Bilden från illustratören Pia Olsen i Köpenhamn
Att vara hemma och låta bli att äta kakor och godis kan vara svårt, men blir man bortbjuden är det ännu värre. En alkoholist, som har bestämt sig för att sluta dricka, har det många gånger lättare i sociala sammanhang än en person, som bestämt sig för att gå ner i vikt.
Den förra kan skylla på bilen, doktorn eller magsåret. Jag som är ambulerande kantor har det inte lika lätt. Jag blir ofta bjuden på kyrkkaffe med ljuvliga hembakade kakor och bullar. Sitter man några stycken runt ett bord och kakfatet skickas runt är det svårt att tacka nej. Man får allas blickar på sig.
Det är svårt att förklara att man just ätit middag, när man suttit i kyrkan sedan två timmar tillbaka. Säger man då helt ärligt att man försöker gå ner i vikt och därför inte äter kaffebröd längre blir det ofta lite dyster stämning runt bordet. ”Inte behöver du väl räkna kalorier”, säger någon och ”När man är så gammal som du behöver man några extra kilo” säger någon annan. Eller: ”Det är inte utsidan som räknas utan insidan”.
Så sitter man där och skäms för att man är så fåfäng och tar en kaka för att inte fördärva den hittills så glada stämningen. Eller att för att inte ge den som kanske t.o.m. är något rundare än man själv dåligt samvete.
För att inte tala om ifall man blir bortbjuden på middag där värdinnan själv har lagt ner åtskilliga timmar på efterrätten, mandeltårtan eller rabarberpajen. Säger man då nej tack, blir värdinnan sur…
I många böcker, som handlar om hur man går ner i vikt, står det att man kan äta en liten bit av efterrätten i så fall. Men då blir det som med alkoholisterna, får de bara smaka en munfull vin eller sprit trillar de dit igen. Tar man en bara en liten, liten bit av den ljuvliga mandeltårtan eller ostkakan vill man bara strax ha en mycket större…
Glömmer aldrig när MM (= musikantamaken) kom hem från en treveckorssejour någonstans i världen för länge sen och hade med sig hem en flaska Baileys – en söt ägglikör. Jag, som eller mindre hade svultit de tre veckorna han varit borta (visste inte bättre på den tiden) kommer fortfarande ihåg hur vansinnigt gott det var och att det inte var så mycket kvar av den flaskan morgonen därpå.
Cecilia N sa:
Jag har av nån präst fått höra hur man ska göra, men jag minns inte riktigt. Jag tror det var något med att man tar en kaka och så pratar man så mycket att man inte hinner äta upp den, plockar lite med den ibland, kanske tar en väldigt liten tugga innan man börjar prata igen.
Du får höra från det skrået hur man gör.
Musikanta sa:
Cecilia N:
Haha, jag ska pröva nästa gång. Kanske man kan stoppa den i fickan och ge till fåglarna när man kommer hem. Präster måste vara särskilt utsatta som blir bjudna på kaffe var de än kommer...
Men risken om man tar en liten tugga är ju att man äter upp hela kakan och då vill man kanske ha en till...
Jag kanske ska göra en liten intervju bland alla präster som jag träffar hur de bär sig åt för att undvika fikabrödet (om de nu gör det)! Tack för tipset!
