1888 Swedish Grace på Nationalmuseum 1

Kön av människor som väntar framför Nationalmuseets entré på onsdagskvällen den 23 februari är de lyckliga som blivit inbjudna till förhandsvisningen/vernissagen på utställningen Swedish Grace. Klickar man på länken får man också reda på varför utställningen heter så. Det är en utställning som sammanfattar 1920-talets konst, design, film och mode. Vi sällar oss också till kön, Kent, Mirren med barnens pappa Christian och jag. 

Dörrarna till museet öppnas kl. 17.50. Bilderna går att klicka större.

Anledningen till att vi är inbjudna till detta evenemang - och att även jag plus en vän är inbjuden till efterföljande middag i restaurangen - är min blogg. 

Helene, en av utställningens arrangörer, hittade mina inlägg om Bonniers Veckotidningar på bloggen. Hon tog kontakt med mig via mejl och undrade om Nationalmuseum kunde få låna några exemplar av BVT och även av tidningen Charme till Swedish Grace. Jag blev naturligtvis både glad och överraskad och vi enades om att hon kunde hämta de tidningar som hon önskade hos Mirren i Tallkrogen.

Ansiktet på affischen till Swedish Grace är Greta Garbo som blev en stjärna under 20-talet. 

På formuläret från Nationalmuseet med en massa uppgifter att fylla i fanns också en ruta där vi kunde skriva om vi hade några önskemål. Jag skrev att Mirren och jag gärna ville komma på vernissagen om det var möjligt. Och för någon månad sen dök denna inbjudan upp. 

Inte nog med att både Mirren och jag blev inbjudna, vi fick också ta med oss var sin vän. Jag själv plus en vän blev också inbjudna till en efterföljande middag i museets restaurang. Det blev Mirren och jag som stannade kvar på middagen.

Anledningen till att det är så lite folk i foajén i bilden ovan är att de flesta som stod i kön redan samlats i skulptursalen med var sitt glas champagne, som museet frikostigt bjöd på. 

Det går bra att få påfyllning om man nu skulle vilja ha det.

Mirren och jag minglar. 

Utställningens kurator, Cilla Robach, inleder vernissagen med ett tal. Det är många kulturpersonligheter som är inbjudna och även pressfolk. Och som jag förstod efteråt alla som bidragit med något till utställningen samt Nationalmuseets vänner. 

Cilla Robach som är utställningens kurator håller öppningsanförande. 

Andäktigt lyssnande församling. Många fler är kvar i skulptursalen - även vi - så jag hörde tyvärr inte så mycket av talet. Men klickar man på länken i början av inlägget så får man reda på mycket om denna utställning.

Efter talet var det fritt fram att se utställningen. Middagen var inte förrän klockan åtta så vi hade god tid på oss. För mig som framför allt är intresserad av konst blev det många bilder på tavlor, många av konstnärer som slog igenom på 10-talet. Den här fantastiska tavlan är målad av Arvid Fougstedt som har porträtterat sina konstnärsvänner. Från vänster: Leander Engström, Einar Jolin, Otte Sköld, Nils von Dardel och Isaac Grünewald. 

Intressant är att varje målare har fått sin egen individuella bakgrund. Riddarholmskyrkan och Storkyrkan skymtar i bakgrunden. 

Tiden brukar ofta kallas "det glada 20-talet" men det fanns också stora motsättningar under denna epok. Det goda liv, som t.ex. framställs i BVT gällde bara ett fåtal. Fattigdomen var vitt utbredd och många led av sviterna efter spanska sjukan. Arbetslösheten var  omfattande. Efter kriget var det också brist på livsmedel. 

Här har Gösta Sandels målat kvinnor som står i en livsmedelskö. Kvinnan längst till höger är så svag att hon svimmar. Hon fångas upp av en polis. Det är en av de få tavlor vid den här tiden som visade på  de stora samhällsproblemen. 

Det är en stor utställning som upptar många salar och man skulle behövt mycket mer tid för att kunna sätta sig in i allt. Inom design finns det vackra montrar med keramik och glas som nedan. 

Nu hade ju kvinnorna fått rösträtt och många hade börjat förvärvsarbeta som t.ex. sekreterare eller journalister. I mina BVT gör man ofta reklam för Halda skrivmaskin som finns på bilden nedan. 

Sigrid Fridman har gjort bronsstatyetten av Klara Johansson, ofta kallad bara KJ. Hon var skribent och litteraturkritiker och skrev artiklar för många kvinnotidningar. De båda inledde en relation står det i undertexten.

Skrridskoåkarna av Bror Hjort. 

Hur blev det med mina tidningar då? Dem återkommer jag till i nästa inlägg.