Gatupratare på Rådhustorget kvällen 29 november. (Bilderna går att klicka större.)
I lördags och söndags hade jag och tre andra damer
utställning på Galleri Grottan i Söderköping. Janne, som i vanliga fall huserar
i ateljén är fotograf och ändrar om den ibland till galleri. Han är en fena på
belysning och har satt upp tavellister längs alla de vita väggarna. Man behöver
alltså inte spika hål i väggarna och kan flytta om sina tavlor som man tycker.
Här är vi som ställde ut. Att entrén är så pampig beror på att ateljén är belägen i källaren till det som en gång var Stadshotellet i Söderköping. Agneta längst till vänster är det som målat tavlan i entrén. Det fantastiska staffliet hittade hon på en auktion. Bredvid Agneta står Gunilla, sen Nina och så jag längst till höger.
Belysningen har Janne fixat väldigt fint så att varje enskild tavla kommer
till sin rätt. Stor skillnad mot den mörka utställningslokalen på Lilla
Kanalmagasinet i somras som jag berättat om här. Samtidigt som utställningen
pågick var det julmarknad i Söderköping och mycket folk i rörelse.
Överraskningspresenter till de 25 första besökarna . Som man ser är det egenhändigt förfärdigade julkort.
Men det var inte tavlor folk var ute efter denna julmarknadshelg – mer små tomtar
och änglar eller stickade mössor och vantar. Det var åtminstone vad vi trodde
eftersom kommersen gick mycket trögt. Men som Marianne sa: ”Man spontanköper
inte precis en tavla för några tusen kronor…”
Här är några av Agnetas tavlor...
... och några av Gunillas.
Nina var väl den av oss som var mest innovativ av oss, tycker jag. Här är hennes skräckinjagande örn.
Här är några av hennes andra tavlor. Jag föll för flickan längst till höger som jag köpte och tog med mig hem.
Roligt hade vi i alla fall och jag fick nya vänner och
diverse tips om gemensamma målaraktiviteter i framtiden. Många gamla vänner
passade också på att hälsa på oss och dricka ett glas glögg och äta en
pepparkaka.
På lördagen kom också Mirren med de två yngsta barnbarnen och
hälsade på. Caspar, 4,5 tyckte att mormors tavlor var fina. Den bästa
komplimang man kan få!
Caspar och Lissan diskuterar en av mina tavlor. Lissan är intresserad av katten bredvid orkidén.
Mirren i samspråk med Gunilla.
Caspar, Lissan och jag. Tavlan med björkarna har Gunilla målat.
Mina lättklädda
flickor drog till sig en del uppmärksamhet. En dam fnyste (berättade Marianne) och sa att hon
verkligen aldrig skulle kunna tänka sig att köpa en sådan tavla medan en herre,
som kom en stund efteråt sa att den enda tavla han kunde tänka sig att hänga på
sin vägg var just en sådan tavla. Smaken är olika…
Några av mina lättklädda damer från 1928.
Flickorna har jag målat efter Agda Groths omslagsbilder på
damtidningen Charme, en veckotidning som kom ut under 20-talet. Omslagsbilderna
var då i svart-vitt och en färg, så färgerna på målningarna är mina egna. Jag
tyckte det var synd att inte bevara dessa omslagsbilder till eftervärlden J.
Sedan hade jag med några Söderköpingsmotiv. Villa Särla, det
gamla gröna huset, är förknippar med en ruskig historia. Ett mord begicks där
på en gammal dam av en före detta elev till mig. Som väl har jag helt glömt
bort honom. Det byggdes 1905 för några generationer sedan av en släkting till
Mariannes make och var rött från början. Jag har alltid tyckt att huset varit
intressant med sina hörn och vinklar. Vem vet hur länge det får stå kvar i
dessa rivningsraseriets tider.
På söndagen kunde jag inte vara med förrän ganska sent på eftermiddagen eftersom jag hade två adventsgudstjänster. Kalle, min son, ställde upp på förmiddagen och avlöstes av Marianne, som i sin tur avlöstes av Kalle igen. Skönt att man har vänner eller söner som hjälper till när det behövs.
Min egen favorittavla - vy från Rådhusbron över Åpromenaden i Söderköping.
