2011 Musikminnen del 1

Det finns minnen som biter sig fast som varken är sorgliga, traumatiska eller så där superlyckliga som t.ex. när barnen föddes. Många minnen som jag fortfarande starkt upplever har samband musik. 

Mina allra första minnen av musik var att mamma och jag sjöng och spelade visor av både Felix Körling och Alice Tegner i stora inbundna böcker som var rikt illustrerade. 

Det mest intensiva från min tidiga barndom är när jag var med mamma och åt glass på Marcussons konditori i Norrköping. Där uppträdde en xylofonist som spelade Tomtarnas Vaktparad som jag kom att älska i många år framöver. Marschen är komponerad av Kurt Noack 1912. Det har jag också berättat om tidigare i ett inlägg från 2012. Här nedan är det BOA - Benny Anderssons orkester som spelar. 

En annan marsch som blev en favorit i  mitt nioåriga liv var Anchors Away. Efter att andra världskriget var slut var det musik från USA som blev populärast här hemma. Jag har minne av att jag hörde den spelas ute på gatan av en blåsorkester när man firade att kriget var slut. Sverige översköljdes även av jazzen som jag också älskade när jag blev lite äldre. Hemma fick jag inte spela jazz när pappa var hemma eftersom han tyckte den var moraliskt förkastlig. Mamma brydde sig inte som tur var. 

Jag började spela piano när jag var sju år och när jag var nio hade jag lärt mig så mycket att jag bland bland annat fick spela psalmer i skolan varje morgon. Jag tog också ut populära sånger på vår flygel.  En som var mycket spelad då i radion var I min lilla, lilla värld av blommor ur filmen Rännstensungar. I filmen sjöngs sången av Birgitta Hoppeler. 

Jag var oändligt lycklig när jag hade lyckats att ta ut alla harmonierna i visan. Det lustiga är att jag precis kommer ihåg var jag var just då och hur omgivningen såg ut. Det är ganska många olika harmonier som förekommer i "sticket" (en del av låten som kontrasterar mot övriga delar i låten innan refrängen återkommer). 

En annan melodi som blev en del av den repertoar som jag spelade upp för mina klasskamrater eller för vilka som ville lyssna, var också ett 40-tals örhänge. Tico Tico. Den spelade jag faktiskt med bravur, kommer jag ihåg och jag lyckades också få till den latin-amerikanska rytmen. Jag hade ju aldrig några noter till de här styckena utan hörde i huvudet hur det skulle låta.