Men den största drömmen som tonåring var nog i alla fall att få vara med som jazzpianist i något band. Jag lyssnade mycket på olika jazzpianister, alltifrån Art Tatum, Oscar Peterson och Errol Garner till Bengt Hallberg och Jan Johansson. Jag spelade rätt bra redan på den tiden och övade flitigt med att försöka "planka" de stora jazzpanisterna - med viss framgång.
Men jag hade alltså ett stort fel – jag var FLICKA. Och en sån fick inte vara med och spela med gossarna på den tiden. Vissa undantag fanns i jazzvärlden, som Mary Lou Williams – en underbar jazzpianist, men hon hade ett eget band som kompade henne och som hon hade tagit ut själv.
Det är något bättre nuförtiden, men fortfarande ser jag inte många band som är blandade. Alla de här rockbanden från Beatles till Heavy Metals, The Ark etc.etc. består ENDAST av manliga individer, från tonårspojkar till mogna män.
Tjejer är tydligen inte välkomna i dessa, undantagsvis som vokalister i dans- eller storband. De får skapa egna tjejband om de vill spela tillsammans. Man kan undra varför det är så? Det är ju inte som med fotboll och ishockey, att det har med fysiken att göra. Tjejer kan ju vara minst lika duktiga att spela som killar och de spelar numera både trumpet och många andra blåsinstrument, för att inte tala om synt och gitarr…
Ett välkommet undantag var The Railers, som kompade TV-programmet På Spåret förra året. Där fanns det två superduktiga tjejer med, en trummis och en klaviaturspelare. Makalöst skickliga musiker båda två. Det trevliga bandet försvann tyvärr och ersattes med ett annat mycket sämre. Lyssna gärna på länken - jättefina bilder på tjejerna!
För att göra en lång historia kort. I lördags spelade jag tillsammans med min vän Putte som är jazzsaxofonist på en Helgsmålsgudstjänst i Skönberga kyrka. Vi spelade bland annat The Midnight Sun will never set och Stardust och jazzade upp Värmlandsvisan en aning. Det var kul och uppskattades av församlingen.
Putte och jag spelar i Skönberga kyrka. (Bilderna går att klicka större)Ännu roligare hade jag på söndagen på en musikgudstjänst i Sankt Anna kyrka, där Putte och jag fick hjälp av Leif på bas. Där blev det Stardust och Värmlandsvisan än en gång. Det svängde rejält och vi fick varma applåder efter att vi slutat.
Vid flygeln i Sankt Anna kyrka
Putte och Leif i samspråk innan gudstjänsten. Lilla Ida, dotter till Marie och Leif och blivande ballerina, är förförisk i sin ljuvliga klänning
Sankt Annakören under ledning av Roger E. sjunger också några sångerFör övrigt ackompanjerade jag Marie, som sjöng två visor. Leif hängde med på bas även där och Louise kompade också på nyckelharpa. Helt underbart att få spela tillsammans med goda musikanter. Så här ute i Sankt Anna var det inte fråga om varken köns- eller åldersdiskriminering. Putte och jag är jämngamla men till Marie och Leif kunde jag med lätthet varit mamma...
Louise, som ackompanjerade sångerna med nyckelharpa, diskuterar med Marie innan gudstjänstenKyrkkaffet efteråt med landgångar och god kaka var mycket uppskattat.
Leif och jag vid kaffebordet i församlingshemmet efter gudstjänstenPS. På Nöjessidan i dagens NT var det dubbla helsidor med foton på olika rockband. Jag räknade till 31 (!) killar - inte EN ENDA tjej fanns med någonstans...
24 kommentarer:
Vi har nog en bit att vandra ännu, innan vi kan kalla oss jämställda på de plan vi kan bli jämställda på. Däremot tror jag inte att det handlar enbart om att män tar för sig mera eller ser till att kvinnor inte får vara med utan också att det handlar om kvinnors egna attityder och medburna arvstankar om könen. Fortfarande bär vi, både män och kvinnor med oss, omedvetet förstås, en syn på oss själva som inte förändras så snabbt. Betänk att kvinnan i Sverige fick rösträtt så sent som under 1970-talet (kanske jag minns fel, men där omkring skall det vara).
Jag tänkte på våra manliga kantorer på vår ö, och visst, de behandlas annorlunda än de få kvinnliga; där har du helt rätt;männen får en annan dignitet ,trots kompetensen, men däremot tror jag som sagt, att det inte sitter endast mellan öronen på mannen, utan även hos oss kvinnor. Den gamla synen på kvinnor och män tar säkert många generationer ännu innan vi kan kalla oss jämställda. Intressant ämne, Ingrid, så intressant att man kunde skriva och diskutera det hur länge som helst:D.
Varm sommarkram med åska i luften
Karin
Karin:
Tack för en lång och intressant kommentar!
I det här fallet, i min ungdom, var det bara så att flickor aldrig någonsin var önskvärda i något av skolbanden. Om du visste vad jag försökte...
Men det är faktiskt snart 100 år sen kvinnor fick rösträtt i Sverige - redan 1919 bestämde man att kvinnor och män skulle få lika rösträtt. Men inte förrän 1921 kunde kvinnorna rösta. Så man borde haft tid på sig att förändra samhället, tycker man.
Diskussionen kom upp med min vän Marie, som berättade att hon hade hört ett nytt pojkband, som spelade jättebra. "Men var är flickorna", sa jag. "Dom är väl hemma och gör sig vackra", sa Marie. Det ligger faktiskt något i det, tyvärr...
När det gäller fotboll och ishockey har vi ju accepterat ojämlikheten, men vi borde inte behöva göra det när det gäller musik också, tycker jag.
Många kramar från
Ingrid
Musikanta,
jag tycker inte heller att man skall acceptera ojämlikheten, det jag menade var att många gånger ligger också "problemet" hos oss kvinnor att det blir som det blir.
Tänk ändå, återigen fick jag bekräftat att Snille-tävlingen i Hufvudstadsbladet har många fel i sina svar. Där framgår nämligen att Sverige fick kvinnlig rösträtt i mitten av 1970-talet. Du kan tro att jag har undrat, Sverige som alltid har varit framme i främsta ledet:D. Man lär sig så länge man lever. Synd att jag inte har kollat upp fakta själv, men nu vet jag, tack för det!
Musik om något borde vara totalt jämställt, ja!
Kram
Karin
Visst är det en slående övervikt på män i musikbranschen! I alla fall just bland musikerna, sångerskor finns det gott om. Men just musikerna saknar verkligen kvinnliga inslag, än i dag. Och det gäller i hög grad åldersblandningen också. Jag kan i och för sig förstå när det är ett gäng kompisar som bildar ett band, då blir det nog lätt bara killar/samma ålder, men när man sedan söker en ny trummis etc, så blir det också samma ålder/kön.
KUL att du fick vara med i ett jazzband, äntligen! Det är aldrig för sent!
Kram!
Karin:
Jag håller med dig om att problemet ligger hos oss kvinnor många gånger. Vi tror inte vi kan, vi vågar inte, vi har lite mer självkritik än våra bröder!
När det gäller rösträtten för kvinnor tror jag nog i så fall att man blandat ihop Schweiz med Sverige Jag har för mig att det dröjde mycket länge innan kvinnan fick rösträtt där, så det kan säkert stämma med någon gång på 70-talet.
Varm kram
Ingrid
Musikanta:
Om jag skulle gissa så utgörs nog popbanden i sverige till 95% av killar. De återstående 5 procenten kvinnliga musiker skulle väl finnas i några band som bara bestod av tjejer.
Därför tyckte jag det var så extra tråkigt när man bytte orkester i ett av de få TV-programmen som jag tittar på, när det hade två så duktiga kvinnliga musiker med i sin orkester.
Visst är det härligt att upptäcka att saker och ting i livet inte är försent...
Många kramar
Ingrid
Det skulle vara så otroligt kul att få höra och se dig spela, särskilt en sån konsert som du berättar om nu. Kan du inte ha ett kalendarium på startsidan?
Härligt att du inte har gett upp dina drömmar. Vissa tar lång tid innan de går i uppfyllelse men desto roligare när det händer. Fortsätt jazza du !!!
Miss Gillette:
Det är inte riktigt av den dimensionen att det finns något kalendarium ännu, haha! Men vi funderar faktiskt på att spela tillsammans, vi fyra, så framdeles kanske det kommer något litet sådant.
Välkommen att hälsa på om du skulle ha vägarna förbi. Egen gästavdelning med dusch och toa om familjen vill ligga över...
Eva:
Visst är det härligt att man inte är för gammal för allting! Musiken förenar ju alla åldrar, säger man ju, och i mitt fall är det verkligen passande. Roligt har jag i alla fall.
Många kramar
Ingrid
Vilket trevligt inlägg du har gjort här. Skulle gärna ha sussit med där i kyrkan och ha fått njuta av de fina, gamla jazzlåtarna.
Konstigt är det att inte fler tjejer har slagit sig fram som musiker. Vokalister finns det ju - men instrumentmusiker - nej jag vet då ingen.
Tuff är du som hänger med och det beror nog också på att du är säker på ditt instrument och har taktsinne och ett stort vänligt musiköra!
Tryck på Eleonora - kanske kan du komma fram till mig på det sättet?
Eleonora:
Ja, jag har nog "ett stort vänligt musiköra" :-)! Bra uttryck som jag aldrig hört förut - i mitt fall är det närmast små, vänliga sådana...
Det är väl som inom polisen och militären (förr i alla fall) att det är ett kompakt motstånd från killarnas sida att ta med tjejer som instrumentalister i sina band. Heder åt de killband som vågar...
Ska försöka skriva en kommentar igen på din blogg - få se hur det lyckas.
Kramar
Ingrid
Du lyckades ju hela 2 ggr! Tack för din hälsning.
Söndagskram
Eleonora:
Ja, man gör sina misstag, men det är ju av dem som man lär sig, som bekant!
Ha det gott och kram
Ingrid
Jag kan garantera att det lät jättebra förra lördagen i Skönberga! Men varför spelade inte Leif med redan då? Han var ju där!
Jag är så uppretad på att det fortfarande är olika mellan kvinnor och män - jag jobbade ju nyligen på en skola med bara 3 män mot massor av kvinnor, men vilka styrde samtalsämnena? Vilka dominerade? Kanske hade det varit bättre med 50/50? Då hade de tre machokillarna kanske inte gaddat ihop sig?
Jag var arg för länge sen i min blogg över att man alltid måste säga t.ex. "kvinnlig" framöfr olika sporter, och olika yrken eftersom den manliga normen gäller. Kvinnlig läkare, kvinnlig lärare, kvinnlig fotbollsspelare... MEN "artist" är en av de få titlar där man sällan säger kvinnlig framför.
Inte värt att jag går igång på den manliga normen, då spränger jag din blogg!
Vokalist skulle jag gärna vilja vara. Eller - ha velat... men ingen vill ha en hög sopran.
Miss Gillette: Musikanta påminner starkt om Monica Dominique vid pianot.
Blogglad:
Det är kanske därför jag har blivit vokalist på gamla dar - eftersom jag gått ner någon halv oktav i tonomfång, haha!
Putte och jag hade faktiskt arvode för spelningen på lördagen, så det räckte väl med det, antar jag för etablissemanget...
På söndagen spelade jag helt ideellt liksom alla andra, så därför hade vi så fint komp!
Det är en avsevärd skillnad mellan MD och mig - tyvärr- eftersom hon är en av mina stora idoler. Men kanske har vi det gemensamt att vi spelar ganske mjukt båda två. Hon var helt suverän när hon kompade Jösses Flickor på Stadsteatern i Stockholm för några år sedan med sin lilla orkester.
Hade jag sökt in på Akademin när jag var ung kanske jag hade blivit kompis med henne. I stället gick jag och blev lärare...
För övrigt håller jag med om ALLT du skrivit i kommentaren!!!
Hörde ett radioprogram om och med jazzpianisten Birgit Lindberg. Hon gjorde paus i 30 år medan hon födde och fostrade 9 barn men är i full gång igen.Så du är inte ensam på banan. Kämpa på med jazzen, det låter störtkul!
Olgakatt:
Nej, det vet jag! Monica Dominique t.ex. har ju verkat som jazzpianist sedan 60-talet (åtminstone). Men denna Birgit har jag aldrig hört talas om. Kan hon vara släkt med de andra berömda musikerlindbergarna? Oskar och Nils?
Bara att föda nio barn och ändå öva emellan som hon måste ha gjort i alla fall, är ju otroligt beundransvärt!
Ska se om jag kan hitta det radioprogrammet. Skulle vara roligt att lyssna till.
Olgakatt:
Nu har jag hittat henne på Youtube och lyssnat på tre videor. Hon är fantastisk! Där ahra jag mycket att lära. Härligt att du tipsade om henne!!!
Stötte just på ett blogginlägg om ungefär samma sak:
http://egosumsara.blogspot.com/2010/08/statistik.html
Kraa som nämns finns på myspace:
http://www.myspace.com/kraakraa
Cecilia N:
Kul att du tipsade om adresserna! Har varit inne och kikat och lyssnat. Skönt att det rör på sig lite, i alla fall.
Men varför är det bara som tjejband, tjejerna kan göra sig gällande? Jag menar att det borde finnas fler blandade band bland de unga musikerna!
Intressant fråga ...
Olgakatt: Det är ju så, att det alltid går att hitta nån enda kvinna som motsäger det man påstår om att kvinnor inte... etc. Och det räcker med EN för att överbevisa. Likadant med äldre kvinnor som debuterar som författare: Titta på Elsie Johansson. Just det. EN - hur många efter henne?
Det bara dräller av karlar i alla åldrar - men alltid alltid finns det förstås EN kvinna och då kan man inte längre säga att "inga kvinnor gör..."
Tänk om det vore tvärtom!
Bloggblad:
Jag tror inte att Olgakatt var ute efter att överbevisa något. Hon ville väl helt enkelt berätta för mig att denna eminenta jazzpianist existerade...
Annars har du alldeles rätt i allt vad du skriver.
Skicka en kommentar