lördag 23 juli 2016

1302 Kent och jag firar 40-årig bröllopsdag

Igår, den 22 juli, hade Kent och jag varit gifta i 40 år. Vi firade hemma bland annat med en flaska fin champagne som vi haft liggande i svalen  i  över ett decennium. Anledningen till att vi haft den liggande så länge är att jag har tyckt att en flaska är för mycket att dela på två och för lite om man är många. Men nu var vi fyra stycken - Mirren och en god vän till henne gjorde oss sällskap. Champagnen smakade alldeles utmärkt trots vissa farhågor.


Jag, Mirren och Kent skålar i champagne på Kents och min 40-åriga bröllopsdag. (Bilderna går att klicka större.)

Kent och jag träffades på en kurs i spanska. Jag skulle läsa spanska eftersom jag hade tänkt att åka och jobba på ett svenskt företag som jag hade kontakt med  i Peru  - Kent skulle mest läsa spanska som tidsfördriv. Vi var båda singlar, jag hade varit frånskild med mina två barn då i närmare sex år. Kent hade tydligen inte ännu hittat den rätta.

När det var dags att tänka på avslutningen bestämde Kent att han och jag skulle gå ut och köpa en bok som avskedspresent till vår kursledare Greta. Jag var inte där när han bestämde det så jag kunde ju inte invända mot detta. Vi skulle träffas utanför Försäkringskassan i Norrköping, där han arbetade då och jag la till min förvåning märke till att han lyste upp och såg så lycklig ut när jag klev av spårvagnen. Jag hann i alla fall att tänka att det faktiskt nästan såg ut som om han var kär...

Senare, vid en kopp kaffe på Spiralens kondis, erkände han att han själv hade hittat på att vi tillsammans skulle gå och köpa boken. Efter att vi inhandlat den bjöd jag hem honom på middag. Det blev pizza som han lagade själv. Sen sa det bara klick. Det här var i slutet av maj och den 22 juli samma år gifte vi oss.

När man ser tillbaka undrar jag vart åren tagit vägen. Kent var bara 31 när vi träffades, jag nio år äldre. Någon åldersskillnad har jag egentligen aldrig känt av, utom i början när Kent sparkade mig lite på benen under bordet när jag berättade om saker som hänt "under kriget" när vi var tillsammans med hans jämnåriga kompisar. Fortfarande är det ovanligt att kvinnan är äldre än mannen - tvärtom kan det röra sig om 20-30 års skillnad utan att folk höjer på ögonbrynen.


Vårt bröllopsfoto 22 juli 1976

Kent har varit mitt stöd i livets alla sammanhang - en människa som jag alltid har kunnat lita på hundraprocentigt. Numera följer han med mig på alla mina förrättningar och bär den tunga synten när jag spelar på friluftsgudstjänster. Vi har kämpat nu i 40 år tillsammans - i nöd och lust och i glädje och sorg - så förhoppningsvis har vi några härliga år framför oss. Att ha en och annan resa att se fram emot, att få träffa barn och barnbarn ibland, att bilarna och datorn fungerar och att vi får fortsätta att vara friska är allt som jag önskar mig av livet i framtiden.

22 kommentarer:

Bloggblad sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Annika sa...

Vilken fin historia! Och vad fin du var på ditt bröllopsfoto dessutom. Härligt att få ha hittat "den rätta" och härligt att ha personer man kan lita på i livets alla skeden. Grattis på bröllopsdagen och hoppas som du att ni får fortsätta vara friska - med fungerande bilar - och vara tillsammans.
Kram

Äventyret framtiden sa...

Lyckönskningar i massor från oss båda till er båda!
<3
Kram
Karin o Uffe

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Musikanta sa...

Annika:
Ja, Kent är en stor trygghet i mitt liv - inte minst när det gäller vardagens små saker som t.ex. när datorn strular :-). Jag har svårt att tänka mig ett liv utan honom.
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad:
Stavade fel...Tack så mycket :-)!

Musikanta sa...

PettasKarin:
Varmt tack! Hälsa Uffe också och krama!
Kram tillbaka från Ingrid

Musikanta sa...

Bloggblad igen:
Jag är inte riktigt vaken än - jag tog bort din kommentar istället för min egen som jag stavade fel på. TACK så mycket för grattis i alla fall!

Maggan sa...

Grattis till er båda, Ingrid och Kent! Vi firade rubinbröllop för tre år sedan och det går bra fortfarande!!

Anki sa...

Grattis till er båda - vilken fin kärlekssaga ... och så fint du berättar den. Vi har 1½ år kvar till vårt Rubinbröllop :)
Ha det gott!
Kram

Musikanta sa...

Maggan:
Tack! Förhoppningsvis går det bra för oss också i fortsättningen. :-). Har man delat ljuvt och lett i 40 år är det hopp om livet och kärleken.
Kram från Ingrid. Kent hälsar

Musikanta sa...

Anki:
Tack Anki för rar kommentar. Kanske kan var roligt för barnbarnen att läsa när de är vuxna och vi är borta. Om det finns kvar på nätet då förstås :-).
Tiden går så fort så rätt vad det är är ni där också...
Kram tillbaka från Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Härligt att ha den gemensamma historien! Stort grattis till er båda! Och vänta för all del inte tio år till nästa champagne-stund - tömmer man inte flaskan klarar den sig någon dag i kylen!

Eleonora sa...

Jag blir riktigt rörd när jag läser er historia. Så underbart liv ni har haft gemensamt och fortfarande har. Glada barn och barnbarn är en god början, att ni sedan gör så mycket gemensamt och finner nöje i det är en annnan fin egenskap. Ni är verkligen så goa ihop och jag gillar er båda skarpt.

Själv fick jag 27 år tillsammans med min kärlek, sedan bröt jag upp. Men tankarna från tiden kan fortfarande dyka upp.

Allt gott till er båda - mina kära vänner <3

Musikanta sa...

Aina:
Tack! Man vet aldrig när nästa champagnestund kan komma. Det smakade så gott så jag kan lova att flaskan inte kommer att ligga många dagar i svalen i så fall.
Ingrid

Musikanta sa...

Eleonora:
Det har så klart varit ups and downs under vårt äktenskap och många gräl men det har gått över ganska fort. Det som jag framför allt värdesätter hos Kent är att jag alltid kan lita på honom och att han alltid har satt familjen främst. Det är skönt att kunna vara helt trygg med en annan människa. Nu känner vi ju varandra ganska väl också. Han tänker också alltid på mig i första hand och det var jag ju inte van vid i mitt första äktenskap. Jag hoppas att vi får många fina år tillsammans även om tidsmarginalen (åtminstone för min del) krymper oroväckande. Man får vara glad för de dagar vi får tillsammans.
Tack för din rara kommentar och varm kram från vännen Ingrid

Veiken sa...

Ett stort GRATTIS till er båda! Tänk så viktigt det är att vara på rätt plats när något händer! Vilken ur att ni hade den tajmingen:) Kram till brudparet!

Musikanta sa...

Veiken:
TACK! Det var många, ibland mycket tråkiga omständigheter tidigare för mig som ledde till att jag träffade Kent. Om det var tur, försynen eller något annat som gjorde att vi hittade till varandra vill jag vara osagt. Någon, någonstans hade kanske ett finger med i spelet, vad vet jag. Det var en lycka för oss båda att vi gifte oss med varandra i alla fall. Då kunde man inte bara smita iväg när det var något som strulade...
Kram tillbaka från Ingrid.

Gunnel sa...

Grattis i efterskott! Verkligen roligt och höra hur ni träffades. Ibland undrar man vad det är som gör att man träffas på en viss plats ett visst klockslag. Tllfällighet eller...? Fast ni hade ju bestämt tid och plats. Kram

Musikanta sa...

Gunnel:
Men att både Kent och jag läste spanska samtidigt - var det en tillfällighet? I synnerhet som han redan läst två terminer och jag, som bara läst en var tvungen att hoppa in på denna fortsättningskurs eftersom det inte fanns någon annan sen jag flyttat tillbaka till Norrköping efter en sejour i Nässjö. Sen dess har vi aldrig talat ett ord spanska eller varit i Spanien.
Kram tillbaka från Ingrid

Ditte sa...

Jag skickar mina lyckönsknigar i efterhand och gläds med er. Vilken fin dag ni fick denna 40 åriga bröllopsdag och extra roligt att champagnen också var kvar som champagne och inte blivit till något sött. (Råkade ut för det med fin champagne som min pappa sparat alltför länge...)
Det var väldigt trevligt att läsa om hur du och Kent träffades och ibland kan man ju tänka att det är en mening med det mesta. Och i ert fall var det ju så.
Önskar er många fotrsatt fina år tillsammans.
Kram!

Musikanta sa...

Ditte:
Jag hade mina farhågor eftersom en bloggvän skrivit att champagnen blir ättika efter många år. Den smakade i alla fall förträffligt som väl var.
Jag tror absolut det var meningen med att vi skulle träffas, Kent och jag.
Jag hoppas också att vi får fler fina år tillsammans, det blir bara bättre ju äldre man blir. Man lär ju känna varandra utan och innan med tiden :-).
Kram tillbaka från Ingrid