måndag 14 oktober 2013

848 Lördagstema - Drivkraft

Englundskan i Livsrummet har bestämt lördagstemat den här veckan. Övriga lördagsbloggare hittar man på hennes hemsida. När jag hör och ser ordet DRIVKRAFT tänker jag inte i första hand på den bokstavliga betydelsen utan på ordet i betydelsen MOTIVATION.


C-uppsatsen i engelska är klar att skickas in till Universitetet i Linköping. 2007

Någon vidare drivkraft för att börja studera engelska i Lund 1956 hade jag absolut inte. Den största motivationen att åka dit var nog för att hitta någon att gifta mig med. För min mamma var äktenskapet något heligt och att skaffa sig ett yrke – lärare i mitt fall - kunde vara bra att göra för att ha att ”falla tillbaka på” om mannen skulle dö eller – hemska tanke – skulle vilja skiljas, sa min mamma. 

Helst ville hon att jag skulle gifta mig med en högavlönad akademiker, typ läkare eller advokat. Något år senare träffade jag mycket riktigt en juriststuderande, som så småningom skulle få mycket goda inkomster. Jag var upp över öronen förälskad i honom och även han i mig och det dröjde inte så länge förrän jag var gravid.

Jag fortsatte att läsa engelska med mindre framgång och när min äldsta dotter föddes fick mina studier ett abrupt slut. Min studentmake var helt ointresserad av dotter och familjeliv, läste hela dagarna och fick inte bli störd och festade på kvällarna med sina kompisar. Hemmet och barnet var mitt ansvar.

När min dotter var ett år – det fanns ingen mammaledighet på den tiden, och jag hade ju för övrigt inget jobb, bara studentexamen och 1,5 betyg i engelska som jag hade lyckats ta med möda under året – var det dags att för mig att söka jobb eftersom vi behövde pengar. Det var svårt för mig att få ett arbete då jag bara hade studentexamen i botten och detta enda betyg i engelska. Jag hade ju heller inte någon yrkesutbildning och beklagade mig en dag över detta för en av min studentmakes kvinnliga kurskamrater.

Hon tittade mycket medlidsamt på mig och sa: ”Jaså, du är INTE ENS FIL.KAND.! DÅ förstår jag att det måste vara svårt.” Det här var ju i Lund och där var det bara akademiska meriter som räknades. (Vilket det kanske gör än i dag till skillnad mot i det övriga samhället.)

Efter tolv år skildes vi,  jag och studentmaken, som blev rådman med tiden. Efter skilsmässan tog jag en mellanstadielärarexamen, en speciallärarexamen och en organist- och kantorsexamen och hittade efter sex års ensamhet med mina två barn min livskamrat. (Läser just nu Maria Svelands Bitterfittan där det bland mycket annat tänkvärt står att kvinnor blommar upp efter skilsmässan. Jag läser boken med stort nöje och med hög igenkänningsfaktor för övrigt. Rekommenderas!)


MEN, och det är äntligen HÄR motivationen eller drivkraften kommer in – jag hade inte glömt ”INTE ENS…”, så det första jag gjorde när jag gick i pension var att börja läsa konstvetenskap på Linköpings universitet. Kent, min man och bästa vän sedan 37 år tillbaka, stöttade mig helt. Jag tyckte naturligtvis att det skulle bli roligt att börja läsa igen, men jag måste skamset tillstå att ”INTE ENS …” var nog den största drivkraften och bidragande faktorn till att jag började plugga igen.

Under sex år körde jag fram och tillbaka till Linköping, tretton mil tur och retur fyra-fem dagar i veckan utom då jag skrev uppsatserna i konstvetenskap och engelska. Sedan jag klarat av konstvetenskapen fortsatte jag att läsa franska och engelska. Under den sista perioden kunde vi samåka några stycken från Norrköping vilket gjorde det lite lättare.

En vacker dag fick jag mitt diplom som det står FILOSOFIE KANDIDATEXAMEN på tillsammans med mitt namn.  Det hänger numera i en ram från IKEA på väggen i mitt arbetsrum till ingen större nytta. Det är inte alltid ädla motiv som styr det man tar sig för. Men jag fick min revansch...

17 kommentarer:

Åsa Käfling sa...

Det var ju tur att hon sa som hon gjorde för tänk vad du gått miste om annars :-). Vad gäller Bitterfittan läste jag den och suckade. Mycket sann men inte vidare upplyftande (och ja, stora C jobbar den här kvällen också). M&P

Musikanta sa...

Åsa:
Intet ont som inte har något gott med sig. Det var spännande,roliga år tillsammans med många unga människor när jag läste i Linköping.

Det bästa med BF är nog att man ser på sin omgivning med lite andra ögon. Mest den manliga förstås...
Jag förstår att du suckade!
M&P

Karin sa...

Mycket spännande inlägg. Heja dig att du gjorde det! Där ser man vad en smula revanschlust kan leda till... Och lite kul var det väl också, pluggandet?

Bloggblad sa...

Jag har ju följt hela karriären från lärarexamen och framåt.

Själv har jag alltid haft en egen inre drivkraft, kanske kom den från att min pappa ständigt närde en längtan om att få studera, men inte hade råd. Så jag och brorsan fick all uppmuntran, jag behövde aldrig hjälpa till hemma, det var viktigare att jag pluggade.

Mina poäng från universitetet brukar jag aldrig visa, för mig räcker "lärare". Textförfattare är så krångligt, för då måste jag alltid förklara och svara på den obligatoriska frågan om jag har fått nåt utgivet. Som om jag måste bevisa nåt, så jag hoppar gärna över det.

Eleonora sa...

O du får det hela att låta såå intressant och som en bättre saga. Men nog förstår jag att du haft många jobbiga år och många duster att fightas mot dig själv. Men du har klarat av drivkraften med motivationens hjälp och med en härlig och fin make som alltid stöttat dig. Man kan inte annat göra än att böja på huvudet för din enastående prestation.

Nog kan du känna äkta stolthet när du låter din blick stanna vid IKÉA-ramen som bär upp ditt Diplom.

Varmaste kramar till min fina vän.

Gunnel sa...

Revanschlusta är nog den bästa drivkraften. Vilken prestation!

olgakatt sa...

Den akademiska ankdammen trivdes jag aldrig i. Det var över huvud taget skönt att flytta från Lund efter 13 år och ut på landet i friska luften.

Ronny sa...

Väldigt fin betraktelse på temat, tycker jag. En ångerfull lathund kan inte annat än beundra ditt enastående "driv"!

Och sen: Snobbism är aldrig kul, vare sig det handlar om akademisk, ekonomisk, kulturell eller annan högfärd. (jag har också bott och arbetat i Lund. ;) Stolthet är däremot en helt annan sak. :)

Musikanta sa...

Karin:
Det är rätt kul att se vad något sådant som en enda liten mening kan leda till. Fast jag hade nog velat läsa konsthistoria länge. Så det var kanske inte enda anledningen - men det var "inte ens" jag tänkte på först när jag läste vilket tema det skulle bli.

Musikanta sa...

Bloggblad:
Du upplevde aldrig ett misslyckande som jag gjorde med engelskan. Du började läsa för två betyg i tyska, och du fick dina två betyg som du skulle.

Jag började också läsa engelska för två betyg, men körde på facket. Vi hade tenta på SAMTLIGA fackböcker på samma gång, bl.a. tre grammatikor varav två på engelska, som jag inte begrep ett dugg av. På samma gång skulle jag sköta hem och baby. Tacka 17 för att det gick åt pipsvängen. DU vet ju hur jag hade det f.ö.

Så det var nog en annan av anledningarna till att jag ville börja läsa igen, att göra färdigt engelskan som jag började med i tidernas begynnelse. Så det blev tre betyg istället eller 90 poäng som det väl numera heter. Allt var mycket enklare nu utom den hemska uppsatsen som tog ett helt år att skriva...

Du kan gott kalla dig textförfattare nu när du hoppar av skolan. Det är ju det du är. Sen om någon är nyfiken på vad du gör får du väl tala om det :-).

englundskan sa...

Så bra att du hade revanschlust! Tänk så tråkigt det hade varit annars.

Musikanta sa...

Eleonora:
Jag måste säga att det är med en viss tillfredsställelse jag tittar på mitt diplom - även om jag inte har eller har haft någon som helst nytta av det! Kanske var det bara för att bevisa att jag KUNDE...

Motivationen är väldigt olika många gånger. I det här fallet var den stark i alla fall. Mindre stark är den när jag försöker gå ner i vikt, haha.

Många kramar tillbaka från vännen Ingrid

Musikanta sa...

englundskan:
Dessvärre blev det inte så tråkigt att gå i pension som jag trodde när jag började läsa. Jag fick så många spelningar och vikariat att det var mer än jag hade som kantor de första åren. Men det var ju mest på helgerna så det inverkade inte så mycket på studierna.

Visst var det oerhört roligt - även om det var jobbigt med tentor och bilkörning - att börja läsa igen efter alla år!

Musikanta sa...

Gunnel:
Bra att du håller med mig - men visst är det konstigt att man kan motiveras bara av några ord. Fast det var ju också annat som spelade in som jag skrev i någon kommentar - jag hade alltid velat läsa konsthistoria på universitetsnivå.

Musikanta sa...

Ronny:
Det var inte meningen med mitt inlägg att jag skulle få någon bloggkompis att känna sig ångerfull :-(...

Du om någon behöver inte ångra något - i så fall är det väl jag som inte följde min inneboende lust för teckning och målning och åtminstone försökte komma in på Konstfack efter studenten.

Lärare hade jag ju aldrig i livet velat bli - men mina föräldrar ansåg det vara ett bra och säkert yrke istället för att ägna mig åt något osäkert konstnärligt sådant. Jag tar ju igen allt sådant numera som du vet :-).

Jag är inte säker på om den här studentskan var snobbig - hon trodde nog helt enkelt på allvar att allt var kört för min del. Jag hade i alla fall kunnat tjäna mitt uppehälle som restaurangmusiker så småningom.

Musikanta sa...

Olgakatt:
Jag tror nog Lund är bland de värre städerna när det gäller akademisk ankdamm - det var det åtminstone på den tiden när Lund inte var stå stort. Jag har en känsla av att det var högre i tak i Uppsala, för att inte tala om Stockholm där en professorstitel inte var mycket värd.

Åsa trivdes aldrig heller i universitetsmiljön, i synnerhet inte efter det att hon varit på Volvo i Kina ett år och jobbat samtidigt som hon skrev sin doktorsavhandling. Det är en mycket liten och snäv värld!

Suss sa...

Åh vilket fint inlägg om ditt liv och du har verkligen gjort en "resa". Bra gjort och nog tror jag du fått med dig mycket tack vare din lust att få revansch. Tänk vad vissa ord kan fastna i en, även om man inte vill, men för dig blev ju de små orden INTE ENS en sporre. Kram!