C-uppsatsen i engelska är klar att skickas in till Universitetet i Linköping. 2007
Någon vidare drivkraft för att börja studera engelska i Lund
1956 hade jag absolut inte. Den största motivationen att åka dit var nog för
att hitta någon att gifta mig med. För min mamma var äktenskapet något heligt
och att skaffa sig ett yrke – lärare i mitt fall - kunde vara bra att göra för att ha att ”falla
tillbaka på” om mannen skulle dö eller – hemska tanke – skulle vilja skiljas,
sa min mamma.
Helst ville hon att jag skulle gifta mig med en högavlönad
akademiker, typ läkare eller advokat. Något år senare träffade jag mycket
riktigt en juriststuderande, som så småningom skulle få mycket goda inkomster.
Jag var upp över öronen förälskad i honom och även han i mig och det dröjde
inte så länge förrän jag var gravid.
Jag fortsatte att läsa engelska med mindre framgång och när
min äldsta dotter föddes fick mina studier ett abrupt slut. Min studentmake var
helt ointresserad av dotter och familjeliv, läste hela dagarna och fick inte
bli störd och festade på kvällarna med sina kompisar. Hemmet och barnet var mitt ansvar.
När min dotter var ett år – det fanns ingen mammaledighet på
den tiden, och jag hade ju för övrigt inget jobb, bara studentexamen och 1,5
betyg i engelska som jag hade lyckats ta med möda under året – var det dags att för mig
att söka jobb eftersom vi behövde pengar. Det var svårt för mig att få ett arbete då jag bara hade studentexamen i botten och detta enda betyg i engelska. Jag hade ju heller inte någon yrkesutbildning och
beklagade mig en dag över detta för en av min studentmakes kvinnliga kurskamrater.
Hon tittade mycket medlidsamt på mig och sa: ”Jaså, du är INTE
ENS FIL.KAND.! DÅ förstår jag att det måste vara svårt.” Det här var ju i
Lund och där var det bara akademiska meriter som räknades. (Vilket det
kanske gör än i dag till skillnad mot i det övriga samhället.)
Efter tolv år skildes vi, jag och studentmaken, som blev
rådman med tiden. Efter skilsmässan tog jag en
mellanstadielärarexamen, en speciallärarexamen och en organist- och
kantorsexamen och hittade efter sex års ensamhet med mina två barn min livskamrat. (Läser just nu Maria Svelands Bitterfittan där det bland mycket annat tänkvärt står att kvinnor
blommar upp efter skilsmässan. Jag läser boken med stort nöje och med hög igenkänningsfaktor för övrigt.
Rekommenderas!)
MEN, och det är äntligen HÄR motivationen eller drivkraften kommer in – jag hade inte glömt ”INTE ENS…”, så det första jag
gjorde när jag gick i pension var att börja läsa konstvetenskap på Linköpings
universitet. Kent, min man och bästa vän sedan 37 år tillbaka, stöttade mig
helt. Jag tyckte naturligtvis att det skulle bli roligt att börja läsa igen,
men jag måste skamset tillstå att ”INTE ENS …” var nog den största drivkraften och
bidragande faktorn till att jag började plugga igen.
Under sex år körde jag fram och tillbaka till Linköping, tretton
mil tur och retur fyra-fem dagar i veckan utom då jag skrev uppsatserna i
konstvetenskap och engelska. Sedan jag klarat av konstvetenskapen fortsatte jag
att läsa franska och engelska. Under den sista perioden kunde vi samåka några
stycken från Norrköping vilket gjorde det lite lättare.
En vacker dag fick jag mitt diplom som det står FILOSOFIE
KANDIDATEXAMEN på tillsammans med mitt namn. Det hänger numera i en ram från IKEA på väggen
i mitt arbetsrum till ingen större nytta. Det är inte alltid ädla motiv som
styr det man tar sig för. Men jag fick min revansch...
