måndag 10 augusti 2015

1148 När livet inte blir som man tänkt sig

Det här är sista delen i Allers Veckotidning nr 34 (för en gångs skull en dagsaktuell veckotidning :-)) om hur livet inte blev som man tänkt sig. Och jag hade verkligen inte räknat med att någonsin få min bild i någon veckotidning och dessutom en artikel om mig. Allt berodde på bloggen och en kommentar som jag skrev till min bloggvän Klimakterihäxan för att i någon mån trösta henne när sonen hade flyttat hemifrån. Här är länken till hennes inlägg om det som blev upphovet till artikeln.


Allers Veckotidning nr 34 2015

Hur Petra, som skrivit artikeln, hade hittat denna kommentar är för mig en fullständig gåta. I alla fall blev jag uppringd av henne i slutet av november förra året där hon tyckte att jag skulle passa bra i en artikel som hon tänkte skriva om hur tomt man kunde känna det när ens barn hade flyttat hemifrån. Kommentaren var på tre-fyra rader, så hur hon kunde få fram något ur denna begriper jag inte.

Eftersom jag kom ur min ganska lätta depression efter någon månad tyckte jag inte att jag var något lämpligt intervjuobjekt. Men Petra gav sig inte och i början på december, när jag ändå var och hälsade på hos Mirrfamiljen i Stockholm, kom hon hem till huset i Mälarhöjden. Det blev en lång pratstund och vi hade det väldigt trevligt. Jag tyckte Petra var en underbar människa och en väldigt god lyssnerska och efter ett par timmar kändes det som om jag känt henne i hela mitt liv.

På kvällen kom Johanna, som är fotograf, också hem till huset och tog bilder på Mirren, barnen och mig. Hon var glad över att det inte fanns något julpynt eller någon julgran framme för det skulle nog dröja ett tag innan artikeln - om det nu överhuvudtaget blev någon sådan - skulle komma in i tidningen. Men att det skulle ta SÅ lång tid som ett halvår hade jag inte räknat med. Att man har så lång framförhållning i en veckotidning, det kunde jag aldrig ana.

Det blev en lång artikel - foton och text tar upp ett helt uppslag på två sidor. Vad som jag tycker är viktigt med denna är att det framgår att jag tycker att det finns mycket att hitta på nätet om just saknaden när ett barn lämnar hemmet. Här finns många trådar på familjesidor som handlar om detta. Att hitta andra som upplever detsamma och att kunna diskutera hur man känner sig är bara det en tröst. Jag önskar att jag hade haft den möjligheten för tjugo år sen! Tack Petra för fin text och tack Johanna för härliga foton!





39 kommentarer:

Tove Olberg sa...

Så roligt Ingrid! - och viktigt - depressioner, lätta eller tunga långvariga, formar oss i livet! När barnen flyttar hemifrån är svårt för många, en epok går över i annan epok.
Fotfästet gungar... ska kolla tidningen...
Kram

tant Hannele sa...

Det är väl bra att berätta att det slutade lyckligt (själv var jag nöjd att barnen flyttade ur boet med de bor ju alla på cykelavstånd).

Gerd ♥ sa...

Ska försöka få tag på tidningen i morgon! Kul att läsa.
Mina fyra barn flyttade ur boet en efter en och jag hann aldrig tänka så mycket, eftersom jag nyligen hade träffat min nye man, som jag flyttade ihop med i en annan stad.
Dock bor mina barn numera flera mil bort i fyra väderstreck och det känns väl inte super.
Kram, Gerd

Pettas sa...

Så fint! Det är bra att dela med sig, bra att visa att vi alla känner liknande när det blir tomt efter att det sista barnet har lämnat boet. Det känns ju redan med den eller dem som redan har gjort det innan men det är så slutgiltigt när det sista gör det och plötsligt så är livet förändrat. Jag ska försöka få tag på numret och läsa det. Om inte annat så finns det på biblioteket i Mariehamn.

Kram

Eleonora sa...

Ingrid va trevligt det här låter. Ja inte att du sörjt eller saknat att Mirren flyttade hemifrån - nej men att du blivit intervjuad om det och att bilder publiserats i tidningen. Jag ska köpa Allers så att jag får se artikeln.

Jag minns själv hur tomt det blev i huset då sonen studerade i Linköping och dottern var au pair i London under ett år.Ingen grammofon spelade och inga besökande ungdomar sprang ut och in i huset. Tomt tomt men inte deprimerande.

Ha det gott söta vän - nu ska jag ut och hitta tidningen. Kram kram

Hantverkarglädje sa...

Ja se där var du.
Jag kikade in på bloggen och såg vad du berättade så Allers som jag har kom snabbt fram och se fick jag se dig där. Jag hade nämligen redan läst det hela. Mycket bra artikel för jag är säker på att många känner igen sig.
Vanliten är de flesta smått anonyma på sina bloggar (liksom jag) så det är alltid roligt när man ser någon i bild. Ha det gott i det efterläntade sommarvädret som nu råder.

Bloggblad sa...

Vad roligt att du fått ett gelt uppslag! Jättefint foto på dig! Men jag hade inte en aning om att du tyckte det var jobbigt att hon flyttade.

Musikanta sa...

tove:
Jag var lite orolig för hur artikeln och fotona skulle bli - men det blev riktigt bra trots att allt inte stämde till hundra procent. Men det var väl jag som var otydlig i så fall.
Kram tillbaka

Musikanta sa...

Hannele:
Det var ju olika. När de två äldsta flyttade drog jag en lättnadens suck - Mirren var ju liten då och det räckte med henne. Det var skillnad när hon gav sig iväg. Tre timmar med Swebus och tunnelbana är ju inte hela världen.
Ingrid

Musikanta sa...

Gerd:
Det är bara sonen som bor några mil härifrån. Båda döttrarna bor i Stockholm. Men jag är ju ofta och hälsar på de minsta barnbarnen så vi har fin kontakt ändå. Det är klart att det hade varit roligare om de bott lite närmare...
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

PettasKarin:
Artikeln blev (förvånansvärt) bra, tycker jag och fotona också. Man är ju alltid ängslig inte man vet hur det blir. Jag hoppas att det kom fram ordentligt (står på sidan 2) att jag hade önskat att jag hade haft dator på den tiden. Jag tyckte att jag fick stor feedback från bloggvänner när jag skrev om min canceroperation för två år sen. Det kändes skönt att få lite tröst och även att få skriva av sig. Det är ju många som upplever sorg när sista barnet lämnar hemmet och det finns många som man kan dela den upplevelsen på på olika trådar på nätet.
Kram tillbaka från Ingrid

Lotta sa...

Trevlig blogg du har och jättebra artikel i Allers. Hälsningar Lotta.

Musikanta sa...

Eleonora:
Roligt att du vill göra dig besvär med att gå ut och köpa Allers. Fast det är en ganska trevlig tidning - jag fick några veckor gratis innan artikeln publicerades. Annars är det ju en tidning jag aldrig köper. Bra och många korsord finns alltid med också. Du kanske kan läsa vad jag skrev i kommentaren ovan till Karin också.
Kram tillbaka från Ingrid

Lotta sa...

Trevlig blogg du har och jättebra artikel i Allers. Hälsningar Lotta.

Lotta sa...

Trevlig blogg du har och jättebra artikel i Allers. Hälsningar Lotta.

Musikanta sa...

Hantverkarglädje:
Välkommen till min blogg och kul att du hittade hit. Jag tycker Allers är en trevlig tidning - jag brukar inte läsa den i vanliga fall men fick några nummer innan artikeln publicerades. Så jag tog en prenumeration på den, mycket beroende på alla de bra korsorden som finns där. Jag ska gå in och kika på din blogg i morgon - nu är det strax sovdags. Ha det gott själv!
Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag visste ju inte själv vad det berodde på att jag inte tyckte någonting var roligt eller meningsfullt längre. Det var ju ingenting man pratade med vänner om heller. Iofs var väl inte det roligaste att börja skolan på hösten igen, men så trött på allting som jag var då har jag aldrig varit förr eller senare. Men när jag äntligen kom på att det kanske hade samband med att Mirren flyttade hemifrån så gick det över :-). Man kan ju inte gå där och sörja över att ens barn blivit vuxen.

Musikanta sa...

Lotta:
Ja, jag blev glad över att både artikeln och fotona var så bra! Hon är duktig Petra och även Johanna ska ha en eloge.
Ingrid som önskar dig en god natt så småningom om du inte redan har somnat.

Ölandsvindar sa...

Hämtade Allers i brevlådan och skulle som vanligt snabbt bläddra fram korsorden. Men vad i all sin dar. Ett bekant ansikte skymtade där. Men är det inte??? Jo, det var det. Fin artikel i ett tänkvärt ämne.
Kram /Kerstin

Musikanta sa...

Kerstin:
Hon som skrev artikeln, Petra, fick tag i mig via en kommentar hos en bloggvän. Jag hade inte ens skrivit ett inlägg om detta eftersom det ju var så längesen. Men sen när bloggvännen skrev om hur tomt det kändes när sonen hade packat sina saker tänkte jag själv på hur det var för så många år sen och skrev en kommentar om att "det är övergående och att de utflugna barnen snart kommer tillbaka" eller något dito. Så det var det som var upphovet. Men jag tror aldrig jag har känt samma tristess någon gång mer sen dess - bara varit glad för varje dag som jag får och får vara frisk.
Kram från ingrid

olgakatt sa...

Modigt att ställa upp intervjun och skönt att det blev så bra! När man betänker hur stolligt det ibland blir när journalister stuvat om är man alltid lättad när det mesta stämmer!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Det satt hårt åt innan jag gick med på intervjun men hon lovade att skicka mig manuset för förhandsgranskning. Ändå, som du förstår, var det några saker hon hittade på men inte mer än man kunde stå ut med :-). Jag har ju själv jobbat som frilansjournalist och vet hur lätt det är att man blir missförstådd eller att de tar bort slutet t.ex. så att man inte begriper någonting. Jag var nöjd med artikeln till slut när jag fått göra lite korrigeringar. Petra var så himla rar och trevlig att det var svårt att säga nej.

Mirren gick ju också med på det, vilket ju var lika viktigt. Sen tänkte jag faktiskt på att jag kunde tipsa om nätet där det finns många trådar som tar upp familjeproblem av alla de slag. Det är ju inte alla som tänker på eller vet om det.

Karin sa...

Vad bra att du gick med på att intervjuas! Jag tror att just det där att det inte var någon extremsituation, att du kom tillrätta med den nya situationen efter ett tag, kan vara bra att dela med sig av. Alltså BÅDE att det känns hemskt när ens ungar flyttar iväg OCH att man inrättar sig efter det så småningom. Kul med artikeln; måste skynda mig att köpa tidningen medan den finns kvar i affärerna! Och som sagt: Vilken framförhållning – tur att det inte var en julgran där i bakgrunden!

Klimakteriehäxan sa...

Blev tvungen att leta upp texten du kommenterade hos mig - här är den:
http://klimakteriehaxan.blogspot.se/2008/03/ett-barn-flyttar-hemifrn.html

Musikanta sa...

Karin:
Artikeln blev bättre än jag hoppats på - hon är en duktig journalist även om hon skriver i en veckotidning och förtjusande som person också. Jag fick ju förhandsgranska manuset. Men inte fotot, men det blev ju bra. Är man så gammal som jag får man vara nöjd :-)! Mirren var ju sista barnet som lämnade huset, när de andra flyttade hade jag ju henne kvar så det kändes mest skönt. När jag kom på orsaken till min "depression" så lyfte sig "täcket" som Petra skrev direkt utan att jag behövde konsultera någon psykolog. Sen var allt som vanligt igen och efter ett antal år fick jag ju tillbaka henne med råge! Tiden går så fort...
Ingrid

Musikanta sa...

Aina:
Tack för länken. Nu har jag uppdaterat bloggen både till dig idag och till ditt aktuella inlägg. Hade ju ingen aning om vilka konsekvenser kommentaren skulle få. Hoppas att artikeln kan hjälpa någon i alla fall.
Ingrid

Ingrid sa...

Det är förunderligt hur reportrarna letar sig fram i bloggvärlden. Det har jag varit "utsatt för" flera gånger. Senast i vintras när jag skrev ett inlägg om att jag deklarerat. Det blev en telefonintervju med en reporter på Aftonbladet, som skickade ut en fotograf också.

Jag förstår att man kan känna sig deprimerad när barnen flyttar hemifrån, speciellt om de bott hemma länge, men för min del gick det bra.

Ha det så gott!
Kram, Ingrid

Anki sa...

Så bra för andra som drabbats... att kunna läsa om hur det kan vara menar jag.Trevligt att det blev ett reportage som du var nöjd med :) I morgon ska jag nog till affären - har skrivit upp Allers på köplistan :)
Ha det gott!
Kram

Musikanta sa...

Ingrid:
Ja, jag blev minst sagt förvånad när hon mejlade mig. Sen trodde jag väl aldrig att det skulle bli något efter så lång tid. Planeringen är tydligen mycket god - åtminstone när det gäller Allers.

Det konstiga med min "depression" var jag att jag inte begrep vad det berodde på förrän några månader senare. Jag hade ju snarare känt mig lättad när de andra barnen flyttade. Men, som sagt, då hade jag ju Mirren kvar hemma. Så fort jag insåg det gick det över och allt blev som vanligt igen :-).
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Anki:
Förhoppningsvis kan artikeln vara till någon hjälp för andra i samma situation. Jag hade ju aldrig tidigare förstått att man kunde bli ledsen för att barnen flyttade hemifrån - snarare tvärtom. Då fick man ju plötsligt en massa tid för sig själv och slapp att passa med mat och tvätt etc. etc. Framför allt hoppas jag att några som känner sig deppiga tar kontakt med andra på nätet så de kan prata och diskutera med dem om sina känslor. Det hjälper ju många gånger att man får skriva och prata av sig.

Kram till baka från Ingrid

Anna/notonmusic sa...

Den artikeln måste jag läsa Ingrid. Jag är i den fasen nu och jag var inte beredd på mina egna reaktioner alls. Att få barn var som en kullerbytta in i något som inte gick att föreställa sig. När den sista flyttade var det som en kullerbytta baklänges i något jag heller inte kunde föreställa mig. Livet är bra märkligt med alla sina faser. Skönt att höra att det "går över" :-/ Kram

Veiken sa...

Men så roligt att dom hittade dig och att det blev en artikel. Jag ska se om någon jag känner har tidningen. Jag varken köper eller läser veckotidningar i vanliga fall.
Mina barn flyttade ut successivt så jag kände nästan inte att dom hade flyttat. Jag både hade dom hemma och inte.
Nu bor vi inom en temils radie så det går bra att åka över på en fika lite då och då! Kramar

Veiken sa...

tremils radie ska det vara! Kram

Musikanta sa...

Anna:
Ja, om den kan vara till någon hjälp så... Det går inte bara över - det tar ett antal år och sen är alla tillbaka igen. Fast kanske inte som bofasta hemma längre som väl är. Man vänjer sig efter ett tag vid att ha det lite mer bekvämt omkring sig, haha.
Kram från Ingrid

Musikanta sa...

Veiken:
Den finns ju på alla bibliotek också om du har vägarna förbi. Annars kan dom väl skaffa den där. Jag brukar heller aldrig läsa veckotidningar utom ICA-kuriren som jag prenumererar på av och till. Det som är bra med Allers är att det finns ett 30-tal korsord med varje nummer. Själv har jag inte tid att lösa dem men Kent är road av det.

Det hade varit roligt att ha barnen lite närmare. Visserligen är det inte så långt till Stockholm, men det är ändå ett litet företag att ta sig dit. Sen måste man ju sova över också - går inte att bara åka dit och fika och sen åka hem igen tyvärr. Sonen bor inte så långt härifrån men han jobbar i Stockholm så han är bara hemma på helgerna och då behöver han vara ifred med sin familj (tycker jag i alla fall.)
Kram tillbaka från Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Nu har jag köpt och läst! Bra text, fina bilder, du kan känna dig nöjd och belåten! Snygg är du till råga på allt!

Musikanta sa...

Aina:
Ja, även om det var lite överdrifter här och där känner jag mig nöjd med artikeln. Jag tyckte också bilden av mig blev ovanligt bra! Men det beror väl också på att det var en riktig fotograf som tagit bilden.
Ingrid

Krönikören sa...

Jag tror att jag kanske kommer att känna som du. Det får tiden visa. Skönt att du kom ur det rätt snabbt. Roligt att det blev en artikel! Ni ser jättefina ut båda två.

Kram

Musikanta sa...

Lotta:
Lite hade författaren tillagt. T.ex. det där om att jag var glad att jag "blev behövd" igen. Det har jag aldrig känt någon längtan efter... Annars stämde det i stort sett. Men det var kul när jag insåg varför jag var deppig - då gick det raskt över. Men det är väl alltid värst när yngsta barnet lämnar hemmet antar jag.
Fotografen var duktig, haha!
Kram tillbaka från Ingrid