fixar bilen! Det gör INTE jag.
Kram tillbaka!
Man blir ju osäker när man inte är van eller inte har vanan inne längre. Jag körde t.ex. bil i Los Angeles i 15 år, men när vi flyttade till Alingsås under ett år så körde jag inte alls. Det verkade så jobbigt och farligt med alla dessa krokiga vägar :-) och så var det både halt och mörkt.. nej, det vågade jag inte. Men sen tillbaks i L.A. kände jag mej säker igen där alla vägar är raka.
Det var väl tufft av dej att ensam byta plan i NY som måste vara världens värsta flygplats. Jag avskyr att flyga ensam idag. Det var lättare när man var yngre. Man tar nog stress sämre ju äldre man är.
Anita:
Man klarar allt när man är så illa tvungen. Fast jag tror nog att jag hellre kör i Alingsås än i L.A...Men ni slipper i alla fall halkan där efter vad jag förstår.
Jag har också bott i Alingsås en kortare period i mitt tidigare liv. En söt liten stad.
Skicka en kommentar