Nu är det nästan exakt 97 år sedan det här numret av Bonniers Veckotidning kom ut. En tidning som riktade sig mot de bättre bemedlade svenskarna. De som hade råd att köpa bil, gå på teater, köpa kläder för säsongen och som också för det mesta hade tjänstefolk till hjälp i hushållet.
Omslag av Isaac Grünewald. (Bilderna går att klicka större.)
Omslaget är speciellt intressant eftersom det är den senare mycket berömde konstnären Isaac Grünewald som skapat det. Det är första gången jag ser en omslagsbild av honom på Bonniers Veckotidning. Här är han en ung man på 26 år.
I det här numret finns också med ett Londonbrev från en av mina favoritillustratörer, Einar Nerman. Han bor några år i London med sin familj och skickar då och då ett brev hem till BVT med recensioner av teaterföreställningar eller som här om det engelska dammodet. (Länkar till ett inlägg som jag skrivit om honom i slutet av detta.)
Jag hajar till när jag läser kåseriet eftersom det numera tabubelagda n-ordet förekommer lite här och var. Och inte bara det utan även det mest hatade vulgära n-ordet. Men som sagt, det var nästan 100 år sen och långt före de svartas frigörelse. För övrigt är kåseriet underhållande som vanligt.
"Ja, detta var en liten skymt av vinterns moder här i London. Men kanske dessa glittrande n-moder redan dykt upp i högan Nord. Vad vet jag? Best love, yours Einar Nerman.)
Det finns alltid med några kungligheter i tidningarna. Den här gången är det bilder på när engelske kungen George V öppnar parlamentet i London. "Det torde knappast finnas något annat land i världen, där man med sådan pietet och och sådan smak förstår att anordna officiella ceremonier som i England."
Sämre har det gått för "den unge exkejsaren av Kina...som av republiken berövats alla sina hederstitlar." Han är tvungen att fly med sin unga hustru och söka skydd på japanska legationen i Peking.
Här kan man läsa om Kinas siste kejsare.
Även politiker förekommer flitigt på sidorna. Här är det Englands utrikesminister Chamberlaine som har ett möte med Frankrikes konseljpresident Herriot angående Kölnerockupationen. Är man intresserad av historia kan man läsa mer om ockupationen av Rhenlandet
här.
Chamberlaine till vänster och Herriot till höger. Damen som jag halshuggit är Miss Margaret A. Wix, Englands första kvinnliga borgmästare.
Bonniers Veckotidning anordnar ibland skönhetstävlingar. Synen på hur en skönhet ska se ut har förändrats med tiden. Här nedan syns förstapristagarinnan som fick mottaga ett hängsmycke värt 2500 kr - ca 72000 kr i dagens penningvärde. Inte dåligt!
Förstapristagarinnan i Bonniers Veckotidnings skönhetstävling 1925 - Ann-Marie Svensson.
Klockhatten är tydligen ute ur modet och har ersatts av en hatt som ska påminna om en hjälm. Hatten längst ner till vänster ser verkligen ut som en sådan. Det är ju bara sju år sedan första världskriget tog slut.
"Han som får örfilen" heter den svenske regissören
Victor Sjöströms senaste film. Den har gjort stor lycka i Hollywood. Sjöström stannar i Hollywood men arbetar mest som skådespelare.
Senaste statussymbolen jämte bilen är den nya radioapparaten. Den kostar 250 kr eller lite över 7000 kr i dagens penningvärde. En ouppnåelig summa för de flesta. (1925 tjänande en metallarbetare i Göteborg 2 656 kronor om året, medan en spårvägare tjänade 3 420 kronor.)
6 kommentarer:
Kul att "bläddra" i den med din hjälp! Skönhetsmissen av årgång 1925 har inte mycket gemensamt med dagens botoxade "snyggingar" ...
Aina:
Tack för din vänliga kommentar. Nej, skönhetsmissen hade heller inte mycket gemensamt med den tidens mannekänger när jag växte upp. De var inte särskilt långa och inte särskilt magra.
Ingrid
nostalgi!
Hannele:
Ja, i sin prydno. Kul att du läst och tittat på inlägget!
Ingrid
Så roligt när du visar dessa gamla tidningar.
Häftigt omslag.
Intressant vad man lägger för värderingar i olika ord, orden är desamma, men värderingarna kring det ändras. Det är där jag inte alltid hängt med som boende utomlands. Jag råkade säja z-ordet som reseledare. När jag bodde i Sverige, var det inte så hemskt som det verkar var nu.
En passagerare som inte hade några stora kunskaper i spanska satt och lyssnade på en konversation mellan mig och chauffören i bussen. Hon hade uppfattat att jag sa negro och tyckte det var konstigt att jag använde detta ord och tittade lite nästan elakt på mig. I spanskan finns det inget annat ord för färgen svart, det är ett helt vanligt ord och ingen reagerar där, det var inget annat än en normal konversation där vi talade om hur himlen var dagen innan. I detta fall tycker jag att man i Sverige gått lite för långt med detta när man t o m kritiserar hur man i andra språk använder ordet.
Ja, skönhetsidealen ändras verkligen genom åren.
Ha det bra!
Lena i Wales:
Det visar ju bara hur okunniga i spanska som din resenär var! Jag tycker att det gått för långt här i Sverige när man tänkte censurera både Pippi Långstrump och Tom Sawyer. Pippis pappa var ju n*eg*erkung bevars. Jag tror inte att det gick igenom som väl var. Men det har ju gått så långt ändå att jag - som jag skrev - hajade till :-).
Roligt att du uppskattar mina gamla tidningar. Jag lärde mig en del om den siste kejsaren i Kina i det här numret.
Önskar dig en skön vecka
Ingrid
Skicka en kommentar