Mirrpappan och Lillmirren åker rulltrappa i Skärholmens centrum (Bilden går att klickar större)Nu har den kommit och gått – julen. Ävensom vinterkräksjukan. Var i Stockholm första helgen på det nya året för att hälsa på Mirrfamiljen. Lillmirren hade kräkts på söndagsmorgonen och även senare på dagen – men det var inte något som vi tänkte särskilt mycket på. Småbarn får ju ofta lite ont i magen…
Vi åkte hem i godan ro på söndagskvällen. Måndagen var lugn men efter några timmar efter att jag gått och lagt mig på kvällen vaknade jag av ett intensivt illamående. Hann precis upp på toa innan allt vad jag ätit under dagen hamnade i toalettskålen. Trodde jag, haha! Fem gånger var jag uppe den natten – och till sist var magen äntligen tom t.o.m på den allra sista lilla galldroppen.
På tisdagen skulle jag traditionsenligt ackompanjera Sankt Ragnhilds- och Wijkakören på deras musikgudstjänst på Trettondagen. Jag kände mig inte särskilt bra, men illamåendet hade i alla fall gått över. Ingen aptit – åt inte något annat än lite risgrynsgröt de följande dagarna.
På onsdagen hade jag en begravning, på torsdagen två och på fredagen en. Dop på lördagen och familjegudstjänst på söndagen. I ett sånt här jobb kan man inte bara vara hemma – det är ont om kantorer, i synnerhet under julhelgen och tiden därefter.
För att göra en lång historia kort – därav den ofrivilliga bloggpausen.
Och inte lär jag väl kunna sitta i lugn och ro vid datorn så mycket den närmaste tiden heller. Mirren ska disputera den 22 januari och till dess ska jag författa ett tal. MM vill absolut inte och någon förälder måste ju säga nåt. MM ska föreviga hela disputationen och efterföljande fest med sin kamera har han dock lovat.
Jag måste också berätta att jag håller på att läsa en helt underbar bok, åtminstone för oss damer som uppnått den aktningsvärda åldern av 60 år. Helt aktuell för mig också även om det var ett tag sen jag var så ung...
Vi åkte hem i godan ro på söndagskvällen. Måndagen var lugn men efter några timmar efter att jag gått och lagt mig på kvällen vaknade jag av ett intensivt illamående. Hann precis upp på toa innan allt vad jag ätit under dagen hamnade i toalettskålen. Trodde jag, haha! Fem gånger var jag uppe den natten – och till sist var magen äntligen tom t.o.m på den allra sista lilla galldroppen.
På tisdagen skulle jag traditionsenligt ackompanjera Sankt Ragnhilds- och Wijkakören på deras musikgudstjänst på Trettondagen. Jag kände mig inte särskilt bra, men illamåendet hade i alla fall gått över. Ingen aptit – åt inte något annat än lite risgrynsgröt de följande dagarna.
På onsdagen hade jag en begravning, på torsdagen två och på fredagen en. Dop på lördagen och familjegudstjänst på söndagen. I ett sånt här jobb kan man inte bara vara hemma – det är ont om kantorer, i synnerhet under julhelgen och tiden därefter.
För att göra en lång historia kort – därav den ofrivilliga bloggpausen.
Och inte lär jag väl kunna sitta i lugn och ro vid datorn så mycket den närmaste tiden heller. Mirren ska disputera den 22 januari och till dess ska jag författa ett tal. MM vill absolut inte och någon förälder måste ju säga nåt. MM ska föreviga hela disputationen och efterföljande fest med sin kamera har han dock lovat.
Jag måste också berätta att jag håller på att läsa en helt underbar bok, åtminstone för oss damer som uppnått den aktningsvärda åldern av 60 år. Helt aktuell för mig också även om det var ett tag sen jag var så ung...
Kulla-Gulla stretar vidare - läs den!
Rekommenderas till alla kvinnor 55+ och även till alla yngre chefer eller rektorer eller andra arbetsledare. Kanske det även vore något för barnbarnen att läsa … Det var längesen jag skrattade så igenkännande och så gott i alla fall.
Jag skrev nyss att jag inte hade någon aptit på nästan en vecka och åt mycket lite under denna tid. Glatt ställde jag mig på vågen häromdagen för att kolla in hur mycket jag hade gått ner. Den visade på ett halvt kilo mer än tidigare. Visst är det konstigt…
