När jag hade fått min äldsta dotter vid 22 års ålder blev jag strängt anmodad av min mamma att amma var 4:e timme dygnet runt, kl. 2, 6, 10, 14, 18, och 22, och absolut inte dessemellan. Annars kunde (hör och häpna!) det bli så att det lilla barnet blev bortskämt. Jag kommer ihåg att min stackars lilla flicka ibland fick ligga och skrika någon timme innan jag förbarmade mig över henne och tog upp henne och gav henne mat.
Jag hade dåligt samvete om det var mer än en halvtimme innan hennes ”ordinarie” amningstid. När hon äntligen blev upptagen sög hon ett par tag och sedan somnade hon förstås. Hon gick ner i vikt och jag blev allt oroligare. Efter tre månader tog mjölken slut och jag fick övergå till någon sorts tillägg som i alla fall gjorde att hon gick upp i vikt någorlunda. Under hela hennes uppväxt hade jag problem med hennes mat och hon var alltid kortare än sina kamrater.
Tänk om Dr Sears hade funnits då. Han som förordar amning varannan timme dygnet runt om barnet vill ha det så, d.v.s. om det vaknar och skriker för att det är hungrigt. Han som talar om att ett barn vill ha närhet och kärlek och bli buret i famnen – en del barn mer än andra. Det är dem som han kallar High Need Children och som andra brukar kalla kolikbarn. Dr Sears anser att rubriken kolikbarn är ”sheer nonsens”. Ett barn som slutar skrika när det blir upptaget i famnen (om det inte har fått skrika så länge att det har blivit helt hysteriskt och inte går att få stopp på) har inte ont i magen.
Det är min yngsta dotter Mirren, som har berättat om Dr Sears för mig. Lillmirren passar helt och hållet in på Dr Sears beskrivning om High Need Children, och hon och hennes man har anpassat sitt liv helt efter hans behov. Han föddes 15 dagar för tidigt och vägde bara 2725 g vid födseln. Mirren ammade honom varannan timme dygnet runt och idag är han en stor och stark kille som ligger på den övre vikt- och längdkurvan för bebisar.
Tänk om Dr Sears hade funnits då. Han som förordar amning varannan timme dygnet runt om barnet vill ha det så, d.v.s. om det vaknar och skriker för att det är hungrigt. Han som talar om att ett barn vill ha närhet och kärlek och bli buret i famnen – en del barn mer än andra. Det är dem som han kallar High Need Children och som andra brukar kalla kolikbarn. Dr Sears anser att rubriken kolikbarn är ”sheer nonsens”. Ett barn som slutar skrika när det blir upptaget i famnen (om det inte har fått skrika så länge att det har blivit helt hysteriskt och inte går att få stopp på) har inte ont i magen.
Det är min yngsta dotter Mirren, som har berättat om Dr Sears för mig. Lillmirren passar helt och hållet in på Dr Sears beskrivning om High Need Children, och hon och hennes man har anpassat sitt liv helt efter hans behov. Han föddes 15 dagar för tidigt och vägde bara 2725 g vid födseln. Mirren ammade honom varannan timme dygnet runt och idag är han en stor och stark kille som ligger på den övre vikt- och längdkurvan för bebisar.
Här är ett foto av Mirren och Lillmirren när han bara är några veckor gammal.
Lillmirren 8 månader gammal
Lillmirren 8 månader gammal
Han äter numera vanlig mat, men Mirren ammar honom fortfarande några gånger varje dygn. Detta är skrivet med anledning av de artiklar om anknytning till barnet som har varit i SvenskDagbladet de senaste veckorna.
Anledningen till att jag skriver detta är också att det fortfarande finns föräldrar som anser att bebisen mår bra (!) av att ligga och skrika sig till sömns. Att man inte ska ta upp det när det skriker utan gå in och ut i sovrummet var 5:e minut för att visa att man finns till etc. etc. Och det finns andra helt vansinniga metoder som endast och bara endast går ut på att göra livet så bekvämt som möjligt för föräldrarna.
Den första månaden efter födseln sov Lillmirren endast på bröstet på någon av sina föräldrar. Det var bara för dem att turas om att ha honom där. Mirren bar honom i sin sjal de första månaderna hela dagarna. Han vägrade att sova i barnvagnen. D.v.s. han skrek så fort han blev lagd där. Om någon vill veta mer om hennes liv med Lillmirren kan ni läsa här.
Jag skulle önska att alla gravida mammor, alla nyblivna mammor och pappor och alla mor- och farföräldrar skulle gå in och läsa artiklarna i Svenska Dagbladet och om Dr Sears och hans forskning. I synnerhet alla mor- och farföräldrar som fortfarande kanske har andra ( och i många fall hårdare) uppfattningar om metoder när det gäller barn och barnuppfostran.
17 kommentarer:
Jag ska genast gå in och läsa. Kan man korrigera alla fel sisådär 30 år efteråt? :)
Skämt åsido, när 32-åringen föddes, var det väldigt modernt att låta dem käka när helst de ville... vilket innebar att det inte ens lönade sig för mig att ta på mig kläder de första veckorna.... Jag gjorde nog det, men jag minns bara min rutiga morgonrock där allt var lätt åtkomligt...
Jag var en bättre mamma när sonen kom 1964. Han fick äta när han ville, men sen var jag tvungen att börja jobba i augusti (han föddes i april) så då fick jag sluta att amma honom av den anledningen. Det var inget helt år betalt på den tiden. Han växte i alla fall som han skulle och har aldrig haft problem med maten.
Jag glömde att skriva att kommentaren förstås var till dig, Bloggblad!
Oj oj oj. Nu är det risk för att jag går igång... men jag gör det här på arbetstid, så jag får försöka fatta mig kort.
Första ungen har alltid sovit som en stock, men tvåan var mer närhetskrävande. Hon har aldrig haft svårt att ligga/sitta ensam när hon varit vaken -- men alltid hatat att behöva somna. Hon vill fortfarande helst låta bli.
Hela första året var vedervärdigt. Eftersom hon inte somnar fort och lätt när man ligger hos henne HELLER fick hela familjen störd sömn. Amma länge har jag inga som helst problem med, jag ammade den stora tills hon var nästan fyra (ett tag efter det att lillsyrran hade slutat!!!), men sovandet!
Vi köpte Elizabeth Pantleys bok och jag försökte följa den. Men när lillan fyllt ett stod det så klart för oss att hon är en i grunden trygg unge -- som inte vill sova. Därför valde vi det som jag hade slagit bakut mot ända till dess: att lägga henne och gå därifrån och visa att på natten händer det inget kul.
Nu ett halvår senare går det bättre, hon har vant sig vid rutinen, men det behövs bara att hon hör nåt ljud nånstans ifrån för att hon ska börja prata och fråga vad det är för nåt kul, och säga att hon vill vara med. Fick hon som hon ville skulle hon hämmas i sin utveckling på grund av för lite sömn. Och föräldrarna skulle antagligen ta ut skilsmässa.
Generellt är det klart att barn ska få så mycket närhet och trygghet de behöver, men nånstans går gränsen för alla andras behov också. Det faktum att man är nyfödd eller nästan nyfödd betyder faktiskt inte att man automatiskt har rätt att gå före precis allt annat. Alla är tvungna att kompromissa, även de minsta. _Vår_ minsta är världens gladaste lort men jag är rätt säker på att hon hade mått bra av tydligare sömnhjälp lite tidigare i sitt liv. Vi andra hade definitivt det.
Miss G: Efter ett års icke-sovande om nätterna, införde vi hårdnackat "skrik-tills-du sover" och det funkade. Sen sov vi... och sen kom lillebror som sov i stort sett dygnet runt första halvåret...
bloggblad: Ja, som sagt: jag skulle aldrig ha gjort så med en färsk kotte, det får ingen tro. Men när man börjar märka vad det är för en liten person man har att göra med, då kan man välja strategi utifrån det.
Miss Gillette: Tack för din långa och intressanta kommentar. Mirren läste vad jag skrivit och sa att jag säkert skulle få många kommentarer som ifrågasatte mitt inlägg.
Jag håller med dig om att man kan begära ett annat beteende av en 1,5åring eller t.o.m. en ettåring.
Men när det gäller en nyfödd baby hävdar jag fortfarande att man inte kan kompromissa. Han eller hon måste gå före allting annat de första månaderna - automatiskt. Är man två föräldrar får man väl bytas om att sova - är man ensamförälder är det knepigare.
Din yngsta lilla flicka, som du beskriver som den "gladaste lort" som finns, kanske är hon det just därför att ni ägnade så mycket tid åt henne under det första året.
Jag haller med dej till 100% Musikanta! Nar det galler en nyfodd baby kan man ju inte kompromissa. Man far val kopa storre sang :-) Det gjorde vi. King size. Dar kan man sova nara flera stycken men anda med rum emellan varann. Eller sa far man val sova pa madrasser pa golvet. Men hur man an bar sej at, sa maste ju babyns behov sta i centrum. Det ar en sa kort tid det handlar om. Dar tog jag inga chanser. E kom in till oss da och da anda tills hon var 7-8 ar, sen en dag bestamde hon sej for att hon var for gammal for att sova med oss, och efter det har det aldrig hant igen :-( Jag visste inte ens att en del fortfarande tror pa att 'lata en baby skrika sej till soms' eller att 'vadra lungorna.' Den tiden trodde jag var over..
Tack och lov att utvecklingen har gått framåt när det gäller amning/uppfostran mm av barn.
Små bebisar ska inte ligga och skrika alls, det är min uppfattning. Gråter ett spädbarn är det något som är fel och man måste mata, trösta, gosa tills det blir bra.
När mina tvillingar var nyfödda för 33 år sedan rådde fortfarande en ganska militant inställning till skötsel av spädbarn. Det var 2-timmars regel som gällde, däremellan fick de skrika om det var så...Usch vad jag led ibland och grät själv när jag inte "fick" mata närsomhelst.
Med dotter nr 2 (3!) kom ammade jag precis som jag ville, eller när hon ville och det gick mycket mycket bättre!
Anita: Vilka jättebra föräldrar ni måste ha varit och fortfarande är antar jag. Det finns faktiskt inget underbarare än att ha ett litet varmt och gosigt barn som snusar bredvid sig i sängen! Vi hade ingen King Size säng men vi var lite magrare på den tiden än nu, så det var gott om plats för alla tre.
Marskatten: Tänk att man kunde vara så dum att man inte begrep att den lilla bebin helt enkelt var hungrig då på den tiden.
Är man sjäv hungrig så blir man ju både ledsen och på dåligt humör. Du kan ju gå och ta dig lite mat när du vill, men den lilla bebin är ju helt utelämnad till dig. Skönt att du håller med mig.
Detta med amning på kommando var ju nåt som bara var förhärskande i det här landet i någhra decennier, från det att läkarna började lägga sig i förlossningarna, som ju dittills alltid varit kvinnoterritorium. Sen kom då läkarna som alla var karlar på den tiden och vips skulle de tillämpa vetenskaplighet för att, får man förmoda, göra kvinnopjunket lite intressantare. Och då gick det som det gick. Jag är själv en produkt av fyratimmarsregeln; att jag led kan jag inte påstå, men mammas mjölk sinade såklart ganska fort. Det är för väl att det kollektiva förnuftet har tagits till fånga och man får amma när och hur mycket/lite man vill.
DÄREMOT skulle jag tycka det vore intressant att få veta hur fyratimmarsregimen har påverkat de generationer som blev utsatta för den. Nånting händer såklart i huvudet på den späda individ som får lära sig så tidigt att h*n själv inte får bestämma när h*n vill äta. Har nån forskat på det här? Om inte, kan jag få beställa en sån undersökning av nån doktorand eller professor?
Miss G: Kanske är det därför jag är både överviktig och skitd:o... Jag är ett 4-timmarsbarn, fast jag lär ha varit "snäll". Till skillnad från brorsan som skrek dygnet runt det första året - naturligtvis fick mat efter 4-timmarsregeln! Han är dock normalviktig kreativ egen företagare... och det senare är väl jag med förstås... men vem vet hur långt jag hade gått (rullat) om jag fått äta när jag ville ...
Dr Sears böcker lusläste jag för 12 år sen när jag väntade K. Tycker fortfarande att han är så bra, och att han har så rätt.
K har blivit en sådan trygg flicka, och än idag händer det faktist att hon kommer in till oss om nätterna, och det tycker vi bara är mysigt.
Nar jag hade E sa var jag nog en av de mest osakra mammor som fanns. Tror inte jag ens hade hallt en baby tidigare, trots att jag nastan var 40 ar.. Jag hade inget vidare support system har i USA, och nar jag forsokte skaffa information genom att prata med vanner eller lasa bocker sa upptackte jag att ALLA tyckte olika om nastan precis allting. Sa det gav jag upp, och sen var det bara att forsoka folja sin 'gut instinct' och lyssna pa sin inre rost. Da gick det bra. Men det hade varit ovarderligt att ha en mormor som brydde sej som du verkar gora med ditt barnbarn. Jag hoppas Mirren inser att hon ar lyckligt lottad. Och Lillmirren med!
bloggblad: Fast min gissning skulle vara att den som har fått käk precis när som helst och aldrig behövt rätta sig efter några regler blir en slapp typ som tror att det flyger omkring stekta sparvar. Jag tänker på oss i den ironiska generationen, som till stora delar blev fyratimmarsmatade och som är driftiga typer som brer ut sig på alla viktiga platser i samhället. Och så på generationen efter oss, slackerbarnen som är friammade och som menar att den som tycker att yrket är en viktig del av identiteten är illa ute.
Nu menar jag förstås inte att amningen skulle vara det som avgör precis allt, men amningsprinciperna speglar väl de rådande strömningarna i samhället i stort, så, ja.
Miss G: Jag tycker nog det är rätt skönt att jag inte kommer att få svar på hur mattiderna påverkade mig...
Numera kör jag stenhårt med principen: ät inte varje gång du blir hungrig...
Vad gäller påverkan, blev jag nog mer påverkad av att ideligen flytta som barn.
Även om jag är lite för gammal för det, fick jag nog med en släng av ironi i modersmjölken jag också...
Miss Gillette: Jag var ständigt hungrig som barn. Och anknytningen till min mamma var alltid dålig. Kanske det berodde det på att den efterlängtade sonen bara kom 2,5 år senare och inte bara på att hon knappt ammade mig någon tid alls.
Annika: Det fanns t.o.m. de som ansåg att man inte skulle pussa och krama sina barn för mycket, eftersom de då kunde bli bortskämda. Som tur var läste jag doktor Spock när min första dotter var liten, så hon fick i alla fall mycket kärlek.
Anita: Tur att du litade på din 'gut instinct'. Man är avgjort en bättre mamma vid 40 än vid 22. Jag vet! Mindre auktoritetsbunden i alla fall.
Bloggblad: Du är rolig du!
Skicka en kommentar