Dottern måste väl ha blivit omhändertagen av mor- eller farmor eftersom vi kunde åka iväg ensamma. Som många gånger förr hamnade vi i Nyhavn till slut – på den tiden ett mindre respektabelt område med billiga ölcaféer och skumma nattklubbar.
(Bilderna från nätet går att klicka störren)Efter några öl på ett café kom vi i samspråk med en akterseglad sjöman i vår egen ålder som satt vid bordet bredvid. Åtminstone sa han att han var akterseglad. Han var dansk och hette Sigfrid- med stumt ”g” och den danska ”stø’ɖn” mitt i namnet.
Detta är INTE Sigfrid utan en annan sjöman jag hittat på nätetNär kvällen led mot sitt slut och vi skulle hem med färjan, visade det sig att Sigfrid inte hade någonstans att ta vägen och vi erbjöd oss mycket storsint att ta med honom hem till Lund.
Han tackade ja och vi köpte biljett åt honom till färjan och till pågatåget hem till Lund. Vi hade tidigare inköpt en Havartiost, som började lukta i tågkupén på vägen hem. Sigfrid och vi själva kanske inte heller luktade så gott – men osten dövade alla andra dofter som eventuellt kunde ha spritt sig. Vi fick vara ensamma i kupén i alla fall…
Sigfrid fick sova i barnkammaren där vi hade en extra säng. Havartiosten förpassades till balkongen.
På morgonen var vi alla lite trötta och bleka, och Sigfrid undrade stillsamt var han var någonstans. Vi berättade för honom att vi tagit hand om honom i Nyhavn och att han nu befann sig i Lund. Han var mycket ivrig att komma iväg hem till Köpenhamn igen, där det säkert fanns någon annan båt som han kunde få hyra på, trodde han.
Så efter frukosten följde vi Sigfrid till tåget och gav honom biljett och pengar till färjan. Det visade sig också efteråt, att jag, förutom Sigfrid, också hade tagit med mig en loppa från Köpenhamn. Jag hade loppbett över hela kroppen när jag vaknade. Loppan och minnena av densamma försvann så småningom, men Sigfrid glömmer jag aldrig…
13 kommentarer:
HAha... det är inte alla kyrktanter som fått loppor i Nyhavn! Heja dig!
(Nu har jag fått stöd och peppning och goda råd om gitarrspelet hos Karin M!)
Bloggblad:
Det var ju så länge sen det hände så jag tyckte inte att det var så farligt att berätta. Att även kyrktanter får loppor händer, dock kanske inte från Nyhavn.
Men det är konstigt och lite roligt att upptäcka vad ett namn på ett almanacksblad gör att man minns...
Ens goda hjärta kan medföra ett och annat - men ett kul minne blev det ju. Man kan ju spekulera i hur det gick för Sigfrid sen på de 7 haven.
Min far var hälsovårdsinspektör när mina föräldrar gifte sig och han hemförde också vid något tillfälle fripassagerare i form av en loppa. Bl a just på bröllopsdagen så natten ägnades delvis åt att leta efter missdådaren som faktiskt återfanns!
Det var vågat att ta med sig en sjöman hem från Nyhavn! Men tiderna var väl vänligare och fridfullare då kanske. Modigt i alla händelser.
Olgakatt:
Det var inte enda gången jag tog med mig en loppa hem från Köpenhamn. På den tiden var det vanligt med kaminer i ett hörn på de billiga restaurangerna och caféerna i Danmark och lopporna trivdes alldeles utmärkt i den omgivningen...
Men dina föräldrars bröllopsnatt kanske inte blev riktigt som de tänkt sig, haha!
Eleonora:
Nu efteråt kan man undra över att tilliten till andra människors inneboende godhet var så massiv hos oss. Inte för ett ögonblick tvivlade vi på att inte Sigfrid var helt reko...
Men jag kommer ihåg att vi träffade några studentkamrater på tåget som var var lite förvånade över vårt ressällskap och undrade vem han var...
Kram!
Om panacottapajer görs på enbart gelatin? Vet ej. Man kan väl använda ägg?? Du får kolla i andra recept. Hoppas du hittar något.
musikanta: Du är ju full av anekdoter, mänska! Mitt eget minne triggas inte av namnet Sigfrid, men däremot av Havartin som du också skriver om. Fast det får bli nåt för min egen blogg nån annan gång.
Och tröttnat på snön tycks du ha gjort. Jag tycker fortfarande den är fin och känner mig betydligt mer stoisk inför de kvarvarande fyra eller sex vinterveckorna, vad det nu kan bli, för även om snön ligger djup och skidbar så kan man möta vårens steg hitåt varje dag nu. Då blir det lite som en sport!
Maken har medfört uttrycket "hjälpa våren" till familjen: det kallade han det som liten, när han krossade gammal rutten is i strandkanterna och spred ut snön i stora drivor över större ytor så att det skulle smälta fortare. Men i år har vi lite vadhållning om hur länge de monumentala drivorna av kommunskottad snö ska ligga kvar. Snösvängen har röjt gatorna jättefint och byggt vallar på lediga ytor i byn. Det är maffigt och kul för barna att leka i. Och om det finns vita högar kvar när marken på andra sidan vägen är snövit av sippor, ja då är det plötsligt en kul grej.
Hahahaha, "kyrktant" i Nyhavn som släpar med sig sjömän och loppor hem! Helt klart dagens roligaste historia! Du är underbar!
Kram!
Eleonora:
Jag har googlat, som jag skrev hos dej i en kommentar, och hittat att det finns något som heter sockergelé från Dan Sukker. Ska pröva någon gång.
Kramar!
Miss Gillette:
Tack snälla för din långa och trevliga kommentar som jag har haft nöje av att läsa så här på morgonkvisten.
På tal om snövallar har vi en jättelik snöhög utanför sovrumsfönstret som har skapats av att MM skottat ner snö från vårt platta tak. Jag funderar på att sätta upp ett anslag för kvarterets ungar om att det går bra att komma hit och åka pulka.
Fast dom kanske skulle försvinna i snön i trädgården innan dom kom fram...
Det där med att hjälpa våren på traven gjorde vi också när vi var små. Men jag har ingen större lust med det nu. Jag är i alla fall mycket tacksam för att vi inte har någon källare, som det ser ut med tvåmeterhöga vallar runt huset!
Ha det gott!
Marianne:
Jag var långt ifrån någon kyrktant på den tiden :0)...
Men jag får nog hålla mig i nästa gång jag river av mitt almanacksblad om det är något känt (pojk)namn som dyker upp!
MM har en ängels tålamod, men inte hur stort som helst, antar jag.
Stor kram tillbaka/M
Snälla svenskar. Bättre än fulla svenskar. Vilket väl var mycket vanligt i Danmark på den tiden. Ni glömde väl inte av havartiosten.
Hans:
Hade väl druckit några Tuborg var förstås...
Ingrid
Skicka en kommentar