Caspar, Mirrmaken och Casimir utgör välkomstkommittén när MM och jag kommer fram till sommarhuset på eftermiddagen. (Bilderna går att klicka större.)
Har just kommit hem från ett par synnerligen omväxlande dagar i Mirrfamiljens sommarhus på norra Öland. Samtidigt har jag haft en välbehövlig vila från datorn. Även om min lilla rosa laptop var med, hade jag inte en sekund över för att sätta mig vid den. Och inte ork heller för den delen efter en hel dags samvaro med barnbarnen…
När MM hade åkte hem efter en dag för att måla staket tog den snälla Mirrfamiljen med mig på utflykt till Byrums raukar, där jag aldrig tidigare varit. Trots att min salig svärfar bodde de sista tio åren nära Köpingsvik och vi ofta var där och hälsade på.
Någon mil norr om Löttorp tog vi av från 136:an och följde den smala kustvägen förbi Alvedsjöbodarna, där vi stannade och beundrade utsikten över Kalmarsund med Blå Jungfrun i bakgrunden. Där fick jag min önskan att fota cikoria uppfylld med råge. Bakom en mur av ölandskalksten utbredde sig ett stort fält med de vackra ljusblå cikoriablommorna.
Utsikt från stranden vid Alvedsjöbodarna, som är ett genuint öländskt fiskeläge som ännu fungerar som sådant. Blå Junfrun i bakgrunden.
Ett gammalt ankare vid Alvedsjöbodarna
Några av sjöbodarna vid Alvedsjöbodarna. Fiskebåtar vid stranden.
Blommande cikoria.
Färden gick vidare till Byrums raukar, där vi inte var ensamma, trots att turistsäsongen för svenskarna var över. Tyskarna däremot har ju som bekant semester i augusti, så det fanns flera tyska familjer där.
Välkommen till Byrums raukar.
Mirren i färd med att sätta på sig sjalen till Clarissa.
Då var det klart.
Inget bra ställe för en mormor med barnbarnspojkar på nyss fyllda fyra och två år att vara på. Även om det var en otrolig naturupplevelse för en som aldrig sett en rauk annat än på TV.
Caspar tittar efter pappa...
...men ställer sig gärna framför en imponerande rauk när mormor vill ta kort.
Jag hade hjärtat i halsgropen och ilningar i benen när pojkarna hoppade upp och ner för raukarna eller sprang och kröp längs med dem. På de flesta ställen sluttade det ner mot havet men på några stupade det brant. Pojkarna var i högform och ville helst vara kvar där och hoppa och kasta stenar ner i vattnet hela dagen.
Casimir har gått ända ner till vattnet...
...efter att ha klättrat en stund utmed en rauk.
Kul att hoppa och springa på raukar.
Lunch åt vi på Café och Restaurang Svea i Skäftekärr, känd för sin goda mat. Här märktes det dock att turistsäsongen var över eftersom vi nästan var de enda gästerna på restaurangen. Efter att ha ätit en mycket välsmakande soppa och dagens rätt, kalops – en inte fullt lika kulinarisk upplevelse trots reklamen – drack Mirren och jag te i lugn och ro medan alla tre pojkarna undersökte den närbelägna hinderbanan.
Café och Restaurang Svea i Skäftekärr.
Gamle kungen Gustav V ser inte ut att gilla småbarn...
Clarissa sov som vanligt i sjalen. Vi festade och delade på en sagolikt god chokladpunschtårta och en mandelkaka med kolaglasyr till teet, extra gott efter två veckors avhållsamhet för min del.
Pannkaka till barnen, som dock endast uppskattades av äldste sonen.
Clarissa har också just fått mat...
En liten sväng i det likaledes berömda arboretumet eller trädparken på vanlig svenska, som omgav gästgivargården, hann vi också med innan vi åkte hem. Här är några bilder från parken.
Casimir bakom en nordafrikansk atlasceder
Trädfråga 1. Vilket träd är detta?
Trädfråga 2: Vilket träd är detta?
Trädfråga 3: Vilket träd är detta?
