söndag 16 oktober 2011

En dag hos småbarnsfamiljen i Mälarhöjden

Clarissa har hunnit bli tre månader. (Bilderna går att klicka större.)

Efter att ha kommit hem till Mogata igen efter nästan en vecka hos Mirren och barnbarnen i Mälarhöjden, kan jag inte låta bli att reflektera hur olika livet är för två ensamma pensionärer och för en småbarnsfamilj. Här hemma kan jag sova till åtta-nio på morgonen om jag har lust, sen gå upp och äta frukost tillsammans med MM och läsa tidningen i lugn och ro. Sätta på datorn och läsa mina mejl. Duscha och kanske gå ut och promenera eller åka och handla.

Hos Mirren är det tidigt uppvaknande vid halvsjutiden. En liten pojke eller två brukar stå vid sängen i mörkret och säga uppfordrande: ”Dä mojon mojmoj” alternativt:”Dä molon molmol!” Raskt på med kläderna och ner till frukostbordet där den övriga familjen redan är samlad och frukosten framdukad.

Mormor på Fjärilsrestaurangen med Clarissa i famnen. Matchande kläder!

Stressigt när Mirrmaken ska iväg till jobbet. Caspar och Clarissa ska bytas blöja på och Clarissa ammas utan inblandning av sönerna. (Tack och lov för ”Bolibompa”!)  Pojkarna ska sen, mer eller mindre samarbetsvilliga, hjälpas på med kläder och skor för att gå till förskolan. Efter det ska de in i bilen och sättas i bilbarnstolarna. Fyraåringen Casimir spänner fast sig själv numera medan tvååringen Caspar måste hjälpas.

Clarissa bärs ut och spänns fast i barnstolen, in med mormor i bilen – om vi ska åka och handla - och därefter vagnen, som ska tas isär och håvas in i bagageluckan. På torsdagarna när det är utflykt på förskolan måste Mirren dessutom laga lunch på morgonen till barnen att ha med sig i ryggsäcken.

Oktoberpromenad i Hagaparken.

När det är vackert väder promenerar Mirren med alla tre barnen en dryg kilometer till förskolan. Nu när jag är uppe och hälsar på kan hon åtminstone lämna lilla Clarissa hemma med mig så att hon slipper att ta med henne också. Hemma igen ammar Mirren Clarissa varannan timme hela dagen och natten eftersom hon är orolig för att hon inte har gått upp i vikt tillräckligt den sista tiden.

Mirren hämtar pojkarna redan klockan tre på eftermiddagen, så det blir inte många timmar emellan när hon ensam i vanliga fall måste röja i köket, städa upp eller ta hand om tvätten och kanske åka och handla. Jag försöker sysselsätta pojkarna när de kommit hem från förskolan och är hungriga och stökiga medan Mirren ammar. De vill gärna krama och pussa sin lillasyster och sin mamma under tiden och då äter inte Clarissa utan gallskriker…


 Fjärilshuset i Hagaparken.

Casimir hittar till entrén själv...

Den här onsdagen har båda barnen ledigt från förskolan eftersom vi har bestämt att göra en utflykt till Fjärilshuset i Hagaparken. När vi kommer dit är barnen hungriga, så det är bara att bege sig till restaurangen. Fast innan dess har Casimir och Caspar fastnat för var sin krokodil på pinne som finns i shopen och som både kan bitas och gapa.

Casimir och Caspar med krokodilerna som både kan bitas och gapa.

Opsykologiskt nog inhandlar jag dessa till pojkarna före lunchen, vilket har till följd att krokodilerna fortsättningsvis försöker äta upp både mat, blad, fiskar och fjärilar under den efterföljande rundvandringen. Om de inte försöker äta upp bröderna själva då och då…

Lillebror äter köttbullar och potatismos med god aptit medan Casimir håller sig på avstånd med sina pannkakor.

Vi har tur eftersom vi får vara med när alla barnen i en skolklass får fiskmat av djurskötaren för att ge till de stora karparna i fiskdammen. Även våra pojkar får lite att kasta i vattnet till både fiskarnas och deras egen glädje! Värmen och luftfuktigheten gör dock sedan besöket i regnskogen ganska jobbig. Inte tänker jag på att linsen på kameran kan imma igen så att bilderna blir suddiga…

Caspar är fascinerad av de färgglada karparna...

... som sticker upp huvudet ur vattnet när de matas.

 Det finns farliga rovfiskar också där man kan bli av med sina fingrar om man sticker ner dem i vattnet...

Vi avslutar utflykten med en promenad i Hagaparken i det vackra höstvädret ända fram till grindarna vid Hagaslottet.


Vid grindarna in till Haga slott.

Det ståtliga Naturhistoriska riksmuséet tvärs över Brunnsviken

När vi kommit hem efter att ha lassat in allt och alla i bilen igen måste Mirren amma igen och sätter sen omedelbart igång med att laga middag. Pojkarna och jag målar och klipper under tiden. Casimir som på sin höjd målat en enkel huvudfoting hittills ritar en alldeles utmärkt igelkott och en katt, sedan han kastat ett öga på vad jag har ritat på mitt papper.


Caspar klipper och Casimir ritar.


 Igelkott.


 
Katt

Vid halvåttatiden är tvååringen äntligen trött och efter att ha borstat tänderna på honom går Mirren upp övervåningen och är kvar tills han somnar. Innan det är dags för fyraåringen att nattas på samma sätt vid niotiden hinner hon ta sig en kopp te.

Mirrmaken, som för det mesta jobbar minst tio timmar om dagen, kommer hem mitt i alltihopa och äter det som finns kvar av middagen. I bästa fall får Mirren och han en timme tillsammans innan de själva stupar i säng. Jag är inte sen att följa deras exempel och sover så tungt att jag inte ens hör, trots att mitt rum ligger vägg i vägg med sängkammaren, att Mirren och Caspar går ner i köket klockan två på natten där hon steker korv till Caspar, som vaknat och är hungrig.

Innan jag somnar undrar jag i mitt stilla sinne om den som eventuellt ondgör sig över RUT-avdraget skulle tänka om ifall han eller hon tvingades byta en dag med Mirren…

 
Jag blir bjuden på avskedslunch på fredagen i Skärholmen av Mirren.

25 kommentarer:

Mirren sa...

Vilket trevligt inlägg - och så mycket bättre bilder än dem som jag tog! Barnen längtar redan efter att du ska komma tillbaka, speciellt Casimir som var lite förgrymmad över att du åkte eftersom du lovat lära honom rita fler djur :-). M&P

Musikanta sa...

Mirren:
Vad tror du om vecka 46? Bra om jag vet i förväg om det passar så att jag kan tacka nej till ev. spelningar då.
M&P

Musikanta sa...

Mirren igen:
Det var inget fel på dina bilder tycker jag - men min kamera är kanske lite bättre? Det är ju den allra nyaste lilla modellen, jättebehändig. Tar nästan lika bra bilder som systemkameran och lätt att ha med sig!
M&P

Pettas sa...

Vilket trevligt inlägg! Du har skrivit så många fina härliga inlägg den senaste tiden så du måste ju bara må jättebra!!:D
Underbara bilder på alla de dina och teckningarna är mycket bra!

Karinkram!

Grekland nu sa...

Ja, hjälp, visst är det ett heltidsarbete och mer därtill att ha tre små barn! Jobbigt men härligt på samma gång. Kan förstå att både Mirren och barnen tycker det är roligt när du är där, men också att du tycker det är lite skönt att åka hem en sväng emellanåt...

Miss Gillette sa...

Kanonfina ritade djur! Och lillasyster, blir hon rödhårig? Våra tjejer var aningen rödlätta i håret när de föddes och jag hoppades bägge gångerna att den lilla skulle bli rödhårig, men nej, den anstrykningen försvann. (Naturligtvis spelar det ju ingen roll egentligen, men jag tycker det är så fint med rött hår.)

Haga är fint, vi var på födelsedagskalas där en gång. Ett rätt lyckat upplägg faktiskt, särskilt som det inte var så värst varmt utomhus.

Bloggblad sa...

Först: Jättekul att se de gamla bilderna, den enda jag känner igen på dem är din mamma. Utom där du poserar i de tuffa kläderna, där är du dig lik. Men hade man inte längre kjolar då?

Och nog har väl Clarissa fått hårfärgen från sin mormor? Jag vill minnas att jag såg dig naturell en gång för många år sen. Och Annas äldsta pojke har väl samma färg om jag inte missminner mig. Det är snyggt! Förr sa man väl att rödhåriga är envisa och har humör - men det tror jag inte hänger på håret.

Jag beundrar alla som orkar ha flera så barn... jag tyckte att två tog mer än hela min uppmärksamhet.

Ninja sa...

Hej! Såg att du kommenterat i min blogg för länge sedan och tittar in....
ser att vi besöker samma platser emellanåt :)

Västmanländskan sa...

Så mysigt ni had det!
Ja, det är onekligen intensivt med småbarnslivet ;)
Finfina teckningar!
Kram!

Musikanta sa...

Karin:
Javisst mår jag bra - alldeles oförskämt bra just nu. Inga sorger och inga krämpor alls, inga problem med undantag av den ständiga övervikten som jag försöker hålla i schack...

Med tanke på att Casimir inte har visat något som helst intresse av att rita tidigare är teckningarna förvånasvärt bra! Men han vill ha saker och ting analyserade, så det är kanske därför det gick så bra när jag påpekade att katten måste ha ögon och svans t.ex.
Kramar från Ingrid

Musikanta sa...

Ingabritt:
Vi har väldigt trevligt när vi träffas, Mirren och jag. Då kan hon vi ju passa på att ta en sväng på stan - helt omöjligt annars för Mirren med tre så små barn!

Önskar bara att jag bodde lite närmare så vi kunde träffas oftare...

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Du kan ju läsa vad jag skrev om teckningar i kommentaren ovan till Karin, det är faktiskt en ganska intressant utveckling! Mirren hade nästan gett upp hoppet om att han någonsin skulle tycka det var roligt att rita. Nu vill han att mormor ska komma upp igen så han får lära sig rita fler djur...

Clarissa är just nu klart rödhårig och jag hoppas också att hon får behålla den färgen - det är en vacker rödbrun nyans. Hennes farfar hade samma nyans i sin ungdom och även Mirrmaken har lite av sådan också. Om det stämmer att rödhåriga är ilskna är hon ett gott exempel på det också!

Födelsedagskalas på slottet, eller? :-)

Musikanta sa...

Bloggblad:
Nej, jag var väl ungefär 15 kilo lättare då, så det är inte så konstigt att du inte känner igen mig.

Naturell hårfärg har jag inte haft sedan jag var 14 år...Den rödhåriga nyansen som jag hade ett tag berodde helt och hållet på kemin. Att mitt äldsta barnbarn är rödhårigt beror på att mitt ex. var det.

Clarissa har, som jag skrev ovan, ärvt sitt ännu röda hår efter farfar och i viss mån sin far. Ingen i vår släkt har någonsin varit rödhårig.

Mirren är verkligen beundransvärd med sitt tålamod med alla barnen. Jag skulle gått i väggen för länge sen...

Musikanta sa...

Ninja:
Välkommen till min blogg igen. Har just varit inne och kikat på alla din vackra bilder och läst en del inlägg.

Men jag skulle gärna vilja veta något mer om dig än bara att du är översättare och kvinna :-! Jag tycker din blogg verkar mycket intressant och trevlig.

Musikanta sa...

Västmanländskan:
Ja, du vet väl om någon, just nu hur det är med småbarnslivet :-)!
Vad gäller teckningarna är det rätt kul att se att fyraåringen tar till sig "råden" han får när han ritar. Att katten har ögon och öron t.ex. Det är ju tecken på en viss mognad.

Det gick faktiskt att lära de små barnen i skolan att himlen gick ner till marken när vi gick ut och ritade och målade och jag visade dem det och att träden hade olika gröna färger som man fick när man blandade färgerna...

Miss Gillette sa...

musikanta: Han är ju inte så gammal. Sådär är barnen tycker jag: de tar allting i sin egen takt. Eller barnen och barnen, förresten, det gör vi väl alla. Jag är likadan: det har hänt mig flera gånger i livet att jag vaknat och varit uppfylld av en brinnande iver att få börja med nåt jag dittills aldrig sysslat med. Var kommer sånt ifrån? Spelar ingen roll, det är bara att hålla i hatten och hänga med i svängarna!

Musikanta sa...

Miss Gillette:
För mig är det extra roligt eftersom han är ett mycket speciellt barn och inte har visat några större känslor visavi mig (eller för andra heller för den delen utom sin älskade mamma) - till skillnad från sin lillebror, som springer och pussas och kramas så fort han får sig mig.

Att vi nu har fått något gemensamt att göra tillsammans som han uppskattar är guld värt! Jag får plocka fram alla mina "Lär dig att teckna-böcker" och sätta igång att öva tills nästa gång. Jag tror att han var lycklig över att man verkligen kunde SE att det var en katt och en igelkott.

Jag fick idén till igelkotten hos Arla "Lär dig teckna djur..." eller något sådant, som hade en igelkott på baksidan av ett mjölkpaket. Det fanns fler att rita när man gick in på Arlas hemsida.

Miss Gillette sa...

musikanta: Ja, det måste ju vara en lite andlös känsla att då ha hittat en gemensam kanal, en ingång till pojken. Vad fint.

Eleonora sa...

Ja du Ingrid - visst är det jobbigt att vara småbarnsmamma och inte minst då man måste mäkla mellan busande småbröder. Mirren har kanske bildat färdigt sin familj nu, så inga fler småbarn gör entré. Det är precis lika jobbigt som underbart kul med barnen så tätt, men det är klart att det tar på krafterna. Tur att du finns och kan åka upp och vara hjälpreda ibland. Så söt du är med lilla Clarissa där i knät.

Jag har precis fått rå om min Guldlock i 2 dagar, men hon är ju självgående nu så det är bara roligt, lekfullt och mysigt när vi träffas.

Ha en skön vecka. Kram

Musikanta sa...

Miss Gillette:
Som du förstår är det en utmaning! Det får inte bli för svårt för honom - han är ju bara nyss fyllda fyra...

Men han är väldigt smart. Rätt som det var när han satt med sin krokodil sa han: "Mamma, jag vet hur den funkar. Här i munnen är det ett hål och där går det ett snöre ner till handtaget. Drar man i det går snöret upp och ner och då gapar krokodilen." Vem hade väl ens skänkt en tanke på det :-)!

Musikanta sa...

Eleonora:
Det som är svårast för Mirren just nu är att hålla bröderna borta från Clarissa och henne när hon ammar. De har ju varit bort en del av dagen och då tycker de att det är deras tur att sitta i hennes knä och klänga. Det är därför det är bra med lite avlastning när de kommer hem från förskolan.

Som du förstår var det ingen chans den här gången för upplevelser på egen hand :-)!

Underbart för dig att ha haft barnbarnet hos dig några dagar. Synd att de bor så långt borta!
Många kramar från Ingrid som eventuellt tänker åka upp vecka 46. Vi kanske kunde träffas en stund då i så fall.

olgakatt sa...

Kul diskussion om rödhårighet! Hörde för en tid sedan att man någonstans (USA?) hade undersökt efterfrågan på utseendet hos spermadonatorer. Där gjorde sig rödhåriga inget besvär; de accepterades bara på Irland och i de fall där den man som inte kunde bli far på egen hand var klart rödhårig.
Själv älskar jag rött hår och den alabasterhy med fräknar som ibland följer med. Om man nu ska bry sig om utseende alls, det är ändå insidan som räknas!

Musikanta sa...

Olgakatt.
Hade ingen aning om att rödhåriga män inte är eftertraktade som familjefäder! Att min klart rödhårige salig exmake inte var särskilt lämplig som familjefader berodde definitivt inte på hans röda hår...

Jag blev mycket förälskad i honom och tyckte särskilt mycket om hans röda, tjocka kalufs som lyste som guld i solskenet. Men som barn blev han retad, kallad pissemyra etc.etc.

Mitt äldsta rödhåriga barnbarn - pojke- gillar tyvärr inte sitt vackra, röda hår utan färgar det svart med jämna mellanrum.

Det var ju otänkbart när jag var ung att en MAN skulle färga håret. Jag hoppas att han tar sitt förnuft till fånga så småningom och låter sitt röda hår växa ut - passar bättre till hans ansiktsfärg som är av alabastertyp som du skriver.

Suss sa...

Vilken härlig dag med alla barnen, både de små och det stora. Jag tycker det var roligt att krokodilerna fick vara med och äta och gapa över allt möjligt, jättespännande för killarna.
Vad fin hon är din dotter där på bilden när hon sitter och håller sin lilla dotter. Tack för vi fick vara med er den här dagen!

Musikanta sa...

Suss:
Förlåt att jag inte har svarat på din kommentar tidigare, men datorn har strulat och därmed min e-post som du kanske har läst.

Tack för din rara kommentar! Ja, bilden på dottern och dotterdottern blev väldigt lyckad tycker jag själv också.
Roligt att du ville vara med oss på Fjärilshuset och i Hagaparken!