fredag 4 januari 2013

727 Lördagstema Show&Tell – Språngbräda.

Lördagstemat som Karin på Åland står för i januari har rubriken Språngbräda. Övriga lördagsbloggare finns i marginalen till höger i min blogg.


Jag har hittat bilden här på nätet.

Jag var rätt duktig att hoppa simhopp när jag var i nio-tioårsåldern – kunde t.o.m. göra en bakåtvolt från språngbrädan – trampolinen – ner i vattnet. Jag hoppade och dök och hoppade svanhopp, som det hette, och många trodde att jag skulle välja simhopparbanan när jag blev stor. Tills en dag då jag hade simmat långt för magistermärket och var trött, men skulle ändå visa mig på styva linan och göra en bakåtvolt från trampolinen.

Då kom jag för nära denna och framtänderna slog i. De satt visserligen kvar, men hade blivit skadade för all framtid. Så var den simhopparsagan all och sen dess har jag aldrig hoppat bakåtvolt…

Det var den bokstavliga språngbrädan. En mer bildlig sådan blev faktiskt mordet på Olof Palme. Skolan jag jobbade på då kulle ha en minnesgudstjänst i Sankt Laurentii kyrka för Palme någon vecka efter hans död. Man skulle sjunga några psalmer och rektorn skulle tala. Det var bara ett krux – alla organister var upptagna eller lediga den dagen.

Nu visste alla kollegorna att jag kunde spela piano så jag blev ombedd att ackompanjera psalmerna på orgeln. Jag hade spelat harmonium och trampat själv på minst ett par morgonböner i flickskolan varje vecka, så psalmerna var inte något problem och inte heller att man skulle registrera.

Jag kunde däremot inte spela pedal med fötterna – men det går bra också att spela psalmer utan pedal, fast det inte låter lika vackert. Så jag lovade att ställa upp. Allt gick bra och jag var helt uppfylld av detta fantastiska instrument när jag kom hem den dagen. MM som är praktisk av sig tyckte att jag skulle anmäla mig till kantorskursen som skulle gå under sommaren i Linköping, när jag nu tyckte det var så härligt att spela på den stora kyrkorgeln.

Detta hände i mars 1986 och anmälningstiden till kantorskursen gick ut någon gång i mitten av april. Jag fick genomgå ett prov i att spela orgel och piano för Nils Ankarstrand, skicklig organist i Söderköpings och Sankt Johannes församling. Han var mycket positiv men menade att någon kantor blev jag nog inte på sju veckor eftersom jag inte kunde spela med fötterna utan jag fick räkna med att även gå sommaren därpå.

Nu var det MM som blev min språngbräda. Han passade Mirren under vardagarna under sin semester de två åren – kursens lektioner låg tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen. Lärarna ville antagligen åka och bada mitt på dagen. Så jag åkte med sjubussen från Söderköping till Linköping och kom hem med den sista bussen för dagen. Vi hade ingen bil då. Under den lediga tiden mitt på dagen övade jag pedalspelning och annat i Skäggetorps fina kyrka.

Jag blev mycket riktigt inte kantor förrän året därpå – men då hade jag lärt mig spela pedal någotsånär. Två veckor efter att jag blivit färdig kantor ringde Nils Ankarstrand sent en kväll och frågade om jag ville vikariera på hans tjänst i Sankt Johannes kyrka i Norrköping.

Kyrkan där har en jätteorgel med fyra manualer – inte helt lätt för en nybliven kantor! Nils hade själv fått ett vikariat i Linköpings domkyrka. Jag sa ja med viss tvekan sedan vi kommit överens om att jag skulle få dela tjänsten med en av mina kurskamrater. Tänkte att tar jag inte den här chansen får jag väl ingen mer.  


Jag vid den stora orgeln i Sankt Johannes kyrka i jan 2010.

Det blev språngbrädan till ytterligare fjorton år som kantor den senaste i Mogata-Skällviks församlingar vid sidan av mitt lärarjobb . Efter pensioneringen 2001 fick jag flera längre vikariat och spelar fortfarande – har haft en begravning nu i torsdags, julnattsmässa och julotta bl.a. Det gäller att våga hoppa – men utan hjälp från MM hade jag aldrig klarat det.


19 kommentarer:

olgakatt sa...

Vilka fina språngbrädor! Otäckt med tandskadan men du behövde ju inte stila med bakåtvolt i onödan sen, alla visste ju ändå att du kunde.
Väldigt fint betyg att bli ombedd att vikariera för läraren - och en perfekt språngbräda! Tänk om alla lärare kunde ge sina elever språngbrädor av något slag. Jag vet alltför många som istället bildlikt slagit ut tänderna på elever.

Pettas sa...

Jättefint inlägg om språngbräda!:)

kram
Karin

Karin sa...

Fantastisk språngbräda, med en helt ny karriär – och så all den glädje som musiken kan ge, dig själv och andra! När du nu inte blev Sveriges svar på Ester Williams...

Bloggblad sa...

Jag minns ju när du började kantorskursen, men jag visste inte vad som fick dig att bli orgelbiten. Kul att få veta.

Min kantorskarriär kom av sig redan efter två år som elev i Domkyrkan i Linköping... sen när jag försökte ta upp den igen, många år senare i S:t L, hade jag inte motivation nog. Dumt.

Att du var fena på simhopp visste jag inte heller.

HeLena sa...

Väldigt fint blogginlägg!
Och vilka härliga språngbrädor. Många fina år har du fått tack vare att du vågade och med rätt stöd!
kram!

Musikanta sa...

Olgakatt:
Haha, fast det glömde dom fort!
Jag är faktiskt så lyckligt lottad att jag vet att jag åtminstone gett ett par elever en språngbräda i livet. En kommer jag särskilt ihåg därför att jag ringde föräldrarna och sa att pojken i fråga borde gå naturvetenskaplig linje på gymnasiet i stället för samhällslinjen som han hade börjat på. Han bytte linje efter tre veckor och är numera universitetslärare i matematik och trivs alldeles utmärkt.
Ingrid

Musikanta sa...

PettasKarin:
Du är alltid lika positiv och snäll! Tack för uppmuntran!
Kram tillbaka.
Ingrid

Musikanta sa...

Karin:
Haha. Det var min farbror Sven, som var idrottschef på ABA, som jag berättat om i ett tidigare inlägg om flyg, som tränade mig när jag var liten. Jag fick följa med honom på Sportpalatset, som låg vid Sankt Eriksbron - en stor upplevelse för mig då!
Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Jag tror jag spelade på Lärarhögskolans kyrkorgel ett par lektioner, men hade, då som du, ingen som helst motivation. Även då fanns det en kantorskurs i Linköping på sommaren, men eftersom jag var ensam med mina två äldsta barn var det helt omöjligt att ens tänka sig tanken att gå den. Men upplevelsen av Sankt Laurentiiorgeln var en helt annan.

Sen hade Mirren gått i Bengt Görans barnkör flera år och jag hade fått en helt annan kontakt med kyrkan eftersom vi alltid följde med när hon sjöng i olika kyrkor.

Minns att jag tänkte ibland att jag kan väl spela lika bra som den eller den kantorn, så varför skulle inte jag kunna bli kantor också. Men det var den här minnesgudstjänsten som fick mig extra motiverad till detta och att MM ställde upp och pushade.

Du har ju nog med ditt extrajobb som du har nu - du kan ju ägna dig åt det på heltid om några år bara. Det var kanske tur att du inte blev kantor också, då hade du inte haft tid med författandet!

Musikanta sa...

HeLena:
Det har du alldeles rätt i att jag fick så många fina år extra p.g.a. att jag vågade ta beslutet att börja utbilda mig till kantor vid 50 års ålder. Jag undrar hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade blivit yrkesmusiker till slut. Jag tänkte bli konsertpianist när jag var ung, men insåg ganska snabbt att jag aldrig skulle kunna bli det eftersom jag tyckte det var tråkigt att öva. Men visst kan jag ångra i efterhand att jag inte sökte in till Musikaliska Akademin. Jag kanske hade blivit kompis med Monica Dominique, min stora idol :-).
Kram tillbaka!

Suss sa...

Det var en fantastisk historia ur ditt liv som du delar med dig av, tack för den, det var intressant.
Nog var det en hel del "språngbrädor" och du var hur modig som helst som tog språnget varje gång du hade chansen. Jag provspelade på kyrkorgel när jag var 14-15 år och tyckte det var helt otroligt att man kunde spela med fötterna. Det blev bara några gånger, när kantorn lät mig testa efter eller före körövningen. Jag var med i en kyrkokör där min far sjöng, men egentligen var jag för ung tyckte kantorn. Jag fick dispens tack vare far och tack vare det har jag också testat kyrkorgel.
Musik är livet, eller hur? Kram!

englundskan sa...

Finare språngbräda kan man knappast ha även om utbildningen var en kamp.
Men om du pensionerade dig 2001 och fortfarande jobbar, hm ja jag funderar ju mycket över pensionering numera, är det någon idé?

ByFånen sa...

Vist är det märkligt hur ovidkommande saker ändrar vår bana. Själv blev jag ungdomsledare genom en trafikolycka...
Mamma som var ungdomsledare körde av vägen och in i en stolpe. Pappa tog henne till akuten för att sy ett sår. När jag kom hem från skolan stod en väska med hobbymaterial och en arbetsbeskrivning på bordet. Bredvid låg en lapp som mor skrivit där hon bad mig gå till lokalen och ta hand om barnen och genomföra hobbyarbetet. Det blev upptakten på några års ungdomslederi.

Musikanta sa...

Suss:
Jag håller verkligen med dig om att musik betyder väldigt mycket. Även om man inte själv spelar något instrument kan man ha mycket roligt med människor som har detta gemensamma intresse t.ex. Genom att sjunga i en kör. I Norrköping finns också SON-vännerna som stöder vår fina orkesterförening och anordnar musikresor.

Jag är glad att jag tog chansen att spela i Sankt Johannes. Ett halvår senare hade jag fått en ordinarie tjänst som kantor i Mogata där jag redan var lärare på skolan. En av prästerna i St. Johannes fick en tjänst i Mogata och ville ha mig med där. Kantorn där hade just sagt upp sig där. Tala om tur då kyrkan låg precis bredvid skolan fem minuters väg hemifrån.
Varm kram från Ingrid

Musikanta sa...

Ja, det var verkligen en kamp att lära sig att spela uppåt med vänster hand och neråt med vänster fot. Det var också jobbigt att läsa tre noterades på en gång och framför allt veta var man var någonstans. Har aldrig förstått hur en dirigent kan läsa en hel sida med noterades samtidigt! men som allt annat är det n,ästan bara träning som ligger bakom. En vacker dag sommaren därpå fanan det bara där. Som när man lär sig läsa eller cykla.
Som pensionär med egen firma jobbar jag när jag själv vill och kan t à ledigt när jag vill också. Jag har ju inte någon fat tjänst utan frilansar - det är toppen! dessutom håller man igång - det blev inte så mycket övat om jag inte. Hade lite spelningar då och då...

Musikanta sa...

Byfånen:
Intet ont som inte har något gott med sig gäller tydligen både i ditt och mitt fall. Tur att det gick så bra för din mor i alla fall. Du måste tyckt att det var väldigt roligt eftersom du höll på med det flera år efteråt. Men du tog chansen, trots att du inte sysslat med detta förut.
Ingrid

Musikanta sa...

Englundskan igen:
Det ska naturligtvis vara not-rader men min padda tyckte tydligen inte det eftersom den själv ändrade till noterades :-)!

Eleonora sa...

Den bästa och mest älskade språngbrädan har du min vän verkligen haft i en alltid närvarande och engagerad make. Heder och ära åt Kent! Han är en på tusen, de flesta män hade nog först sett till sig själva.

Jag vill så gärna höra dig spela, så på sikt får vi nog försöka fixa ihop en träff i dina environger framåt vårsidan.

Trevligt inlägg, som alltid. Kramisar

Musikanta sa...

Eleonora:
Ja, just när det gällde kantorskursen hade jag aldrig klarat den utan hans stöd. Fast han räknade nog med också att jag skulle bidra lite till hushållet i framtiden.

Han sa alltid att han tyckte det var synd att jag inte kunde utnyttja all den tid och kraft jag lagt ner på mitt pianospel till något nyttigt och som gav lite pengar tillbaka. Och det har det ju gjort med råge genom åren. Men framför allt har det ju gett mig ett helt nytt liv som yrkesmusiker och massor med glädje och nya kontakter.

Du får komma hit när det blir vår och vackert, så ska vi gå på sightseeing i Söderköping.
Varm kram från Ingrid