Om HINDER kan man väl skriva hur mycket som helst. Men det
jag kommer att tänka på direkt är ett som är förknippat med min tonårstid. Min farbror
var i början på 50-talet idrottschef på ABA (som sedermera blev SAS). Han hade
alltså goda kontakter med flygbolaget. Ett
yrke som hade kommit på modet efter kriget var flygvärdinna, som jag och många
av mina kamrater drömde om att bli.
Bilderna från nätet har jag hittat här. (Bilderna går att klicka större.)
Han hade säkert kunnat fixa in mig om det inte var för att jag
var närsynt. Inte nog med att jag var ledsen ändå för att jag var tvungen att
ha glasögon – det var också ett direkt hinder för mig att försöka bli
flygvärdinna. På den tiden kallades man glasögonorm eller plugghäst om man var
försedd med glasögon. Några linser hade då ännu inte kommit till Europa.
Glasögonen såg alla ut ungefär likadant – de var skära av
plast av plast och nästan genomskinliga. De skulle väl försöka synas så lite
som möjligt, antar jag. Min tonårstid tillbringade jag därför för det mesta i
ett dimmigt töcken eftersom jag vägrade att ha glasögonen på mig när jag var
med kompisar. Det var bara hemma och i skolan de satt på näsan. Min mamma
gjorde inte det hela lättare eftersom hon var ledsen för att hon var säker på
att jag aldrig skulle ”bli gift” för att jag hade glasögon…
Så jag gick omkring i min suddiga tillvaro tills jag en dag
fick en pojkvän som sa att han tyckte det var snyggt med glasögon och att han
tyckte jag var lika söt med som utan. Äntligen satte jag på mig dem för gott
och plötsligt öppnades en ny värld för mig. Jag kände igen folk som gick på
andra sidan gatan och såg numret på bussarna t.ex. Sedan dess har otaliga par
glasögon i olika färger passerat revy från jättestora goggles till små kattlika.
Min nuvarande glasögonpark. Av dessa använder jag dagligen fem-sex par eftersom jag har extrapar liggande i kantorsväskan, vid orgeln och i handväskan. Ett par för vanligt seende och bilkörning, ett par för läsning och ett par för datorn och för orgeln.
När jag studerade vid UC i London 1956 köpte jag ett par kontaktlinser –
de var ögonstora halvor som man hällde linsvätska i och satte in i ögat. Efter
några timmar försvann vätskan och ögonen blev vackert rödsprängda om man inte
tog ut dem.* En pojke som hade bjudit mig
på bio trodde att jag hade ett emaljöga som jag tog ut i mörkret, så efter det
åkte glasögonen på igen och sen dess har de suttit på näsan. Det är bara när jag
sover och i duschen som jag tar av dem.
* Dvs. linserna, inte ögonen...
* Dvs. linserna, inte ögonen...
