Bilden från Pia Olsen i Köpenhamn. (Tyvärr är alla hennes musiker män...)
Apropå ett inlägg som en bloggvän (om jag nu kan kalla henne för det) gjorde för några dagar sedan angående kommentatorsfunktionen vill jag gärna ge min syn på den saken. För mig är bloggandet inte bara till för min egen skull eller för den närmaste familjen. Jag ser det även som en källa till social gemenskap och ett utbyte av tankar med andra bloggvänner.
Därför tycker jag det är roligt med kommentarer från dem som läser min blogg, gärna med egna associationer och inte bara med upprepande av vad jag själv har skrivit, även om det är att föredra framför dem som inte kommenterar alls...
Jag tycker att det är självklart att svara på de kommentarer jag fått – precis som det är självklart att svara på de brev som man får i brevlådan eller som mejl. Jag svarar alltid på kommentarerna i min egen blogg och inte hos den som har skickat kommentaren.
Får jag upprepade gånger inte svar på mina kommentarer slutar jag givetvis att kommentera, även om det händer att jag går in och läser inlägget hos någon bloggvän ändå. Det gäller också den som skriver ett kollektivt TACK! då och då till alla, som lämnat kommentarer.
Att man inte svarar har nog heller inte så mycket att göra med hur många kommentarer man får, utan mer med viljan att upprätthålla kontakten med kommentatorn. Annika i Reston, t.ex., (bara för att nämna någon) som kan få upptill 40-50 kommentarer på ett enda av hennes inlägg, är noga med att besvara varenda en personligt. Då är det roligt att kommentera. Jag tycker att den som inte vill svara på en kommentar borde lägga till en passus i sitt inlägg i stil med:
"Jag är inte intresserad av kommentarer från andra än från den närmaste familjen eller de närmaste vännerna. Det är trevligt om någon annan ändå vill kommentera men jag tänker inte svara på kommentaren."
18 kommentarer:
Klokt och tydligen inte alls så självklart som man skulle kunna tro (och som jag tagit för givet). Hörde en bloggskeptiker säga ungefär följande:"Och så kommenterar bloggaren varenda kommentar så det ska bli ännu fler kommentarer. Patetiskt!" Nej verkligen inte. Vanligt folkvett, skulle jag vilja säga. Och jag hoppas jag lever upp till det på min egen blogg!
Tja, nån sorts balans tycker jag känns bra, även om jag inte för protokoll. Fast det finns några bloggar som jag läser och kommenterar på ofta utan att nånsin få nån motkommentar hos mig. De bloggar där mina kommentarer inte besvarats i båset hos vederbörande själv slutar jag dock genast kommentera, även om jag fortsätter läsa själva bloggen.
Det är kotym, tycker jag, att SVARA på kommentarer som folk faktiskt bemödat sig att skriva!
JAG blir ju själaglad för varenda kommentar jag får, och det är självklart att jag vill svara den person som tog sig tid att skriva. DET blir en DIALOG!
Det värsta jag vet är bloggar där skribenten svarar NÅGRA men inte ALLA.
Ingrid, de bloggarna går FETBORT för mig. OM jag inte har fått svar efter att ha kommenterat där ett par gånger (eller återbesök) så slutar jag oftast ATT LÄSA den bloggen.
nej, fram för kommunikation i kommentarsfältet!
DET är ju det som ger en blogg liv.
Stor kram tlll dig!
Jag håller också med om att ett svar är viktigt. Det känns nonchalant att inte svara på en kommentar. Snudd på ohyfsat. Det finns de bloggare som inte svarar på en enda kommentar men som dyker upp i ens egen blogg. Sådant lär man sig förstås och anpassar sig därefter. Sedan finns de som svarar på en del av kommentarerna och inte låtsas om andra i samma inlägg. Oftast slutar jag kommentera när jag inte får svar...jag tror att det är helt naturligt att det blir så
Som man ropar i skogen får man svar:)
Ha en fin dag!
Kramar!
Det som är det roligaste med bloggandet är när någon kommenterar det som jag har skrivit och självklart så svarar jag, konstigt vore det väl annars tänker jag OCH väldigt ohyfsat. När jag (som just nu)) är inne i en period då jag inte hinner skriva så mycket och inte heller läsa bloggar mer än sporadiskt, så saknar jag de som jag brukar få kommentarer ifrån (de har inget att kommentera iof), men det känns som en vänskap som jag vill hålla kvar.
Kram och ha det så bra!
Karin E:
Jag skulle kunna räkna upp många av mina bloggvänner som alltid kommenterar som du - men också sådana som aldrig svarar. Håller med dig om det är vanligt folkvett att tala om att man har läst kommentaren - sen kan man ju göra det relativt kort, det räcker åtminstone för mig.
Ibland leder ju svarskommentaren ofta till en intressant diskussion, och då är det ju extra roligt!
Miss Gillette:
Om jag kommenterar hos någon flera gånger och aldrig får någon motkommentar i min egen blogg tar jag helt sonika bort den - åtminstone från min blogglista.
Länken kan ju få vara kvar om man skulle få för sig att gå in där och läsa igen.
Ingrid, som alltid har stort utbyte av dina svarskommentarer :-)!
Annika:
Det har hänt någon gång att jag hoppat över någon p.g.a. att jag glömt den i hastigheten. Men annarsförsöker jag att besvara kommentarerna i den ordning de kommer.
Du är som sagt ett utmärkt bra exempel på en som svarar på kommentarer på ett väldigt trevligt och personligt sätt! Men det har jag ju redan talat om i inlägget :-)!
Många kramar från Ingrid
Pettas Karin:
Håller med dig om allt! Har man tid att skriva inlägg, bör man ha tid att svara på kommentarer också, anser jag. Annars kan man ju, som jag föreslog, tala om att man inte tänker svara på någon kommentar annan än från vissa utvalda ;-)!
Jag ser min blogg som ett slags brevväxling - räknar med att skriva svar om jag får ett brev. Om inte personen, som jag skriver ett brev till besvarar detta, räknar jag vår brevväxling som avslutad. Det gäller även om jag själv väljer att inte svara på ett brev...
Kramar från Ingrid som alltid får svar från dig på sina kommentarer :-)!
*Ewa:
Så fint du beskriver det hela! Just så känner jag det också. Kommentarerna är halva nöjet med bloggen. Jag är än så länge så lyckligt lottad att jag bara får trevliga och intressanta kommentarer - har inte ens behövt titta på kommentarerna innan publiceringen.
Men visst är det konstigt att det, som är så själklart för vissa bloggvänner, inte är det för andra! Men vi är ju alla olika förstås...
Kram och ha det så gott själv!
Oj då, jag har aldrig sett det på det sättet. Att bloggen skulle vara ett socialt verktyg för att hålla kontakt med människor. För mig är bloggen till för att dokumentera i första hand och för att uppdatera de närmaste i andra hand. Det är klart att det är roligt att få en kommentar då och då, men ingenting jag förväntar mig på något sätt.
Jag har tidvis varit dålig på att svara på kommentarer, främst för att min bloggläsare inte tillät mig det. Sedan tycker jag det är lite besvärligt eftersom en del som läser min blogg kommenterar en månad i efterhand, då är det väldigt svårt att se att man fått en ny kommentar.
I vilket fall som helst uppskattar jag mycket att plikttroget fortsätter att både läsa och kommentera hos mig ;-). M&P
Mirren:
Jag läser och kommenterar din blogg med glädje och inte av plikt, det vet du väl!
Jag har också min blogg som en dokumentation, men den är samtidigt ett socialt verktyg för mig.
Det är ju skillnad på att vara en småbarnsmamma med tre barn under fem år och en pensionär, som har tid att både själv skriva inlägg, läsa andras bloggar och kommentera och skriva svar på kommentarerna på sin egen.
Om du jämför med din tråd på Familjeliv, använder jag av min blogg på samma sätt som du gör med den. Du har ju fått många kontakter genom tråden på Familjeliv, eller hur?
Jag klickar alltid på rutan med "Skicka uppföljningskommentarer" när jag kommenterar hos någon annan. Då får jag besked om vem som kommenterar till min e-mejladress. Även om det skulle vara till äldre inlägg. Men det vet du väl redan!
M&P
Jag har helt fattat bloggetiketten - och det är pga den som jag bloggar allt mindre själv. Jag hinner bara inte gå runt och läsa och kommentera överallt - och jag är så himla tacksam över uppdragen jag får att jag måste prioritera.
Jag tycker att det vore bra med en gilla-ruta, det är det snabba och kravlösa hos facebook som gör att jag mest hamnar där när jag tar paus.
Bloggblad:
Det kanske kommer - det vore verkligen tacknämligt. Det tar ju en evig tid om man ska hinna med både att göra inlägg, läsa andras bloggar, skriva kommentarer och svara på dessa på sin egen blogg. Så jag förstår att du inte har tid.
Jag vet ju att du är helt medveten om bloggetiketten. Men du har ju dragit ner på inläggen och det är ju helt OK. För mig som inte jobbar (dagligen iaf) är det ju skillnad.
Jag tycker bara att de som aldrig svarar på en kommentar på sina bloggar skulle kunna upplysa om det - så man slapp att kommentera i onödan. SÅ intressanta är sällan några bloggar...
Sen finns det ju bloggvänner och -bekanta som man känner närmare, så att man vet när de har för mycket annat att göra. Då tar man ju med det i beräkningarna.
Spännande med denna diskussion, eftersom det är ett nytt område där vanor och förväntningar håller på att växa fram. Har nog inte tänkt igenom det själv riktigt och ser att det kan vara skillnad på att kommentera kommentarer på den egna bloggen eller att "kvittera" en kommentar på egen logg med att också läsa och kommentera hos den bloggare som kommenterat. I första fallet för man ett samtal "hemma hos sig" och i det andra fallet går man liksom på svarsvisit. Själv är jag nog hyfsat bra på det första men lite slarvig med det andra.
Finns det någon netiketthandbok, etter en nätets Magdalena Ribbing, månne?
Miss Gillette:
Jag brukar ju skriva att jag har bloggpaus när jag åker upp och hälsar på Mirren. Men det verkar som ingen brydde sig om det - jag har nästan lika många läsare då varje dag!
Karin E:
Vänta, det kommer nog en bok om det rätt vad det är. Jag har inte fler kommentatorer (som väl är) än att jag brukar kunna gå in på "artighetsvisit" hos dem när de har kommenterat hos mig. Det känns inte som något tvång, utan det är bara roligt.
Men nu har jag faktiskt tagit bort dem som aldrig svarar på mina kommentarer från min blogglista. (De finns kvar på länklistan däremot.)
Skicka en kommentar